Forskning/vetenskap&Ideologier/propaganda26/11 13:18

Nu ska jag skriva om mitt specialområde, vetenskapen vilket jag inte gör så ofta.

Som varande vetenskapsteoretiker värnar jag om vetenskapen eftersom den är överlägsen alla andra sätt att försöka kartlägga och förstå världen och verkligheten, förutsatt att den inte missbrukas.

Kärnan i vetenskapen är att all forskning är öppen, varje vetenskaplig undersökning är offentligt redovisad och/eller sådan att andra forskare kan kontrollera både undersökningars upplägg och de data forskare grundar sina slutsatser på. När sådant hålls hemligt och andra forskare inte kan kontrollera undersökningar som gjorts – då är dessa undersökningar inte vetenskapliga. 

Framför allt medicinsk forskning, gjord av medicinföretagen själva, eller gjorda av forskare som är betalda av medicinproducenterna, uppfyller ofta inte detta grundläggande villkor. Inte så få av de läkare som försökt kontrollera påståenden gjorda av medicinföretagen, om deras preparat, har inte kunnat göra det då företagen har vägrat att lämna ut nödvändiga uppgifter om de undersökningar de hänvisar till. I enstaka fall har företagen tvingats lämna ut data (av domstolar eller FDA ex) och det har då ofta visat sig att företagen starkt överdriver de positiva effekterna av sina produkter och ibland tom förtiger de farliga biverkningar som förekommer. De fuskar på alla upptänkliga sätt, alltifrån hur de väljer ut sina studieobjekt till hur de beräknar risker och publicerar sina resultat.

Se ex:

In the past few years more professionals have come forward to share a truth that, for many people, proves difficult to swallow. One such authority is Dr. Richard Horton,…
/Kerstin
Forskning/vetenskap&Vård/omsorg04/06 17:44

Det är något förbryllande med de föreskrifter och mediciner jag fick med mig hem från hjärtintensiven i november.

Det var två blodförtunnare (eg. antikoaguleringspreparat). Båda tar jag fortfarande och har noterat en tilltagande tendens till blåmärken. Jag går omkring och ser ut som om jag har en hustrumisshandlande man, vilket jag inte har. Kommer på mig med att ta på mig långärmat när jag går bort för att ingen ska se mina blå/gulflammiga armar, precis som misshandlade kvinnor ofta gör.

Vidare fick jag betablockerare, som sätter ner hjärtverksamheten (för att hjärtat ska läka snabbare sades det) och sänker blodtrycket, samtidigt som jag fick order att motionera mig svettig för att stärka hjärtat. Men betablockerare leder till att pulsen blir låg. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig så blev jag för det första inte svettig, fick jag, för det andra, inte upp pulsen och blev dödstrött och efter 150 meters promenad fick jag kramp i vaderna (har gått över nu)
Om nu hjärtat inte ska arbeta så intensivt för att läka efter infarkten, varför säger man då åt mig att motionera (så att hjärtat arbetar mer) för att stärka hjärtat samtidigt som man ger mig medicin som ska förhindra att hjärtat arbetar intensivare?

Till slut satte jag ut betablockerarna, successivt under några veckor. Hjärtat arbetade mer när jag ansträngde mig. Vilopulsen steg, från konstant omkring 52 till mer normala omkring 70 (+ lite mer när jag ansträngde mig). Blodtrycket, som betablockerarna skulle ta ner gick först upp lite ett par dagar för att sedan gå ner till mellan 125 och 135 igen. Ingen ko på isen där.

Nu håller jag på att sätta ut ACE-hämmarna, som vidgar blodkärlen, sägs det men som också sänker blodtrycket, och som, liksom betablockerarna, kan påverka lever och njurar. När ett levervärde (vilket det nu var) ökade blev läkaren orolig och kallade mig för ny provtagning. Vet inte vad resultatet blev men skulle få det hemskickat (vilket jag inte litar på att jag hade fått) om värdet stigit ytterligare. Han förhörde sig noga om mitt alkoholbruk och såg besviken ut när jag redogjorde för detsamma, några glas vin/månad eller mindre.

Statinerna, som ska sätta ner kolesterolvärdet och som tas av c:a 900 000 svenskar, tog jag överhuvudtaget aldrig eftersom jag inte hade höga kolesterolvärden, snarare tvärtom och eftersom dessa preparat ingalunda är oförargliga.
Efter att ha läst på har jag kunnat konstatera att statinerna kan förlänga livet, tre dagar statistiskt sett och att de endast har positiv effekt för någon procent av dem som äter dem, samt att de är rent farliga för många av de andra. Dessutom läser jag att modern forskning visar att kolesterolvärdena inte har något med hjärtinfarkter att göra.

På hjärtintensiven förhörde man sig om min övriga hälsa, framför allt om det som betraktas som riskfaktorer och
1) jag hade inte övervikt
2) inte diabetes
3) inga åderbråck
4) dricker mycket måttlig med alkohol
5) knappast varit stressad de senaste 10 åren
Sen hade jag inte heller höga kolesterolvärden
och lungorna konstaterades vara ua

Läkaren som förhörde mig såg lite desorienterad ut. Jag stämde nog inte alls med bilden av den typiska hjärtinfarktpatienten. Så jag hjälpte honom lite på traven och talade om att jag hade rökt i 50 år. Rökning är ju en riskfaktor. Men röntgen av lungor samt annan undersökning av dessa hade ju visat på friska lungor. Kanske därför han verkade så ointresserad av att jag utsatt mig för denna riskfaktor. Men skälet kan förstås ha varit att man ju inte kan medicinera mot rökning (om vi bortser från SSRI förstås).

Resultatet blev, misstänker jag, att jag skickades hem med medicinstandardkitet, utprovat (kanske), och avsett för gubbar som väger 80-90 kg (eller mer).

OK jag tar kanske vissa risker även om de, enligt de undersökningar jag har läst är små, när jag plockar bort en del av medicinerna. Så vi får väl se hur länge jag stoppar när jag satt ut de flesta av de medikamenter jag fick med mig hem.

För övrigt kan jag tänka mig värre sätt att dö på än genom en stöddig hjärtinfarkt. Den gör visserligen ont men bara en kort stund om den är så kraftig att man dör av den. Hellre det än Alzheimers.

Forskning/vetenskap&Ideologier/propaganda&Internationell politik&Massmedia02/04 17:28

Lite spridda tankar här:
Varför har jag inte skrivit så mycket på sistone? Jo, delvis på grund av att somligt i mitt privatliv tagit en större del av min tid (inte minst valpen som jag köpte i höstas, som emellertid börjar bli stor nu) men framför allt för att jag till slut inte orkade skriva om allt det som gör att jag känner att jag lever i en gigantisk och ond dröm.

Det tar på krafterna och psyket att inse vad våra politiska ledare ställer till med, alla massmord, allt förtryck, allt krigande som de iscensätter, för att inte tala om hur nedslående det är med den enorma propaganda de utsätter oss för för att vi inte ska inse detta, och att se hur de allra flesta går på denna propaganda.

Jag har ju åter och återigen undrat, här på bloggen, om våra journalister är okunniga eller köpta. Man vill ju inte tro det senare så till slut börjar man, för att inte helt tappa tron på mänskligheten, tro att de är lika okunniga och lika lurade som vi andra, av vad deras kollegor skriver och av vad politiska organ sprider ut. De får sin information från stora nyhetsbyråer som behärskas och styrs av de ekonomiska eliterna.

Jag har också tidigare skrivit att det typiskt mänskliga, det som skiljer oss från alla andra djur är vår enorma benägenhet att följa alla andra, att låta oss manipuleras av språket, kort sagt att låta oss indoktrineras. Vi har också en stark tendens att låta oss luras så effektivt av språket att vi tycker oss se vad auktoriteter säger åt oss att se.

Våra styrande har en hel kader av samhälls- och betéendevetare som talar om för dem hur man på bästa sätt får människor att acceptera vad de säger och gör. De experimenterar med olika grupper av människor, som får höra olika historier, eller samma historia uttryckt på olika sätt och sedan mäter man vilken version som påverkade, övertygade människor effektivast. Utifrån de kunskaper om människors reaktionsmönster man får, skriver sedan politikernas talskrivare politikernas tal.

Vidare vet vi att de flesta av oss tenderar att tro gott om våra medmänniskor, att lita på dem. Om ingen litar på någon annan hamnar vi ett samhälleligt helvete. Som de sociala djur vi är vill vi inte hamna i den situationen att vi misstror alla våra medmänniskor. Därför litar vi på folk ända tills de eventuellt visar sig vara opålitliga. Då slutar vi lita på den som avslöjar sig som lurendrejare men vi fortsätter att lita på de andra människorna. Det ska till väldigt mycket lurendrejeri från vår omgivning för att vi ska tappa tilliten till alla andra människor och den dagen när vi alla gör det är vi socialt sålda.

I vårt språk finns ofta ett negativt laddat ord och ett positivt laddat ord för samma sak. Dessa ord påverkar oss på olika sätt. Om jag säger att Lisa är snål, får lyssnaren inte någon gott intrycka av Lisa. Om jag däremot säger att Lisa är sparsam tycker många fler att Lisa uppvisar en positiv egenskap och att hon troligen är en bra människa.
Om jag säger att vi ska privatisera en offentlig verksamhet, så har detta ord redan hunnit bli ett negativt och belastat ord, men om jag istället säger att nu ska vi öka människornas valfrihet, så blir många fler positiva till det jag gör. Valfrihet är något de flesta av oss gillar.
Om jag, som politiker säger att vi måste ingripa i landet X och rädda människorna där från deras förskräckliga diktator, så tycker de flesta av oss att detta är en god gärning för visst skulle vi uppskatta att bli räddade från en sådan typ.
Om jag istället säger att nu ska vi attackera landet X så att vi i den ekonomiska eliten i Väst kan ta hand om detta lands råvaror och naturrikedomar, så är de flesta av oss inte lika positiva och då tycker vi inte att en attack är en human gärning.

De illdåd vi läser om i tidningarna förfäras vi över. De illdåd som de stora media tiger om dem irriteras vi inte av. Så tyckte väldigt många av oss att det var rätt att bomba Libyen för att få den förfärliga diktatorn Ghadafi avsatt. Ytterst få av oss vet att idag råder kaos i Libyen och där det tidigare bara var farligt att opponera sig mot överheten, där är det farligt att leva idag, eftersom landet styrs av mängder av beväpnade miliser som när som helst fängslar, torterar och skjuter folk utan några som helst rättsliga förfaranden. Man kan inte alltså inte längre klara sig där bara genom att tiga med sitt eventuella missnöje med landets politik, man måste ha tur också, så att ingen annan torterad uppger att man är oppositionell bl.a.

Vi människor är alltså inte bara beroende av att lita på varandra, vi är också, av naturen, benägna att vilja se rättvisa och jämlikhet mellan människor. Ju mer vi indoktrinerats att sådant är bra och ju tryggare vi är, desto mer reagerar vi mot orättvisor och förtryck av människor. Om vi däremot indoktrineras att anse att var och en i första ska hand tänka på sig själv och försöka konkurrera ut medmänniskorna vad gäller tillgången till landets resurser och ännu värre, om vi tvingas leva under sådana förhållanden att vi alltid måste välja mellan att slå ut andra eller själva bli utslagna, då kommer fler, men fortfarande inte de flesta, att acceptera att våra länder attackerar andra länder. Om inte annat accepterar de sådant för att de inte orkar engagera sig.

Varför har vi svenskar accepterat att vår riksdag har skickat svensk militär att kriga på USA:s sida i Afghanistan?

Under min livstid har vi gått från en period där den allmänna uppfattningen var att jämlikhet och rättvisa, liksom fred är bra och solidaritet mellan människor var något fint, till ett politiskt tillstånd där vi tvingas trampa på varandra för att inte gå under själva: ”Det blir endera du eller jag som får gå i nästa rationalisering.” Det blir endera du eller jag som får löneförhöjningen nästa gång.”

Idag avspeglar sig detta utslagningssamhälle inte minst i alla dessa underhållsprogram på TV där människor tävlar mot varandra, enskilt eller i grupp, och ”förlorarna” slås ut i varje omgång. Det är vad jag skulle vilja kalla ”mobbning-TV”. Det första programmet i den stilen var Robinson, som väckte stor avsky hos många människor när det introducerades för omkring 20-25 år sen. Idag är i stort sett alla underhållningsprogram av samma karaktär och vi får tom lyssna på domarpaneler där vuxna människor hånar dem som misslyckas med en uppgift. Få reagerar längre mot denna barbariska underhållning. Detta är en moderna form av de romerska gladiatorspelen, där människor slängdes ner i lejongropar för att slåss mot ett lejon. Symtomatiskt nog har vi ett TV-program som kallas just Gladiatorerna.

Hela samhällsdiskussionen handlar idag om vilka som ska bli ”vinnare” och vilka som ska bli ”förlorare” och förlorarna anses ha sig själva att skylla, endera för att de är lata eller för att de är underlägsna och är de sjuka, ja då är det ju underlägsna, har dåliga gener. Media utser vinnare och förlorare på skatteförändringar, ja de utser vinnare och förlorare med varje samhällsförändring. Så talade man inte om människor för 35 år sen.

Ingenting är bättre för de regerande eliterna än en befolkning som tvingas konkurrera med alla andra om jobben, om lönerna, alltså måste man ha en ganska hög arbetslöshet. När människor pressas, dels på de arbetsplatser som finns, där man vet att hålla en underbemanning som ständigt jagar de anställda, då orkar de inte informera sig om vad som händer i samhället i stort eller i världen än mindre orkar de bry sig eller protestera, då blir de lättare att styra med andra ord. Också detta vet de samhällsforskare och beteendeforskare som förser eliterna med de samhälleliga verktyg dessa behöver för att styra så smidigt som möjligt.

De styrande eliterna vet också att eftersom de flesta av oss tenderar att tro vad alla andra i vår omgivning tror, och dessutom lättare tror på sådant som sägs på många olika håll i samhället, så har de sett till att skapa en propagandamaskin som ska vara så svår som möjligt att genomskåda och som ska ge oss intrycket att ”alla tycker si eller så”. Svenskt näringsliv lärde sig från de amerikanska propagandamakarna på sextio- och sjuttiotalen att det man ville få svenskarna att tro på det skulle vi få höra från många olika håll. Alltså skapade man en propagandabläckfisk med många armar, som vi inte känner till sambandet mellan, alltifrån propagandainstitutet Timbro till 4H- grupper och ”Ung företagsamhet”. Ovanpå detta har eliterna sett till att ta ett stadigt grepp om våra media, som alla trumpetar ut samma propaganda. Jag ska återkomma till NED, New Endowment for Democracy, som inrättades i USA 1983 för att just påverka människor i rätt riktning och som just är en sådan här propagandabläckfisk av otroliga mått.

Ungdomsaktiviteterna är inte minst viktiga, som redan Hitler insåg, då de vänder sig till de yngre, som därmed ska få sin världsbild inhamrad i sig tidigt i livet. Man vet nämligen också att den världsbild människor utvecklar som unga, den håller de flesta i grunden fast vid livet ut. Dessutom vet man att det är psykiskt svårt att ändra denna världsbild och att de flesta tenderar att läsa och ta del av sådana information som befäster deras egna världsbilder. Människor värnar alltså om sin okunnighet för att slippa den plågsamma process det är tvingas inse att man blivit lurad av sitt samhälle. Få ting är så dystert som att inse detta. Då ryker en stor del av den tillit som vi inte bara normalt hyser till våra medmänniskor utan som vi måste hysa för att kunna leva i ett samhälle.

Så nej, Putin är inte en diktator. Han är vald i allmänna val, oavsett vad vi kan tycka om honom (som i princip är vad media skriver oss på näsan att vi ska tycka). Janokovich var inte en diktator, han var vald i allmänna val. Chavez var inte en diktator, han var vald i allmänna val. Alla dessa personer har förstås landsmän som avskyr dem och deras politik, på samma sätt som Reinfeldt har i Sverige, men de är därför inte diktatorer och om de avsätts av en demonstrerande hop, fredligt eller med våld, så är ett sådant avsättande en kupp, inte ett tillsättande av en demokratiskt vald person. Ingen enda politisk ledare, inte ens i de s.k. demokratierna, har 100% av sin befolkning bakom sig. Vi har all anledning att förhålla oss skeptiska när media talar om hur ”det libyska folket” , det ”ukrainska folket” eller det ”venzuelanska folket”, tycker. Det är aldrig hela folket som tycker en sak, utan alltid bara en del av detta folk. Detta hindrar inte våra media från att tala om de demonstrerande i Libyen, i Syrien, i Ukraina, som om dessa uttryckte hela sina folks intressen. Om det är en minoritet eller en majoritet är avgörande när vi talar om demokrati. I Venezuela vann Chavez val efter val och hade en majoritet av sin befolkning bakom sig. I Syrien anordnades val för ett par år sedan, trots kriget där, där Assad fick en stor majoritet. Ghadafi i Libyen erbjöd sig att anorda allmänna val med valobservatörer från andra stater men detta accepterades inte av de Västmakter som snart bombade stora delar av Libyen sönder och samman. Så hur det såg ut där får vi aldrig veta.

Utmärkande för demokratier är att den utses till statsledare som har en majoritet bakom sig i valen eller i den riksdag som valet handlar om, som i Sverige, och flera andra flerpartiländer. Här kan flera partier, som tillsammans har majoritet i riksdagen, sluta sig samman och utse en person till statsminister. Moderaterna med Reinfeldt som ledare, hade bara stöd av drygt 30% av väljarna i valet 2010 och av mindre än 50% av folkets representanter i riksdagen. Så vad ska man säga om honom? Har han ”svenska folket” bakom sig? Skulle man kunna säga att en moderat demonstration var eller representerade ”svenska folket”?

Länkar: (fler kan komma senare)
The Indoctrinated West, Andre Vltchek, Global Research, March 29, 2014
Så sprids fördomar om krisen på Krim. Svenska medier har noll koll på läget i Ukraina, Torsten Kälvemark, AB 2/4 2014
Ukraine’s “Brown Shirt Revolution”: Part of a US -NATO -EU Plan to Break up Russia? Francis A. Boyle and John Robles, Global Research 22/2 2014 (Samtidigt som vi lever i de gigantiska konspirationernas tid har vi alla fått lära oss att rapa frasen ”Du tror väl inte på konspirationsteorier”. Men de är inte ens hemliga. De finns att läsa på nätet.)

Forskning/vetenskap&Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi04/11 16:08

En intressant undersökning om människors beteenden, de rikas kontra de sämre ställdas:

Money on the Mind (utlagd 21/6 2013, drygt 8 minuter lång)

/Kerstin

Forskning/vetenskap&Politik/ekonomi&Teknik/teknologi17/09 17:00

Sedan några år har följer jag en kollektivblogg som heter The Oil Drum, TOD (1). Den har sysslat med ”Discussions about Energy and Our Future” för att bland annat öka medvetenheten om samhällets beroende av energi och om de problem som energibrist eller mycket höga energikostnader kan komma att medföra. Bloggpostningarna har haft varierat innehåll, från tekniska forskningsrapporter till mer samhällsinriktade debattinlägg.

Den tredje juli tillkännagav redaktionsteamet att de beslutat att TOD skulle läggas ned (2). Den 31 juli skulle webbsajten omvandlas till ett statiskt arkiv för de bloggposter som kommit in under de åtta år som TOD funnits till. Orsaken till beslutet var att driftkostnaderna var höga, att det ideella arbetet tog mycket tid, och att det blivit svårare att få in nya, kvalificerade artiklar.

Detta meddelande utlöste en flodvåg av mestadels mycket intressanta inlägg på temat ”My last TOD post”. Personer som medarbetat tidigare har försökt sammanfatta hur diskussionen på TOD har gett dem nya insikter om den framtida tillgången på olja och gas och hur samhället kommer att påverkas av bristen på lättillgänglig fossil energi. De flesta skribenterna kommer från USA, men flera är kanadensare och det finns också många britter och andra européer. Enstaka inlägg kommer från andra kontinenter. På grund av trycket från läsare och skribenter framflyttades sistadatum för inlägg på TOD till den 31 augusti, men fortfarande publiceras nya postningar och kommentarer.

Den intressantaste av dessa ”sista postningar” har rubriken Twenty Concepts I Wasn´t Taught in Business School (3). Det är en lång artikel och hittills har bara del 1 publicerats, med tio av de sanningar som författaren Nate Hagens (4) anser är grundläggande för att förstå ekonomin och samhället.

Nate Hagens börjar med att konstatera att de ekonomiska ”lagarna” skapades under en period i mänsklighetens historia som inte kan upprepas. Under några århundraden har människorna frigjort energi som lagrades upp i jordskorpan för drygt 20 miljoner år sedan. Detta plötsliga tillskott av energi har skapat den period av ”tillväxt” som vi nu lever vid slutet av. Men de ekonomiska teorierna utgår från att tillväxten ska vara för evigt. Hela texten är mycket läsvärd!

Jag kanske ska påpeka att Nate Hagens är ekonom från början och att han som ung hade en framgångsrik karriär inom finanssektorn, först på Salomon Brothers, och därefter på Lehman Brothers tills det företaget gick i konkurs (och utlöste finanskrisen).

Nate Hagens har också skrivit en postning där han inbjuder tidigare skribenter att berätta om vad de anser om den situation som samhället befinner sig i och vad de arbetar med. De beskriver också hur de har inrättat sin privata tillvaro och om den har påverkats av de kunskaper de har om energi, ekologi, ekonomi och samhälle (5). Det är intressant att läsa vad dessa högutbildade akademiker inom naturvetenskap, teknik och ekonomi anser om världens tillstånd och hur man kan förbereda sig för en situation där BAU (business-as-usual) övergår till den verkliga krisen eller katastrofen WTSHTF (when-the-shit-hits-the-fan). Påfallande många av dessa välbärgade professors och doctors berättar om hur de håller på att lära sig odla sin egen mat. Ett antal av dem har skaffat sig höns och installerat en kamin så att de kan värma sitt hus med ved.

När amerikanska specialister på oljeutvinning och naturresurser trappar ner på sitt lönearbete och börjar hugga ved och mata höns så kan det vara en fingervisning om vad som väntar i framtiden.

/Dan Gmark

1) The Oil Drum
2) An End to Eight Years of The Oil Drum
3) Twenty (Important ) Concepts I Wasn’t Taught in Business School – Part I, The Oil Drum 13/9
4) Nate Hagens, Post Carbon Institute
5) So, What Are You Doing? The Oil Drum 9/9

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg11/07 03:56

På senare  år har det kommit ut ett antal böcker om hur läkemedelsföretagen inte alls är ute för att bota människor utan för att tjäna pengar och hur de lyckas lura läkare att skriva ut deras preparat. Inte sällan producerar företagen nya sjukdomar som de säger sig ha botemedel mot. Alla har vi sett de där tidningsartiklarna: ”Lider du av XXX? Förtvivla inte, det finns bot.” Sådana artiklar är mestadels ingenting annat än läkemedelsföretagens PR-trick.

Lyssna några minuter till vad Ralf Sundberg har att säga i saken:

Ralf Sundberg om ”Forskningsfusket” (c:a 18 minuter)

Vill man veta mer kan man exempelvis läsa:

Robert Whitaker, 2010, Anatomy of an Epidemic. Magic Bullets, Psyciatric Drugs, and the Astonishng Rise of Mental Illness in America. (1)
En fasansfull bok om lugnande medel, antispykotiska preparat och antidepressiva sådana, och vad som hänt i USA de senaste 20 åren, sedan de ”modernare” preparaten introducerats. Det Whitaker berättar är hårresande och det blir inte mindre hårresande när man inser hur vi i Sverige snabbt glider in på den amerikanska vägen, där man idag diagnosticerar så små barn som babies tom som bipolära eller depressiva – och stoppar i dem något eller flera av dessa preparat.

Robert Whitaker: The Astonishing Rise of Mental Illness in the US (1 tim 5 minuter)

David Healy, 2012, Pharmageddon. 
I den här boken redogörs för hur läkemedelsföretagen fuskar och undanhåller data och hur de trollar bort data som pekar på allvarliga biverkningar. Healy skriver också en hel del om bakgrunden till hur det kunnat gå som det har gått, att nyare ”mediciner” ibland skadar mer än de botar eller lindrar, något som även Whitaker skriver om i sin bok. Ralph Sundberg snuddar i filmen ovan vid hur läkemedelsföretagen hyr s.k. spökskrivare att skriva forskningsrapporter, som de sedan köper någon känd forskare att underteckna. Han går också in på frågan om hur det kan komma sig att moderna läkare, som han säger, inte ser vad de har framför ögonen, att de inte förstår när patienter drabbas av biverkningar ex. De är, menar han, så indoktrinerade i att tro på läkemedelsföretagens rapporter att de blir blinda för verkligheten. Just detta senare har jag själv sett en hel del exempel på.
Här en intervju om boken:

David Healy: Bad Medicine

Peter Rost, 2007, Sjuka pengar. (Motvallsbloggen 29/9 2007) En svensk insider skakar läkemedelsindustrin. Peter Rost skriver framför allt om hur han blev behandlad när han pekade på oegentligheter inom koncernen som han arbetade för och hur företaget gjorde allt det kunde för att mörka vad han hade funnit.

John Virapen, 2008, Piller och profiter. (rec. Alba 2008) Också en bok värd att läsas. John Virapen arbetade som läkemedelsförsäljare och han beskriver i boken hur han agerade för att övertyga läkare om hur bra läkemedelsföretagets produkter är bl.a.

/Kerstin

Länkar:
1) Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
– Robert Whitaker intervjuas om SSRI /antidepressiva medel Motvallsbloggen 11/10 2012
– Fler bloggar tar nu upp SSRI-preparatens förödande effekter, Motvallsbloggen 24/2 2013
Fler inlägg om ämnet på Motvallsbloggen, med fler länkar
Personal and Collective Alienation. The Crisis as a Problem of and For Mental Health, Lluis Isern, counterpunch.org 11/7 2013

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg18/03 01:40

Lyssna och förundras, filmen är bara omkring 10 minuter lång.

Lita inte på den medicinska ”vetenskapen”

Detta kallar jag missbruk av vetenskapen, eller bedrägeri rätt upp och ner.

/Kerstin

Länkar kan komma senare.

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg26/02 22:16

Inledningsvis: Det är förstås inte jag som påstår att SSRI inte fungerar så bra som man hävdat. Det är inte jag som säger att SSRI ger biverkningar som kan vara hemska för en del människor. Det är inte jag som säger att det kan vara ett rent elände att sätta ut pillren. Det är andra människor som berättar om detta. Dels är det forskare, som inte är betalade av läkemedelsföretagen, som visar att medlen inte är speciellt effektiva. Dels är det människor som ätit pillren som berättar om problemen som ofta följer med dem, eller som berättat om nonchalanta läkare.

Så här började mitt intresse för SSRI och andra lugnande medel: Redan på 70-talet, när kritiken mot mentalvården och psykiatrin var stark, skaffade jag mig en viss om än ganska oengagerad skeptiscism mot psykofarmaka och lugnande preparat. Att min pappa dessutom avskydde psykiatriker och inte hade något till övers för sådana bidrog säkert också till min inställning. Han var nämligen mycket intresserad av krigshistoria och var insatt i händelserna i Tyskland, före och under kriget, där just psykiatrikernas ageranden hade varit förfärligt, som när de började avliva utvecklingsstörda människor. Det verkliga startskottet för mitt djupare intresse för området kom emellertid först när min mamma drabbades av Alzheimers när hon var 80 år gammal, för omkring 13 år sedan, och när jag så småningom insåg vad man gjorde mot henne med de lugnande preparat man stoppade i henne, antipsykotiska preparat, sömnmedel, bensodiazepiner och SSRI. Om detta skriver jag i uppsatsen: Mamma och äldrevården. Hennes situation resulterade i att jag började studera området, skaffade mig all information jag kunde hitta på nätet om både bensodiazepiner och SSRI samt om schizofrenimediciner. Sedan dess har jag bekämpat den ohämmade, slarviga och oansvariga förskrivningen av dessa preparat och här fortsätter jag.

Också Cornucopia , som jag hänvisade till i det förra inlägget, har skrivit ytterligare ett inlägg om området.

För något halvår sedan skrev jag en recension av boken Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America (2010), av medicinjournalisten Robert Whitaker. Jag lovad då att återkomma till boken. Det har inte blivit av men nu kommer det en fortsättning, kanske kommer det fler framöver:

Whitaker har bl.a. tittat på antalet patienter på mentalsjukhus förr och nu och också på frekvensen av botade patienter. Vad gäller depression refererar han flera undersökningar som visar att av de patienter som behandlats med SSRI blir färre friska än av dem som inte behandlats med några medikamenter.

1997 fann brittiska läkare att av 95 icke- medcinbehandlade patienter ansåg 62% att deras symtom hade minskat efter sex månader. Av SSRI-behandlade patienter ansåg endast 33% att deras symtom hade avtagit efter samma tid. I en holländsk studie som spände över 10 år, fann forskare att 76% av icke-behandlade patienter blivit återställda och att de inte fått några återfall i jämförelse med 50% av dem som hade stått på SSRI. En kanadensisk forskare ställde upp en databas över 9.500 deprimerade patienter och han fann att medicinerade patienter var deprimerade i genomsnitt 19 veckor mot elva veckor för dem som inte medicinbehandlades. Så skriver Wihtaker:

These findings, Patten wrote, were consistent with Giovanni Fava’s hypothesis that ”antidepressant treatment may lead to a deteriorating in the long term course of mood disorders” (sid 164-5)

(Min översättning: Dessa resultat, skrev Patten, överensstämde med Giovanni Favas hypotes att ”behandling med antidepressiva kan leda till ett försämring  av känslomässig störning över längre tid.”)

Det finns inte så många undersökningar av långtidsverkningar av SSRI-behandling men de som finns verkar alla peka åt samma håll, färre av de SSRI-behandlade blir bra än av de icke-behandlade. Whitaker räknar upp den ena undersökningen efter den andra och konstaterar att samtliga kommer fram till samma resultat, människor som inte behandlats är genomsnittligt bättre efter en lite längre tid medan en större andel av dem som behandlats är lika dåliga eller sämre efter samma tid. Många av dem som börjar som deprimerade och behandlas med SSRI får snart värre psykiska problem och medicineras ännu kraftigare och tillfrisknandefrekvensen är betydligt lägre idag än den var före SSRI-tiden. Men, säger Witaker också, bruket av marijuana och kokain har också bidragit till att de här sjukdomarna ökat och blivit allvarligare.

Att förskrivningen ökat med raketfart visar han också, samt hur det sett ut och nu ser ut på mentalvårdsområdet i USA: 1995 fanns 38.200 personer på mentalsjukhusen på grund av depression vilket ger 1 per 4.345 personer. Idag är depressionstillstånd den ledande orsaken till arbetsoförmåga i USA. Omkring15 miljoner amerikaner står på antidpressiva och av dessa är c:a 50% arbetsoförmögna, 7 miljoner således. (s 170)  USA har alltså, menar Whitaker, drabbats av en formlig epidemi av psykiska sjukdomar.

Även djurstudier har uppvisat alarmerande resultat. Hos råttor som fått höga doser av SSRI under fyra dagar ”svullnade neuronerna och krullade sig som korkskruvar”. Varför och vad som hänt med deras nerver vet man ännu inte.

Om det faktum att psykiatrikerna utvidgar sitt revir genom att sätta sjukdomsdianoser på alltfler tillstånd läser vi att:

First, by greatly expanding diagnostic boundaries. psychiatry s inviting an ever-greater number of children and adults into the mental illness camp. Second. those so diagnosed are then treated with psychiatric medication that increase the likelihood they will become chronically ill. (sid 209)

(Min översättning: För det första, genom den enorma expansionen av gränserna för diagnoserna, bjuder psykiatrin in en allt större mängd barn och vuxna i sjukdomslägret. För det andra, de som diagnosticeras behandlas med psykiatrisk medicin som ökar risken (sannolikheten) för att de blir kroniskt sjuka.)

Inte nog med det. De mentalt sjuka dör tidigare de senaste 15 åren än de gjorde förr. De dör av blodkärlssjukdomar, andningsproblem, metaboliska sjukdomar, diabetes, njursvikt osv. Dessa sjukdomar tenderar att poppa upp, skriver Whitaker, när människor står på antipsykotiska preparat eller ”drogcocktails” under åratal. Han beskriver flera fall med hemska åkommor. Ett av fallen han beskriver har problem som liknar dem man får när man missbrukar heroin. Det handlar om en ung kvinna som började med sådana här preparat när hon var 16 år gammal. Tolv år senare stod hon fortfarande på antidepressiva (SSRI).

Och nu exploderar förskrivningen av de här preparaten till ungdomar och barn. Man har ju, som bekant, dessutom identifierat sjukdomen ADHD, som man kan ge droger mot. Det framställs som att först nu har man instrument (som utgörs av frågeformulär) att diagnosticera de barn och ungdomar som lider av dessa defekter. Så nu startar läkemedelsföretagen patientföreningar på löpande band för dem som drabbats och lobbar för att skolor ska söka efter drabbade barn med hjälp av screeningprogram, frågeformulär alltså. Det är fantastiska mjölkkor man ringar in här. Men det är värre än så, i USA diagnosticeras numer så små barn som tvååringar som deprimerade och sätts på SSRI. I Sverige tar läkemedelsföretagen nu ett steg i taget för att få igenom samma praxis här, och de har helt klart Alliansregeringen på sin sida, eller i sin hand.

Psykiatriker, som börjat se mer kritiskt på oskicket att droga ner alltfler människor, blir ofta förföljda av psykiatrikersällskapet APA i USA. Vi kan nog ta för givet att samma sak händer svenska psykiatriker som inte ordnar in sig i ledet.

Det här är bara en liten bråkdel av det som man får veta när man läser Whitakers bok och varenda människa som förskriver SSRI och antipsykotiska droger borde läsa boken. Egentligen borde den ingå som kurslitteratur på läkarutbildningarna. Boken är faktaspäckad från första till sista sidan. Författaren leder läsaren genom en genomgång av de antipsykotiska och lugnande medlens historia, fram till våra dagars fullkomliga drogvanvett.

I boken beskrivs också hur psykiatrin och läkemedelsbolagen samarbetade för att bättra på psykiatrins rykte, som inte var gott på 60- och 70-talen. Nu skulle psykiatrin förvandlas från en lite skum och luddig verksamhet till något som liknande den vanliga läkarvetenskapen. Dess skamfilade rykte skulle ersättas av en image av medicinsk vetenskap som vilade på samma solida grund av hårddata som medicinen. Man lyckades. Idag tror massor av människor, inte minst många läkare och psykiatriker, att psykiatrin är precis lika vetenskaplig som läkarvetenskapen i övrigt. I själva verket är den fortfarande ett sammelsurium av tyckande och åsikter, om än av demokratiskt beslutade sådana, nämligen hur alla de olika tillstånden som psykiatrin säger sig kunna bota, ser ut och ska kunna skiljas från varandra. Sjukdomarna blir bara fler och fler och de flesta påstås kunna bli botade med SSRI, av det senare tillkomna preparatet SNRI eller av andra, antipsykotiska medel.

/Kerstin

Länkar: (Fler länkar kan komma.)
(För att läsa tidigare inlägg på Motvallsbloggen om SSRI, skriv in SSRI i sökfunktionen till höger.)
– Who cares in Sweden? Tre filmer om SSRI som alla berörda eller intresserade borde se? (utlagda 2012)
– Fredagsmys: Vem bryr sig i Sverige? Cornucopia 22/2 2013 
– Läkare är ”raljerande, arroganta, fåfänga, nedlåtande och inhumana”. Cornucopia 25/2 2013
– The Dreadful Secret at the Bottom of Psychiatry’s Rabbit Hole, Jon Rappoport (Infowars.com( *Extreme Prejudice 25/2 (Citat: Read the staggering statistics reported by Robert Whitaker, the author of Mad in America: “The number of adults, ages 18 to 65, on the federal disability rolls due to mental illness jumped from 1.25 million in 1987 to four million in 2007. Roughly one in every 45 working-age adults is now on government disability due to mental illness.
“This epidemic has now struck our nation’s children, too. The number of children who receive a federal payment because of a severe mental illness rose from 16,200 in 1987 to 561,569 in 2007, a 35-fold increase.”……

For example, clinical trials of psychiatric drugs were being done over very brief periods of time; in some cases, the trials were as short as six weeks. This was the case with Xanax. A brief testing period would hide many of the adverse effects of the drugs.
But then I also saw how clinical trials that were failures, that revealed how badly the drugs were performing, could be hidden altogether, as if they’d never happened. The results of these trials weren’t published at all. A pharmaceutical company, running a number of studies on a drug, could cherry pick a few studies that looked good and shelve the others…….

Om psykiatribibeln DSM IV: The Wired interview was explosive, to say the least. The most influential psychiatrist in America (Dr. Frances, min anm) was confessing that you couldn’t clearly define mental disorders…….Barkely (en annan psykiatriker, min anm.) confirms that no mental disorder has a lab test to back up a diagnosis. It doesn’t matter what disorder you pick. Schizophrenia, ADHD, Bipolar, clinical depression. None of them can be tested for. No blood test, no urine test, no saliva test, no brain scan, no genetic assay. That is a titanic fact. And being a fact, it destroys the whole DSM and everything it stands for. It destroys the validity of every one of the 297 official mental disorders.)
– Robert Whitaker intervjuas om SSRI /antidepressiva medel. Motvallsbloggen 11/10 2012
– Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/10 2010
Sexual Side Effects of SSRI’s: Is the Blindfold Coming Off? Clinical Pshychology and Psychiatry: A Clooser Look 14/5 2008

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg24/02 15:34

OBS: Ett tillägg nederst i inlägget.

Via Cornucopia fick jag länken till tre filmer om SSRI-förskrivning i Sverige.  Det är filmer som borde visas på TV men det kan vi nog inte förvänta oss. De är ganska långa, tre timmar tillsammans, men jag rekommenderar dem verkligen (filmerna är gjorda för en svensk publik så endera talas det svenska eller så är de engelsktalande som medverkar svensktextade). Man hittar dem på websajten Who cares in Sweden? De handlar om den ansvarslösa förskrivningen av SSRI och om läkemedelsföretagens ohämmade propaganda för försäljning av de här preparaten. Det är glädjande att Cornucopia, som har avsevärt många fler besökare än den här bloggen, tar upp det här problemet. Även RFHL:s sida innehåller information om saken.

Jag har skrivit många inlägg tidigare på Motvallsbloggen om det här området under de snart åtta år som jag har bloggat. Vill man läsa tidigare inlägg kan man skriva in SSRI i sökfunktionen till höger. I de tidigare inläggen hittar man också mängder av länkar om SSRI.

Istället för att det blir bättre på det här området, mindre förskrivning av SSRI och mer ansvarsfull förskrivning av preparaten ifråga (Zoloft, Cipramil, Seroxat m.fl. s.k. antidepressiva medel) samt bättre uppföljning av de patienter som får medlen, har förskrivningen ökat från år till år. Det märkliga är att samtidigt som denna förskrivning ökat (1) har alltfler, inte minst tämligen unga människor, förtidspensionerats på grund av depression.(2) Om de här medlen vore så förträffliga som påstås borde vi inte se ett enda sådant pensionsfall, tycker man. Dessutom borde man inte se den förfärande ökningen av elchockbehandlingar (3) som vi ser nu.

Lögnerna om preparatens förträfflighet är otaliga och trots att det redan i försök visats att deras effekter är obetydligt bättre, för några få, än placebopreparatens, oftast inte alls bättre, så envisas många läkare fortfarande med att hävda att medlen är en välsignelse.(4)

Varje tänkande person borde inse att det är något fel på den teori om preparatens verkan som läkemedelsförsäljarna tutar i läkarna och psykiatrikerna, att depression beror på för lite serotonin i hjärnan. Logiken säger helt enkelt att det är något fel på en teori som måste räddas med hjälp av diverse mer eller mindre fantasifulla bortförklaringar när den inte fungerar som den borde göra enligt teorin, som denna bortförklaring: När en person mår allvarligt illa av preparaten i början och ibland drabbas av allvarliga självmordstanker eller till och med tar livet av sig, eller av andra, så förklaras detta med att personen blivit bättre och nu orkar försöka göra något åt sin depression/sin situation. Det kan naturligtvis inte förhålla sig så att man mår bättre när man börjar vilja ta livet av sig eller faktiskt gör det. Det inser varenda förnuftig människa. Om man åtminstone sade att först blir patienten sämre och mår sämre men det går över efter några veckor hos de flesta, så skulle det ju ligga en liten förnuftig tanke bakom. När man däremot hävdar att en person som mår bättre plötsligt vill ta livet av sig då är det fel på teorin: ”Förra veckan mådde jag pest men nu mår jag betydligt bättre så nu tar jag livet av mig.”

Läkare och läkemedelsföretagen försöker inbilla oss att det är med depression som med diabetes och sköldkörtelbesvär, kroppen, hjärnan i depressionens fall, lider brist på ett ämne och tillförs detta ämne, eller luras kroppen att lagra upp mer av det, så blir patienten bra. Diabetespatienter får insulin och bli bra, de som lider av sköldkörtelinsufficiens lider brist på thyroxin och får de kontinuerligt tillskott av detta ämne lever de som friska igen, lider de av brist på serotonin och får mer av den varan, SSRI alltså, så mår de bättre. Problemen med den här teorin, som förresten visades vara felaktig redan i slutet av 60-talet, är:

1: att man aldrig mäter förekomsten av serotonin i hjärnorna på dem man sätter på SSRI, medan man mäter förekomsten av insulin respektive thyroxin i blodet, både före och efter insättandet av dessa ämnen och man ser till att den tillförda mängden är den rätta. I fallet med den påstådda serotoninbristen mäter man varken före eller efter insättandet av det serotoninhöjande preparatet. I det fallet har man ingen aning om vad man gör egentligen. Man har bara hört, sannolikt från läkemedelsföretagens försäljare, att preparaten inte ger några biverkningar, att de är ofarliga, att de inte är vanebildande, samt, som många säger, att de måste tas resten av livet för att patienten inte ska återfå i sin sjukdom.

2: att alla som lider brist på insulin eller thyroxin blir bra när de får dessa ämnen tillförda utifrån och förbättringarna är i vissa fall snabba och dramatiska, medan serotoninökning i hjärnan på grund av ett preparat kan resultera i lite vad som helst hos dem som utsätts för sådana preparat. Vilken reaktion man kommer att få i varje enskilt fall har läkaren ingen aning om i förväg. Det värsta är att de flesta läkare inte förstår det. Istället envisas de med att tro att om patienterna klagar över biverkningar eller över att de mår sämre så är det ”bara” inbillning eller så är det tecken på att patienterna behöver högre doser av preparatet eller ytterligare ett preparat, behöver äta två eller ännu fler preparat alltså. Ibland skriver de ut ett annat SSRI-preparat istället för det som patienten klagar på. De kommer nästan aldrig på idén att den patient som klagar över biverkningar inte alls ska äta sådana här medel. För att inte tala om att de ganska ofta vägrar att tro på vad patienten berättar om de biverkningar denne drabbats av och mår allvarligt dåligt av. Istället skyller då många läkare på inbillning och här blir det verkligt skumt.

Psykiatriker, och läkare i allmänhet, hävdar, och säkert med rätta, att alla känslolägen har med kroppens biokemi att göra. Fel slutsats här drar de bara om de tror att ingenting av denna biokemi påverkas eller utlöses av omgivningsfaktorer, som en nära anhörigs död, stress på arbetet etc. Men när de inte vill kännas vid de biverkningar som patienter berättar om utan viftar bort dessa som ”inbillning”, då föreställer de sig tydligen en utomkroppslig, icke-fysiologisk process, något metafysiskt som de kallar inbillning, som alltså inte skulle ha en biokemisk orsak. Frågan blir då förstås hur de kan veta att den depression de påstår sig bota med ett biokemiskt verksamt preparat inte är en ren inbillning också den och alltså inte har någon biokemisk, fysiologisk grund?

Men nu har det kommit en ny DSM, nr V (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). DSM är psykiatrikernas diagnosbibel. Diagnoserna fastställs genom omröstning i det amerikanska psykiatrisällskapet APA. Sedan när, undrar man alltså, är vetenskaplig sanning en fråga om en majoritetsåsikt? I denna nya DSM V tycks läkare/psykiatriker dock ha fått en ny diagnos att sjukförklara dem som lider av biverkningar eller av hemska utsättningsproblem och som förvandlar dessa tidigare metafysiska icke-fysiologiskt betingade inbillningar till en tänkt  fysiologiskt grundad psykisk sjukdom. Denna nya psyksjukdom verkar mest ha tillkommit för att ge läkarna incitament att förskriva mer SSRI till de här patienterna. Diagnosbilbeln är för övrigt numer så rik på psykiska diagnoser att snart sagt varenda människa kan förklaras psykiskt sjuk. Är man det minsta missnöjd med något så är man psykiskt sjuk. Varför kommer jag att tänka på den allvarliga sjukdomen drapetomi (drapetomania) (5), som antog epidemisk karaktär i Amerika under mitten av 1800-talet och som bara drabbade svarta slavar och yttrade sig som ”den sjukliga lusten att springa hemifrån”? Epidemin dog ut, kan man tänka, när slaveriet avskaffades.

Läkare är inte alltid så kunniga om vetenskap och om vetenskaplig forskning som de själva och många andra tror att de är. En sådan okunnig person träffar vi på i en av filmerna som jag länkar till ovan, nämligen en känd svensk kvinnlig psykiatriker och SSRI-entusiast. Hon svarar, på frågan om läkare rapporterar om biverkningar, att det är ju ingen mening med att anmäla biverkningar som alla redan känner till, som ex. ökad självmordsbenägenhet i början av medicineringen med SSRI. Hon inser uppenbarligen inte att med den inställningen påverkar läkare statistiken över biverkningar och ger en falsk bild av verkligheten. Om alla läkare gör som hon så innebär det att det aldrig kommer fram hur vanlig den här biverkan är, att den förefaller ovanligare än den faktiskt är. Eller ska vi utgå från att hon försöker lura oss, vet vad hon gör och att hon är en del av läkemedelsföretagens propagandamaskin?

Eftersom jag inte kan svara på Cornucopias blogg, besvarar jag här en av dem som kommenterar inlägget där om SSRI, nämligen en person som kallar sig Oscar T och som säger sig vara legitimerad läkare (vilket jag inte har anledning att betvivla att han är). Han lägger indirekt fram en helt ny idé om vad depression beror på och om hur kroppen fungerar vad gäller brist på serotonin. Tidigare har läkare och psykiatriker oftast hävdat att de som börjar med SSRI får räkna med att stå på preparaten resten av livet. Detta implicerar att den serotoninbrist de påstås lida av endera har blivit en kronisk brist på serotonin, eller att det skulle vara en genetiskt ärvd för låg produktion av ämnet ifråga. Oscar T menar emellertid nu att medlet ska sättas ut när patienten är symtomfri igen. Detta är en idé om att SSRI fungerar ungefär som antibiotika, man tar det en kort tid och sen fungerar hjärnan som den ska igen och då behöver man inte preparatet mer. Problemet här är bara alla de där människorna som berättar om hemska utsättningsproblem, även efter en kort tids SSRI-användning, och som av somliga läkare förklaras inte vara friska än men som av andra förklaras vara drabbade av inbillning. Ett annat problem är alla de där läkarna som vägrar att stötta sina patienter vid utsättandet av preparaten.

Överhuvudtaget verkar just missnöje vara bra att medicinera bort med SSRI, som omvittnat av många, tar bort medkänsla/empati och insikten om verklighetens beskaffenhet och som gör att många människor som äter sådana preparat inte bryr sig, inte oroar sig för något. Vad kan vara bättre för makten i ett samhälle som försämrar människornas levnadsvillkor än en medicin som gör att de inte bryr sig? Den biologiska ingenjörskonsten firar bara fler och fler triumfer. För alla människor som drabbas och för samhället som helhet är denna verkan av SSRI däremot rent förödande. Dels för att människor inte protesterar när makten förtrycker dem allt mer, dels för alla anhöriga som drabbas hårt när deras nära och kära börjar personlighetsförändras och till slut, i vissa fall, blir omöjliga att ha med att göra. Jo jag har sett ett antal av dessa fall och det är lika dystert varje gång. Men läkarna har ju sina diagnoser att ta till, så nu har de här människorna blivit ”bipolära”. En del av dem har inte ens börjat äta SSRI för att de lidit av någon psykisk åkomma utan för helt andra rent kroppsliga åkommor, som urinvägsinfektion ex.

Det är dessutom fler kvinnor än män som luras börja knapra de här pillren. I grunden handlar det om att läkarvetenskapen ännu inte frigjort sig från den över 100 år gamla föreställningen om hysterin, en psykisk sjukdom förorsakad av livmodern, som mot mitten av 1900-talet förvandlades till föreställningen om SVB (sveda-värk och bränn) som inbillningssjuka kvinnor drabbades av. Jag har förstås också blivit utsatt för försök att ställa mig på SSRI för en åkomma som inte hade något alls med psyket att göra, nämligen en muskelinflammation som uppstod när jag målade vindskivor och kröp under dessa, som låg upplagda på ett par pallar, varvid jag råkade vrida nacken och skaffa mig nackvres, samma sak som ryggskott men i nacken alltså. För detta behövde jag starka värktabletter några dagar, men inte några antidepressiva preparat. Så nej, jag tog inte emot receptet.

Mängder av människor, både kvinnor och män, som börjat äta SSRI på läkares ordinationer har bittert ångrat att de lät sig luras, en del av dem har berättat om sina erfarenheter på den här bloggen. Idag finns det dock för läkarkåren fler tröstande diagnoser, på dessa människor.

Alla som är intresserade av problemet med de här medlen och med läkemedelsjättarnas lögnaktiga och förföriska propaganda, för att inte tala om deras politiska makt, kan också läsa om området i bl.a. följande böcker:

- Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America, Robert Whitaker, 2012
- Pillret, Ingrid Carlberg, Norstedts 2011
- Piller & profiter : memoarer från en industri med dödlig biverkan. John Virapen, (2008)
- Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost, Optimal förl. 2007

Här kan man läsa om de tillfällen då läkare försökt skriva ut lugnande preparat till mig, om mina panikattacker och om hur jag botade dem – utan lugnande eller antidepressiva medel.

Tillägg 25/2 kl 0.45:
Glömde att påpeka något viktigt som berättades i en av filmerna. I Sverige hade vi under flera årtionden en i huvudsak idéell organisation som kallades Kilen. Den hjälpte och stöttade människor som blivit medicinberoende, i början i huvudsak av bensodiazepiner. Det är den äldre typen av lugnande medel som var helt ofarliga i början (!), för drygt 50 år sen, men som senare klassades som narkotika (Valium, Sobril m.fl.) eftersom medlen visade sig vara starkt beroendeframkallande. Dessutom användes de ibland till självmord eftersom man dog av att äta för många tabletter. För omkring 10 år sedan, då det började stå klart att även efterföljarna, SSRI-preparaten, hade baksidor och var beroendeskapande, tog Kilen sig också an SSRI-beroende människor (SSRI introducerades för c:a 25 år sen).

Vid sidan av att Kilen stöttade dessa medicinberoende människor och försökte hjälpa dem att komma ur sitt medicinberoende, registrerade man också de biverkningar som brukarna av de här medlen anmälde till dem. Det fanns ingen möjlighet för patienter att anmäla sådana till något officiellt organ förr.

Nu hände det sig att bara några veckor efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006, drog den in bidragen till Kilen. Jag skrev flera inlägg om den saken på bloggen (här och här bl.a.). I en av filmerna som länkas till i inledningen ovan berättar en av dem som var aktiv i Kilen, som gick i konkurs när Alliansen drog in bidragen till organisationen, att man fick en sista ekonomisk hjälp att lägga ner den – mot löfte att inte starta någon liknande organisation igen. Tydligare än så kan det nästan inte demonstreras att Alliansregeringen fått pengar från läkemedelsföretag för att vidta denna åtgärd, för vilket personligt intresse skulle regeringens medlemmar annars ha haft av att ingen sådan hjälp finns att få för dem som lider av sitt medicinberoende, eller av att det inte finns någon oberoende organisation som registrerar biverkningar som inte kommer fram den officiella vägen, den där som somliga läkare tydligen tycker är helt onödig att använda sig av, som vi sett ovan.

Vi borde alla kräva att de politiska partierna måste redovisa varifrån de får sina penningbidrag. Detta är det normala i andra EU-länder och lag i USA, men inte i Sverige och här motsätter sig Alliansen en sådan lag, möjligen bara Moderaterna, är inte säker här.

/Kerstin

 OBS: Det kan vara livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor

Länkar ( i tidigare Motvallsinlägg om SSRI finns fler länkar om området):
1) Även biologismen från 30-talet är tillbaka. Om lugnande medel och läkemedelsindustrins lurendrejeri, Motvallsbloggen 31/3 2008
2)  Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006
2) Självmord bland unga flickor ökar,  Motvallsbloggen 5/10 2007
3) Psykiatriker med underlig föreställning om “vetenskap och beprövad erfarenhet”, Motvallsbloggen 24/11 2009
4) Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011
4) SSRI – inte så förträffliga som man påstått, Motvallsbloggen 26/6 2007
4) Dålig effekt av antidepressiva, Dagens Medicin
5) Drapetomania, Wikipedia: Om botemedlet mot åkomman skrev dess upptäckare Samuel A Cartwright; If any one or more of them, at any time, are inclined to raise their heads to a level with their master or overseer, humanity and their own good requires that they should be punished until they fall into that submissive state which was intended for them to occupy. They have only to be kept in that state, and treated like children to prevent and cure them from running away.”
- Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
Ett piller söker sin sjukdom [111024] BOKRECENSION, Kerstin Berminge, Alba  24/10 2011
Långtidsbiverkningar av SSRI, Jonatan Lindh,, Läkartidningen nov 2008 (Det finns nästan inga studier av preparatets verkningar på längre sikt, av naturliga skäl. Det är mest läkemedelsbolagen som gör studier över medlens effekt.)
Initial Severity and Antidepressant Benefits: A Meta-Analysis of Data Submitted to the Food and Drug Administration, PLOS Medicine 26/2 2008

Forskning/vetenskap&Infrastruktur&Miljövård&Teknik/teknologi15/11 01:25

När jag nu var inne på miljön, i förra inlägget, och vad våra styrande planerar åt oss, tycker jag att den här filmen kan passa, även om den inte handlar om fracking utan en annan energikälla. Den här kvinnan uttrycker precis vad jag känner:

Dr. Helen Caldicott – March 31, 2012 (Utlagd 25/4 2012)

Den som vill veta vad Helen Caldicot, som australiensiska förresten, talar om när hon uttalar sig om Hanford kan läsa om saken här.

Vill också tillägga att när hon är inne på att aggression och krigslust skulle vara en manlig biologiskt betingad åkomma så håller jag inte med henne. Den krigiskhet som amerikanska män uppvisar är kulturellt betingad och beror mer på den amerikanska macho- och hämndkulturen än på männens biologiskt betingade egenskaper. Vi behöver ju bara se till Hillary Clintons blodtörst för att övertygas om den saken.

/Kerstin

Länkar:
Nuke Power Plants Shut Down In Germany Generate Benefits, Countercurrents.org 13/11 2012

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster