För den serie av inlägg som jag nu tänker skriva vill jag börja med det som får bli seriens devis, nämligen ett citat ur historiken Peter Englunds bok Förflutenhetens landskap. Historiska essäer (3:e upplagan 1993). Raderna verkar vara riktade mot kommunismens ideologer men kunde precis lika gärna riktas mot dagens unga revolutionärer, de som kallar sig liberaler, nyliberaler och libertarianer, de torde gälla för alla fanatiska utopister:


Revolutionären är ofta en högst oegennyttig människa, bländad av en vision som rymmer mycket av skönhet och stilla förnuft; denna messianska irrbild lovar oändlig lycka i den hinsides värld som väntar på andra sidan revolutionens Ginnungagap. Och dit måste man nå, till snart sagt vilket pris som helst, även om man måste föra människor dit i handklovar och ögonbindel för att lyckliggöras under tvång, ja även om man så måste offra just människorna för vars skull tusenårsriket var framtänkt. Det är just övertygelsen och den oegennyttiga hängivenheten som gör revolutionären så full av kraft och också så livsfarlig.

Reaktion på en tidigare kommentar på Motvallsbloggen
På en tidigare kommentar uttryckte jag åsikten att Johan Norbergs artikel om liberalismen var ren smörja och fick då veta att jag som forskare (fast jag vill tillägga fd. sådan) borde uttrycka mig annorlunda och dessutom argumentera för mina påståenden. Så provocerad av denna kommentar beslutade jag mig för att just diskutera denna uppsats av Johan Norberg i några inlägg.

Norbergs uppsats kan sägas bestå av två delar, dels en del som i korthet beskriver de politiska filosofers tänkande som initierade liberalismen, dels i en sammanfattande beskrivning av hur det sedan kom att se ut i verkligheten/praktiken, vad som har hänt sedan 1800-talets början och fram till våra dagar.

Liberalismens utopi – ett lyckorike för alla
Norberg finner, inte överraskande, att filosoferna, som jag ska återkomma till senare, målade upp ett lyckans Schlaraffenland, och dessutom finner han att detta drömland också infann sig en tid under 1800-talet, eller åtminstone var nära att förverkligas, ända tills dumma antiliberaler och liberala förrädare tog sig före att inskränka den liberalism som många länder uppnådde under 1800-talets mitt. När han beskriver denna historiska utveckling slirar han avsevärt, både vad gäller tidsangivelser och vad gäller orsaker och verkan.

Inledningsvis vill jag citera följande från Johan Norbergs uppsats om Liberalismens. De individualistiska idéernas historia

Liberalismen är den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål, det må vara samhällsnyttan, historien, ekologin, eller klassens eller nationens/rasens välgång. Liberalismen bryter med alla dessa och säger rent ut att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, och leva efter sitt eget huvud, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål. 

På det viset är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet – mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontrolliver, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrolldrömmar.

Alltså kan vi konstatera, att för Johan Norberg och hans liberalism så är det helt förkastligt att staten lägger sig i enskilda människors liv eller att människor lägger sig i varandras liv. Ingenting får störa den totala individulla friheten. Sedan kommer han fram till att liberalismen var väldigt lyckad, så länge man tillämpade den i Sverige, och innan sådana förrädare mot liberalismen som J S Mill började göra sig gällande och förespråkade avsteg från den sanna liberalismens enda väg, den rena låt-gå-liberalismen, den som skulle ge den totala individuella friheten.
Men så skriver Norberg, om den period som han anser var så befriande att:

Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

(Jag vet inte vilken period han syftar på dock, eller vilka det var som slapp svälta för svältperioder hade vi under 1800-talet, även om det inte var de rika som svalt.)
Det här är en mer än lovligt förenklad bild av vad som skedde och vilka konsekvenserna blev, eller inte blev. Jag börjar här att diskutera praktiken och tar först upp denna del av Norbergs historieskrivning, den om jordbrukets modernisering och vad den berodde på.

Laga skiftet, det sista stora skiftet
För dem som inte vet vad skiftena handlade om, så var det så att före dessa ägde man ofta marker gemensamt i byarna. Husen låg samlade i byar och alla i byn hjälptes åt att så och skörda. På papperen ägde invånarna i byn delar i de marker som omgav byn.

Vi har ofta fått lära oss att bönderna kunde äga en massa smala remsor här och där på en meters bredd, och att detta var ofantligt irrationellt, så skiftena ledde till mer rationellt jordbruk då man ”slapp samarbeta”, som det brukar heta. Emellertid finns det, vad jag vet och lärde mig när jag deltog i etnologiundervisningen vid universitetet på åttiotalet, ingenting som tydde på att var och en odlade dessa smala remsor. De var bara matematiska storheter. Jorden odlades gemensamt, i stora skiften, och resultatet delades sedan mellan alla i byn, beroende på vars och ens ägarförhållanden och enligt strikt bestämda regler. Men hjälptes åt gjorde man, och var man tvungen att göra med tanke på de metoder som stod till buds och att skördetiderna var korta och krävde mycket folk, och gjorde så sent som in på 1900-talet. När jag var ung hade vi något som kallades ”potatislov” på hösten, som var en rest av den tiden, inte så avlägsen då, när barnen behövdes i potatisupptagningen. Sommarloven i skolan är dessutom en rest från den tiden då massor av människor behövdes i skörden, både av hö och spannmål.

Nå, skiftena handlade om att förenkla och lägga samman jordremsorna, som ofta var så utlagda att alla hade delar i både de sämsta och bästa jordarna i närheten av byarna, och dessutom hade de gemensam tillgång till allmänningarna, där ofta boskapen betade.

Det laga skiftet stipulerade att jordarna skulle delas upp på större enskilda egendomar och att boningshusen skulle ligga i centrum av ägorna. Detta innebar att man var tvungen att flytta ut husen från byarna eller riva dem och bygga nya. Detta innebar stora försakelser, det var dyrt och det krävde en massa extra arbete, varför människor ofta var mycket negativa till dessa ”nymodigheter”, som inte bara inrättades för att rationalisera jordbruken utan som också lagstiftades om för att förfarandet skulle slå sönder småfolkets sammanhållning i byarna gentemot godsägare och överhet.

Nu alltså:
För det första fick bönderna även före laga skiftet behålla resultatet av sina insatser, bortsett från de skatter de tvingades betala förstås, som betalades in natura, och eventuella dagsverken. Men i och med att de blev ägare av väl definierade och sammanhängande landstycken, tvingades somliga att istället betala arrenden. Detta är inte detsamma som att de nu äntligen ”själva fick behålla resultatet av sina insatser”.

För det andra gjordes skiftena i Sverige, på inspiration från dessa andra länder, som Norberg nämner, så att de tvingades på svenskarna alltså. Många var synnerligen ovilliga att skifta ut sina marker. I lagen om det laga skiftet, som beslutades 1827, stipulerades att om en enda person i en by önskade skifta ut sina jordar, så skulle skifte företas.

Hur rimmar ett sådant tvång med liberalismens tal om frihet och varje människas rätt att bestämma över sin egendom och sina tillgångar? Eller menar Norberg, som tycks mena att skiftet var bra, att tvång som syftar till vad överheten, staten eller stora kapitalägare, anser ligger i samhällenas långsiktiga intressen, inte ska betraktas som ingrepp i människornas frihet att själva bestämma över sina liv och sin egendom. Var går i så fall gränsen? Vilka har i så fall rätt att bestämma över andra människor och för vilka syften, och därmed att inskränka dessa andra människors frihet och självbestämmande? Vems friheter är det Norberg talar för?

För det tredje: Vad säger att rationaliseringarna inte hade företagits lika effektivt, eller effektivare, om byalagen även fortsättningsvis hade samarbetat?

Det är faktiskt så, vilket få unga människor idag känner till, att jordbruket moderniserades ganska långsamt och sent. Till den by där jag bodde i mer än 30 år och tills för ett par år sedan, kom den första traktorn 1958 (då jag var 14 år alltså). Det innebar att en enda bonde ensam tvingades köpa in maskinen, vilket krävde stora ekonomiska resurser. Sedan körde han ofta även till de andra i byn, mot betalning. Det kunde ju lika gärna ha förhållit sig så att bönderna, med gemensamma krafter, hade klarat av att införskaffa moderna maskiner tidigare, om bygemenskaperna hade bestått alltså.

Nå, detta vet vi inte, men man kan inte utan vidare dra slutsatsen att en ekonomi där var och en sköter sig själv och struntar i andra, utvecklas snabbare än där alla samverkar för den gemensamma vinningen, vad gäller bekvämlighet och/eller pengar och att laga skiftet därför skyndade på utvecklingen. Och framför allt kan man inte ta fram detta som ett exempel på hur bra liberalismen är, då skiftena ingalunda skedde på frivillig basis. Det hände exempelvis att det var ägare som inte själva bodde i byarna som önskade sig skifte och därmed tvingade alla andra, de som samarbetade i byarna, att slå sönder sina samarbetsorganisationer.

Egentligen skulle jag vilja hävda att precis sådant sönderslående av ”småfolkets” samarbete sysslar dagens nyliberala regering med, när den, under lögnaktiga påståenden om motsatsen, går till attack på och river möjligheterna för samverkan inom facken.

Fortsättning följer.

Länkar:
– Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
– Ginnungagap, Wikipedia
– Finspång, ett 1900-tal
– Laga skifte, Wikipedia
– Rutger Maclean, Wikipedia
För övrigt rekommenderas studier i historia och etnologi.