november 2007


Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi30/11 22:20

Stefan Fölster och Björn Lindgren måste vara vårt lands mest enögda ekonomer/personer. I en artikel i DN förklarar de nu, ordrikt och samtidigt så inlindat som man bara kan, att de som inte trivs på sina jobb och som mobbas, är de som inte klarar sina jobb, samt uttrycker, indirekt men klart, att det borde vara lätt att avskeda dem. De uttrycker det emellertid som att dessa de undermåliga anställda ”väljer” att stanna kvar istället för att byta jobb, för att de hoppas på rejäla avgångsvederlag.

Männen skriver som om vi fortfarande befann oss på 70-talet, då man just bara sa upp sig när man inte trivdes på en arbetsplats, och hade ett nytt jobb dagen därpå. Var har de här båda varit sedan 1990 då massarbetslösheten utbröt, under de 16 åren sedan dess då även kvalificerade människor söker många hundra jobb och går arbetslösa under åratal trots att de inget hellre vill än att arbeta. Var har de varit under de år man dragit ner på stöden till arbetslösa, börjat trakassera dem med allsköns vanvettigheter och börjat framställa dem alla som lata, loja, förslöade och arbetsskygga parias?

Förstår dessa herrar bara inte vad det handlar om eller är de rent och skärt och upprörande cyniska?

Länk:
”Mobbade på arbetsplatser klarar inte av sitt jobb”, DN

Ideologier/propaganda27/11 03:17

För den serie av inlägg som jag nu tänker skriva vill jag börja med det som får bli seriens devis, nämligen ett citat ur historiken Peter Englunds bok Förflutenhetens landskap. Historiska essäer (3:e upplagan 1993). Raderna verkar vara riktade mot kommunismens ideologer men kunde precis lika gärna riktas mot dagens unga revolutionärer, de som kallar sig liberaler, nyliberaler och libertarianer, de torde gälla för alla fanatiska utopister:


Revolutionären är ofta en högst oegennyttig människa, bländad av en vision som rymmer mycket av skönhet och stilla förnuft; denna messianska irrbild lovar oändlig lycka i den hinsides värld som väntar på andra sidan revolutionens Ginnungagap. Och dit måste man nå, till snart sagt vilket pris som helst, även om man måste föra människor dit i handklovar och ögonbindel för att lyckliggöras under tvång, ja även om man så måste offra just människorna för vars skull tusenårsriket var framtänkt. Det är just övertygelsen och den oegennyttiga hängivenheten som gör revolutionären så full av kraft och också så livsfarlig.

Reaktion på en tidigare kommentar på Motvallsbloggen
På en tidigare kommentar uttryckte jag åsikten att Johan Norbergs artikel om liberalismen var ren smörja och fick då veta att jag som forskare (fast jag vill tillägga fd. sådan) borde uttrycka mig annorlunda och dessutom argumentera för mina påståenden. Så provocerad av denna kommentar beslutade jag mig för att just diskutera denna uppsats av Johan Norberg i några inlägg.

Norbergs uppsats kan sägas bestå av två delar, dels en del som i korthet beskriver de politiska filosofers tänkande som initierade liberalismen, dels i en sammanfattande beskrivning av hur det sedan kom att se ut i verkligheten/praktiken, vad som har hänt sedan 1800-talets början och fram till våra dagar.

Liberalismens utopi – ett lyckorike för alla
Norberg finner, inte överraskande, att filosoferna, som jag ska återkomma till senare, målade upp ett lyckans Schlaraffenland, och dessutom finner han att detta drömland också infann sig en tid under 1800-talet, eller åtminstone var nära att förverkligas, ända tills dumma antiliberaler och liberala förrädare tog sig före att inskränka den liberalism som många länder uppnådde under 1800-talets mitt. När han beskriver denna historiska utveckling slirar han avsevärt, både vad gäller tidsangivelser och vad gäller orsaker och verkan.

Inledningsvis vill jag citera följande från Johan Norbergs uppsats om Liberalismens. De individualistiska idéernas historia

Liberalismen är den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål, det må vara samhällsnyttan, historien, ekologin, eller klassens eller nationens/rasens välgång. Liberalismen bryter med alla dessa och säger rent ut att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, och leva efter sitt eget huvud, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål. 

På det viset är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet – mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontrolliver, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrolldrömmar.

Alltså kan vi konstatera, att för Johan Norberg och hans liberalism så är det helt förkastligt att staten lägger sig i enskilda människors liv eller att människor lägger sig i varandras liv. Ingenting får störa den totala individulla friheten. Sedan kommer han fram till att liberalismen var väldigt lyckad, så länge man tillämpade den i Sverige, och innan sådana förrädare mot liberalismen som J S Mill började göra sig gällande och förespråkade avsteg från den sanna liberalismens enda väg, den rena låt-gå-liberalismen, den som skulle ge den totala individuella friheten.
Men så skriver Norberg, om den period som han anser var så befriande att:

Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

(Jag vet inte vilken period han syftar på dock, eller vilka det var som slapp svälta för svältperioder hade vi under 1800-talet, även om det inte var de rika som svalt.)
Det här är en mer än lovligt förenklad bild av vad som skedde och vilka konsekvenserna blev, eller inte blev. Jag börjar här att diskutera praktiken och tar först upp denna del av Norbergs historieskrivning, den om jordbrukets modernisering och vad den berodde på.

Laga skiftet, det sista stora skiftet
För dem som inte vet vad skiftena handlade om, så var det så att före dessa ägde man ofta marker gemensamt i byarna. Husen låg samlade i byar och alla i byn hjälptes åt att så och skörda. På papperen ägde invånarna i byn delar i de marker som omgav byn.

Vi har ofta fått lära oss att bönderna kunde äga en massa smala remsor här och där på en meters bredd, och att detta var ofantligt irrationellt, så skiftena ledde till mer rationellt jordbruk då man ”slapp samarbeta”, som det brukar heta. Emellertid finns det, vad jag vet och lärde mig när jag deltog i etnologiundervisningen vid universitetet på åttiotalet, ingenting som tydde på att var och en odlade dessa smala remsor. De var bara matematiska storheter. Jorden odlades gemensamt, i stora skiften, och resultatet delades sedan mellan alla i byn, beroende på vars och ens ägarförhållanden och enligt strikt bestämda regler. Men hjälptes åt gjorde man, och var man tvungen att göra med tanke på de metoder som stod till buds och att skördetiderna var korta och krävde mycket folk, och gjorde så sent som in på 1900-talet. När jag var ung hade vi något som kallades ”potatislov” på hösten, som var en rest av den tiden, inte så avlägsen då, när barnen behövdes i potatisupptagningen. Sommarloven i skolan är dessutom en rest från den tiden då massor av människor behövdes i skörden, både av hö och spannmål.

Nå, skiftena handlade om att förenkla och lägga samman jordremsorna, som ofta var så utlagda att alla hade delar i både de sämsta och bästa jordarna i närheten av byarna, och dessutom hade de gemensam tillgång till allmänningarna, där ofta boskapen betade.

Det laga skiftet stipulerade att jordarna skulle delas upp på större enskilda egendomar och att boningshusen skulle ligga i centrum av ägorna. Detta innebar att man var tvungen att flytta ut husen från byarna eller riva dem och bygga nya. Detta innebar stora försakelser, det var dyrt och det krävde en massa extra arbete, varför människor ofta var mycket negativa till dessa ”nymodigheter”, som inte bara inrättades för att rationalisera jordbruken utan som också lagstiftades om för att förfarandet skulle slå sönder småfolkets sammanhållning i byarna gentemot godsägare och överhet.

Nu alltså:
För det första fick bönderna även före laga skiftet behålla resultatet av sina insatser, bortsett från de skatter de tvingades betala förstås, som betalades in natura, och eventuella dagsverken. Men i och med att de blev ägare av väl definierade och sammanhängande landstycken, tvingades somliga att istället betala arrenden. Detta är inte detsamma som att de nu äntligen ”själva fick behålla resultatet av sina insatser”.

För det andra gjordes skiftena i Sverige, på inspiration från dessa andra länder, som Norberg nämner, så att de tvingades på svenskarna alltså. Många var synnerligen ovilliga att skifta ut sina marker. I lagen om det laga skiftet, som beslutades 1827, stipulerades att om en enda person i en by önskade skifta ut sina jordar, så skulle skifte företas.

Hur rimmar ett sådant tvång med liberalismens tal om frihet och varje människas rätt att bestämma över sin egendom och sina tillgångar? Eller menar Norberg, som tycks mena att skiftet var bra, att tvång som syftar till vad överheten, staten eller stora kapitalägare, anser ligger i samhällenas långsiktiga intressen, inte ska betraktas som ingrepp i människornas frihet att själva bestämma över sina liv och sin egendom. Var går i så fall gränsen? Vilka har i så fall rätt att bestämma över andra människor och för vilka syften, och därmed att inskränka dessa andra människors frihet och självbestämmande? Vems friheter är det Norberg talar för?

För det tredje: Vad säger att rationaliseringarna inte hade företagits lika effektivt, eller effektivare, om byalagen även fortsättningsvis hade samarbetat?

Det är faktiskt så, vilket få unga människor idag känner till, att jordbruket moderniserades ganska långsamt och sent. Till den by där jag bodde i mer än 30 år och tills för ett par år sedan, kom den första traktorn 1958 (då jag var 14 år alltså). Det innebar att en enda bonde ensam tvingades köpa in maskinen, vilket krävde stora ekonomiska resurser. Sedan körde han ofta även till de andra i byn, mot betalning. Det kunde ju lika gärna ha förhållit sig så att bönderna, med gemensamma krafter, hade klarat av att införskaffa moderna maskiner tidigare, om bygemenskaperna hade bestått alltså.

Nå, detta vet vi inte, men man kan inte utan vidare dra slutsatsen att en ekonomi där var och en sköter sig själv och struntar i andra, utvecklas snabbare än där alla samverkar för den gemensamma vinningen, vad gäller bekvämlighet och/eller pengar och att laga skiftet därför skyndade på utvecklingen. Och framför allt kan man inte ta fram detta som ett exempel på hur bra liberalismen är, då skiftena ingalunda skedde på frivillig basis. Det hände exempelvis att det var ägare som inte själva bodde i byarna som önskade sig skifte och därmed tvingade alla andra, de som samarbetade i byarna, att slå sönder sina samarbetsorganisationer.

Egentligen skulle jag vilja hävda att precis sådant sönderslående av ”småfolkets” samarbete sysslar dagens nyliberala regering med, när den, under lögnaktiga påståenden om motsatsen, går till attack på och river möjligheterna för samverkan inom facken.

Fortsättning följer.

Länkar:
Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
Ginnungagap, Wikipedia
Finspång, ett 1900-tal
Laga skifte, Wikipedia
Rutger Maclean, Wikipedia
För övrigt rekommenderas studier i historia och etnologi.

Rättsväsendet&Vård/omsorg24/11 04:00

Läs den här artikeln av Liza Marklund, om en frånskild pappas övergepp på sin lille son, och fundera sedan över följande:

Är alla pappors rätt att umgås med sina barn överordnade alla barns rätt att inte behöva uppleva något sådant här? (Även om jag skriver ”pappor” här pga att artikeln handlade om en pappa, så gäller mina resonemang lika ifråga om mammor som begår övergrepp eller misshandlar sina barn på andra sätt.)

Det här är ingen lätt fråga. För det första kan vi väl slå fast att sådana här fall är sällsynta och i de allra flesta fall fungerar barns umgänge med den frånskilda pappan normalt och i de allra flesta fall försöker varken mammor eller pappor förhindra att den andra föräldern träffar barnen. Men det finns undantag. Det finns ett fåtal föräldrar, förmodligen mest mammor, som försöker förhindra att pappan träffar barnen, trots att pappan är en hur bra sådan som helst och det finns ett fåtal pappor som utsätter sina barn för sexuella övergrepp eller behandlar dem mycket illa på andra sätt.

Frågan kan alltså ställas så här istället: Ska de få fallen där mamman otillbörligt ljuger om pappan, och försöker förbjuda honom att umgås med sitt/sina barn, få förorsaka att några barn behöver råka ut för sådana här övergrepp för att den förra kategorins rätt till sina barn går före de barnens rätt som drabbas av övergrepp?

Själv anser jag nog inte det. Det är synd om normala och snälla fäder som inte får träffa sina barn, liksom om dessas barn, men det är ändå ofantligt mycket mer synd om de barn som råkar ut för det som Liza Marklund beskriver i sin artikel. Vilka ska alltså offras i de fall där man inte kan veta säkert?

Lagstiftarna väljer tydligen inte så sällan att sätta förälderns rätt före barnets. Hellre fria pappan än fälla alltså. Borde det inte, trots att somliga föräldrar kommer att drabbas fast de är oskyliga, vara så att man hellre fäller än friar i sådana fall där tveksamhet råder, och det redan vad gäller umgängesrätten, för att säkra att inget enda barn, eller i varje fall betydligt färre, drabbas på det här sättet?

Man kunde också ställa frågan om de pappor, som oskyldigt beskylls för att vara olämpliga att träffa barnen, skulle kunna säga till sig själva: ”Jag anser att jag har rätten att träffa mina barn, och om några andra barn, av det skälet att rätten oftast dömer så att papporna får den rätten mot mammornas önskemål, utsätts för övegrepp så är min rätt ändå värd att offra dessa andra barn för?

Frågan är inte lätt, men måste inte alltid barnens rätt och trygghet gå före allting annat, och så att man tar det säkra före det osäkra i sådana här fall och när samhället ska ta ställning till frånskilda föräldrars umgängesrätt, och även om det leder till att en och annan pappa orättmätigt fråntas rätten att träffa sina barn?

När jag tänker på pojken som Miza Marklund berättar om så vill jag helst sätta mig ner och gråta och när jag tänker på mamman till pojken så känner jag hennes förtvivlan och vanmakt ända in i märgen.

Länk:
Varför såg jag inget?, Expressen 18/11 2007

Ideologier/propaganda&Rättsväsendet23/11 22:22

Visst är det underligt att så allvarliga brott mot samhället, mot vårt demokratiska och juridiska system, som sprängningen av åklagarens dörr i Trollhättan, inte kallas för terrorism och varför lyder sådana brott inte under terroristlagen?

Guillou har uppenbarligen helt rätt, man måste heta Ali eller Mustafa för att kunna anklagas för terrorism. Någon mer än jag som anser att detta är upprörande?

Länkar:
Åklagaren jobbar vidare, DN
Fem attentat är fem för många, DN
Ibland går det fort minsann!, AB

Forskning/vetenskap&Kvinnor/feminism21/11 18:05

Idag vill jag skriva om något som jag uppfattar som positivt.

Det har alltid hävdats, från biologistiskt anfäktade personer (de som drar långtgående slutsatser om människan utifrån någon av biologins domäner), att kvinnor, av biologiska skäl, har sämre lokalsinne, är sämre än män på att orientera sig i omgivningen mm. Nu läser jag i senaste numret av Forskning och Framsteg att ett experiment visat att det här beror mer på träning än på genetiska skillnader mellan könen.

Man lät både kvinnor och män spela ett datorspel som handlade om att pricka (skjuta) mot en prick som dök upp på olika ställen på datorskärmen. Kvinnor träffade rätt i 55% av fallen medan män träffade rätt i 68%. Tror man nu på att det är biologiska skillnader som avgör det här, så drar man lätt denna slutsats direkt och anser sig ha fått ytterligare belägg för den här tesen.

Den kanadensiska psykologen Ian Spence gick emellertid vidare och lät både kvinnor och män spela ett krigsspel (Medal of Honor: Pacific assault), som kräver stor uppmärksamhet, snabba reaktioner och pricksäkerhet då ”fienden” kan dyka upp var som helst på skärmen. Efter tio timmars träning under en månads tid, hade alla förbättrat sina resultat, men kvinnorna hade förbättrat sina mer och så att könsskillnaderna helt försvann.

Så här kommenterar en lektor i psykologi det här testresultatet:

Det här är en intressant studie som talar för att tidigare erfarenheter kan vara en viktig förklaring till de könsskillnader som syns i psykologiska tester, säger Bertil Törestad, lektor i psykologi vid Stockholms universitet

Visserligen är privata erfarenheter inte vetenskapliga, men de kan läggas till grund för vetenskapliga hypoteser, och mina erfarenheter har lett mig till precis den hypotes som det här testet tycks stödja. Jag har sysslat med spår- och sökträning (sökträning ung. räddningshundsarbete i skog) av hundar under många år, och då också fungerat som instruktör på området på många hundträningsläger och kurser. Då arbetar man i skogen, ofta i helt främmande terräng, lägger ut spår först och sedan ska hunden gå spåret, i sök gömmer man sig i skogen så ska hunden fritt leta upp en.

Under drygt tjugo år har jag träffat på två personer som gått bort sig i en främmande skog, en var man och en var kvinna. Men det typiska var att kvinnorna väldigt ofta var ängsliga för att ge sig ut skogen och lägga sina spår, eftersom de nästan alltid trodde sig ha dåligt lokalsinne – vilket de alltså inte alls hade. Men det är klart att om man ständigt matas med föreställningen om att man har det, så får man sämre självförtroende på området och avstår från att träna upp sig, för det är ju bara korkat att försöka lära sig något som man är övertygad om att man inte har biologiskt grundad fallenhet för. Ingen försöker ju flyga genom att flaxa med armarna exempelvis, för varje normal människa vet att detta inte går, för att göra en övertydlig jömförelse härvidlag.

Min slutsats blir alltså att biologin fortfarande används för att förtrycka kvinnor, ta ifrån dem tron på sig själva och sina förmågor och att man i många fall inte har de säkra vetenskapliga belägg för de här påstådda biologiska skillnaderna mellan könen som somliga försöker göra gällande.

Ideologier/propaganda21/11 04:21

Apropå att en hel del personer blev arga på mig när jag, i samband med att jag satte upp min ”Skandalkalender” före valet, påstod att alliansen inför valet hade tillsatt en ”smutsgrupp” för att gräva fram smuts om socialdemokraterna så kan jag inte låta bli att citera detta ur Svenska Dagbladet, som jag inte hittat förrän nu.

De borgerliga skapade en särskild grupp som granskade Göran Perssons och s-regeringens påstådda förfall, och man utnyttjade förstås fackliga bostadsaffärer och bidragsfuskande SSU:are för att skaffa sig ett moraliskt övertag inför valet.

Men på en dryg vecka kan Fredrik Reinfeldt nu alltså bocka av allvarliga förtroendeförluster på två av de områden som var viktiga för att de borgerliga skulle lyckas vinna valet: regeringsdugligheten och moralen

Länk:
M har tappat det moraliska övertaget, SvD 6/11 2007

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi19/11 02:52

Apropå vad en kommentator skriver på Ali Esbatis blogg, men vad många andra liberaler också gärna påstår med jämna mellarum:

Jag blir så ytterligt förundrad över att alla nyliberaler, de där som ständigt poängterar att frihandel är den grundläggande förutsättningen för skapandet av framsteg och välstånd för människorna, aldrig påpekar det faktum att Västvärlden, omedelbart efter andra världskriget, började utsätta Sovjet med vasallstater för handelsblockader, bestal dessa stater alla möjligheter till frihandel alltså.

Jag minns hur jag, när jag studerade statskunskap (som statsvetenskap hette på den tiden, och med inriktning på internationell politik) i början av 70-talet, läste om hur det bl.a. var förbjudet att exportera kammar och bh-ar till Sovjet eftersom det kunde tänkas uppmuntra sovjetiska kvinnor i Sovjets krigsindustri. Men det viktigaste var förstås att man i alla år förbjöd alla Västländer att exportera någon som helst modern teknologi, som så småningom förstås också inkluderade elektronik, till Sovjet och de övriga Öststaterna.

Men inte säger dagens unga liberaler att Sovjets misslyckanden, vad gällde att skapa lika goda levnadsvillkor för sin befolkning som man lyckades göra i Väst, berodde på att Västvärlden just förmenade Sovjet, tillika de forna Öststaterna, vad de själva anser vara den absoluta förutsättningen för framåtskridande och välstånd – frihandel således.

Man tycker ju att just detta borde vara ett alldeles utmärkt exempel på hur rätt liberalerna har, just i det avséendet. Men här väljer de alltså att istället att skylla Sovjets misslyckanden på helt andra faktorer, som en dålig ideologi exempelvis och på Karl Marx, som de förstås aldrig har läst i original.

Visst är det lustigt hur selektivt liberaler väljer data när de ska förklara världens gång.

Detta sagt utan någon som helst intention att försvara Sovjets inrikespolitik, eller Stalins dito.

Länk:
Framsteg i Latinamerika, Ali Esbatis blogg

Forskning/vetenskap&Idéhistoria/filosofi16/11 01:33

Fler än jag börjar se sambanden mellan nyliberal egoism och biologism/evolutionism samt sambandet mellan de idéer som förenar dessa ”ismer” å ena sidan och nazism/fascism/antidemokratiska strömningar å den andra.

Så här skriver Mats Deland bl.a. om saken i dagens Aftonblad.

Oavsett vad vi kallar de här strömningarna – nazism, nihilism, satanism eller vanlig pubertal omnipotens och narcissism – hänger de väl ihop med den nyliberala samhällsomvandlingen: världen tillhör de starka. Den hänsynslöshet de åberopar är bara några snäpp mer renodlad än den de ser runt omkring sig.

Jag har sett allt detta växa fram och varnat för det ända sedan början av 90-talet. Vid ungefär den tiden kunde man klart urskilja fyra ting som jag uppfattade som mycket illavarslande och som alla pekade i samma riktning, mot exakt det som Mats Deland ser och skriver om idag:

1) Biologismen återkom.
(Biologism här: Tendensen att förklara allt mänskliga betéende biologiskt/evolutionärt)
Genteknologin hade varit synnerligen framgångsrik och biologin börjde därmed bli alltmer av en modellvetenskap, idealvetenskap, som framgångsrika vetenskaper tenderar att bli.
Vid den tiden började också sociobiologin slå igenom på allvar, idén att människans sociala system är en effekt av våra gener i första hand, och att det egentligen är biologin som kan säga oss vad vi är ”av naturen”. Det var en föreställning som inte hade varit acceptabel sedan 1945 på grund av att Hitler, och hans påhejare (inte minst forskare och framför allt biologer, genetiker, läkare och psykiatriker ex), drog den tidens biologism till sin absolut yttersta konsekvens. Detta ledde till den vidriga utrotningspolitiken av judar och av alla andra folk som nazisterna ansåg vara undermåliga (Untermenschen) som ”zigenare” (eg. romer) och slaver, men även av människor med egenskaper som inte sågs som biologiskt naturliga, som de homosexuella, samt av politiska motståndare, kommunister och socialdemokrater.
”Nybiologismen” var alltså över oss från slutet av 1980- och början av 1990-talet.

2) Nyliberalismen hade ”segrat”
De flesta västländerna, även Sverige, hade nu på allvar börjat vandra Friedmans nyliberala väg, i princip, samma väg som som USA och England hade traskat på en tid redan och som skulle tvingas på alla U-länder: Banta den offentliga sektorn, sänk skatterna (framför allt för de rikaste) och kläm åt de fattigaste (samma åsikter som de konservativliberala förde fram under andra halvan av 1800-talet, samtidigt som de fick gott stöd för sina ekonomiska teorier i Darwins evlutionsteori – tyckte de).

3) Det började talas om det stora hotet med invandringen
Och redan i början av 90-talet (långt innan Al Qaida var uppfunnet av Bush & Co) började man peka ut muslimer som en för Europa farlig grupp invandrare. I ett TV-program i början av 90-talet exempelvis, visade man en fransk film som skulle få oss alla att förstå hur det ”kommer att se ut i Paris” när muslimerna har tagit över och ropar ut sina bönestunder var och varannan timme samt rullar ut sina bönemattor över hela Paris et.c.

4) Den vetenskapliga relativismen
Inte nog med det, inom vetenskapssamfundet hade relativismen vunnit insteg och alltfler förnekade alla möjligheter att förstå världen och kunna prestera några vetenskapliga sanningar. Nietschze hade redan kommit i ropet, nazisternas och Hitlers store filosof och idol och allmän naturmysticism hade kommit att omfattas av allt fler, även inom kultureliten. Världen bestod bara av berättelser, och den ena berättelsen om världen var lika god och sann som den andra.

Alla bitarna på plats
Här var redan bordet dukat, fast nästan ingen ville se det. Den naturliga biologiska fienden till oss fanns på plats (muslimerna), människan är ingenting annat än en vinstmaximerande egoist som går över lik för egen vinning och dessutom har evolutionen alltid gynnat dem som är starkast, det är de som vinner i evolutionens stora spel (biologismen). Här konkurrerar man obegränsat och vinner eller dör (liberalismen). Allt detta bildande ett mönster som var klart urskiljbart även om jag hårdrar det lite här, för givetvis är bilden mer komplicerad än så här.

Härhemma, såväl som i Europa och i USA. kunde man redan då se hur fascister och nynazister rekryterade nya proselyter och att dessa kände att vinden nu blåste i deras riktning. Grundläggande för dessa ideologier är just kunskapsrelativism och instinktivism: ”Lita på dina sunda biologiska instinkter och förakta intellektuella verksamheter de är ändå bara sken”. Båda dessa ideologier grundas alltså också i irrationalism och fanatism, på ovetenskapliga föreställningar och subjektivt upplevda känslor och åsikter.

Så här skrev jag om saken omkring 1995, men publicerat först 2002:

Under nittiotalet blev det intellektuella klimatet alltmer likt trettiotalets. Biologistiska förklaringar av mänskliga beteenden och känslor blev åter högsta mode. Vi fick en tilltagande invandrarfientlighet, nynazister började åter marschera på våra gator och de började misshandla och mörda invandrare och homosexuella. Dessutom gick nationalistiska partier framåt i val i flera länder i Europa. Politikerföraktet hade upparbetats dithän att allt färre kunde tänka sig att bli politiker och de flesta föraktar dem som är det, allt precis som under trettiotalet. Nu ifrågasattes också demokratin öppet även i våra största dagstidningar, något vi inte hade sett under årtionden.

Även detta skrev jag vid ungefär samma tid:

När kampen för jämställdhet och demokrati började hårdna under andra halvan av 1800–talet, då kom biologin, och senare Darwins evolutionsteori väl till pass för att legitimera och försvara det ojämlika samhällssystemet. Idag, när demokratin för första gången sedan den segrade en bit in på det här seklet ifrågasätts på allvar och när nyliberalismen går segrande över världen, precis som under 1800–talet, kommer biologismen åter väl till pass. Precis som förra gången finner vi olika biologismer, den som passar den ultraliberala ekonomismen, den totala låt-gå-politiken, och den som passar traditionell konservatism och fascism och precis som förra gången finns det gott om pengar för att gynna biologismen och många som tjänar på att propagera för den. Därför har alla som anser att demokratin är det bästa tänkbara politiska systemet anledning att vara uppmärksamma och varna för den intellektuella trend som nu är under uppsegling

Och som sagt, nu börjar fler se samma sak. Det inger ju ett visst hopp trots allt. Det är inte för sent än, men vi ska ju vara medvetna om att den ideologiska grund vi lägger för ungdomarna idag, det är den som troligen, men tack och lov inte säkert, kommer att slå igenom i praktisk politik om 20-30 år.

Litteratur:
– 1990, Berminge K, Evolutionsepistemologin som vetenskap och ideologi. Rpt. 162. Institutionen för Vetenskapsteori‚ Göteborg.
– 2002, Berminge K, Kvinnan – Djur eller människa? Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv på biologismens kvinnosyn, Alba nr 7/2002

Länkar:
De nya övermänniskorna, MATS DELAND om våld som växer, AB
Liberalismen – ett förstadium till fascism? Motvallsbloggen 9/5 2006
Men även denna, äldre artikel i AB är av intresse i sammanhanget:
Den svenska bushoisien. Lindeborg/Wijk, AB , 30/3 2007

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi14/11 03:58

Jag kan inte låta bli att fortsätta fundera över var socialdemokratiska partiet har gjort av sin tankeförmåga. När man nu har sett hur smutsiga valkampanjer kan bli i det här landet också, borde man ha förutsett vad som skulle komma, och vad som kommer att komma upp igen, gång på gång, inför nästa val.

Nämligen detta som bl.a. kan ses på peter linden.se

Valet av Mona Sahlin var ungefär det mest obegripliga, av allt obegripligt, som socialdemokratiska partiet har gjort de senaste 15 åren. Än en gång, vad tänker de socialdemokratiska partistrategerna med? Finns det ingen förnuftig person i socialdemokratiska ledarskiktet längre, för det var ju helt klart att man tvingade fram tillbakadraganden från alla andra tänkbara och betydligt bättre kandidater till partiledarposten. Eller vill man inte vinna nästa val?

Mitt råd om man vill vinna nästa val och komma tillbaka i regeringställning är att man ser till att välja en ny ordförande i halvtid och dessutom ser till att Mona Sahlin, till dess, sitter tyst i båten och låter de borgerliga arbeta för socialdemokratin.

Länken ovan hittad via Magnus Ljungkvists blogg

Tilägg 14/11 2007 kl. 17.20: Fokus, Dagens Arena drar samma slutsats som jag, vad gäller socialdemokratin, men med anledning av utgången i det danska valet.

Den danska borgerligheten får nu styra en tredje mandatperiod. Under sin tid vid makten har de inte bedrivit något radikalt systemskifte i välfärdspolitiken och även i år gick de till val på en tydlig mittenpolitik. Det har en majoritet av danskarna gett sitt stöd till, samtidigt som vänsterväljare underkänt socialdemokraternas närmande till borgerligheten. Av detta kan två paralleller dras till svensk politik: Alliansregeringen får nu betala priset för ett radikalt systemskifte de inte gick till val på, i form av usla opinionssiffror. Och en socialdemokrati som lägger sig för nära högern borgar för ett misslyckande.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi14/11 01:34

Vill här bara rekommendera läsning av Petter Larssons intervju med Naomi Klein i dagens Aftonblad.

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster