Hör just på Ekot (kl 12.30) att statsvetaren och medieforskaren Kent Asp konstaterar att media haft betydligt fler negativa artiklar om de Röd/gröna än om Alliansens partier. Det hade man givetvis väntat sig. Det konstaterade han även efter förra valet.
Inför valet 2006 förde jag en Skandalkalender, där jag visade, så gott jag kunde med mina resurser och med hjälp av observanta besökare till bloggen, hur media, som i huvudsak är borgerliga, grävde fram all smuts om Socialdemokraterna de kunde hitta.
Årets försök att föra en Smutskalender blev en flop, vilket skulle kunna uppfattas som positivt, men det handlar nog om något annat här. Dels har media inför detta val inte samlat all smuts man kan tänka sig om de röda partierna, som man gjorde inför förra valet. Dels har politikerna själva delegerat det smutskastande och misstänkliggörande som förekommit, till lägre nivåer. Partifolk i toppen har aktat sig för att uttala direkta personangrepp om varandra, vilket jag borde ha insett. I år har Alliansen istället överlåtit åt sina megafoner i media att undergräva förtroendet för oppositionen.
Inför det här valet har Alliansens mediasupporters alltså valt en annan taktik. Smutkastningen och misstänkliggörandet har varit mer subtilt och dessutom har media gått in för att ställa den ”oansvariga” Mona Sahlin mot den ”trevlige och ansvarstagande” Fredrik Reinfeldt. Det har varit gott om indirekta anklagelser mot de Röd/gröna, några direkta också förstås, och dessutom har man utnyttjat opinionsundersökningar till det yttersta.
Alla reklammakare vet att många påverkas av vad ”alla andra tycker” varför det har gällt att kraftfullt hamra in budskapet ”de allra flesta tycker att Alliansens är mycket bättre”. Alltid lurar det några, och i valen handlar det om alla de där tveksamma och/eller ointresserade väljarna. Vinner man dem så vinner man valet.
På grund av det senare lägger jag här, och som sista post före valet i morgon, in ett avsnitt från ett inlägg från 3/11 2006:
Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro
Ett experiment med grupptryck
När jag studerade beteendevetenskapliga ämnen, sociologi, psykologi och pedagogik, vid universitetet, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, genomförde våra lärare psykologiska och sociologiska experiment med oss studenter. Jag tillhörde dem som var mycket upprörd över det där, inte minst som somliga studenter mådde väldigt illa pga de experiment de utsattes för. Av etiska skäl slutade man så småningom att utsätta studenter för sådana här experiment. Likafullt, så är jag, så här i efterhand, tacksam för att jag fick tillfälle att vara med och faktiskt se hur grupptryck fungerar. Jag hade troligen inte trott på det om jag inte hade sett det demonstreras så tydligt i de här experimenten.
Här ska jag berätta om ett av de experiment som jag var med om och som var glasklart – och skrämmande.
Vi var omkring 40 psykologistuderande på en gruppövning. Läraren skickade ut hälften av oss, alla som satt på höger sida om mittgången, med orden: ”Drick kaffe, gör vad ni vill och kom tillbaka om en timme”.
Vi som var kvar fick se ett antal diabilder, skämtbilder, som vi skulle gradera efter rolighetsgrad, från 1-10. Av dessa bilder var två experimentbilder. Den ena, vi kan kalla den för A, tyckte vi var väldigt rolig, den fick högsta poäng av oss alla. Bilden B var urtrist, och dömdes ut totalt av oss alla.
När vi hade sett de här bilderna och kollat resultatet, våra bedömningar, fick vi veta att det var den andra gruppen som var experimentgruppen och att vi hade varit kontrollgruppen och nu skulle vi vara med och lura den andra gruppen. Vi skulle inte låtsas om att vi hade sett de här bilderna en gång utan bete oss som om vi såg dem för första gången och betygsätta dem en gång till, för syns skull. Vi fick instruktioner att absolut inte dra på munnen när A-bilden, den roligaste, visades och där skulle läraren fälla en kommentar, Istället skulle vi skratta när B-bilden, den tråkiga bilden, visades.
Därmed kallades den andra gruppen in, fick veta att vi alla nu skulle få se ett antal bilder och gradera dem efter rolighetsgrad. Så delades enkätpapperen ut, till oss alla. När A-bilden växlades fram, sade läraren, liksom lite i förbigående, att ”här är en typisk lyteskomik”. Vid B-bilden, den tråkiga, skulle vi i kontrollgruppen ju skratta, men ingen av oss förmådde oss till ett riktigt skratt, så det enda man hörde från vår del av salen var några fnysningar, sådana där som man ger ifrån sig när man fnissar till lite smått.
Så var det dags att kolla vad experimentgruppen hade tyckt om bilderna, och givetvis, vad gällde A-bilden, den roliga, så hade den fått sämst poäng i experimentgruppen och B-bilden hade fått högst poäng – och tro mig, den var verkligen inte rolig alls, saknade totalt poäng. En enda person i experimentgruppen hade gett samma poäng som vi i kontrollgruppen och motstått grupptrycket. Om det berodde på att hon verkligen motstod grupptrycket eller på att hon redan kände till experimentet vet jag inte.
Jag lovar – det var dödstyst i salen efter att resultaten hade redovisats och läraren förklarat för experimentgruppen vad de hade varit utsatta för och hur vi i kontrollgruppen hade bedömt bilderna. Det var många studenter som gick från den här ”övningen” och mådde ganska dåligt.
Sådant här rubbar ens självbild på ett ganska obehagligt – men kanske ändå lärorikt sätt. För när allt kommer omkring så är man mindre mottaglig för icke önskvärd påverkan om man är medveten om hur lättpåverkade vi alla är. Ju säkrare man är på att man inte låter sig påverkas och att man alltid tar ställning av rationella och självständigt uttänkta skäl, desto mer lättlurad är man.
Så hör jag just nu på radion, Fredrik Reinfeldt hävda att ”de Röd/gröna aldrig, aldrig sett till att man fått mer kvar i plånboken”, varmed förstås avses att man inte sänkt skatter. Detta är retorik av den högre skolan. Under mitt numer ganska långa liv har jag upplevt hur Fackföreningar, som är ett av de ben som socialdemokraterna står på, har kämpat, och framgångsrikt så, för att vi alla ska få mer i plånboken, men inte att vi ska ta och få pengarna från de sämre ställda, de sjuka och de arbetslösa eller de gamla och vårdbehövande, utan som lön för det arbete vi gör, för de nödvändiga arbetsinsatser som inbringar stora vinster till företagen och som skapat oss en god välfärdstat. (Se hur Högern/Moderaterna röstat i för välfärden viktiga frågor under 1900-talet .)
Dessutom vill Alliansen sälja ut resten av vad vi äger gemensamt, Vattenfall, skogen, sjukhusen etc. Får man fortsätta på den vägen har man snart förvandlat Sverige till en liten råvaruproducerande och utsugen koloni i utkanten av Europa, eftersom vinsterna från dessa verksamheter oftast hamnar i skatteparadisen och/eller används för spekulation på finansmarknaden och inte investeras i Sverige. Vill svenska folket ha en sådan framtid. Jag är säker på att majoriteten inte vill det.
Vill du dessutom inte förlora allt om du blir arbetslös eller sjuk, vill du att andra som är sjuka eller arbetslösa också ska ha en ekonomisk trygghet, Rösta Rött i morgon, det ska i alla fall jag göra, både av solidaritetsskäl och eftersom jag vet att jag själv, eller mina närstående, när som helst kan bli beroende av medmänniskorna och av att vi har ett solidariskt samhälle. Vem som helst av oss kan drabbas vilken dag och vilken minut som helst, även den som är ung och stark just nu. För en sådan trygghet är de allra flesta av oss beredda att betala skatt och till våra gemensamma trygghetsförsäkringar. Det visar den ena undersökningen efter den andra.
/Kerstin
Länkar till viktig information inför morgondagen:
1: Utredarna
2: Storstad
3: Ett Hjärta Rött
4: Ekonomikommentarer
5: Stardust Blogg
Jag sätter inte ut länkar till enskilda inlägg här, eftersom alla fem har skrivit en hel rad viktiga inlägg de senaste veckorna.