september 2011


Politik/ekonomi30/09 21:03

Toppnyhet på Sveriges Radios nyhetssändningar på förmiddagen var att Sjunde APfonden har förlorat 20 procent av sina tillgångar på grund av börsraset de senaste månaderna. P1 Morgon har gjort ett reportage och intervjuat några personer som vet en del och ett par politiker som inte vet så mycket. Från middagen försvann nyheten ur nyhetssändningarna. Det kan tyckas märkligt eftersom ”Sjunde Apans” förluster berör 2,8 miljoner svenskar som har sina premiepensionspengar placerade där via den s.k. soffliggarfonden AP7 Såfa. I den hamnar premiepensionen för alla som inte själva valt premiepensionsfond. AP7 Såfa består i sin tur av två fonder, dels en aktiefond med hög risk, dels en räntefond med låg risk. Den som är 55 eller yngre får automatiskt pengarna placerade i aktiefonden, efter den åldern trappas aktieandelen ner. Men vid 70 års ålder har man fortfarande hälften av premiepensionspengarna placerade i aktier.

Via länkarna till Sveriges radio nedan kan man lyssna till intervjuerna och en diskussion mellan politiker (1) (2). Ett argument som vi känner igen är att ”pensioner är en placering på lång sikt”. Men för den som är 55 idag handlar det om cirka 10 år innan man vill börja ta ut pensionen, och 10 år måste betraktas som för kort tid för aktiemarknaden att återhämta sig från en nedgång. Stockholmsbörsen hade inte återhämtat sig från IT-kraschen år 2000 ens när den stod som högst i början på 2011. Och nu går det som bekant neråt. (3)

Sveriges Radio påpekar att det är politiska beslut som ligger bakom att sjunde APfonden nu ska ta större risker med premiepensionspengarna. Man förleds att tro att det är riksdagen som beslutat detta. Så är det emellertid inte. Riksdagsmännen trodde att de bara bestämde att den nya ”soffliggarfonden” skulle konstrueras så att risken blev mindre med stigande ålder.(4) Men i den s.k. Pensionsgruppen hade man redan bestämt vad riksdagen skulle besluta. Och utformningen med ”hävstång” eller ”uppväxling”, d.v.s. extrem aktiespekulation, överläts åt tjänstemännen på fonden att besluta.

Just nu ser det ut som om Europa och USA är på väg in i en djup lågkonjunktur, kanske en fullskalig depression. Om detta inträffar kan en hävstångsfond som AP7 Aktiefond förlora allt sitt kapital. Det skulle betyda att 2 miljoner svenskar förlorar hela sin premiepension. Låt oss hoppas att det inte går så illa.

/Dan Gmark

Länkar och bilagor:
(1) Sveriges Radio: Sjunde AP-fonden har tappat 20 miljarder
(2) Sveriges Radio: Förluster och höga risker i Sjunde AP-fonden
(3) Om premiepensionsfonderna – dimridåer i Studio Ett, Motvallsbloggen 9/8 2011
(4) Proposition till riksdagen om ändringar i premiepensionssystemet

Så här presenteras fonden av Pensionsmyndigheten:

AP7 Såfa – en åldersanpassad fondportfölj
Risken i AP7 Såfa är hög under relativt lång tid. Till och med det år då du fyller 55 år är hela innehavet placerat i aktier. Vid 56 års ålder börjar du få en allt större del tryggare räntor i portföljen. Detta sker automatiskt och du behöver inte göra något själv.
Syftet är att du ska ha möjlighet till bra värdeutveckling när du är yngre och sedan ett tryggare sparande ju närmare pensionen du kommer. ( pensionsmyndigheten.se )

Ingenstans i presentationen står det något om att fonden placerar i aktier via ”hävstång”. En utförlig redogörelse för vad detta innebär kan du hitta på ekonomisajten Morningstar 6 maj 2010

Realtid.se skrev i december 2009 om spelet före riksdagsbeslutet:

Nu i december beslutade de borgerliga partierna och socialdemokraterna i den så kallade pensionsgruppen tillsammans om det nya systemet.
Generationsfonderna ”ska helt enkelt göra det tryggare för spararna”, förklarade Kurt Kvarnström (S) från talarstolen.

De stora tidningarna och TV om AP7:
- Sjunde AP-fonden förlorade 20 miljarder, DN 30/9 2011
- Miljardras för Sjunde AP-fonden, SvD 30/9 2011
- Miljardras för Sjunde AP-fonden, GP 30/9 2011
- Miljardras för Sjunde AP-fonden, Svt Rapport 30/9 2011

Ideologier/propaganda&Internationell politik30/09 01:06

Här är en libyer som uppenbarligen inte riktigt förstår vad det är han avslöjar. Han bor i England, men har rest ner och krigat under någon vecka eller så, och var med och ”tog Tripoli”. Lyssna på honom:

Rebel admits that most people supported Gaddafi LIBYA ON WAR 10 09 2011.flv

Han säger alltså att de inte var så många eftersom de flesta i Tripoli stödjer Ghadafi. Märkligt. Det säger ju inte våra media.

Det här, som är en radioutsändning, är också värt att lyssna på:

War on Libya Exposed: Mahdi Nazemroaya and Cynthia McKinney

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Internationell politik28/09 15:18

OBS: Video tillagd (29/9 kl. 00.30) i slutet av inlägget

Al Jazeera har genom åren skaffat sig ett rykte som god nyhetsförmedlare, framför allt vad gäller händelser i Mellersta Östern och Sydostasien och i Sverige har vi sett hur framför allt vänstern har ställt stor tilltro till TV-stationen ifråga. Men, i fallet Libyen och Syrien har Al Jazeera spårat ur, eller snarare, använts för rent propagandistiska syften, menar Thierry Meyssan.

Hur gick det till när Al Jazeera förvandlades från att ha varit en tämligen god nyhetskälla till att övergå till att göra ren propaganda och dessutom gå så långt att man började förfalska filmer och nyheter? I sammandrag av Thierry Meyssans artikel i Voltaire.net var det så här:

Om Al Jazeeras bakgrund
Al Jazeera startades av två fransk-israeliska personer, bröderna David och Jean Frydman, efter att deras vän Yitzak Rabin hade mördats, säger Meyssan. De ville starta ett medium där araber och israeler kunde diskutera fritt. De ville absolut att TV-kanalen betraktades som en arabisk sådan. Efter försök att engagera saudierna för saken, som föll på olika åsikter om hur en TV-kanal ska fungera, trädde den qatariske Sheikh Hamad bin-Khalifa fram. Han insåg att en sådan kanal kunde vara nyttig och ordnade en stationering av kanalen, samt ett ekonomiskt bidrag.

I samband med Gulfkriget 2003, och Attacken på Afghanistan, kom kanalen att alltmer framstå som en seriös alternativ nyhetskanal av västerländskt snitt, vilket stod flera av dess journalister dyrt enligt Meyssan:

Its journalists paid a high price for their courage: George W. Bush stopped short from bombing the Doha studios, but had Tareq Ayyoub assassinated, arrested Tayseer Alouni, and imprisoned Sami al-Hajj at Guantanamo Bay.

(min översättning: Dess journalister betalade ett högt pris för sitt mod: George W Bush avstod från att bomba kanalens studio i Doha, men lät mörda Tareq Ayyoub, arrestera Tayseer Alouni och satte Sami al-Hajj i Guantanamo.)

Förändringen börjar:
2004-2005 beslutade Sheikh Hamad bin-Khalifa att förändra Al Jazeera och att samtidigt inrätta en engelskspråkig kanal. Nu anlitade han JTrack för personlig kommunikationsträning:

JTrack had especially targeted Arab and Southeast Asian leaders to train them in the language of Davos: how to project an image that the West wants to see. From Morocco to Singapore, JTrack has trained most of the political leaders backed by the United States and Israel, often mere heredity puppets, turning them into respectable media personalities. The important thing is not whether they have something to say, but their aptness to impart the globalized rhetoric.

(min översättning: JTrack hade speciellt riktat in sig på Arabiska- och Sydosasiatiska ledare för att träna dem i det språk som användes i Davos: hur man producerar bilder som Västvärlden vill se. Från Marocco till Singapore hade JTrack tränat de flesta av de USA-och Israel-stödda politiska ledarna, ofta rena marionetterna, och förvandlat dem till respektabla personligheter. Det viktigaste var inte om de hade något att säga utan deras förmåga att använda sig av global retorik.)

JTrack satte in en journalist, som tidigare arbetat med Voice of America, Wadah Khanfar, på Al Jazeera. 2011 inriktade denne Al Jazeera på det som vi kallat för ”den arabiska våren”, protesterna i flera stater i Mellersta Östern. Kanalen blev nu alltmer propagandistisk och detta ledde, säger Meyssan, till att flera journalister sade upp sig.

 Outraged by the new editorial policy and the increasingly frequent recourse to lies [5], a certain number of journalists, including Ghassan Ben Jedo, walked out slamming the door behind them.

(min översättning: Rasande över denna redaktionella policy och den ökande tendensen att ljuga, tågade ett antal journalister, inklusive Ghassan Ben Jedo, ut och smällde igen dörren bakom sig.)

Meyssan fortsätter med att säga att:

Nevertheless, it wasn’t until the Libyan episode that the masks started to fall. In fact, the boss of JTrack and mentor of Wadah Kanfhar is none other than Mahmoud Jibril (the ”J” in ”JTrack” stands for ”Jibril”). This friendly, brilliant yet shallow, manager had been recommended to Muammar Gaddafi by his new American friends to pilot the economic opening of Libya after the normalization of its diplomatic ties. Under Saif el-Islam Gaddafi’s control, he was appointed both Minister of Planning and Director of the Development Authority, thus becoming de facto the number two man in the government, having authority over other ministers. At breakneck speed, he forged ahead with the deregulation of Libya’s socialist economy and the privatization of its public enterprises.

(min översättning: Hur som helst så var det inte förrän i samband med de libyska händelserna som masken (Al Jazeeras) började falla. Faktum är att JTracks chef och Wadah Kanfhars mentor (Al Jazeeras chef: min anm) var ingen mindre än Mahmoud Jibril (”J.et” i JTrack står för ”Jibril”). Denne vänlige, men ytlige manager hade rekommenderats Muammar Ghadafi, av hans amerikanska vänner,  för att leda det ekonomiska öppnandet av Libyen efter normaliseringen av de diplomatiska förbindelserna. Under Saif el-Islam Gaddafis kontroll, utnämndes han till både minister för planering och direktör för Utvecklingsmyndigheten. Därmed blev han i praktiken nummer två i regeringen, med ansvar för de andra ministrarna. I halsbrytande fart påbörjade han avregleringar av Libyens socialistiska ekonomi och privatiseringar av landets offentliga verksamheter.)

Jibril  har skaffat sig vänner överallt i arabvärlden och i Sydostasien och har kontor i Bahrain och Singapore och han startade ett antal företag. Han var tydligen också bekant med Bernard Henri-Lévy, mannen som spelade en framträdande roll vad gällde att få Frankrike med på att begära FN:s sanktioner av bombning av Libyen.

Under sin tid i USA, där Jibril avlade ett par akademiska examina på 80-talet, tog han till sig de libertarianska idéerna, menar Meyssan och:

But, more importantly, in Libya Mr. Jibril joined the Muslim Brotherhood. It was in this capacity that he placed his coreligionists, Brothers Wadah Kanfhar and Yusuf al-Qaradawi, in Al-Jazeera ..

(min översättning: Men viktigare är att i Libyen allierade sig Mr. Jibril med muslimska brödraskapet. Det var på grund av detta som han placerade sina religionsfränder Wadah Kanfhar och Yusuf al-Qaradawi, på Al-Jazeera ..)

Nu började Al Jazeera aktivt stödja vissa specifika personer under de arabiska proteströrelserna, bl.a. kungen av Bahrain, som var f.d. elev till Jibril och nu började Al Jazeera producera klart falska filmer, som den om hur rebellerna firade segern på Gröna Torget i Tripoli, tre dagar innan staden faktiskt hade intagits, och lögnen om tillfångatagandet av  Saif-el Islam ex.

Questioned about such lies by channel France24 in Arabic, the president of the National Transitional Council (CNT), Mustafa Abdul Jalil, chalked it up to a war stratagem and said he was delighted to have thus accelerated the fall of the Jamahiriya.

(min översättning: Tillfrågad om dessa lögner av den franska kanalen France24, på arabiska, lutade sig presidenten i National Transitional Council (CNT), Mustafa Abdul Jalil, mot krigsstrategin och sade, att han var mycket nöjd med att ha skyndat på Jamahiriyas (Ghadafis system: min anm.) fall.)

Al Jazeeras funktion som krigspropagandaverktyg styrdes, skriver Meyssan så, av emiren av Qatar.

The Gulf Cooperation Council was the first to call for an armed intervention in Libya and Qatar was the first Arab country to join the Contact Group. He funneled weapons to the Libyan ”rebels” before sending in his own ground troops, especially during the Battle of Tripoli. In exchange, he obtained the privilege of controlling all the oil trade on behalf of the National Transitional Council.

(min översättning: Gulfstaternas styrelse var först med att begära en militär intervention i Libyen och Qatar var det första arabland att ansluta sig till kontaktgruppen. Han levererade vapen till de libyska rebellerna innan han skickade in egna marktrupper, speciellt under slaget om Tripoli. I utbyte fick han privilegiet att kontrollera alla oljeaffärer för rebellrådets (National Transitional Councils.) räkning)

Wadah Khanfar avsattes 20/9 2011, eller sade upp sig, åsikterna varierar, som Al Jazeeras direktör och ersattes på sin post av den qatariske prinsen Sheikh Hamad Ben Jassem Al-Thani.

Man tycker att Al Jazeera borde ha förverkat allt det förtroende som man hade byggt under flera år. Men man ska inte underskatta lättheten med vilken media kan lura stora mängder människor och svårigheten för små medier eller kritiskt granskande personer att få ut sanningen, eller en alternativ bild, i sådana här fall.

***

Tillagd 29/9 kl. 00.30:
’Before NATO intrusion, Libya was African Switzerland’, NATO Crimes In Libya.flv (25/8 2011)

/Kerstin

Länkar:
- Wadah Khanfar, Al Jazeera and the triumph of televised propaganda, Thierry Meyssan, Voltaire.net, 26/9 2011

Mer om Libyen på svenska bloggar:
– Klassperspektiv om Natos krig för Libyens olja
– Maveras blogg om lögnernas om Libyenkriget
– StAns blogg om orsaken till kriget i Libyen
– Third World om de påstådda massgravarna i Libyen
- Vinden viskar mitt namn: att att Fredrik Reinfeldt bör åtalas för folkmord m.m.

PS kl. 17.50: Står Sydamerikanska oljestater på tur nu, efter Libyen? Lyssnar man på Studio Ett, Lars Palmgren, så får man intrycket att det pågår destabiliseringskampanjer där också. Numer vet alla som följer med i internationell politik vad det betyder, om USA lyckas, vilket inte alltid är fallet. Första gången jag såg USA:s strategi praktiseras var när den demokratiskt valde Allende i Chile störtades av Pinochet 11/9 1973, med resultatet att stora delar av befolkningen blev mycket fattigare, av dem som inte mördades vill säga, vilket var en hel del människor.
/DS

Ideologier/propaganda&Internationell politik28/09 00:11

OBAMA Is Preparing BLACK GENOCIDE In LIBYA

Tarpley Webster har en tendens att se konspirationer överallt, men han är historiker och en kunnig sådan och i det här fallet har man anledning att fundera över vad han säger. I fallet Libyen har han haft rätt i de fall jag kunnat kontrollera.

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Internationell politik27/09 14:58

Jag vägrar kalla de ”nya” svenska militärstyrkorna för  ”Sveriges försvar”. De där grupperna av legoknektar som vi har ersatt värnpliktsförsvaret med har inte en chans att försvara Sverige om Sverige skulle bli angripet, så deras  uppgift är en helt annan. Vilken kan man fråga sig? Det ska det här inlägget inte handla om dock.

Istället ska jag skriva om vad vi, de svenska skattebetalarna, betalar ”våra” nya svenska legoknektar för att göra i Libyen.

Förutom att flyga över Libyen och fotografera och märka ut lämpliga bombmål, för vidarebefordran till de Natomakter som står för bombandet och massmördandet, så sysslar de med numer med PSYOPS, psykologisk krigföring. Det är ”propagandakampanjer”, riktade mot de libyer som inte önskar underordna sig Nato-makterna och den nykoloniala ordning som dessa är i färd med att införa, för att få dessa libyer att lägga ner vapnen och acceptera USA:s och Natos nykoloniala ordning.

– Det är fantastiskt kul att vår kompetens var så efterfrågad. Vår kunskap kunde omedelbart ge effekt i Libyen, säger kapten Lucas Linne, chef för det svenska produktionsteamet.
Personalen arbetar med att påverka utvecklingen i Libyen med hjälp av olika kommunikationsinsatser. De gör exempelvis flygblad, affischer samt radio- och TV-program.

– Att få med informationsoperationer som en komponent i den svenska insatsen är bra. Vi visar för våra internationella kollegor att Försvarsmakten har en bred kompetens och att vi med kort varsel kan hjälpa till att fylla Nato:s vakanser i Operation Unified Protector, säger överste Fredrik Bergman, chef FL 02. (Nyhetsbanken)

Det är fantastiskt kul…”, det var just det. Ingen normalt funtad människa anser att det är ”kul” att medverka i en operation som dödar och skadar mängder av oskyldiga människor, män, kvinnor och barn, och som bombar sönder dessa människors samhällen, bostäder och infrastruktur eller som har som syfte att stjäla deras naturtillgångar. Detta är ett av problemen med att hålla sig med legostyrkor, de kommer ofta att rekrytera människor med en sjuklig verklighetsuppfattning och en obehaglig inställning till medmänniskorna, och/eller omogna och okunniga människor.

Eftersom den svenska angreppsmakten vägrar att tala om vad som står på de flygblad de utarbetar, låter trycka upp och sprider i miljonupplagor från flyg över de städer i Libyen som fortsätter att försvara sig, som Nyhetsbanken skriver om, (Nyhetsbankens källor har begärt att få ta del av den svenska krigsmaktens flygblad, men har mötts av förhalanden (1)) så får vi väl nöja oss med att tills vidare sätta tilltro till andra sidans uttalanden om vad som står på dessa flygblad.

Enligt dem som försöker väcka opinion mot kriget mot Libyen, så kan libyerna på dessa  flygblads ena sida läsa om vilka fördelar det har för dem att ge sig, vad de kommer att vinna på det, och på den andra sidan om vad som kommer att hända dem om de inte ger sig, blodbad på dem alltså, eller fängelse om de har turen att överleva.(2)

Exempel (bilder samt texter,) på dessa flygblad kan ses här. Texten under en av bilderna:

”Soldiers committting crimes against humanity will be held accountable by the International Community. GAD has been indicted by the ICC. Will you share a prison cell with him? Who will support your family? Make a choice before it is too late – peace and future prosperity or continued war and further death and destruktion”

(min översättning: ”Soldater som begår brott mot mänskligheten kommer att ställas till svars av den internationella gemenskapen. GAD (Ghadafi: min kom.) har åtalats av ICC. Vill du dela cell med honom? Vem ska försörja din familj? Gör ett val innan det är för sent – fred och framtida välstånd eller fortsatt krig, död och förstörelse”)

Denna text handlar naturligtvis varken om Natomördarna eller om de rebeller som lynchar, mördar, fängslar och misshandlar framför allt svarta libyer.(3) Av dessa kommer ingen, utom möjligen någon enstaka rebell längst ner på hierarkistegen, att ställas till ansvar för sina illdåd.

African Americans, I Want Your Vote, But

(Tack Mavera för tipset)

Mördande och förstörelse av samhällen är helt legitimt, för de stora mäktiga staterna. Ju fler de mördar och ju mer de förstör, desto hjältemodigare framställer de sig som. Och vi andra köper det – eller?

/Kerstin

Länkar:
1) Sverige i informationskriget, Nyhetsbanken 24/8 2011
2) Dropped over Libya: NATO’s anti-gaddafi leaflets, Visual News, 23/8 2011
3) Libya conflict: Black African migrants caught in backlash. BBC News, 18/9 2011
Läs också:
- Första internationella journalisterna inne i en av Libyens belägrade städer bekräftar den humanitära katastrofen – men svenska medier håller tyst, Klassperspektiv 26/9 2011

Ideologier/propaganda&Internationell politik26/09 19:54

Med tanke på att Västvärldens propagandamaskin har gått i superspinn igen, vi ser hela batteriet av anklagelser som vi känner igen från tidigare krigsprojekt, massförstörelesevapen, massgravar etc. kanske vi kan förutse en fullskalig markinvasion i Libyen inom en snar framtid, åtminstone innan de där ytterligare 90 dagarna av bombningar som Nato beslutat om, gått till ända. Men det kan förstås också hända att höga vederbörande i Nato inser att det kommit fram så pass mycket för deras del obehaglig information på nätet, som hur civila har det i de belägrade städer som utsätts för envetet bombande, att man anser sig vara tvungen att dra igång propagandan mot Ghadafi igen bara av det skälet.

Visst, jag kan naturligtvis inte garantera att det inte finns något radioaktivt material i Libyen, som kan användas för att göra smutsiga bomber av, att det inte finns några upplagrade tunnor med senapsgas, eller att de där påstådda massgravarna bara är propagandagravar, alternativt lämningar sedan andra världskriget eller Italiens tid som kolonialmakt i Libyen. Men med tanke på hur många gånger man använt precis de här påståendena för att starta fullskaliga krig och döda och tortera mängder av oskyldiga människor, och det senare visat sig att påståendena varit lögnaktiga eller gravt överdrivna, tycker jag inte det finns några riktigt goda skäl att lita på att de är mer sanna i det här fallet. Istället ger oss historien all anledning att ställa oss skeptiska till påståenden av den här typen.

Framtiden får utvisa om jag är fel ute just nu. Men Sverige är i krig numer och det innebär att hela vår mediaapparat är omställd till att gynna krigets sak. Även detta innebär att vi inte kan lita på en rad om dessa krig som media serverar oss. De flesta av oss svenskar har inte varit vana vid den situationen eftersom vi inte varit en krigarnation de senaste 200 åren, ända fram till deltagande i Afghanistankriget, varför många människor fortfarande litar på media. I USA och Storbritannien m.fl. länder i Nato, förefaller många fler initierade och intresserade vara mycket mer medvetna om hur media ljuger för dem och därför mer vaksamma och inriktade på att ta reda på hur det egentligen förhåller sig, i motsats till vad propagandan försöker få dem, och oss, att tro.

Tillägg kl. 20.15:
Vad som händer under tiden som propagandmaskinen spyr dynga över oss kan man läsa om på bloggen Klassperspektiv idag, nämligen om sådant som media inte talar om för oss. Propaganda består, som bekant, inte bara av det som sägs/skrivs utan också av det som förtigs.
Så här skyddar man definitivt inte civila.

Tillägg 21.30:
Rekommenderar också YouTubefilmen The video the US-military doesn’t want you to see. Den är censurerad på YouTube, man måste logga in för att se den. Men här kan man se den direkt.

/Kerstin

Länkar:
- Rebellerna i Libyen fann radioaktivt avfall, SVD, 22/9 2011
- Plans are being made to secure Libyan mustard gas, CNNWorld, 24, 2011
- Allt fler massgravar upptäcks i Libyen, DN, 15/9 2011
- Massgravar upptäcks i Libyen, GP, 15/9 2011
- Nya massgravar upptäckta i Libyen, Ekot, 15/9 2011
- Libya And The Big Lie: Using Human Rights Organisations To Launch Wars, 360, 24/9 2011
- NSNBC om Libyen, artikelförteckning
- Första internationella journalisterna inne i en av Libyens belägrade städer bekräftar den humanitära katastrofen – men svenska medier håller tyst, Klassperspektiv 26/9 2011
- U.S. soldiers fighting for Haliburton, KBR (video), Intro by Susan Lindauer, COTO Report, 24/9 2011
- Destroying a Country’s Standard of Living: What Libya Had Achieved, What has been Destroyed, Prof. Michel Chossudovsky, Global Research, 20/9 2011
- NATO’s War on Libya is Directed against China: AFRICOM and the Threat to China’s National Energy Security, F. William Engdahl, Global Research, 25/9 2011
- NATO Plans False Flag Massacre in Libya to Prolong U.N. Mandate, Christof Lehmann, nsnbc, 16/9, 2011

Tillägg 27/9 kl. 19.40:
Läs på länken nedan hur regelvidrigt FN gick tillväga för att få igenom resolution 1970 och 1973, som handlade om att stödja rebellsidan i Libyen och som initierade bombningarna av oskyldiga och sönderbombandet av Libyens infrastruktur. Den svenske delegaten i FN borde har sett detta och därför avstyrt ett svenskt deltagande. Det gjordes inte, alltså har den svenske FN-delegaten också smuts på sina händer. Skam, ja dubbel skam över alla svenska beslutsfattare i den här historien.
- Den falska vänsterns härdsmälta, Ulf Bjerén, Nyhetsbanken 1/4 2011
- The Role of the UN Security Council in Unleashing an Illegal War against Libya, Ronda Hauben, Global Research, 20/7 2011

Tillagd länk 28/9 2011:
Hittat idag på Third World: Framtiden kom snabbt den här gången, men kommer den att nå ut till DN, SvD, Ekot eller andra svenska media? Blir intressant att se.

The alleged Mass Graves of Abu Salim contain nothing but Camel Bones (Sept 27, 2011)

Tillägg 29/9 kl 23.50:
Har kollat DN, SvD, GP, Dagens Eko och Svt, på nätet, men ordet ”kamelben” ger inga träffar. Verkar alltså som om ingen av drakarna har brytt sig om att tala om att den massgrav man rapporterade om för några dagar sedan redan avslöjats som innehållande just kamelben. Men, för att stjäla en vits från en kommentar från Björn Nilsson på bloggen Third World, det kanske inte går att göra stora propagandavinster på att påstå att Ghadafi massmördat kameler.
/DS

Ideologier/propaganda&Internationell politik25/09 21:24

Via Third World fick jag en länk till en informativ artikel i Wall Street Journal.(1) Där kan vi läsa om hur rebellerna, med kraftigt stöd av Natos bombande, belägrar städerna Bani Walid och Sirte bl.a. och dessutom kan vi läsa vad somliga av rebellerna, som avvaktar runt staden Bani Walid säger om saken:

”The commanders told us—nobody enter because NATO is bombing inside,” said Ahmed el Hamdi, a 34-year-old fighter from the city of Zawya, as he stood by the charred remains of a shot-up car. ”We’re waiting for the zero hour to attack, all together.”
Overhead, North Atlantic Treaty Organization warplanes, invisible from the ground, buzzed in the blue sky. A thick plume of black smoke billowed from what the fighters said was Bani Walid’s power station, hit by an airstrike minutes earlier.

(min översättning: ”Chefen berättade för oss – ingen går in för NATO bombar där inne”, sade Ahmed el Hamdi, en 34 år gammal krigare från Wawya, när han stod vid sidan av de förkolnade resterna av en sönderskjuten bil. ”Vi väntar på timmen noll för att gå till attack allihop”.
Över våra huvuden, osynliga från marken, surrande i den blå skyn. En tjock svart rökpelare steg upp från vad krigarna påstod vara Bani Walids kraftstation, som träffades av bomber några minuter tidigare.)

Sen när, undrar jag, har skyddande av luftrum mot överflygning, det som FN gav tillstånd till, inneburit bombande av kraftstationer så att folk i ett område blir utan elektricitet? Vanligt folk brukar inte flyga omkring i luften och bomba varandra med hjälp av laddningsbara batterier.

Så berättas det om hur rebellerna skjuter missiler in över Bani Walid, och över alla civila i staden, en stad med omkring 150.000 innevånare:

The fighters who fired the rockets said they had no precise target, and just wanted to see if the launcher, recently captured from Col. Gadhafi’s forces, worked properly.
At staging bases further back, additional launchers and tanks were prepared for action. ”More heavy weapons are what we’re waiting for,” said Mustafa al Ghati, a frontline commander.

(min översättning: Krigarna som avfyrade raketerna sade att de inte hade några precisa mål, utan att de bara testade om den raketavfyrningspjäs, som de nyligen erövrade från överste Ghadafis styrkor, fungerade ordentligt.
Längre bak väntade ytterligare sådana pjäser och tanks som förbereddes för insats. ”Vi väntar på fler tunga vapen”, förklarade Mustafa al Ghati, en ledare i frontlinjen.)

Nu vet vi alltså att ”överflygningsförbud” innebär belägrande av stora städer – också, försök att svälta, törsta, skrämma och döda befolkningar i sådana till underkastelse? Eller flyger människor omkring inne i staden och måste oskadliggöras för att de bryter mot överflygningsförbudet? Knappast.

Vi får också läsa att:

On the frontlines in Bani Walid, however, there was little concern about causing civilian casualties. ”Anyone who has chosen to stay in Bani Walid is with Gadhafi,” said Mr. Jeili, the frontline fighter. ”They’re all with him.”

(min översättning: Vid frontlinjen vid Bani Walid, emellertid, fanns ingen tvekan mot att döda civila. ”Var och en som har valt att stanna i Bani Walid är med Gadhafi”, sade Mr. Jeili, en frontlinjekrigare. ”De är alla med honom”.)

I en annan artikel i samma tidning (2) läser vi om försöken att ta Sirte. Där försökte rebellerna storma in i staden igår och möttes med eldgivning. De försöker uppmana civila att lämna staden, och berättade att mer än ett dussin bilar hade lämnat staden på söndagsmorgonen. De trodde att alla som ville fly redan hade gjort det och att de som är kvar väljer att stödja Ghadafi. Det är ju ett bekvämt sätt att låtsas att man inte skjuter på civila, för vart ska 150.000 människor ta vägen?

Märkligt att det finns så många libyer som är med Ghadafi när rebellerna bara vill befria folket i Libyen och företräder hela folket, enligt vad som påståtts i våra propagandadrakar.

Märkligt också att Nato-makterna vägrade diskutera allmänna val i Libyen, som Ghadafi tycks ha gått med på i början av upproret, för att istället sätta igång en masslakt på libyer. Var bombgalningarna Obama, Cameron och Sarkozy kanske inte så säkra på att rebellerna skulle vinna ett sådant val? Var de kanske rädda för att de skulle gå miste om kontrollen över oljan och vattnet i Libyen och möjligheten att bygga militärbaser för Nato i Libyen, baser att använda för nykoloniseringen av Afrika, om man gick med på anordnandet av en sådan omröstning? Var de rädda för att man inte skulle kunna inordna Libyen under västvärldens banksystem och världsutsugarinstitutionen framför andra, IMF, det där organet som tvingat den ena staten efter den andra att dra ner på vård, skola och omsorg, tidigare mest i s.k. U-länder numer även i Europa.

Hur som helst så valde Natos ledare, Obama, Sarkozy, Cameron och med benäget bistånd från bl.a. svansviftande Reinfeldt, Bildt, Tolgfors och Juholt och majoriteten i den svenska riksdagen, att sätta igång en masslakt i Libyen och en massförstörelse av Libyens infrastruktur. Den svenska regeringen, med bifall från S, begår dessa skändligheter i allas våra namn. Hur många svenskar har de bakom sig för denna masslakt? Vad är demokratin i vårt eget land värd när vi inte får säga vårt vad gäller om Sverige ska delta i kolonialkrig runtom i världen?

Med vilken högre rätt mördar Natos ledare oskyldiga människor, civila män, kvinnor och barn? Svar: Med den starkares rätt, inte alls utifrån någon humanitär princip. I själva verket begår Nato, och dess allierade de s.k. rebellerna, det ena krigsbrottet efter det andra just nu, liksom det ena brottet mot mänskligheten efter det andra.

Och nu har Nato beslutat att fortsätta bomba ytterligare 90 dagar, och ”vi” svenskar ska vara med. Idag behövs inget FN-beslut. Idag gör man det på uppmaning från rebellrådet, den s.k. regering i Libyen som man själv har satt dit. Smart politik, men ofantligt, obeskrivligt osmaklig och lögnaktig.

Varför protesterar vi inte? Har verkligen de flesta svenskar blivit bombromantiska mordgalningar? Jag tror inte det. Jag vill inte tro det.

/Kerstin

Länkar:
1) Libyans Adopt Siege Strategy, Yaroslav Trofimov, Wall Street Journal, 24/9 2011
2) Libyan Rebels Squeeze Holdout City of Sirtre, Wall Street Journal, 25/9 2011
- Frankrike bryter mot FN:s vapenembargo, Nyhetsbanken 7/4 el. 4/7 (?)

Rekommenderas till läsning:
- Libyen får inte bli Europas Vietnam! Klassperspektiv
- CIA och SDECE driver fängelse i Somalia, Hans Örn, Nyhetsbanken 15/7 2011

Ideologier/propaganda&Internationell politik25/09 01:52

Vilka är de där personerna som sitter i rebellrådet, NTC, de där som hela världen (nästan) har erkänt som Libyens legala regering? Jag har nu ägnat flera dagar åt att försöka ta reda på den saken och det här är vad jag har funnit. Idag finns det betydligt mer på nätet om saken än då upproret i Libyen började. Sanningshalten kan jag dock inte garantera även om jag får intycket att informationen är i huvudsak riktig.

Om Mustafa Abdul Jalil
En av de två mest kända medlemmarna i rebellrådet är Mustafa Abdul Jalil, den lille mannen som sågs hälsa på Cameron och Sarkozy häromdagen. Han var justitieminister i Ghadfis regering sedan 2007 och fram till slutet av februari då han bytte sida.

Han studerade vid University of Libya, på institutionen för Sharia och Lagar på det arabiska språket. Därefter utsågs han till assistent till åklagaren i Bayda innan han blev utsedd till domare 1978. Han ansågs ofta döma mot regimens önskemål. När han ville avgå 2010, därför att regimen inte frigav ett antal fångar, säger Wikipedia, tilläts han inte göra det.

At least 200 others remain detained after serving their sentences or being acquitted by courts. Justice Minister Mostafa Abdeljalil has publicly called for the release of these prisoners, but the Internal Security Agency, which holds them, refuses to comply… Justice Minister Abdeljalil has said that he is unable to order an investigation into abuses by Internal Security Agency Officers because they have immunity. Only the Interior Ministry can waive immunity, but it has consistently refused to do so, he said.

(min översättning: Minst 200 andra var fortfarande fängslade efter att de avtjänat de straff som hade utmätts för dem av domstolen. Justitieminister Mostafa Abdeljalil hade offentligt begärt att de skulle friges men Avdelningen för inre säkerhet, som höll dem kvar i fängelse, vägrade att ge med sig…..
Justitieminister Mostafa Abdeljalil har sagt att han inte kan beordra en undersökning som trotsar ansvariga inom Avdelningen för inre säkerhet eftersom de har immunitet. Bara inrikesministern kan häva denna immunitet,  men han har konsekvent vägrat att göra så, sade han.)

Det där låter lite märkligt om man samtidigt vill hävda att Ghadafi styrde allt med järnhand och att ingen tilläts säga emot honom. Hade det varit så borde Jalil inte ha kunnat både döma mot regimens intentioner ibland och tala för frisläppandet av fångar som den enväldige Ghadafi inte vill släppa och ändå kunna sitta kvar på sin post. Då borde han istället ha avskedats för att han inte var tillräckligt följsam, tycker man, och i värsta fall själv ha satts i fängelse. Istället godkändes inte hans avgångsbegäran.

Så är det dags att tala om, fast jag återkommer till denne senare, att minister för inrikesdepartement var Younis, mannen som mördades för några månader sedan. Här skyller alltså i praktiken Jalil på Younis för att ett antal fångar inte blev frisläppta, fast han själv ville att de skulle släppas.

I samband med anklagelserna, 1998, mot ett antal bulgariska sjuksköterskor om att de medvetet skulle ha injicerat drygt 400 barn med HIV-virus, och dessa sköterskors överklagande till den högsta instansen 2007, där Jalil satt som ansvarig domare, vägrade han att upphäva dödsdomarna mot kvinnorna, som hade torterats att erkänna sig skyldiga. (2)

De frigavs så småningom, sannolikt efter en affärsuppgörelse som handlade om vapen, fast det har förnekats av båda parter att dessa affärer hade med saken att göra. Hrm.

När rebellupproret började skickades Jalil till Benghazi för att försöka förhandla fram frigivning av de Ghadafitrogna gisslanfångar som rebellerna hade tagit. Istället gick han över till rebellernas sida 21/2 2011. Det sägs också att Jalil ledde förhandlingarna 25/2 som ledde till att man satte upp en interimsregim i Bengahzi i väntan på att Ghadafi hade störtats från makten.

Enligt somliga Ghadafilojala är Jalil också känd som rasist. (1)

Jalil is known by revolutionary and progressive organizations throughout Africa as a racist. His so-called Transitional National Council, in accordance with their Arab supremacist mindset, rejects Libya’s African identity. (1)

(min översättning: Jalil är känd av revolutionära och progressiva organisationer genom hela Afrika för att vara rasist. Hans så kallade Transitional National Council (rebellrådet TNC: min anm.) vägrar acceptera/avvisar Libyens Afrikanska identitet, i överensstämmelse med de arabiska överhöghetsidéerna .)

Det är väl numer allmänt känt att rebellerna har mördat ett antal svarta, misshandlat andra och skrämt många på flykt, samt att de uttalat klart rasistiska åsikter.

I våra västerländska media har svarta nästan alltid, tills nyligen, påståtts vara legosoldater hyrda av Ghadafi, trots att de flesta varit endera infödda libyer (c:a 25-30% av Libyens befolkning är av afrikanskt inte arabiskt ursprung) eller gästarbetare, som inte sällan utfört de arbetsinsatser som många arabiskättade libyer ansett sig för fina att utföra:

These African governments must be aware that Libya’s ex-Minister of Justice Mustafa Jalil, leader of the Transitional Council, and other Libyan officials who have defected to the rebels were among those who condoned brutal attacks on Africans in a series of incidents a few years ago, when Nigerians and Ghanaians were being attacked in the streets of Tripoli. This was an attempt to embarrass Qaddafi and tarnish his Pan-African credentials, thereby undermining Libya’s Pan-African project. (1)

(min översättning: Dessa afrikanska regeringar måste bli medvetna om att Libyens f.d. justitieminister Mustafa Jalil, ledare av rebellrådet, och andra libyska tjänstemän som har övergått till rebellerna, var bland dem som gav de brutala attacker på afrikaner, i en serie incidenter för några år sedan, sitt godkännande, då när nigerianska och ghanesiska afrikaner attackerades på Tripolis gator. Detta var ett försök att genera Qaddafi och att förlöjliga/göra ner hans Pan-afrikanska insatser, för att därmed underminera Libyens Panafrikanska projekt.)

Vidare kan vi om Jalil läsa att:

What should concern us most is that both Jalil and Younis come from the Haribi tribe, the dominant one in northeast Libya, and the one that overlaps with al Qaeda. According to Stratfor, the “…Harabi tribe is a historically powerful umbrella tribe in eastern Libya that saw their influence wane under Col. Gadhafi. The Libyan leader confiscated swaths of tribal members’ land and redistributed it to weaker and more loyal tribes…”.(3)

(min översättning: Vad vi bör oroa oss mest för är att både Jalil och Younis (skrivet innan denne mördades) kommer från Haribiklanen, den klan som dominerar i nordöstra Libyen och den som har kontakter med al Qaeda. Enligt Strafor, är …”Haribiklanen en historiskt mäktig paraplyklan i östra Libyen som såg sitt inflytande minska under överste Gadhafi. Den libyske ledaren konfiskerade delar av klanmedlemmarnas mark och gav den åt svagare och mer lojala klaner….”)

Därmed över till näste kände man i NTC.

Om Mahmoud Jibril
Mahmoud Jibril, som numer kallas Libyens premiärminister och som, sedan 23/3 fungerar som ordförande för rebellrådets internationella affärer och den verkställande styrelsen i NTC, utexaminerades i ekonomi och statsvetenskap på universitetet i Kairo. Därefter tog han en mastersexamen i ekonomi (1980) och en doktorsgrad i statsvetenskap (1985) vid Universitetet i Pittsburg där han undervisade i strategisk planering ett antal år.

Mellan 2007 och mars 2011 satt han i Ghadafis regering där han hade ansvaret för ekonomi och utveckling. Han ivrade för privatiseringar och liberalisering av Libyens ekonomi, något som också delvis kom till stånd. Inte svårt alltså, att förstå varför han kommer så väl överens med Sarkozy och Cameron. Samtidigt som det är svårt att tänka sig att mannen medverkar i, eller tänker sig att han medverkar i någon slags socialistisk/kommunistisk revolution.

Jibril talar, som man förstår, god engelska, medan Jalil sägs inte tala detta språk.

Jibril led meetings and negotiations with French President Nicolas Sarkozy, a meeting that resulted in France officially recognizing the National Transitional Council as the sole representative of the Libyan people. He also met with UK Foreign Secretary William

(min översättning: Jibril ledde möten och förhandlingar med den franske presidenten Nicolas Sarkozy, i ett möte som resulterade i att Frankrike officiellt erkände rebellrådet (NTC) som den enda representanten för det libyska folket. Han träffade också den brittiske utrikesministern William.)

Jibril är en ädel man dock, som har vädjat till rebellerna att sluta med sin förstörelse och sitt plundrande.

Om Abdul Fatah Younis
Younis, som mördades för några månader sedan, troligen av någon av de islamistiskt fanatiska grupperna bland rebellerna, var generalmajor i Ghadafis militär och samtidigt inrikesminister. Han var alltså den person som, enligt Jalil, vägrade att frige de tidigare omtalade fångarna, som var de som i mitten av 90-talet försökte störta regimen och mörda Ghadafi.

Yonis ansågs vara nr 2 i den tidigare libyska regeringen. Han anlände till Benghazi med en styrka för att frita de tidigare omtalade lojalister som hade tillfångatagits i början av upproret. Han lär ha förhandlat fram en frigivning av dessa och samtidigt lovat att hans styrkor inte skulle skjuta på de protesterande.

Han gick så över till rebellerna och sattes som NTC:s ansvarige för militären. Men snart förklarades en annan person vara chef för denna, nämligen Khalifa Haftar. Detta förnekas dock av NTC. Haftar fick istället bli tredjeman med titeln generallöjtnant.

28:e Juli arresterades Younis för att han misstänktes spela under bordet med Ghadafi och därpå mördades han. Enligt Tarhouni var det Obaida Ibn Jarrah Brigaden som dödade honom. Rebellerna påstår att denna brigad huvudsakligen bestod av tidigare fångar som alltid misstrott Younis.

and according to Reuters, the group is likely to have Islamist leanings. One rebel commander, who asked not to be named, said Islamists whom Younes had targeted as interior minister may have killed him in retaliation. ”Some of those Islamists are now fighting with the rebels and they have always refused to fight under Younes’s command and have always viewed him with suspicion,” he said.

(min översättning: och enligt Reuters, har grupperna sannolikt islamistisk inriktning- En rebelledare, som bad att inte bli nämnd med namn, sa att islamister, som Younis hade bekämpat som inrikesminister, kan ha mördat honom som hämnd. ”En del av dessa islamister kämpar nu med rebellerna och de har alltid vägrat att slåss under Younis befäl och har alltid betraktat honom med misstänksamhet”, sade han.)

Om Khalifa Belqasim Haftar (Hifter, Hefter or Huftur)
Haftar var tidigare militär befälhavare i Ghadafis armé men avgick när Libyen hade förlorat kriget mot Chad, och sökte asyl i USA. Några har menat att han hade kontakter med CIA.
Haftar satte nu upp en egen armé, bekostad av CIA men återkom till USA i början av 90-talet där han bosatte sig i Virginia. Han återvände 2011 till Libyen där han hade utsetts till att ansvara för militären, något som NTC senare har förnekat. Han var underställd Younis fram till mordet på denne.

Högst i rang i NTC:s militär förefaller Suleiman Mahmoud vara. Han var tidigare officer i Ghadafis armé.

Om Abdelhakim Belhadj
Belhadj kallas emir i Libyens islamiska kampgrupp ( Libyan Islamic Fighting Group, LIFG)

Belhadj är född 1966 och utbildad civilingenjör. Han var med i en grupp som tänkte mörda Ghadafi men tvingades lämna Libyen innan gruppen hade hunnit uträtta något. Han tog sig till Afghanistan där han ingick i de islamistgrupper som slogs mot Sovjetunionen. 1992 återvände han till Libyen och det var nu han grundade LIFG tillsammans med några andra. Gruppen försökte störta Ghadafi från 1994 och framåt. Efter ett misslyckat mordförsök på Ghadafi krossades LIFG 1998.
Belhadj flydde då till Afghanistan och slog sig samman med Talibanerna. När USA hade invaderat Afghanistan och avsatt Talibanerna flydde han först från Afghanistan men återvände tydligen. CIA och MI6 hade ögonen på honom och arresterade honom 2004 i Kabul (andra säger i Kuala Lumpur  (5)). Därifrån togs han till Bangkok där han hölls fången och torterades. Han överlämnades så till Libyen där han satt i fängelse under 7 år och torterades. Så småningom frigavs han av Saif-al Islam, Ghadafis son, mot att han lovade att inte mer vända sig mot regimen eller använda vapen mot denna. Tydligen lämnade han Libyen när han blev fri.

In 2010 under a ”de-radicalisation” drive championed by Saif al-Islam Gaddafi, the Libyan authorities released him amongst 170 other Libyan Islamists. In March 2011, Belhadj appeared in an unreleased al-Jazeera film, in which he praised the mediation of Saif al-Islam for his release. In responce, Gaddafi’s son said that the men who had been freed ”were no longer a danger to society.”

(min översättning: 2010, under en ”deradikaliseringkampanj” som bedrevs av Saif al-Islam Gaddafi, släppte de libyska myndigheterna honom (Belhadj) fri, tillsammans med 170 andra libyska islamister. I mars 2011 uppträdde Belhadj i en icke släppt al-Jazeerafilm där han prisade Saif al-Islams förlikning och för frigivningen av honom. Som svar sade Gaddafis son att mannen som hade blivit frigiven ”inte längre var något hot mot samhället”.)

Detta frisläppande påstås Saif al Islam ha ångrat vilket inte är svårt att förstå.

När oroligheterna utbröt tog sig Belhadj hem igen:

Abdel Hakim Belhadj returned to his country in a Qatar military plane at the onset of the NATO intervention. He took command of the Al-Qaeda men in the Jebel Nefoussa mountains. ….
Abdel Hakim Belhadj opened the gates of the Abu Salim prison, liberating all the Al-Qaeda jihadists who were still detained. He was appointed military governor of Tripoli. He currently demands an apology from the CIA and MI6 for the treatment inflicted on him in the past [8]. The National Transitional Council has put him in charge of training the army of the new Libya. (4)

(min översättning: Abdel Hakim Belhadj återvände till sitt land i ett Qatariskt militärplan i samband med Nato-insatsen. Han tog kommandot över Al Qaida-männen i Jebel Nefoussabergen…..

Abdel Hakim Belhadj öppnade grindarna till Abu Salimfängelset och befriade alla de Al Qaida-jihadister som fortfarande satt fängslade. Han utnämndes till militärguvernör över Tripoli. Har har just begärt en ursäkt från CIA och MI6 för den behandling dessa organisationer utsatte honom för tidigare. The National Transitional Council har satt in honom som ansvarig för träning av det nya Libyens armé.)

Man ska alltså lägga märke till att Belhadj nu bryter mot ett löfte som han har avgett. Hur pålitlig är han när han påstår att han syftar till en moderat islamistisk men demokratisk stat? Jag skulle inte lita på honom om jag vore ledare i något av Natoländerna.

Intressant är också ett vittnesmål från en f.d. brittisk spion, David Shaylor:

According to UK counter espionage agent David Shayler, the development of the LIFG and the first assassination attempt on Gaddafi by Al-Qaeda was funded by the British MI6 to the tune of 100,000 pounds.
At the time, Libya was the only state in the world that was hunting for Osama bin Laden, who still officially enjoyed the political support of the United States, despite his disapproval of ”Operation Desert Storm.” (4)

(min översättning: Enligt brittiska spionagenten David Shayler, var grundandet av LIFG och Al Qaidas första försök att mörda Gaddafi planerat av brittiska MI6 för 100.000 pund. 

Vid den tiden var Libyen den enda stat i världen som var ute efter Osama bin Laden, som fortfarande officiellt hade stöd av USA, trots hans fördömande av Operation Desert Storm (första kriget mot Irak i februari 1991: min anm.)

Slutsatser:
Det är denna samling personer, samt ett antal andra som fortfarande är hemliga (!) som en del människor i Sverige, men även utomlands, tror håller på att göra en socialistisk, folklig revolution. Jag tror att de tar grundligt fel. Ingenting i de här personernas historia antyder att deras hjärtan klappar för socialism eller kommunism. Tvärtom. Både Jalil och Jibril ville privatisera statens egendom och liberalisera ekonomin. NTC var snabbt med att inrätta en ny centralbank som ska arbeta i samverkan med Västvärldens banksystem, vilket få kommunistiska revolutionärer skulle göra.

Belhadj å andra sidan, är en islamistisk fanatiker som önskar inrätta ett strängt islamistiskt samhälle, av samma modell som det i Saudiarabien. Sannolikt har inte heller Jalil något emot ett sådant samhälle. Dessutom kan vi inte anta att Belhadj har någon som helst sympati för socialism eller kommunism med tanke på att han bekämpade Sovjet under en tid då Sovjet försökte stötta en profan kommunistisk regim i Afghanistan.

Det föreligger, vilket väl också erkänns i våra stora drakar idag, allvarliga motsättningar mellan de här personerna om hur Libyens framtid ska utformas. Så vad kan vi förvänta oss. Det är förstås inte möjligt att förutsäga vad som kommer att hända men framförallt två scenarier är rimliga att tänka sig:

1: Ghadafi, och/eller Ghadafitrogna fortsätter att strida, med gerillametoder om eller kanske snarare när de besegrats helt och även i Sirte och Bani Walid. Då får vi se ett fortsatt inbördeskrig mellan rebellerna och Nato på ena sidan och Ghadafitrogna på den andra.

2: Så länge Ghadafi finns kvar i livet eller hans anhängare fortsätter att kämpa kommer NTC att behöva stödet från Nato. Sannolikt kommer Väst då att skicka in trupper, möjligen saudiska sådana, eller trupper från något annat arabland, som man tycks tro ska accepteras bättre av libyerna. Så länge dessa inte har det totala övertaget och om de Ghadafgitrogna inte lägger ner sina vapen kommer Nato att fortsätta bomba och så länge kommer rebellerna att koncentrera sig på att bli av med Ghadafianhängarna, eller oskadliggöra dessa och vara tacksamma för bombstödet från Nato.

Lyckas rebellerna helt oskadliggöra Ghadafianhängarna gissar jag att de sedan kommer att vända sig mot det Nato och USA, som inte kommer att vilja lämna Libyen utan som kommer att kräva att få sätta upp stora militärbaser i Libyen. Eventuellt kommer vi då att få se hur flera klaner strider sinsemellan och samtidigt strider mot Nato.

Någon lätt och snar fred tror jag dessvärre inte att vi får se.

/Kerstin

Tillägg 25/9 kl. 04,30:
Läser just på COTO Report att den gröna flaggan har hissats över vissa delar av Benghazi och Tripoli igen. Läser dessutom att Nato fortsätter att bomba civila i Sabha, Bani Walid och Sirte, att städerna ifråga alltså inte är intagna än, samt att franska specialstyrkor använder ambulanser för att åka runt och göra överraskningsanfall ur – stiliga krigare de där i Nato, om det nu är sant. Det påstås vara bekräftat.
Man kan ju istället göra som de här gör.
/DS

Länkar:
1) Resistance in Libya: Imperialism will be buried in Africa, Gerald A. Perreira, Global Research, 21/9 2011
1) Missförhållanden i Libyen som svenska medier inte rapporterar om, Klassperspektiv 20/9 2011
2) HIV trial in Libya, Wikipedia (eng.)
3) Once NATO enemies in Iraq and Afghanistan, now NATO allies in Libya, Webster Tarpley, Voltairenet.org 24/5 20114
4) How Al Qaeda men came to power in Libya, Thierry Meissan, Voltairenet.org, 7/9 2011 (Den här artikeln har ett antal noter/länkar som är mycket intressanta att gå vidare på.)
5) Abdelhakim Belhadj The Mask Behind The Many Men, Christof Lehman, NCNBC, 25/9 2011
- Libya Invasion Planned by NATO Since 2007 with the Support of MI6
Mustafa Abdul-Jalil and Mahmoud Jibril have been paving the way for NATO’s conquest since 2007, Global Research, 27/11.2011

Ideologier/propaganda&Internationell politik24/09 00:32

Om man går till den här sidan (1) så kan man se en brett leende Sarkozy stående nedanför den byggnad i Benghazi där ”rebellerna” lynchade en man, verkar ha varit en svart sådan, alldeles i början av det ärofyllda upproret för demokrati och jämlikhet.
Går man lite längre ner på samma site kan man se den YouTube-film som visar lynchningen ifråga. Jag har dessutom visat den här på bloggen tidigare. Undrar om Cameron och Sarkozy inser vad de agerar som symboler för genom att låta sig vallas på denna gata och fotograferas just där?

Och så här såg det ut när ”rebellerna” tog Abou Salim i Tripoli, som vad jag förstår, är det område som beboddes av svarta.

Libya : Bataille en Libye Abou Salim Tripoli

På andra, mer västvänliga YouTubefilmer, har sådana här beskjutna hus filmats, och där förklarar journalister att alla kulhålen på väggarna visar att det pågått hårda strider i området, indikerande att Ghadafi-lojala har beskjutit befriarna. Ingenting tyder här på att någon försökte försvara området med gevärseld emellertid. I så fall hade det inte sprungit omkring rebeller på gatan på det här sättet. Det är väl helt klart att här handlar det enbart om ren terrorbeskjutning.

Överhuvudtaget förefaller rebellerna ha ett ofantligt överflöd på skott med tanke på alla filmer man sett med rebeller som håller på och skjuter i luften, som om de sköt fyrverkerier.

För övrigt får vi rapporter om att NTC-styrkor flydde kaosartat ut ur Sirte, vilket visar, skriver Emma Farge och Maria Golovnina, att det blir mycket svårt att återupprätta lugn och ordning i Libyen i synnerhet som ”rebellerna” tycks sakna all stridsdiciplin:

Some fighters openly disobeyed orders. In one incident, an officer from Bani Walid was heckled by troops from Tripoli after he tried to order them to stop randomly shooting in the air as they celebrated seizing a mortar from Gaddafi forces.
“You are not my boss. Don’t tell me what to do,” one of the Tripoli fighters snapped back at him. (2)

(min översättning: En del krigare struntade öppet i order. I ett fall häcklades en officer från Bani Walid av trupper från Tripoli efter att han försökt beordra dem att sluta med sitt slumpmässiga skjutande i luften när de firade tagandet av en granatkastare från Gaddfis trupper.
– ”Du är inte min chef. Du ska inte tala inte om för mig vad  jag ska göra”, fräste en Tripoli-krigare åt honom.)

Ovanpå detta kan rådet, NTC, tydligen inte komma överens inbördes om vilka som ska sitta i det och vilka som ska ha vilket ansvar i detsamma.(3)

The focus of the tension is Jibril, a technocrat and former regime official who has been accused of failing to consult enough with grassroots opposition groups. Jibril, who helped craft the Nato strategy towards the Libyan uprising, is still expected to retain his post as interim prime minister. Ali Tarhuni, a US-educated economist, is favourite to take charge of economic affairs.

The US, Britain and other western governments have been encouraging Abdel Jalil and Jibril to be more inclusive amid nervousness about internal disagreements while the liberation of the country is incomplete and Gaddafi is still at large and trying to rally support. (3)

(min översättning: I fokus för motsättningarna står Jibril, en teknokrat och medlem i den tidigare regeringen som anklagas för att ha försummat att att konsultera oppositionens gräsrötter. Jibril, som hjälpte till att utarbeta Natos strategi vad gällde den libyska resningen, förväntas fortfarande behålla sin post som premiärminister. Ali Tarhuni, en USA-utbildad ekonom, är favorit till att ta hand om ekonomin. 

USA, Storbritannien och andra västliga regeringar har uppmuntrat Abdel Jalil och Jibril att vara mer inkluderande i sin nervositet över de interna oenigheterna samtidigt som befrielsen av landet är ofullständig och Gaddafi fortfarande försöker skaffa sig stöd.)

Inget av detta lovar gott för Libyens nära framtid. Ska vi gissa att USA kommer att sätta fler amerikanska kängor på marken i Libyen för att ”få ordning” på Libyen i slutänden eftersom det verkar kunna dra ihop sig till krig mellan olika klaner också? Förr eller senare, om inte annat, kommer USA att vilja och börja bygga en eller flera militärbaser i Libyen, det tror jag vi kan vara ganska säkra på.

/Kerstin

Länkar:
1) Libya’s Unfolding Humanitarian Catastrophe: Cameron and Sarkozy: ”Dancing on Graves” in Benghazi, Human Rights Investigations (HRI), Global Research 18/9 2011
2) Libyans fail to agree on new cabinet, By Emma Farge and Maria Golovnina, Global Research 19/9 2011
3) Libyan NTC leaders fail to agree on interim cabinet as fighting continues, Guardian 18/9 2011
- NATO extends its aggression on Libya to the end of the year, Global Research 22/9 2011
- Saudi Arabia helps crush the democratic uprising in Bahrain
- Long-time U.S. reliance on Saudi oil and servility at risk, Asad Ismi, Global Research, 21/9 2011(Om Natos allierade i MÖ)
- The Real War starts now, Pepe Escobar, Voltairenet.org, 9/9 2011
- Lying About War: Deliberate Propaganda And Spin By The Pentagon, Farsetta m.fl. Porject Censored

Rekommenderar även bloggarna Mavera, Third World och StAn (länkar till höger) och deras synpunkter på Libyenkriget.

Ideologier/propaganda&Internationell politik22/09 16:42

Det är mycket tryggare och friare i de delar av Libyen som är ”befriade”, ska vi tro. Men hur är det egentligen?

Så här skriver Yaho News igår:

A woman and her family were shot by Libyan rebel fighters in a deadly attack because their last name was Gaddafi, it has been reported.
Mother-of-three Afaf Gaddafi was attempting to flee the war-torn country with her children and other family members over fears that their surname would land them in trouble.
Mistaken for Gaddafi loyalists, rebel fighters opened fire at them near an airport – killing the couple’s two daughters Yam, 20 months, and Aden, three weeks, as well as Afaf’s mother and sister.
Afaf Gaddafi and her three-year-old son Ahmed, who has no links to Muammar Gaddafi other than sharing a name, survived the attack.

(min översättning: En kvinna och hennes familj sköts av libyska rebeller i en dödlig attack, på grund av att deras namn var Gaddafi, har det rapporterats.
En trebarnsmamma, Afaf Gaddafi, försökte fly det krigsdrabbade landet med sina barn och andra familjemedlemmar på grund av rädsla för att deras efternamn skulle skapa problem för dem.
Då det misstogs för att vara Gaddafilojalister öppnade rebellerna eld mot dem nära en flygplats – och dödade parets två döttrar, Yam 20 månader, och Aden, tre veckor gamma, såväl som Afafs mamma och en syster.
Afaf Gaddafi och hennes tre år gamle son, Ahmed, som inte på något sätt var knutna till Muammar Gaddafi, överlevde attacken.)

Det där med rättssäkerhet tycks inte ligga för ”rebellerna” eller NTC. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Jalil, en av NTC-ledarna, var justititeminister under Ghadafi och högste ansvarige bla för dödsdomarna mot de bulgariska sjuksköterskorna för erkännanden (att de medvetet smittat drygt 400 barn med HIV) som de hade levererat under tortyr. I NTC sitter också mannen, Mahmoud Jibril, som vägrat ta avstånd från rebellernas etniska rensning av och utplånandet av Tawergha, en stad med i huvudsak svarta invånare.

”Regarding Tawergha, my own viewpoint is that nobody has the right to interfere in this matter except the people of Misrata,” said Mahmoud Jibril, the NTC’s prime minister and one of the chief interlocutors with U.S. and European leaders, during Monday’s town hall meeting. ”This matter can’t be tackled through theories and textbook examples of national reconciliation like those in South Africa, Ireland and Eastern Europe,” he added as the crowd cheered with chants of ”Allahu Akbar,” or ”God is greatest.”

(min översättning: ”Vad gäller Tawergha, så är det min åsikt att ingen har rät att lägga sig i frågan utom folket i Misrata”, sade Mahmoud Jibril, NTC:s premiärminister och en av dem som förhandlar med USA:s och Europas ledare, under måndagens möte i statshuset. ”Denna sak kan inte lösas genom teorier eller exempel från någon textbok om nationell försoning som dem i Sydafrika, Irland och Östeuropa, ” fortsatte an medan folkmassan ropade ”Allahu Akbar”, eller ”Gud är stor”.)

Om Jibril kan vi i Wikipedia läsa att han (min översättning:) Från 2007 till början av 2011, var medlem i Gaddafis regime som huvudansvarig för styrelsen för den nationella ekonomiska utvecklingen (National Economic Development Board (NEDB)) där han arbetade för privatiseringar och liberalisering av politiken (min fetstilning).

Inte underligt att Jibril faller USA/Europa i smaken. Även detta visar att Natos bombande av Libyen inte handlar om att befria det libyska folket, som till kanske 25% består av svarta medborgare, utan om att befria oljan, men även vattnet, från det libyska folket. Västvärldens ledare  vill möjliggöra för de stora multinationella oljejättarna att köpa upp oljan, samt att lägga vantarna på Libyens övriga rikedomar, och inte minst viktigt, USA vill skapa en bas för vidareutveckling av den nykoloniala amerikanska kontrollen över resten av Afrika och dess naturtillgångar, via AFRICOM.

/Kerstin

Länkar:
- Family shot by rebels because of Gaddafi surname, Yaho News, 21/9 2011
- Bulgarian nurse tortured by Qaddafi regime testifies at UN: Why is Libya on UN rights council? YouTube 21/9 2010
- HIV trial in Libya. Wikipedi
- Mustafa Abdul Jalil, Wikipedia
- How The NATO Military And Corporate 
Takeover Of Libya Was Achieved, Dan Glazebrook, counter currents.org 12/9 2011
- Revenge Feeds Instability in Libya. Rebels Burn Abandoned Homes in Loyalist Town as a Transitional Government Leader Stands By; ’Tawergha Is No More, Dagher/Livingson Tripoli. Wall Street Journal
- Mahmoud Jibril, wikipedia
- United States Africa Command (AFRICOM), Wikipedia

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster