Internationell politik&Massmedia&Politik/ekonomi&Politik/EU26/06 12:20

Just nu flödar media över vad gäller försök att skylla på väljarna, de där som röstade fel i England, för inte kan det vara något fel på EU-projektet eller de styrande där, eller demokratin i EU. Naturligtvis är allt detta bara försök att blanda bort korten för oss. Jag tror inte det går längre.

Jag har hela tiden sagt att EU är ett krigsprojekt. Det ser vi allt tydligare tecken på de senaste åren. Dels deltar många EU-länder i krig mot stater i MÖ, och det var också EUs fel att kriget i Jugoslavien bröt ut och på det sätt som skedde, liksom nu eländet i Ukraina. Ekonomiska sanktioner är, fast många inte inser den saken, en form av krig och sådana utsätter man nu Ryssland för i stor stil.

Inte minst, EU-eliten för ett krig mot befolkningarna i EU, där resurser hela tiden förs från folkflertalet till eliterna. Man har dessutom något så vanvettigt som en s.k grundlag, Lissabonavtalet, som stipulerar att det ska föras en bestämd, alltså en nyliberal ekonomisk politik i EU. En sådan politik får alltid en  trickle- upeffekt, att resurserna förs nerifrån och uppåt i samhället. Resultatet är skenande arbetslöshet och starkt tilltagande ojämlikhet både inom enskilda EU-länder och mellan sådana. Tyskland står hittills som den stora vinnaren här. Den  här politiken inbär dessutom en stagnation både vad gäller samhällsutvecklingen och vad gäller vetenskap och teknologi.

Vad gör då EU när missnöjet bland folk börjar bli besvärande, som nu den brittiska omröstningen om EU-medlemskapet? Jo, man tar till, hot, straff och hämndåtgärder, precis som man gjorde mot Grekland för något år sedan. Knappast någon åtgärd kan slå dessa vad gäller att skapa avsky mot de styrande EU-eliterna. Det folkliga missnöje som man väcker, verkar dessa eliter tänka sig, ska de övervinna med militära medel, även inom Europa. Sådant kan inte heller kallas för fredspolitik.

I värsta fall tänker sig eliterna att yttre fienden, terrorister, Ryssland, Kina, vad man nu kan tänka upp, ska svetsa Europa samman, såsom yttre fiender har en tendens att göra. Jag tror att man bedrar sig här. Det finns inte tillräckligt med ”vi-känsla” inom Europa för att en sådan taktik ska fungera.

Sen har vi propagandan. Propaganda är otroligt effektiv, när den är enhetlig och har pågått en tid, men dess varaktighet är inte oändlig. Förr eller senare ser allt fler människor diskrepansen mellan propagandans utsagor och den verkliga världen och idag har alla större möjligheter att få alternativ information från andra håll, ex från nätet. Vi kan bara se på g:a Sovjet. Där misstrodde ryssarna nästan allt som sades och skrevs i media och föreställde sig att verkligheten var den motsatta. Följaktligen kom många ryssar att idealisera Väst, tro att allt var bättre här i Väst än det faktiskt var. I EU börjar nu propagandan så smått få samma effekt. Fler och fler tror inte längre på media eller på den politiska retoriken. Sådan misstro är förödande för alla länder där den sprider ut sig. Den gynnar aldrig fred och utveckling.

Alla sådana här försök, som EU, att slå ihop många länder och behärska stora områden har kraschat – förr eller senare. När EU kommer att krascha är bara en tidsfråga. I morgon eller om 75 år? Den andra viktiga frågan här är hur kraschen kommer att se ut. Kommer den att vara tämligen fredlig och någotsånär välordnad eller krigisk och förödande. Det beror delvis på hur EU-eliterna agerar idag.

/Kerstin

Länkar:
- EU hotar Storbritannien – vi förhandlar inte, Lena Mellin, AB, 27/6 2016

Fler länkar kan tillkomma senare

Alliansfusk/lögner&Historia&Ideologier/propaganda&Internationell politik&Massmedia&Politik/EU17/05 14:15

Varför skriver jag inte mer på bloggen numer, undrar en del av mina besökare och beklagar vänligt nog denna min försummelse.

Jo, här kommer orsakerna:
1) Jag har varit dålig i nästan två år och inte orkat skriva.
2) men huvudorsaken är att det händer så mycket som vi har all anledning att protestera mot och oroa oss för att jag inte vet var jag ska börja. Vi utsätts, sedan flera år, för den mest massiva och mest lögnaktiga propaganda jag sett i hela mitt drygt 70-åriga liv. Jag har tidigare, inte i mina vildaste fantasier, kunnat föreställa mig att vi skulle utsättas för en lika intensiv och vidrig propaganda som den man i Väst beskyllde gamla Sovjet för.

Så vad ska jag skriva om? Jag kunde börja med att skriva om det jag slutade med när jag bloggade mer regelbundet, hur Libyenanfallet i själva verket gick till och vad som hänt där sedan Moammar Ghadafi lynchades – det kaos och det helvete libyerna lever i idag.

Jag kunde börja med att skriva om hur Syrienkriget började och vilka som låg och ligger bakom detta, nämligen USA/Israel, med benäget bistånd från Saudiarabien och Qatar, precis som i Libyenfallet. Jag kunde skriva om de megalögner som spreds om Ghadafi, precis som fallet var med Saddan Hussein innan Irak anfölls. (Dettas sagt utan att försvara allt dessa politiska ledare gjorde.)

Jag kunde skriva om hur McCain hotade Ryssland och lovade att landet skulle få sota för att de inte röstade för ett militärt angrepp på Syrien i FN, varvid det inte dröjde länge förrän USA tog till de krigsmetoder man använde mot Irak under ett decennium, ekonomiska sanktioner.

Jag kunde skriva om hur kuppen i Ukraina gick till, i motsats till vad media och propagandan hävdar och hur införlivandet av Krim gick till i motsats till hur det framställdes och framställs i media idag.

Jag kunde skriva massor om de lögner som media och regering sprider om Ryssland, om den vanvettiga propaganda vi utsätts för idag – mot Ryssland, som mest tycks syfta till att övertyga oss om hur hotade vi är av Ryssland, för att få oss alla att acceptera att vi går med i Nato, en organisation som idag endast är till för att föra USA:s krig runtom i världen.

Jag kunde skriva om Gene Sharp och hans manual för hur man gör en fredlig kupp för att bli av med en diktator och hur denna manual används av USA/Nato, kompletterad med betydligt mindre fredliga insatser, i samband med dessa kuppförsök, som användandet av prickskyttar vars mördande sedan skylls på den regering eller den politiska ledare som USA/Israel vill göra sig av med.

Jag kunde skriva om den förfalskade bild man nu ger i Väst om utvecklingen i Brasilien och i andra sydamerikanska stater.

Jag kunde dessutom skriva om historien, hur det i själva verket var USA som spikade Tysklands delning en gång, den som vi alla lärt oss skylla på Sovjet/Ryssland, hur lurade vi varit om den saken ända sedan krigsslutet.

Men alltihop kräver så stora insatser att jag inte orkar. Alltihop skulle kräva ett verk i flera band. Jag kan idag bara konstatera att propaganda som är enhetlig och som hörs från alla kanaler är betydligt effektivare än jag föreställt mig – och det säger inte lite. Jag kan också slutligen konstatera att propagandan mot Ryssland är värre i Sverige än i resten av världen, där det förekommer verklig information – ibland, vilket inte händer i svenska stora medier.

/Kerstin

Fler länkar kan komma:
NATO-Russia war tensions laid bare at Washington summit, Thomas Gaist, wsws.org, 16/5 2016
- Chefen: Därför värvade vi Bildt, Expressen 23/2 2007
Monstruöst hyckleri om Ukraina, Åsa Linderborg, AB 4/3 2014 (?)

Internationell politik&Politik/ekonomi&Politik/EU02/05 19:23

Dan har grävt och som oftast, när han gör det, hittar han något. Den här gången hittade han länkar till Greenpeace och Der Spiegel, om de hemliga TTIP-dokumenten:

http://www.ttip-leaks.org

och

http://www.spiegel.de/…/ttip-das-steht-in-den-geleakten-dok…

/Kerstin

Internationell politik&Politik/ekonomi&Politik/EU22/02 15:17

Mitt förra inlägg handlade om vad vi kan göra för att förbättra mottagandet av de flyktingar som söker asyl i Sverige. Men varifrån kommer flyktingarna? Varför har de lämnat sina hemländer och gett sig ut på en resa där de i många fall riskerar livet? Finns det något som de beslutande politikerna, i Sverige, i EU eller i FN, skulle kunna göra för att minska flyktingströmmarna? De frågorna tänker jag skriva om.

Några svar på mina frågor kan hittas i en färsk artikel i den ledande spanska dagstidningen El País. I lördags intervjuade de Syriens president Bashar al-Assad och redan i rubriken finns en sorts svar, i form av ett citat: ”80 länder stöder terroristerna i Syrien”.

Intervjun i El País kan läsas på engelska. Man kan även lyssna på åtta minuter av intervjun i en filmsnutt i anslutning till artikeln (1). Här är några frågor och svar ur den långa intervjun, med min översättning till svenska:

”Question: Turkey has started bombing from their territory into Syria.

Answer: Exactly, and before that bombing, Turkey was sending the terrorists, it’s the same, the same goal, the same effect, in different ways. So, Turkey has been involved in Syria since the very beginning.”

Fråga: Turkiet har börjat bomba Syrien från sitt territorium.

Svar: Precis, och före den beskjutningen skickade Turkiet terrorister, det är samma sak, samma mål, samma effekt, på olika sätt. Turkiet har varit involverat i Syrien från första början.

Lite senare i intervjun:

Q. What can the Syrian government do to stop that flow of refugees that has caused so many people to drown in the Mediterranean Sea. What can be done?

A. As I said, it is not only about Syria, it’s about the rest of the world. First of all, Europe should lift the embargo on the Syrian people; they don’t have an embargo on the Syrian government, it is against the Syrian people. Second, Turkey should stop sending terrorists to Syria. Third, as a government, we have to fight the terrorists, definitely, and we have to keep the living moving forward by any means in order to allow the Syrians to stay in their country. This is the only way that we could bring those people back or convince them to come back to their country. And I’m sure the majority of them want to come back to Syria. But, as I said, in the end you need to have the basic or minimum requirements for living.”

Fråga: Vad kan Syriens regering göra för att stoppa strömmen av flyktingar som har medfört att så många har drunknat i Medelhavet. Vad kan göras?

Svar: Som jag sa, så handlar det inte bara om Syrien, det handlar om övriga världen. För det första borde Europa slopa handelsembargot mot det syriska folket; de har inte ett embargo mot syriska regeringen, det är mot syriska folket. För det andra borde Turkiet sluta upp med att skicka terrorister till Syrien. För det tredje är vi som landets regering tvungna att bekämpa terroristerna och vi måste höja levnadsstandarden på alla sätt för att möjliggöra för syrierna att stanna i sitt land. Det är det det enda sättet att få tillbaka de människorna eller förmå dem att återvända till hemlandet. Och jag är säker på att majoriteten av dem vill komma tillbaka till Syrien. Men som jag sa, till slut handlar det om de grundläggande levnadsbehoven.

Om vi ska dra några slutsatser av det som sägs om flyktingarna i den här intervjun så finns det ett par saker som de svenska politikerna i riksdagen, i regeringen och i EU-parlamentet borde göra omedelbart om de vill minska tillströmningen av flyktingar.

För det första bör de besluta att upphöra med Sveriges blockad av handel och ekonomiska transaktioner med Syrien. De bör naturligtvis också verka för att övriga EU-länder slutar med denna kontraproduktiva ekonomiska krigföring mot Syriens befolkning (2).

För det andra bör våra svenska politiker, tillsammans med övriga EU-länder, sätta press på Turkiet att sluta med transitering av krigsmateriel och legosoldater till Isis och andra grupper som krigar tillsammans med dem mot den syriska regeringen.

Tyvärr är det så att Sverige är ett av de 80 länder som stöder terroristerna i Syrien. Även direkt, med ekonomiskt bistånd. 2013 skickade den svenska regeringen 40 miljoner kronor till en organisation som är lierad med dem som intog staden Kassab och fördrev eller dödade den kristna befolkningen (3).

Dan Gmark

Länkar:
1) Bashar al-Assad: “80 countries support the terrorists in Syria”, El País 20/2 2016
2) Sanktioner mot Syrien, Kommerskollegium, uppdaterad 2015-12-17
3) Svenskt bistånd går till al-Qaidas allierade i Syrien, Sverige medskyldigt till syrisk flyktingvåg, Patrik Paulov i Proletären 9/9 2015

 

Infrastruktur&Politik/ekonomi&Politik/EU14/02 21:24

För några dagar sedan publicerade Birger Schlaug på sin blogg en artikel om den ”flyktingkris” som Sverige för närvarande befinner sig i och hur den påverkar samhället. Artikeln är mycket läsvärd med politiska och ekonomiska såväl som psykologiska, sociologiska och filosofiska aspekter på flyktingmottagandet.

Jag citerar här de sista tre styckena av den ganska långa artikeln:

”Det är egentligen inte pengar som fattas – herregud, det finns mer pengar i samhället än någonsin – det är lärare, sjuksköterskor, tolkar, allt det där praktiska. Då hjälper det måttligt när statsministern lovar mer resurser till kommuner. För han kan inte lova fler lärare, fler sjuksköterskor, fler tolkar, allt det där praktiska. Han kan bara lova pengar. Men pengar står inte i kateder, pengar samtalar inte med patienter, pengar skriver inte ut recept, pengar håller inte i en hand som darrar av ångest, pengar tröstar inte ett barn som inte kan sova.

Konstigt nog är det första gången jag önskar att jag var kvar i politiken. Till och med önskar att jag varit något så främmande som statsråd. Trots att jag just nu inte har några bra svar på vad som bör göras och hur det bör göras. Det som oroar mig att ingen annan heller har det. Lika lite här i Sverige som i Europa och världen i övrigt.

Det kanske vore bra om alla inblandade började med att erkänna det. Monterade ner de retoriska rustningar man förskansat sig bakom. Slutar prata om att man har kontroll, eller att kontroll funnits bara man själv suttit vid den formella makten. Eller att lösningen hade varit att för länge sedan stänga gränsen för att bli en ö i världen.”

Läs gärna hela texten! Den har rubriken Om klockorna stannar och blommorna vissnar (1). Se länklistan i slutet på denna bloggpostning. I samma lista har jag lagt in några länkar med tidigare inlägg på Motvallsbloggen med anknytning till dagens ämne, från 2005 och framåt.

Lika lite som Birger Schlaug har jag några förslag till snabba lösningar på flyktingproblemen i världen, i Europa, eller i Sverige. Men kanske har jag ändå ett par idéer om hur man kunde förbättra situationen för Sveriges del, åtminstone något lite.

Man kan till exempel börja avveckla det som kallas New Public Management. Det systemet för styrning av offentlig sektor har varit galet från början och allt fler forskningsrapporter visar att privatisering och ”avreglering” medför mer byråkrati och högre kostnader än det system för statlig och kommunal förvaltning som vi hade tidigare.

Att börja med att avveckla privatiseringen inom mottagandet av asylsökande är relativt enkelt och kan påbörjas omedelbart. Situationen inom flyktingmottagandet skulle då successivt förbättras. Man skulle slippa de giriga bolag som nu tjänar grova pengar på att exploatera bristen på bostäder för asylsökande. Man skulle ha möjlighet att förbättra förhållandena för de boende, så att de som får stanna i landet är i bättre skick psykiskt och fysiskt när de fått uppehållstillstånd och ska börja arbeta och försörja sig själva ute i en kommun. De som inte får uppehållstillstånd och måste lämna landet skulle kunna göra det med en mer positiv inställning till Sverige.

I början av 1990-talet, när krigen i Jugoslavien pågick, upplevde Sverige också en kris i flyktingmottagandet. Media beskrev hur flyktingar ”vällde in” i Ystad från Polenfärjorna. Sommaren 1992 ordnade man tältläger för de asylsökande i väntan på att baracker skulle levereras. Det var den största ström av flyktingar som Sverige tagit emot sedan slutet av andra världskriget.

Kanske kan vi lära något av hur man hanterade flyktingkrisen den gången?

Av en slump råkade jag arbeta med asylsökande från 1992, när trycket på mottagningsapparaten var som störst, fram till våren 1994, när det hade minskat och man kunde börja stänga förläggningar.

Hösten 1992 sade jag upp mig från ett lärarjobb. Utan att ha något annat jobb att gå till. Man gjorde så på den tiden. Dagen efter att jag lämnat in min uppsägning fick jag jobb som handläggare på en flyktingförläggning som Invandrarverket (föregångaren till Migrationsverket) höll på att etablera i min hemkommun.

På den tiden var det alltså staten som drev förläggningarna för asylsökande. Det betydde att nya förläggningar kunde etableras mycket snabbt. Inga långdragna upphandlingsförfaranden enligt komplicerade EU-regler och med detaljerade listor på krav som måste uppfyllas. Statens Invandrarverk, SIV, hyrde några lokaler som stod tomma. Behövde något förbättras så gjorde man det. Sedan fyllde man på med sängar, bord, stolar och köksutrustning för de boende och kontorsinredning för personalen. Parallellt med detta rekryterades personal för anläggningen. Eftersom detta kunde ta ett par veckor så hade man ambulerande personalgrupper som bara sysslade med att starta upp nya förläggningar. Ofta kunde den första gruppen asylsökande flytta in veckan efter att SIV fått tillgång till lokalerna.

På den tiden hade alltså Migrationsverkets föregångare SIV egen personal på förläggningarna. Det fanns vaktmästare, sjuksköterska, personal för barn- och fritidsverksamhet och handläggare som skulle hjälpa till med ekonomiska och sociala problem. Om vi som var förläggningshandläggare träffade någon som hade riktigt svåra problem kunde vi boka tid hos psykologen som kom en gång i veckan. Vi hade så god tillgång till tolkar att vi ytterst sällan behövde använda en asylsökande som tolk för en landsman.

Vid upphandling av förläggningar med självhushåll idag ingår bara ”vaktmästartjänster” i avtalet. Migrationsverkets handläggare finns på ett kontor i någon stad, som ska kunna nås med kollektivtrafik inom en dag. Om någon asylsökande har fysiska eller psykiska symptom förväntas denne uppsöka närmaste vårdcentral. Om någon behöver pengar till vinterskor, inte trivs med sina rumskompisar eller har andra bekymmer måste han eller hon sätta sig på en buss för att ta sig till staden där ansvarig handläggare finns. En handläggare som inte känner den asylsökande och kanske inte ens har sett hennes förläggning.

Naturligtvis ”sparar” staten mycket pengar med detta personalsnåla slimmade system. Men på längre sikt blir det knappast några besparingar. Med de långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd som vi har, blir tiden som asylsökande mycket påfrestande. Människor bryts ner av ovisshet och sysslolöshet. Då, 1992, fanns det personal på förläggningen som kunde lyssna och stödja och hjälpa till med små praktiska förbättringar. På det viset kunde vi i många fall bygga upp ett förtroende för oss tjänstemän och kanske till och med för Myndighetssverige. Genom den dagliga kontakten med de asylsökande kunde vi också märka när något höll på att gå riktigt dåligt och ingripa innan det utvecklades till en allvarlig händelse.

Även 2016 är tiden som asylsökande påfrestande. När det då inte finns personal att tala med på förläggningarna så inträffar det oftare olika incidenter. Vad gör Migrationsverket då? Jo, sätter in väktare från privata vaktbolag. Eller så får polisen rycka ut. Inte så bra om man vill att de boende ska känna trygghet och få förtroende för myndigheterna. De flesta flyktingarna kommer från länder där polisen är våldsam och korrumperad och många bär på traumatiska upplevelser i samband med män i uniform.

Mitt förslag till våra styrande politiker är återgå till att låta förläggningsverksamheten för asylsökande drivas av ett statligt verk. Detta kommer att löna sig, inte bara ekonomiskt. Därefter kan man fortsätta med att avveckla New Public Management inom de andra sektorer där systemet visat sig misslyckat.

Jag planerar att skriva ännu ett blogginlägg om vad politikerna borde göra i det som kallas flyktingkrisen. Och vad de inte borde ha gjort. Förhoppningsvis är det klart om några dagar. Men det kan ju hända att Kerstin skriver något innan dess. Håll utkik på Motvallsbloggen!

/Dan Gmark

Länkar:
1) Kanske var det just då det vände, Birger Schlaug 9/2 2016
– Artiklar om New Public Management på Motvallsbloggen:
Zarembas beskrivning av sjukvården och ”New Public Management” förvånar inte 16/3 2013
– Det Stora Tågrånet – hur den svenska järnvägen styckades upp och slutade fungera, 16/12 2011
– Vad är det för politiker vi har? Eller: Vad är det för fel på de ekonomiska teorierna? 2/8 2010
Och en artikel från Gamla Motvallsbloggen, tio år gammal och fortfarande aktuell:
– Misskötsel av eldistributionsnätet, 17/1 2005

Ideologier/propaganda&Internationell politik&Massmedia&Politik/EU10/03 13:57

Jag måste erkänna att jag inte förstår någonting av dagens politik, Vad sysslar våra ekonomiska och politiska eliter med? Försöker de på fullt allvar ödelägga hela den västerländska kulturen?

På det ekonomiska området för man en politik som flera gånger tidigare visat sig rent ödesdiger, allt från tulpankraschen för flera hundra år sen, till den ekonomisk-liberala katastrofen i början av 1900-talet, som kulminerade med börskraschen 1929 och som hade andra världskriget som följd. I besparingssyfte skär politiker ner på precis det som fick Västvärlden att utvecklas rekordartat under efterkrigstiden, satsningar på industri, på infrastruktur och offentliga verksamheter. Resultat ser vi redan, infrastrukturen får förfalla, pga besparingar, människor får allt sämre vård, allt sämre utbildning etc. en solklar väg utför för vår västerländska teknologi och kultur.

På det geopolitiska området för man en politik för mer krig och eländen. Hittills har dessa krig mest förts i U-länderna (vare sig man låter U stå för underutveckling eller utvecklings-). Men  nu börjar man, med USA som pådrivare, också försöka få igång storkrig i Europa, mot Ryssland och snart också mot Asien, mot Kina och andra länder som sett en snabb utveckling.

Jag kan förstå om USA, som bestämt sig för att dominera hela världen,  är berett att jämna resten av världen med marken och omöjliggöra teknisk utveckling i alla andra stater, är inne på den linjen, i tron att USA kommer att  tjäna på en utveckling där de kan roffa åt sig alla naturresurser i hela världen utan allvarligt motstånd, och i tron att man själv aldrig kommer att utsättas för sönderbombande av det egna landet – skyddad som man känner sig där, på andra sidan haven. Men jag kan inte förstå de europeiska politiker som låter sig manövreras in i storkrig igen, ja ännu värre som aktivt manövrerar för att framkalla ett sådant i Europa igen..

För mig finns bara en begriplig och logisk förklaring till att Europa så beredvilligt, (om än med vissa försök från  Merkels sida, till undanmannövrer vad gäller Ukraina och krig mot Ryssland,) går med på att genomföra den enorma och på lögner grundade krigspropagandan mot Ryssland, som vi ser idag. Nämligen hot från USA:s sida. För annars: Vad tänker de, vad tror de? Är de totalt urblåsta eller är de, som sagt, hotade av USA att gå USA:s ärenden, att föra USA:s krig (och förresten skulle Europa utsättas för sönderbombande så kan de ju själva alltid ta sin tillflykt till det säkra och trygga USA)?

Jag förstår det faktiskt inte. Kan de vara så okunniga och dumma att de inte begriper vad de är med och driver fram?

/Kerstin

Länkar:
Washington har krossat förtroendet, Jinge.se 10/3 2015
The Destabilization Doctrine: ISIS, Proxies and Patsies, Brandon Martinez, Non Align Media 2015 (Ja vad ska man tro?)
Obama Declares Venezuela a Threat to National Security, Carol Levy, telesur 9/3 2015 (Detta skulle man ju bara skratta åt om man inte visste att det betyder att USA tänker iscensätta en kupp i Venezuela -igen.)

Internationell politik&Politik/EU22/02 23:54

(OBS:Ny video nederst i inlägget)

Nikolai Azarov Prime Minister of Ukraine 2010-14 (Utlagd 7/2 2015, filmen är textad på engelska)

Jag kan inte garantera att de siffror som den här f.d. ukrainska ministern lägger fram är korrekta, men hans syn på vad som hänt och händer i Ukraina är intressant då den ger den andra sidans vinkling, som är en helt annan än den våra stora media ger oss.

Och här är en video till, tydligen filmad före Maidan:

”MUST WATCH: Nov 2013 (pre-Maidan!): Ukraine Deputy has proof of USA staging civil war in Ukraine” (Textad på engelska, utlagd 27/1 2015).

(Hela texten finns publicerad på samma sida som filmen på Youtube)

Paul Craig Roberts: Ukraine (utlagd 17/9 2014)

/Kerstin

Länkar:
How the Russian Bear Emerged From Hibernation. Defending Ukraine From Russian Imperialism? Jason Hirthler, counterpunch 20-22/2 2015 (citat: A third lie is that the toppling of Viktor Yanukovych was a democratic uprising. Interesting how these always seem to occur wherever America has “strategic interests” in peril.)
The New York Times Discovers Ukraine’s Neo-Nazis at War,
Robert Parry, 14/8 2014
(citat: “Officials in Kiev say the militias and the army coordinate their actions, but the militias, which count about 7,000 fighters, are angry and, at times, uncontrollable. One known as Azov, which took over the village of Marinka, flies a neo-Nazi symbol resembling a Swastika as its flag. In other words, the neo-Nazi militias that surged to the front of anti-Yanukovych protests last February have now been organized as shock troops dispatched to kill ethnic Russians in the east – and they are operating so openly that they hoist a Swastika-like neo-Nazi flag over one conquered village with a population of about 10,000….
One of the heroes celebrated during the Maidan protests in Kiev was Nazi collaborator Stepan Bandera, whose name was honored in many banners including one on a podium where Sen. John McCain voiced support for the uprising to oust Yanukovych, whose political base was among ethnic Russians in eastern Ukraine.)

Politik/EU19/02 15:43

Dags för Carl Bildt kanske, att erkänna att han gärna tar stöd av nazister mot ryssarna.

/Kerstin

Länkar:
US Support of Violent Neo-Nazis in Ukraine: Video Compilation, Global Research 18/2 2015 (ett antal videos om nazisterna som strider på Kievsidan i Ukraina.)

Politik/ekonomi&Politik/EU06/05 16:21

Jag lägger här in en artikel i sin helhet, skriven av Jan Öberg och publicerad på bloggen  TFF/Associates & Themes Blog. Artikeln är också publicerad på engelska på flera siter, bl.a. på Global Research. Artikeln är översatt till svenska av  Erik Göthe. Detta är en viktig artikel som behandlar ett område som svenska politiker i stort sett hållit hemligt för oss svenskar.

TFF PressInfo: Sverige – inte längre aktör för en bättre värld

PostDateIcon May 4th, 2014 | PostAuthorIcon Author: Jan

Av Jan Öberg
Dr.hc., direktör för TFF
4 maj 2014

Eliten i Sverige är mer lojal mot Nato, USA och EU än mot sitt folk

• Under de senaste 25-30 åren har Sveriges militära, säkerhets- och utrikespolitiska elit vridit Sveriges politik 180 grader.

• Dessa grundläggande förändringar inleddes av den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh och har genomförts praktiskt taget utan offentlig debatt.

• Omsvängningen till interventionism, militarism och USA/Nato på alla områden har planerats gradvis, i smyg och ohederligt – kort sagt på ett sätt som är ovärdigt en demokrati.

• Denna elit är mer lojal mot Bryssel och Washington än mot svenskarna.

• Om din bild av Sverige är att det är ett progressivt, förnyande och fredsfrämjande land med global inställning som försvarar folkrätten så är den – tråkigt nog – föråldrad.

Hur Sverige har förändrats

Sverige är inte längre neutralt och det är bara formellt alliansfritt; det finns ingen mer närstående bundsförvant än USA/Nato. Landet har upphört att utveckla en egen politik och positionerar istället sig inom ramen för EU och Nato. Landet bidrar inte längre med betydelsefullt nytt tänkande – det sista var Olof Palmes kommission om gemensam säkerhet (1982).

Sverige har inte längre någon nedrustningsambassadör, betraktar inte FN som viktigt och har inte en enda svensk bland FN:s blå hjälmar. Ingen av Sveriges toppolitiker ställer sig till förfogande som medlare i internationella konflikter.

Kärnvapenavrustning står långt ner på dagordningen, problematisk som den är för ett land som aspirerar på Nato-medlemskap. Men en sak är oförändrad: Sverige förblir världens största vapenexportör per capita.

Sverige bidrar inte längre till att skydda mindre stater genom att hålla fast vid folkrätten. De svenska eliterna stödde helhjärtat bombningarna av Serbien/Kosovo. De tyckte – även under socialdemokratisk ledning – att de massdödande sanktionerna mot Irak och ockupationen var lämpliga.

Eftersom Sverige inte lagligt kan exportera vapen till ett land som befinner sig i krig men har nära militärteknologiskt samarbete med USA, beslutade Sveriges riksdag att göra undantag för USA.

Sverige stödde förstörelsen av Libyen och deltog där med sina flygplan, dock endast för spaningsuppdrag, inte bombningar.

Sverige stödde inte det planerade kriget mot Syrien men yppade inte heller någon hörbar kritik mot det stöd från västvärlden till enbart den militanta oppositionen, däribland sådan tillhörande Al-Qaeda.

Carl Bildt

Sveriges utrikesminister Carl Bildt uppträder huvudsakligen som utomorentligt välinformerad resande och bloggare i internationellla angelägenheter som inte tycks vilja slösa alltför mycket av sin dyrbara tid på att vara minister. Och när han gör det är han inte känd för att rådfråga många omkring sig.

Det skulle kunna vara en anledning till att hans kommentarer om olika händelser ofta ger upphov till underhållande uppmärksamhet från massmedierna. Om man som Bildt jämför Ukrainas förre president Janukovitj med Norges Quisling och därmed jämställer Putin med Hitler och Ryssland med Nazityskland, opererar man inte längre som statsman utan snarare som känslosamt brushuvud eller marknadskonsult. (Lägg därtill att Bildt nyligen i Sveriges Radios Lördagsintervju vägrade distansera sig från de nynazistiska elementen i Kiev.)

Bildts förenklade och förvridna tolkning av Georgien 2008 är avslöjande för hans ensidiga emotionalitet, medan han förr – exempelvis under sin tid som hög representant i Bosnien – förtjänade respekt för att operera på ett intellektuellt nyktert sätt.

Om man saknar egna idéer och egen politik, behövs bara ryssfientliga plattityder. Då kvalificerar man sig tillika för CNN:s Christiane Amanpour.

Sverige rör sig mot Nato-medlemskap

I det följande några händelser eller nyheter från den senaste tiden som ytterligare understryker vilken beklaglig väg Sverige – dess eliter snarare än dess folk – har bestämt sig för att gå.

1. Sveriges säkerhetspolitiska elit överväger bredare allianser med NATO och EU – som amerikanske Defence News nyligen meddelade.

Gåtfullt! Efter att ha varit neutralt och alliansfritt under kalla krigsårens hårda konfrontationer och spänningar ska Sverige nu behöv gå med i NATO när det inte finns en enda analys någonstans som säger att Sverige under förutsebar framtid kommer att stå inför ett hot.

Medan dagens underrättelser om säkerhet och försvar handlar om mänsklig säkerhet, utmaningar gällande miljö och högteknologi, talar Sveriges eliter om försvar som enbart en fråga om vapen.

Detta är farligt ”grupptänkande” styrt av byråkratiskt intresse som ska bekostas av skattebetalarna som de facto hotas mer av dessa intressen än av Putin. En verklighetskontroll skulle leda till kollision mot verkligheten – verklighetschock.
Kryssningsmissiler för avskräckning

2. Med anledning av en bekvämt hysterisk tolkning av krisen i Ukraina, ska svenska flygplan nu utrustas med kryssningsmissiler (Defense News).

Otroligt nog tas beslut som detta med det intellektuellt sett hafsiga mantrat att det ger landet ökad ”avskräckningskapacitet”.

Det säkerhetspolitiska prästerskapet i landet består av några forskare i militära angelägeheter vid väldiga, välfinansierade institut som står i nära kontakt med politiker och militärer som journalister lojala mot militären har nära förbindelser med. Följ partilinjen allihop! Stanna inom boxen! Utmana inte de dominerande grundantaganden!

Det land som en gång i tiden gjorde något för en bättre värld har förenat sig med den militaristiska världen. I en tid när både NATO och USA blir allt svagare, planerar Sveriges eliter att lägga alla Sveriges ägg där. De har ingen politik i förhållande till, exempelvis, BRIC-länderna eller någon vision av världen om 20 år som de inriktar sig mot. De har inga ideal, värden eller åtaganden, bara en flockmentalitet – att ”följa USA/NATO och EU”.

USA:s ambassadör inbjuden för utpressning

3. USA:s ambassadör i Sverige, Mark Brzezinski, talade nyligen om för samtliga svenska politiska partier att Sverige måste bli fullt medlem av NATO – annars skulle man inte räkna med att få hjälp att stå emot ett angrepp. Kort sagt, mafiosi utpressning förklädd till djup oro för Sverige ve och väl och generöst löfte om komma med (dock villkorad) hjälp. Detta avslöjades av konservativa Svenska Dagbladet 27:e april 2014.

Hur många – och vilka – ambassadörer ges tillfälle att tala direkt till alla partier i den svenska riksdagen?

Budskapet är ren utpressning – grundad på läran om att skapa rädsla (fearology) – då alla vet att om Ryssland skulle anfalla någon, vore Sverige inte det första målet och i NATOs intresse vore det då att kontrollera svenskt territorium innan några ryska styrkor kunde spridas till det nordiska området någon annanstans ifrån.

Kort sagt är USA/NATOs intresse av Sverige mycket större än Sveriges intresse av NATO. Vad man än må tänka om dessa fantasier så är det bara fantasier. Ingen har tänkt ut ett trovärdigt scenario för hur Sverige skulle invaderas av Ryssland och förbli försvarslöst.

Om inte en av världens mest välfinansierade försvarsorganisationer kan skydda svenska folket måste det vara något allvarligt fel

Men detta är just den militärfundamentalistiska propaganda som svenskarna utsatts för dessa år: Vi måste gå med i Nato eftersom vårt försvar är så svagt att vi inte kan försvara oss!

Folkpartiets försvarstalesman Allan Widman sade nyligen på ett sätt som visade på den låga intellektuella nivån på försvarsdebatten i Sverige: – “Jag kan bara konstatera att Ryssland är ungefär 140 miljoner invånare och Sverige 9 miljoner. Vi klarar inte på egen hand att anta allvarliga utmaningar utifrån…” (Svenska Dagbladet 28 april 2014)

Om nu Sveriges militärer när de förfogar över en budget på en bra bit över 50 miljarder kronor (bland de 10% högsta per capita i världen) inte kan skapa ett skydd för de 9 miljoner svenskarna, så är det dags att fråga hur ineffektiva och kostnadsmaximerande de kan vara utan att dess ledning avskedas.

4. I denna vecka beslöts att AWACS-flygplan kan passera genom svenskt luftrum för sina uppdrag i samband med Ukraina-krisen

5. Sverige (och Finland) diskuterar hur de ska motta militärt bistånd, inbegripet trupper, från Nato (se Dagens Nyheter 27 april 2014). Detta sträcker sig utöver vad Nato-medlemsländerna Danmark, Norge och Island någonsin har accepterat. Och Sverige är inte Nato-medlem! (Det finns en petition mot detta här) http://www.avaaz.org/en/petition/Governments_of_Finland_and_Sweden_Dont_make_cooperation_agreements_with_Nato/?miVLSgb

Det är dags att börja tänka

• Ta pengarna, prestigen, privilegierna och fonderna från de Militär-Industriella-Medie-Akademiska Komplexen i världen – och även i Sverige – och tvinga dem att tänka:

• Tänka för det gemensamma bästa och inte för egna intressen.

• Tänka för världen och inte för inskränkt psyko-politisk nationalism.

• Tänka för folkets mänskliga säkerhet och förebyggande av våld som främsta målsättning.

• Tänka i första hand för icke-våldspolitik och för att i överensstämmelse med FN-stadgan använda militär som sista utväg.

• Tänka som man bör göra i en demokrati, med folket, för folket och av folket.

• Så länge allt man har till hands är stridsflygplan, kommer världens problem att betraktas som bombningsuppdrag.

Och det är då man tappar bort freden, samarbetet och den ömsesidiga förståelsen och de kalla – och även de heta – krigen blir ”realistiska”.

Detta får inte bli Sveriges framtid. Den enda upprustning Sverige behöver är intellektuell.

Översättning Erik Göthe

Tack  Jan Öberg för att jag fick lägga in artikeln här.

/Kerstin

Länkar:
KONSULTER FRÅN USA LEDDE SVENSKA FÖRSVARET TILL SKROTEN, Mikael Nyberg, April 2014 (Artikeln ovan läses med fördel tillsammans med Mikael Nybergs artikel om hur det var amerikanska PR-konsulter som lurade svenska politiker att skrota det svenska försvaret. När man läser Nybergs artikel undrar man om de som påverkade svenska politiker hade baktankar eller om de också bara var otroligt naiva.)
Swedish Dilemma, Shastri Ramachandaran, The Times of India, 30/10 2001

Internationell politik&Massmedia&Politik/ekonomi&Politik/EU11/03 00:25

Att moderater inte är så noga med fakta eller med historien, och vad som hänt i denna, det vet vi ju sedan Arkelsten påstod att moderaterna var de som kämpade för och införde allmän rösträtt i Sverige. Sanningen är annars den att hennes parti snarare bildades för att förhindra en sådan.

Och nu avslöjar Bildt att hans kunskaper i historia, såväl som om samtiden, inte bara är usel utan rentav uppseendeväckande galen:

Bildt väcker frågor (utlagd 5/3 2014)

Mot slutet av filmen inser vi var Bildt har fått och får sin skolning och vems ärenden han går.

För nej, det var ingen laglig avsättning av presidenten i Ukraina. Det var en väpnad statskupp ledd framför allt av högern och där fascister och nazister varit viktiga inslag. Dessa har dessutom nu tunga poster i den ”nya” regeringen i Kiev.

Berättelsen om det lagliga avsättandet av Ukrainas president kanske går hem i USA, men i Europa torde tillräckligt många vara tillräckligt insatta för att inte gå på den lögnen. Begriper inte Carl Bildt det? Eller är en framtida välbetald karriär i USA hans enda målsättning och för en sådan är han beredd att förlora både heder och ära i Sverige och i Europa?

Dags igen dessutom, att fråga hur det kan komma sig att Bildt får sitta kvar som utrikesminister. Han agerar alldeles uppenbart inte med Sveriges bästa för ögonen.

/Kerstin

Länkar: (kommer senare)

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster