december 2006


Ej kategoriserad31/12 05:02

Önskar alla besökare till Motvallsbloggen ett riktigt

Gott Nytt År

Internationell politik30/12 15:25

Så har man alltså, snabbt och effektivt, avrättat Saddam – mycket behändigt för USA och somliga andra Västmakter, så slapp man rättegångar mot honom som kunde avslöja Västvärldens fula ageranden och samspel med honom tidigare. Han kunde ju ha visat upp kvitton på gas- och vapenleveranser och andra obehagliga dokument kanske.

Proggruppen Blå Tåget (kallade sig initialt ”Gunder Hägg”) skrev och spelade en gång in låten Det kalla kriget (länk till texten). Dags att skriva till så där en 10 – 20 verser i denna musikaliska historielektion, som slutar vid Vietnamkriget.

Vård/omsorg29/12 05:27

Se de videofilmer som jag länkar till nedan, om hur slarvigt läkare skriver ut SSRI (ofta kallade ”lyckopiller”) och även andra lugnande och antipsykotiska preparat.

Det som sägs i dessa filmer är vad vår nya arbetarregering inte vill att vi ska få veta när man lägger ner Kilen, som arbetat med information om de här frågorna under många år och som har byggt upp en bred och djup kompetens på området, en kompetens som varit till hjälp för många. En sådan hjälp finns endast att få på några få ställen i landet eftersom läkare och psykiatriker ofta förnekar de hemska upplevelser och biverkningar som otaliga personer drabbas av och istället skriver ut ännu mer piller till dem, piller som gör dem ännu sjukare i många fall.

Om beroende av SSRI mm

Om skador av antipsykotiska preparat

Sida med flera länkar till videofilmer om antidepressiva

(Tillägg 5/9 2009. kl 00.15: Tyvärr har filmerna, som länkas till ovan, försvunnit från nätet. Man undrar varför.)

Visst, det tycks finns människor som blir hjälpta av de här preparaten, det är inte dem vi talar om, utan om alla dem som inte tål dem och som blir sjuka av dem, på ena eller andra sättet, och de är många.

Jag talar om och protesterar mot alla de läkare som skriver ut sådana här preparat utan vare sig noggrann undersökning eller någon uppföljning av hur patienter reagerar på preparaten. Jag protesterar mot läkares egna experimenterande med patienterna och att de skriver ut medlen för allt mellan himmel och jord, som preparaten absolut inte var menade för från början, ja som också skriver ut antipsykotiska preparat till människor som inte alls är psykotiska.

Jag har själv erfarenhet av hur gärna läkare kastar SSRI-preparat efter folk.
För några år sedan kröp jag under uppallade brädor, vindskivor, och målade dem. Jag lyckades vrida huvudet så olyckligt att jag drabbades av en häftig nackspärr. Den var så plågsam att jag inte kunde ligga ner, bara sitta och gå försiktigt. Vanliga enkla värktabletter hjälpte inte och jag insåg att jag behövde starkare smärtstillande preparat några dagar för att få ordning på den akuta muskelinflammation jag hade drabbats av i nacken. Alltså gick jag till vårdcentralen.

Läkaren konstaterade vad jag redan visste, att jag hade en kraftig muskelinflammation i nacken. Hon skrev ut häftiga smärtstillande tabletter (tar jag inte gärna men jag visste att jag behövde dem för att kunna slappna av så att musklerna kunde läkas). Dem skulle jag ta tre ggr/dag under 10 dagar.
– Men, fortsatte hon, så ska jag skriva ut ett muskelavslappnande medel också.
Jag anade ugglor i mossen, på grund av vad jag hört från andra, och frågade om hon tänkte skriva ut SSRI till mig, vilket hon vidimerade. Hon hade inte tänkt tala om det för mig emellertid – istället sade hon alltså att jag skulle få ett ”muskelavslappnande medel”, ljög mig rakt i ansiktet, eftersom hon just tänkte skriva ut ett antidepressivt medel fast jag inte var det minsta deprimerad, bortsett från att jag förstås inte kände mig jättelycklig just då på grund av den akuta värken i nacken.
– Glöm det, sade jag, sådant äter jag inte, jag har inga problem med psyket. Jag lider av nackspärr, en rent kroppslig åkomma.
Hon lade ner pennan. Jag åkte hem och åt två värktabletter/dag två dagar i rad, sedan var jag bra och behövde inte äta fler sådana!

Jag har alltså egna erfarenheter av hur slarvigt och utan skäl läkare skriver ut sådana här preparat. Det här var inte den enda, fast i de tidigare fallen, då läkare velat lura på mig mediciner som jag inte behövt, handlade det om bensodiazepiner, föregångaren till SSRI, och jag har även vänner som råkat ut för samma sak, både sådana som gjort som jag, vägrat ta preparaten och som börjat äta dem. Av de senare mår några mycket dåligt.

Det är inget mindre än en skandal att detta får fortsätta, år ut och år in.

En ännu värre skandal är den nya borgerliga regeringen som lägger ner en av de få instanser, Kilen, som hjälper människor som lurats in i ett beroende av dessa medel och som lider svårt av biverkningar och utsättningsproblem.

Se filmerna!

Länk:
Se även ett tidigare inlägg på Motvallsbloggen där några drabbade berättar.

Vård/omsorg28/12 17:33

Några veckor före jul fick jag ett mejl från Kilen, där man berättade att riksdagen har beslutat att dra in bidragen till Kilens verksamhet för hjälp till läkemedelsberoende. Dessa människor får sällan adekvat hjälp från den ordinarie sjukvården, där det dessutom sällan erkänns att sådant beroende kan föreligga. Många av de här människorna har drivits in i läkemedelsberoende totalt utan egen förskyllan.

Jag har ägnat flera år år att ta reda på hur det ser ut på området, sedan jag såg hur illa däran min gamla mamma blev efter att man börjat medicinera henne med lugnande preparat av olika slag, och då jag kom underfund med att hon inte tålde medlen utan blev mycket sämre av dem (och bättre när jag tvingat fram en utsättning).

Jag har då funnit, och faktiskt delvis på grund av egna erfarenheter (hur en läkare ville skriva ut SSRI till mig för en åkomma som inte hade det minsta med mitt psyke att göra) att läkare ofta skriver ut lugnande och sömnmedel på mycket lösa grunder och dessutom utan att följa upp patienterna, för att inte tala om alla dem jag haft kontakt med under dessa år, som berättat om hur läkare vägrar erkänna de biverkningar de kommer till dem och beklagar sig över, och detta trots att somliga av dessa biverkningar står upptagna i FASS.

Mot sig har de som kämpar för de läkemedelsberoendes behov av kunnig hjälp, Kilen ex., hela det läkemedelsindustriella komplexet, som är rent ofantligt starkt och har gigantiska resurser för lobbying och för att föra ut sina glättade bilder av de produkter de försöker sälja in till läkare och patienter och som de försöker utvidga användningsområdena för.

Med Tillstånd från Lena Westin på Kilen publicerar jag här det brev jag fick 6/12 2006:

Till alla KILENs vänner!

Vad händer? Hur går det med KILENs pengar?

Först och främst: TACK för det stöd som vi får för KILENs arbete! Stödbrev, stöduttalanden, telefonsamtal, uppmuntrande e-mail och ryggdunkningar – allt har betydelse för att vi skall orka.
Det får oss att förstå att vi inte bara är några få personer i en kontorslokal i Stockholm som kämpar… Vi vet att vi är många som kämpar och som slåss för allas våra rättigheter! Det känns varmt, det känns tryggt, det känns rätt! Det betyder också att vi faktiskt inte kan förlora! Vi kan bara bli av med lokaler, löner mm. Men rätten till kunskap om läkemedel och det absoluta kravet att bli lyssnade på och att bygga upp kunskap ur våra, konsumenters, patienters erfarenheter – det kan ingen ta ifrån oss!

Så det positiva i denna situation är att vi vet vad vi vill! Och att vi vet att vi har rätt.

Vad händer då rent faktiskt?

KILEN har under flera år, men alldeles särskilt under det senaste året, fört samtal med alla riksdagspartier om en långsiktig finansiering av verksamheten. Samtliga partier har varit inbegripna i denna diskussion och två modeller har formulerats – 1. KILEN finns med i Konsumentverkets regleringsbrev eller 2. KILEN finns med i Folkhälsoinstitutets regleringsbrev, vilket i praktiken skulle innebära att statsbidraget till KILEN utbetalas av Konsumentverket eller Folkhälsoinstitutet.

17 september.
Borgerlig valseger. Ingen oro beträffande KILENs pengar – de borgerliga partierna hade ju visat i ord och handling att KILEN är en viktig verksamhet. Under socialdemokratisk ledning tillsammans med samarbetspartierna v och mp, har ledamöter från fp, kd och m skrivit motioner om KILEN, ställt frågor / interpellationer till socialministern etc.

KILEN kontaktade alla “gamla” ledamöter inom socialutskottet för att påminna om KILENs fråga, för att inte verksamheten skulle bli bortglömd i samband med budgetarbetet. Trevliga samtal och försäkringar om att KILEN fanns med i partiernas budgetar. Ledamöter i alliansen samt politiska sekreterare i alliansen försäkrade oss på olika sätt att KILEN skulle finnas med utifrån deras planering.

Kontakter med Socialdepartementets handläggare och “budgetskrivare”: Flera samtal, vi skickade åter in vårt äskande – 4 miljoner till KILEN och 5 miljoner för att utveckla konsumentdatabasen till en Konsumenternas Biverkningsenhet. På uppmaning skickade vi in skrifter, rapporter etc. till Socialdepartementet.

6 oktober.
Statsministern presenterar utskotten. Vi upptäckte till vår glädje att flera av våra vänner fanns med från alliansen i Socialutskottet. Bl.a. Kenneth Johansson, centerpartist – nu ordförande i Sociautskottet. Barbro Westerholm, folkpartist, och samarbetspartner sedan många år, Chatrine Pålsson, kristdemokrat, även hon har följt KILENs frågor och samarbetat under många år. KILEN tog återigen nya kontakter med dessa ledamöter för att försäkra oss om deras stöd. Kontakten med moderaterna har under den senaste tiden främst varit med Cristina Husmark-Pehrsson, numera socialförsäkringsminister. Vi pratatde med samtliga ledamöter om vikten av att KILEN finns med i budgeten. Man lovade att föra det vidare till sina förhandlare.

10 oktober.
Vi välkomnade den nya socialministern Göran Hägglund.

16 oktober.
Budgetpropositionen presenteras. KILEN omnämns i budgeten för att vi skall utfasas – KILEN skall bort!
Vi blev mycket förvånade, chockade.
Alla positiva signaler om ett långsiktigt stöd var som bortblåsta.

Vi kontaktade Kenneth Johansson, socialutskottet ordförande. Han var förtegen, sammanbiten. Lovade att ta upp frågan på alliansgruppens ministermöte med Göran Hägglund nästa dag. Efteråt informerades vi om att vi skulle kontakta socialminister Göran Hägglund för en öppen diskussion om KILENs ekonomi och framtid. Vi kontaktade omedelbart socialdepartementet med denna förfrågan om ett sammanträffande.

24 oktober.
Möte på Socialdepartementet. Vi fick inte träffa Socialminister Göran Hägglund, vi träffade hans statssekreterare Karin Johansson. Vi hoppades på ett konstruktivt möte med positivt resultat.
Men… Vi informerades endast om att ”det finns inga pengar avsatta för KILEN i statsbudgeten”.
Statssekreteraren avvisade helt en konstruktiv och öppen diskussion om hur KILENs verksamhet och ekonomi skall kunna säkras för 2007 och framåt.

Vi informerades om att inget parti i alliansen, ingen ledamot från något parti, hade uttryckt att KILENs verksamhet var viktig och att medel till verksamheten skulle finnas med i budgeten.
Vi blev förvånade. Ledamöter från olika partier har låtit oss förstå att man har tagit upp frågan om KILEN för behandling. På direkt fråga till Barbro Westerholm, fp, och Kenneth Johansson, c, får vi veta att statssekreterarens påstående inte stämmer. Chatrine Pålsson, Barbro Westerholm och Kenneth Johansson har tagit upp KILEN.

Vi informerades även om att Läkemedelsverket skall få pengar för att ta hand om “det hela” (konsumentdatabasen? Annan KILENverksamhet?), bl.a. eftersom departementet vill ha insyn i arbetet.

November.
Massor av stödbrev har sänts till Socialminister Göran Hägglund och till socialutskottets ledamöter – från Sverige och från hela världen.

Socialdemokraterna har motionerat om stöd till KILEN – där de uppmanar regeringen att se till att KILENs verksamhet kan fortleva.
Miljöpartiet har motionerat om stöd till KILEN – där de avsätter medel i sin “skuggbudget” till KILENs verksamhet samt till en utveckling av KILENs konsumentdatabas till Konsumenternas Biverkningsenhet.
Vänsterpartiet har motionerat om stöd till KILEN – där de avsätter medel till KILEN i sin “skuggbudget”.

21 november.
Vänsterpartiet, Elina Linna, lämnade in en fråga, en interpellation, till Socialministern om KILEN. Frågan besvarades och följdes av en interpellationsdebatt i Riksdagen den 21 november. Debatten kan läsas på KILENs hemsida, www.kilen.org. För en papperskopia, kontakta KILEN. Socialministern menade att konsumentrapportering nu skall överföras till Läkemedelsverket och att han har fullt förtroende för att sjukvården kan klara de problem som KILEN arbetar med.

24 november.
Efter förfrågan inbjöds KILEN till Socialutskottet för att föra fram KILENs fråga och konsekvensen av en nedläggning. Överläggningen varade i en timme.

30 november.
Socialutskottet slutbehandlade motioner och beslutade sig för att godkänna den föreslagna budgeten (vilket alltså betyder 0 kr till KILEN)

4 december.
Miljöpartiet anordnade en hearing i Riksdagshuset på temat “Depression och ångest – ett växande problem. Läkemedel, biverkningsrisker och alternativ. KILEN var med som talare, se information om hearingen, www.miljopartiet.se.

15 december.
Debatt i riksdagen om sociala frågor. Frågan om KILEN kan komma upp under denna debatt.

19 december.
Votering i Riksdagen om budgeten för sociala frågor. Slutbesked för KILEN.

KILEN tackar för allt stöd, alla stödskrivelser, artiklar och engagemang! Och vi tror att vi måste göra ännu mer! Skriv artiklar! Skriv insändare! Tala med politiker! Flera ideer!! Vi, personalen på KILEN, försöker nå ut till media med de problem som KILEN arbetar med och med konsekvensen av att det statliga ekonomiska stödet tas bort.

Samtidigt som KILEN har ett stort stöd bland många – hos allmänheten, bland professionella i Sverige och världen, så finns också motsatsen och motkraften. Motkraften är väldigt stor, mycket av motkraften består också av skitsnack, ryktesspridning – alltså personer som inte tydligt och rakt kan kritisera KILEN utan föredrar att förtala och sprida rykten. Att detta kan pågå, även utifrån myndigheter och verk som bas, är på ett sätt ofattbart. Det bidrar till nödvändigheten med oberoende granskning av myndigheter och aktiviteter rörande läkemedel och säkerhet för oss konsumenter. Människor på olika håll i världen har upprörts över kränkande e-mail från möjligen påhittade personer. Den som vill ta del av mera information runt förtalskampanjer kan kontakta KILEN.

Bästa hälsningar!

KILEN genom
— Lena Westin

KILEN – Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa
Consumer Institute for Medicines and Health

Länk till Kilens hemsida

Det är ett faktum att somliga människor, dock inte alla, inte tål de lugnande medlen och mår mycket illa av dem. Det är dem den här texten handlar om, inte om dem som tycker sig ha blivit hjälpta av medlen.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi27/12 20:24

Juldagarna är de dagar på året när jag tycker att jag kan sätta mig och läsa hela dagarna, utan att få dåligt samvete för att jag inte gör något mer handfast, av allt det där som behöver göras, så jag önskar mig förstås alltid böcker i julklapp och får som regel några sådana också. En av årets julklappsböcker var *Guldregn. Sagan om Skandia, 2004, av Sophie Nachemson-Ekvall och Bengt Carlsson. En mycket intressant bok. Att den handlar om hur Skandia slaktades och hur en massa av företagets pengar (och lite mer) hamnade i direktörernas fickor samtidigt som företaget kördes i botten, inses förstås.

Det finns mycket av intresse att hämta ur boken, inte bara själva berättelsen om vad som hände i Skandia utan även vad gäller sociala relationer, hur alla känner alla i toppen exempelvis, och inte minst vad gäller de ideologiskt färgade, ja rent lögnaktiga floskler som de höga direktörerna, högern och liberaler brukar vräka ur sig om löner, om lönespridning, om riktiga incitatmentsstrukturer, om vikten av ordentligt höga löner och bonusar till företagens vd:ar alltså.

Apropå vad en viss Michael Treschow sade alldeles nyligen, att man måste betala de ledande inom företagen bättre för att locka de mest kompetenta, så kan jag inte inte låta bli att citera följande ur boken om fallskärmarna i Skandias amerikanska dotterbolag:

Fallskärmspaketet för den högsta ledningen landar på närmare 50 miljoner dollar. Det är ohyggligt höga summor, även med amerikanska mått. (sid 297)

Alltså, svenska direktörer i ett svenskt bolag i USA var bättre betalda än motsvarande direktörer i USA vid den tiden, vilket man inte fått intryck av här hemma. Inte nog med det, amerikaner undrade till och med hur man skulle få direktörer att vilja arbeta när man betalade dem sådana fantasisummor i bonusar och pensions- och avgångsvederlag.

Dessa bonusar var dessutom beräknade på en framtida vinst, som man inte kom att göra eftersom botten gick ur aktiemarknaden. De tänkta vinsterna förutsatte nämligen ständigt stigande kurser på aktiemarknaden och en sådan var direktörerna övertygad om, skriver författarna.

Frågan är alltså vari direktörernas kompetens ligger.
Efter fastighetskrascherna, om inte förr, borde direktörerna ha insett att ingenting kan växa hur snabbt som helst och för evigt, det gäller allt från bakteriekulturer till aktiekurser. Vid en för hastig aktiekursstegring kommer man förr eller senare till den punkt då aktiekurserna inte har något med produktion och verkliga vinster att göra, då kraschar systemet. Vid den tidpunkten har emellertid de ekonomiska eliterna hunnit plocka ut så mycket pengar ur systemet att de och deras efterkommande kan leva som kungar under flera generationer. Betalningen för krascherna får småfolket stå för, de som lurats att spara i aktiefonder, som tvingats, eller som frivilligt har satt in sina pensionspengar i sådana, de som får se sina besparingar krympa rejält eller försvinna helt, när topparna plockar ut vinsterna ur systemet, de som förlorat sina jobb för att avskedanden ger högre aktiekurser. De får även betala med sänkta löner och därmed med sänkt konsumtion.

Verklig kompetens är alltså att förstå och inse hur det ekonomiska systemet fungerar, att man inte kan räkna med en ständig och snabbt stigande aktiekurs exempelvis, och att anpassa företagens agerande efter detta faktum. Endera saknade direktörerna i Skandia denna kompetens (ja i stort sett alla vd:ar i de större företagen), eller så inser de precis hur systemet fungerar och att de själva tjänar ofantligt på att använda sig av det för egen vinning eftersom systemet i praktiken för över tillgångar från de sämre ställda till de rika direktörerna. I ingetdera av fallen har de gjort sig förtjänta av dessa fantasiartade bonusar. Lars-Eric Petersson fick tydligen ut omkring 175 miljoner kr, Jan Carendi, chefen för Skandia AFS, omkring 250 miljoner.

Solidaritet fult vad gäller vanligt folk, men normalt bland direktörerna
Även detta är intressant i sammanhanget:

Lösningen att plocka bort taket endast för ett fåtal hade inte fallit i god jord. De tak-befriade kände plötsligt stor solidaritet med sina kamrater i Wealthbuilder, så förslagat gjorde bara deltagarna upprörda. Argumentet för att taket måste bort för alla var att nyceklsäljarna annars skulle försvinna. (s. 169)

Vi får också veta att till slut fick bonusarna, som delades ut ganska slumpmässigt tydligen, effekten att splittra och skapa misstämning. Sådant gynnar inte ett företag som är seriöst och som inte har som första målsättning att dela ut så mycket pengar som möjligt till några få inom företagets ledning. Men, seriösa är förmodligen få stora företag idag. De lever på småfolkets pengar och kan handskas som de vill med dessa, och det gör de. Vad spelar företagen för roll för dem, förutom som kor att mjölka guld ur åt dem själva.

Bonusprogrammen var förödande för bolaget internt. Det splittrade sammanhållningen i den struktur av självständiga dotterbolag som så mödosamt hade byggts upp under ett decennium. Det splittrade än mer medarbetarna inom AFS (det amerikanska dotterföretaget: min anm.) och Skandias övriga delar som, aldrig kom i närheten av få ta del av de här programmen.
Ett fåtal personer blev ekonomiskt oberoende för generationer framöver. …………..
……………
Det här skapade stora spänningar internt och ledde också till att Skandia tappade kompetens när personer som ”fått för mycket” slutade, mer eller mindre frivilligt.
Bonusarna kostade Skandia väldigt mycket pengar, runt 4 miljarder kronor, där allt utom mindre delar nu betalats ut. Det är mer än de verkliga vinsterna, alltså exklusive övervärden, som koncernen tjänat ihop under de år bonusarna föll ut. Affärsmässigheten bakom bonusprogrammen kan därmed kraftigt ifrågasättas. (sid 392)

Ofantliga bonusar leder naturligtvis till att de lyckligt lottade anser att det är bäst, vid en viss punkt, att ta pengarna och leva gott resten av livet. Så varför ska man möjliggöra för alla de där ”superkompetenta” personerna att sluta jobba vid 35? Det borde ju, med vd:arnas logik, vara en gigantisk förlust både för företagen och för samhället.

Det finns också en gräns, och vissa villkor, bortom vilka ett företag är mer värt, för giriga vd:ar och styrelseproffs, som kraschat eller avsålt än som ett fungerande företag där de måste ta ansvar och arbeta för rimlig lön. Vid den gränsen blir bonuslyftarna direkt farliga för företaget.

Idag har kapitalismen kommit till en punkt där handel med pengar lönar sig bättre än handel med varor, och det går bra ganska länge och längre ju fler länder som är involverade och sammanvävda i systemet, men förr eller senare tar sådant en ände med förskräckelse. Det inser alla som förmår se det här i stort och som inte bara stirrar sig blinda på sin egen förhoppning om att själva en dag kunna roffa åt sig ur de här bonusgrytorna.

Och som vi vet finns inte Skandia som ett stort svenskt företag längre. De sista resterna efter Lars- Eric Peterssons slaktande såldes dock ut efter att boken skrivits.

Sanningen är dessutom att de flesta svenska direktörer och styrelseproffs inte är så förfärligt attraktiva för bonusbetalande stora företag utomlands, fast de gärna vill inbilla oss andra att de är det. Om det verkligen vore sant hade de lämnat Sverige allihop för länge sedan, men det har de inte gjort. Ute i vida världen anses de flesta av dem ganska medelmåttiga nämligen och där saknar de tillträden till maktens köttgrytor. Här hemma är de makten och fyller själva köttgrytorna.

Så kan jag inte låta bli att servera följande passus också, som handlar om vad som hände när det kom fram att Lars-Eric Petersson fått 175 miljoner, och ingen försvarade honom längre:

Det är tunt med röster till Lars-Eric Peterssons försvar. Från Skandias sida är det tyst. Liksom från styrelsen. Den enda offentliga försvaret kommer från statsminister Göran Persson, som säger att han har fullt förtroende för Skandiachefen som ordförande i Telia. (s. 180)

Sedan var det till Rosengren som Petersson vände sig för att få hjälp att klara av massmediadrevet när massmedia satte åt honom. Med en sådan socialdemokratisk partitopp är det inte så konstigt om Reinfeldt anser att han också har rätt att kalla sitt parti för ett arbetarparti.

Ej kategoriserad27/12 01:56

Jag är så gammal så att jag har slutat att sätta mitt ljus under skäppan men någon poet av Guds nåde är jag inte och ingen annan heller i vår familj. Dock, en jul för sådär en 20-25 år sedan, på den tiden då vi alltid firade jul tillsammans med mina föräldrar, medan min pappa fortfarande levde, och vi just hade delat ut och packat upp våra julklappar, började vi skoja om att vi hade velat ha fler julklappar och att det var trist att vi fick så få sådana (det hade varit alldeles för många egentligen och vi var alla glada och nöjda med vad vi hade fått), började tre generationer kvinnor dikta ihop sången om den trista julen, min mamma, min dotter och jag. Jag hittar inte papperet med texten till vår julsång, som jag har kvar – någonstans, men kommer ihåg några av verserna:

Den trista julen (eller Motvallsjul kanske)
Nu är trista julen slut, slut, slut,
klapparna har delats ut, ut, ut,
vi vill ha klappar, ännu fler,
ja julpresenter många mer,
– så det var bara tråkigt

Julegranen den var gles, gles, gles,
tomten var en riktig mes, mes, mes
men till nästa år igen
kommer denne gamle mes
– det blir bara tråkigt

Skinkan den var inte stor, stor, stor,
lutfisken blev bara snor, snor, snor
och julgröten var inte god
gav inte kraft och inte mod
– så det var bara tråkigt

Julekorven den var kort, kort, kort
trist när fisken kokte bort, bort, bort
men till nästa år min vän
blir det säkert jul igen
och det blir bara tråkigt

Behöver väl inte tala om att vi hade väldigt roligt medan vi diktade :-)
Jag tror det var omkring 12-15 verser, om det mesta som hör julen till.

Motvallstanten (animerad)24/12 14:04

Klicka på bilden!

knapp

Politik/ekonomi21/12 05:17

Nu kräver Marita Ulfskog val vart tredje år, enligt SvD. Det är inte lite patetiskt med tanke på hur det gick till när man ändrade grundlagen härvidlag förra gången, för 12 år sedan, från just treåriga mandatperioder till fyraåriga.

En grundlag ändras genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Tanken är att grundlagsändringsförslaget ska diskuteras i valet och att svenska folket därigenom ska få en chans att säga vad det tycker innan ändring sker. Men hur gick det till när man ändrade från treårig mandatperiod till fyraårig? Jo (om jag inte missminer mig och rätta mig om jag har fel), strax före valet 1994 beslutade riksdagen, nästan utan att ett enda ord skrevs om saken i massmedia, att mandatperioden skulle förlängas med ett år. Ganska direkt efter valet, då socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning efter Bildts (de borgerligas) katastrofala mandatperiod, beslutades för andra gången om förlängningen – och lustigt nog kom sedan denna regering att sitta fyra år, innan man ordnade val igen. Ett förfarande som var högst tvivelaktigt, dels för att grundlagsförändringen aldrig fördes ut till folket före valet, dels för att lagen egentligen inte borde ha kunnat träda i kraft förrän efter nästa val – tycker man. Den socialdemokratiska regeringen vann ett val under en grundlag som stipulerade tre års mandatperiod och en fyraårig sådan hade ännu inte beslutats när svenska folket gick till val. Alltså borde den fyraåriga mandatperioden inte ha trätt i kraft förrän efter det definitiva beslutet om grundlagsändring, alltså vid nästa val tre år senare, då man för första gången skulle ha valt riksdag för en fyraårsperiod.

Hur som helst, nu satt socialdemokraterna i fyra år, och fyra år till och i ytterligare fyra år, och allt var frid och fröjd, Ulfskog hade inte det minsta att invända mot detta sakernas tillstånd under dessa år. Så förlorar socialdemokraterna valet i år och vips anser hon att man borde ha treåriga mandatperioder. Inte speciellt förtroendeinjagande får jag ju säga. Vi kan ju inte ha ett system där man ska ha tre års mandatperioder när man själv är i opposition och fyra år när man sitter i regeringsställning. Det låter sig, som alla inser, inte göras eftersom den ena sidan är opposition till den andra.

Nu skulle jag förvisso gärna vilja bli av med den borgerliga regeringen direkt, men tycker ändå att någon ordning får det lov att vara. Nu har vi fyraåriga mandatperioder, och det hade socialdemokraterna ingenting emot tidigare, då får partiet acceptera detta även när det befinner sig i opposition. Att föreslå tre år nu, och igen, är bara löjeväckande.

Enligt Jonas Morian skulle ett av Ulfskogs argument vara att valdeltagandet sjönk efter att vi fick fyraåriga mandatperioder, varför sådana inte gynnar demokratin. Min diagnos här är emellertid att valdeltagandet sjönk för att folk inte kunde se någon större skillnad mellan socialdemokraternas och de borgerliga partiernas politik när socialdemokraterna kom tillbaka till makten, men detta faktum vill Ulfskog inte låtsas om förstås.

Jag misstänker nog dessutom, att socialdemokraterna bara är glada för att de borgerliga partierna idag genomför precis det de själva ville genomföra, fast de ville genomföra det i något makligare takt för att inte förarga väljarna alltför mycket. Så jag tror inte att de kommer att lägga två strån i kors för att försöka bygga upp vad de borgerliga river ner idag, om de kommer tillbaka i regeringsställning igen efter nästa val.

Länkar:
Ulfskog vill ha tillbaka treåriga mandatperioder, SvD
Jonas Morian om Ulfskogs förslag

Politik/ekonomi&Vård/omsorg20/12 05:13

Jag skriver om en viktig fråga, som man just tar upp till politisk behandling, beslut om tvångsåtgärder mot äldre och dementa – och endast några få personer reagerar. Är svenska folket redan mentalt dött?

Det finns 180.000 personer med Alzheimers i landet, och det är bara en form av demens. Säg att det finns lika många med de andra varianterna. Det gör i runda tal omkring 400.000 dementa personer. Anta att varje dement har fyra anhöriga, i genomsnitt, som berörs, då har vi 1,5 miljoner människor i landet som är berörda, på ett eller annat sätt.

Och alla verkar strunta i vad som händer deras gamla anhöriga. Vad är det för folk vi har blivit? Ett lands civilisationsgrad, sade man förr, avgjordes genom sättet landet tog hand om sina sjuka, sina behövande och sina gamla.

Det verkar inte stå vidare bra till i Sverige vad gäller civilisationsgrad alltså, eftersom det är så bedövande tyst på området. Någon enstaka läkare har vaknat och skriver några rader i en tidning här och där. Någon enstaka anhörig kämpar – men mest liknöjda anhöriga som tycks strunta i sina dementa och gamla anhöriga.

Ska vi i Sverige börja låsa in, binda fast och tvångsmedicinera våra gamla? Vill du bli behandlad på det sättet när du blir gammal?

Eller tänker alla svenskar under femtio resa till Schweiz och begå snygga och rena självmord när de fyller sextio?

Politik/ekonomi&Vård/omsorg19/12 01:13

Hör idag på Ekot att regeringen föreslår att personal inom äldrevården ska få laglig rätt att ta till tvångsmetoder mot de gamla och dementa.

Syftet med förslaget är att minska antalet tvångsåtgärder så långt som möjligt, att skydda den enskilde, säger Jan Pennlöv som har utrett frågan åt regeringen.

Förr brukade det alltid heta att allt förtryck, all misshandel av människor var bra för de förtryckta och misshandlade, var till endast för deras bästa. Numer säger man det rakt motsatta. När man lagstiftar om mer tvångsåtgärder så ska tvånget nedbringas med den föreslagna lagen, precis förstås, som avlyssningarna skulle nedbringas med de nya lagarna om avlyssning även av icke misstänkta. Vem tror på det? (Jag ger mig den på att om denna regering avskaffade lagen mot barnaga, så skulle den påstå att avskaffandet är till för att minska barnagan.)
I själva verket är detta lagförslag förstås ett stöd för personal som har problem med hanteringen av dementa människor, oavsett vad deras problem beror på. Att hävda något annat är hyckleri.
Om detta får man veta att:

Samtidigt har det inte funnits lagligt stöd för vårdpersonal att låsa in patienter, att spänna fast för att undvika skador eller att medicinera patienter genom att till exempel gömma medicinen i maten. Det har dock förekommit och i ganska stor utsträckning.
Med de nya förslagen ska vårdpersonalen känna att de har lagen på sin sida, är tanken. Jan Pennlöv tror att vårdpersonalen kommer att välkomna förslagen.

Jo tack, det sista tvivlar jag inte på. Personalen på mammas boende hade ansett det mycket bra om de hade haft lagen på sin sida när de, felaktigt, bedömde att min mamma borde drogas ner tills hon blev ett rent vrak och då jag förbjöd dem att göra så.

Det här görs redan idag, säger man vidare, och så är det ju. Det handlar alltså om att göra olagliga metoder lagliga - fel väg hävdar jag bestämt.

Sådana här metoder är för det första mycket skrämmande för dementa människor, för det andra blir rädda och otrygga dementa människor mycket svårare att handskas med och med sådana här metoder skapar man just de problem som tvångsmetoderna uppenbarligen ska vara till för att lösa. De leder till att man snabbt hamnar i onda spiraler där metoderna är själva problemet, inte de gamla och dementa.

Nu beror det dock på hur den här lagen kommer att tillämpas, men jag känner mig näst intill skräckslagen inför vad en sådan lag kan komma att innebära, ja med stor säkerhet kommer att innebära på vissa äldreboenden.

Redan idag är kunskaperna om hur man ska behandla gamla och dementa förfärande dåliga på många äldreboenden, och det gäller både läkare, skötare, undersköterskor och många sjuksköterskor och boten mot denna okunnighet i behandlingen av de gamla, som inte sällan resulterar i att dessa inte vill låta sig behandlas, har regelmässigt varit neddrogning av dem, vilket blivit dyrt för samhället.

Jag fick erfara hur man man drogade mer min mamma, alldeles i onödan, och gjorde henne mer förvirrad än hon var, förorsakade att hon började ramla på grund av yrsel, att hon förlorade förmågan att förflytta sig normalt, med vanliga steg (började hasa istället, vilket är en nervskada förorsakad av Rispedal), förlorade förmågan att svälja, drabbades av så allvarlig dimsyn att hon var övertygad om att hon höll på att bli blind, m.m . m.m.. Jag såg också hur hon saknade förtroende för personalen och hur hon blev besvärlig att duscha, att ta blodprover på, att vaccinera etc. Lösningen var nerdrogning igen. Jag kämpade som ett lejon under flera år för att förhindra att man drogade mamma så illa att hon dog en förfärlig och sannolikt plågsam död på grund av detta, något jag har sett exempel på.

Jag visste, och vet, att många av dessa problem kan undvikas med kunnig hantering av de gamla och dementa. I mammas fall fick jag ett erkännande för denna min uppfattning härom månaden. Då hade boendet, där mamma vistas, fått både en ny ansvarig sköterska och en ny ansvarig läkare, två personer med helt andra idéer om hur de gamla ska hanteras än som varit förhärskande där tidigare. Läkaren började med att gå igenom medicinlistorna och menade att de gamla stod på för mycket lugnande preperat och sömnmedel, varför mängderna drogs ner.

Sköterskan berättade så en solskenshistoria. Hade jag haft henne i samma rum hade jag gett henne en stor och varm kram. Hon skulle ta ett blodprov på mamma då hon just hade börjat arbeta på boendet. Personalen förklarade att det gick inte att göra på mamma utan att hon drogades ner först. Sköterskan lyssnade och menade att hon skulle i alla fall försöka först. Så gick hon till mamma, distraherade henne genom att fästa mammas uppmärksamhet på något annat, och vips var blodprovet taget, inga problem alls, menade hon. Mamma hann inte ens uppfatta vad hon gjorde.

Det är sådana kunskaper om hur dementa ska behandlas, som varje person som arbetar med dementa ska ha, och har de inte det ska de få den – innan de börjar arbeta med dementa. Med korrekt och kunnig behandling skulle problemen inom äldrevården minska radikalt och behovet av tvångsåtgärder skulle bli mycket mindre.

Genom att lagstifta om möjligheten till tvångsåtgärder går man, enligt min bestämda och på erfarenheter grundade åsikt, alldeles fel väg. Risken är överhängande att en sådan lag får rakt motsatt effekt: Så enkelt att bara droga ner gamlingarna, då krävs inga kunskaper alls av dem som ska ta hand om och behandla de gamla och dementa. Också ett sätt, kanske, att sänka kostnaderna för äldrevården. Antar att man anser att med detta kan man anställa människor som inte har några insikter om demensvård, och till de låga löner som man nu planerar att alltfler människor i landet ska arbeta för. Dessutom kan man skära ner på antalet anställda inom äldrevården – tänker man sig förmodligen

Ännu en gång visar den nya regeringen sin inkompetetns och sin inhumana inställning till alla dem som inte klarar sig själva. Här är alltså deras attack på de gamla och dementa: ”Lås in dem, bind fast dem, droga ner dem, de är ju helt oanvändbara i alla fall så varför ska samhället kosta på dem god och human vård?

Länkar:
Ekot, om förslaget att legalisera tvångsåtgärder mot de dementa
Berättelsen om behandlingen av min dementa mamma – läs den om du inte har gjort det tidigare

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster