januari 2009


Ideologier/propaganda&Internationell politik27/01 18:43

Just nu högtidlighåller man Förintelsedagen. Jag lyssnar precis till en diskussion på radion, program Studio Ett, om saken och ställer mig mycket undrande.

Varför ska vi högtidlighålla Förintelsen (och just nu dessutom)? Jo, säger man, vi får aldrig glömma för att det aldrig ska upprepas igen. Det låter ju bra – tills man synar argumentet lite närmare och jämför det med verkligheten.

Jag har, i min outsägliga naivitet, trott att minnet av Förintelsen skulle vidmakthållas för att förhindra ALLA folkmord, ALLA folkfördrivningar, ALL tortyr och ALLT massmördande av oskyldiga människor, oavsett var de bor och oavsett vilken etnisk tillhörighet de har. Men så är tydligen inte fallet, förstår jag nu, för när sådant händer, igen och igen, inte minst som nu i Gaza, då får vi genast veta att det FÅR ABSOLUT INTE jämföras med Förintelsen.

Då undrar man VAD det är som vi aldrig får glömma? Och VARFÖR får det aldrig glömmas? För vad är det för vits med att vi alla ska minnas Förintelsen om den per definition aldrig kan jämföras med något annat? Handlar det då inte i grunden endast om att förhindra att just judar råkar ut för sådana illdåd igen, medan andra folks lidanden och hemska öden är totalt ointressanta och dem ska vi lära oss att inte bry oss om.

Är värnandet om minnet av Förintelsen i själva verket ingenting annat än ett utslag av åsikten att det bara finns ett enda folk på jorden som inte får angripas, det judiska, ett utslag av rasism alltså, att judars lidanden är så speciella så att inga andra folk eller människor kan lida lika mycket av samma sorts behandling som judar utsattes för under nazitiden?

Jo, jag tycker att vi ska minnas Förintelsen, men just för att INGA (SKYLDIGA ELLER OSKYLDIGA) MÄNNISKOR SKA BEHÖVA UTSÄTTAS FÖR TOTALT INHUMAN BEHANDLING – NU ELLER I FRAMTIDEN.

Länkar:
5 sätt att stoppa Israel, Pierre Schori, AB
The Holocoust Industry, Part I, Norman Finkelstein
The Holocoust Industry, Part II, Norman Finkelstein
The Holocoust Industry, Part III, Norman Finkelstein
The Holocoust Industry, Part IV, Norman Finkelstein
The Holocoust Industry, Part V, Norman Finkelstein
The Holocoust Industry, Part VI, Norman Finkelstein
Norman Finkelstein bor i USA. Både hans far och hans mor satt i tyska koncentrationsläger, men överlevde.

Massmedia26/01 23:12

Vi satte oss framför TV:n för att se första avsnittet av TV-serien Stormen, som i tidningen påstods vara inspirerad av Gudrun och vad som drabbade människorna som befann sig i denna storm.

Seg i början och dialogen var inte precis suverän, men det skulle bli värre. Man undrade ganska snart vilken Stureplansbrat som skrivit manus. I varje fall behövde man inte titta många minuter på programmet förrän det stod klart att författaren nog aldrig varit utanför Stockholm någon gång, eller möjligtvis inte utanför Göteborg. Efter halva programmet visste man inte om man skulle skratta eller gråta. Här brukar storstadsbor ofta göra sig lustiga över de dumma lantisarna men var så säker, nu fick lantisarna en chans att skratta åt de dumma storstadsborna.

För det första: I serien kommer stormen som en överraskning. Ingen enda människa hade hört några varningar på nyheterna. I verkligheten är folk på landet ofta noga med att lyssna på väderleksrapporterna, framför allt brukar bönder vara noga med att informera sig om det kommande vädret. Gudrun varnades vi för flera dygn i förväg så jag gissar att det inte var många i området som inte visste vad som var i antågande.

För det andra: Var bodde det äldre paret? I inre Norrland – och var tvungna att resa till södra Sverige för att komma till ett apotek (vi är inte där än, men kanske om några år när borgarna fått riva ett välfungerande apotekssystem)? Bor man i närheten av Kungälv, eller någonstans i det ganska tättbefolkade Västsverige, som det verkade handla om här, då har man inte flera timmars bilresa till närmaste apotek, som det föreföll handla om här.

För det tredje: Bonden i avsnittet försökte få ett par polska inhyrda att komma ut ur sin husvagn och arbeta i skogen trots att det var storm. De vägrade, ”för farligt”, sade de, och det hade de alldeles rätt i. Däremot föreföll de inte klara över att det var lika farligt att sitta i en husvagn i skogen när det blåser orkanvindar, som människorna i serien fick höra på radion då stormen redan hade brutit ut. Dessutom kunde man inte låta bli att undra över de här polska arbetarna. Först byggde de, en stund senare var de skogsarbetare. Tänkte sig måhända författaren att de tillsammans var ute för att hugga ner mer virke till bygget?

För det fjärde: Vad i hela friden sysslade skogsbonden med där han for runt i skogen och surrade trän med långa spännband? Först trodde vi, maken och jag, att han tänkte fortsätta att avverka skog fast det var storm, men utan hjälp från sina inhyrda polacker men sedan började vi misstänka att tanken var att han försökte binda ihop träden så att de inte skulle falla. Något sådant skulle ingen vettig skogsbonde få för sig att göra. Han skulle inte ens ha velat vistas i skogen när det blåser orkanbyar. Men den här bonden stod till slut bara där i skogen och såg vilsen ut.

För det femte: Det susade visserligen ganska ordentligt i skogen, i filmen, men under Gudrun ”susade” det inte i skogen. Det brusade inte ens. Det dånade, det värsta dån jag hört i hela mitt 65-åriga liv och så kraftigt att om man hade försökt prata i dånet skulle man fått skrika så högt man kunde alldeles intill varandra för att höras.

Det var dessutom en ofantlig massa ägg det där 50-talet hönor hade värpt, och som en otroligt korkad bondmora, som inte höll reda på vilka dagar hon kunde leverera äggen till lagercentralen, körde in till centralen alldeles i onödan med.

Sedan är det naturligtvis ursäktat att man inte lyckades åskådligöra stormen såsom den faktiskt var, hur stora granar böjde sig halvvägs till marken i orkanbyarna, böjde sig så kraftigt att det var ett under att några alls stod kvar när stormen var över. På sina ställen stod inga granar upprätt efter Gudrun heller.

Det enda som var realistiskt i avsnittet var farbrorn som glömde receptet hemma, glömmer gör människor överallt och i alla åldrar, och sedan kanske tonåringarnas mobbing av varandra var realistisk, men det vet jag inte eftersom jag inte är tonåring längre.

Ämnet var onekligen intressant, inte minst för oss som var med när det hände på riktigt, men man tycker ju, att när TV gör en sådan här satsning så kunde man ha frågat någon på landet, och någon som var med i Gudrun ex. för att åtminstone få så enkla detaljer rätt som dem jag nämner ovan.

Det är verkligen inte folk på landet som är dumma, det är folk i stan som är okunniga, som ofta inte har en blekaste aning om hur det ser ut på landet idag och hur exempelvis moderna jordbruk och modernt skogsbruk bedrivs, som alltså inte har något hum om hur deras mat produceras och hur de verksamheter ser ut som Sverige är ekonomiskt totalberoende av. Det är nämligen inte pappersvändarna i Stockholm som försörjer Sverige. De är snarare parasiter på dem som faktiskt försörjer oss, de där ”dumma lantisarna”!

Tillägg 9/2, efter avsnitt 3
Serien blev bättre och skådespelarna var mycket bra, så enbart klaga ska jag väl inte göra trots allt. Synd bara att författaren inte utgick från att de allra flesta visste att det skulle bli storm, för just detta med den totala överraskningen gjorde de första avsnitten så ofantligt osannolika, i varje fall för oss som var med om Gudrun och där den var som värst.

Internationell politik&Livsfrågor23/01 02:28

Har just sett filmen Undergången – Hitler och tredje rikets fall (Der Untergang – Hitler und das Ende des 3. Reichs) som sändes på TV2 sent i kväll (22/1). Huvudpersonen var Hitlers sekreterare Traudl Junge. Hon började som sekreterare åt Hitler 1942. Då var hon 22 år gammal. Hon överlevde kriget och i Nürnbergrättegången klarade hon sig genom att hon förklarades ovetande på grund av sin ungdom. Hon skrev senare sina memoarer, som väl delvis legat till grund för den här filmen. Hon avled först år 2002.

I filmen fick man se delar av en intervju med henne då hon var gammal. Sist i filmen förklarar hon att hon kände sig helt oskyldig länge eftersom hon inte hade vetat hur illa det var och att hon även själv skyllde sin okunskap och naivitet på sin ungdom. Men, säger hon: När jag så småningom såg en minnestavla över Sophie Scholl, som avrättades (för sitt motstånd mot Hitler och nazismen: min anm) ungefär vid den tiden då jag började arbeta för Hitler, och som var ungefär lika gammal som jag, insåg jag att jag hade kunnat ta reda på hur det förhöll sig och att min ungdom egentligen inte var någon ursäkt.

Tänkvärda tankar onekligen – och högst aktuella.

Tillägg: Syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades 18 februari 1943. Sophie var då 25 år gammal.

Länkar:
Chomsky om Israels förtryck av palestinierna:
DelI
Del II
Del III
Del IV
Del V
Del VI
Del VII
Del VIII
Del IX
Del X
Del XI

Andra som skriver informerande om situationen:
Klas Sandberg, Vindskupan
Hampus Eckerman, Motbilder
”Exterminate all the Brutes”: Gaza 2009, Noam Chomsky, Znet

Rekommenderas också:
De fyra böcker jag visar bild på i ett tidgare inlägg.

Massmedia&Vem tipsar/vad skrivs?21/01 01:34

Jag har inte lagt mig i diskussionen om Liza Marklunds bok Gömda tidigare. En av anledningarna till detta är att jag varken har läst denna bok eller de uppföljare som kommit, och inte heller Antonssons bok där hon kritiserar Liza Marklund och hävdar att Marklund ljuger om personerna som omtalas. Den gången jag försökte mig på Marklunds första deckare kom jag 50 sidor in i texten innan jag ledsnade på boken. Jag fann språket så utomordentligt trist, med detta uppradande av idel huvudsatser, att jag helt enkelt inte orkade engagera mig vidare i handlingen, i den mån jag fann någon sådan innan jag gav upp. Men andra uppskattar tydligen hennes böcker, så de har, får jag anta, kvaliteter som jag inte lyckats upptäcka och smaken är ju olika. Dock fick jag nog av Marklunds skriverier redan på den tiden hon skrev i Aftonbladet. Jag tyckte, precis som i alla fall några fler har tyckt, att hon var full av fördomar och att hennes skriverier bara var ägnade att fördjupa dessa ute i samhället.

Detta om Marklunds författarskap, som jag egentligen struntar i, men det är ett par andra ”detaljer” som jag finner intressanta i Marklund/Gömda-debaclet, nämligen Marklunds, och ganska många av hennes journalistkollegors, upprördhet, eller sorg, vad man nu ska uppfatta det som, över ”det hat som strömmar emot Marklund på nätet samt bloggarnas/läsarnas inställning till ”sanningen”, som den uttrycks av många journalister just nu.

Om kloaken/hatet på nätet:
Även jag chockerades, när jag började blogga, över det hat som uttrycks på nätet, kanske framför allt av det raka sätt som det kan uttryckas på där, men här ser vi just effekterna i samhället av mediadrev, fast det här började som ett bloggdrev. Det är så här massor av människor behandlar och uttrycker sig om dem som media bestämmer sig för att mobba. I sådana fall kryper journalister, som anklagas för att skapa helveten för människor, bakom sitt ”sanningssökande”: ”Vi måste ju skriva som det är”. Här är det omvända roller, ”vanligt folk” som står bakom drevet inte den etablerade journalistkåren och drevet går mot just en medlem i denna kår. När ”folkets” ilska och upprördhet nu drabbar en i deras eget led, då blir journalister och författare (som ju oftast är samma personer idag) inte glada. Så här reagerar och tycker mängder av människor om de personer som får löpa gatlopp i vanliga media, som ofta döms av många människor utan både rättegång och säkra belägg. Frågan är alltså om journalister varit totalt omedvetna om vad deras mediadrev i gammelmedia innebär för dem som utsätts för sådana, eller om kåren bara struntar i detta i övertygelsen om att deras heliga mission är den eviga jakten på ”sanningen”?

Svaret, som ett antal journalister presterar idag handlar om att alla ju vet att det inte finns någon sanning, att ingen förnuftig människa borde eller kan ha känt sig lurad av Marklunds ”romaner”. Alltså, sanningsmissionen är viktig så länge det inte är någon av dem själva som jagas, för när det händer är människor dumma som inte begriper att det inte är sanningen som avslöjas under beteckningen ”sanningen” och dessutom är dessa människor elaka och hatfyllda bortom allt förnuft när de blir upprörda och uttrycker detta i klartext på nätet, precis den klartext, som sagt, som många, men långtifrån alla tack och lov, använder direkt mot offren för journalisternas mediadrev.

Man skulle ju kunna hoppas att journalister, efter detta, tänker till lite innan de behandlar vanliga maktlösa människor med det förakt de ofta uppvisar mot oss utanför det inre kotteriet, även om det förmodligen är att hoppas på för mycket. En sak borde de veta idag emellertid, de kan själva tvingas sörpla den sura medicin de tvingar i andra. De är inte ensamma om det offentliga ordet längre.

Vad är nu ”sanning”?
Den andra frågan är den eviga frågan om ”sanningen”. Det är dags, menar jag att journalister tänker igenom sin inställning till vad som är sant.

I postmodernistisk anda, den version som journalister har utvecklat och flera av dem gömmer sig bakom just nu och i fallet Liza Marklund, så finns det ingen sanning. Allting är bara subjektiva föreställningar, personliga berättelser eller åsikter. Om detta är fallet borde de i rimlighetens namn gå ut i sina media och klargöra att ”vi avslöjar inga sanningar, vi bara skriver om våra, eller andras, föreställningar och åsikter, vi fabricerar bara våra berättelser”. Det säger de normalt inte, tvärtom. Men i fallet Marklunds bok om en kvinna som utsatts för misshandel, hävdar ett antal av dem att alla människor ju begriper att det som presenteras som sanningen inte är sanningen utan fiktion.

Dock verkligheten finns, den är på ett visst sätt, svår att exakt avslöja visserligen, kanske omöjlig i många fall, men vi kan ändå komma närmare eller längre från denna verklighet, sanningen om den, i våra berättelser eller teorier om densamma. Om så inte är fallet, om allt vi tänker, tycker, tror och säger bara är subjektiva upplevelser eller personliga berättelser, om det enda som finns är dessa individuella sanningar, då gör vi sanningen till en fråga om makt. Då blir det de som får eller kan svinga svärden som bestämmer vad som är sanningen och då är makt rätt. Men så enkelt är det inte, för som Karl Popper, en av 1900-talets största vetenskapsfilosofer sade, fakta sparkar. Det gör de, åtminstone ibland. Försök att flyga genom att flaxa med armarna exempelvis! I Marklunds fall började fakta också sparka till slut.

Dessutom försöker Liza Marklund sitta på två stolar här. Dels säger hon att boken är en roman och inte en ”sann historia”, såsom vi vanliga dödliga har uppfattat saken på grund av bokens titel, dels säger hon att hon inte får/kan avslöja sina källor. Men vadå källor – om det bara är en roman?

Jo, bloggarna börjar bli en maktfaktor i samhället
Jag har tidigare hyst starka tvivel på att nätet och bloggarna skulle ha eller få någon makt, att de skulle kunna påverka det som händer i samhället, vad som tas upp i meda exempelvis, men där hade jag uppenbarligen fel. Det har ju visat sig på senare tid att de faktiskt kan påverka. När bloggar påvisar saker som media tiger om, tvingas så småningom även gammelmedia att ta upp frågor mer allsidigt och inte bara trumma ut sina personliga, rent ”fiktiva sanningar”. Det är trevligt när man har fel i fall som detta.

För övrigt ska jag fira idag, att Bush är borta från Vita Huset, Obamas tillträde väntar jag med att fira tills jag ser vad han tar sig för. Dessutom ska jag fira att jag fyller 65 idag (21 januari) och tar det definitiva steget in i Köttberget. Detta steg tar jag redan nu eftersom det finns unga människor som behöver en arbetsinkomst bättre än jag.

Internationell politik&Politik/ekonomi19/01 01:31

Vem gissade inte på att USA låg bakom utvisningen av de två som CIA hämtade i flygplan och flög till tortyr i Egypten? Räck upp en hand den som inte misstänkte detta.
Jag var helt övertygad om att det var på order från USA som utvisningarna skedde.

Därmed undrar man hur ofta och i vilka andra fall USA hotat svensk regering att gå USA:s smutsiga ärenden, USA – detta underbara demokratiska, rättstrygga, goda land, ja frihetens stamort på jorden!

Nåja, nu håller USA tydligen på att implodera. Det går lätt så för stater som gapar över för mycket och drabbas av storhetsvansinne. Det dystra är väl att USA tar resten av världen med sig i implosionen.

Har förresten hittat ett par intressanta bloggar om pengar och ekonomi, som nu hamnar i min bloggrulle: Michaels Tankar om pengar, och bloggen Fractional Reserve Banking.

Ideologier/propaganda&Internationell politik17/01 04:29

Jag föddes ett år innan andra världskriget var slut. Har förstås inga egna minnen av det men eftersom min pappa var mycket intresserad av krigshistoria levde jag ändå med kriget under hela min barndom. För föräldrarna var ju kriget en viktig del av deras liv, även om vi inte drabbades av det direkt eftersom Sverige skonades. Detta faktum bidrog naturligtvis till min världsbild. Jag tror inte att pappa och mamma pratade så mycket med mig direkt om kriget när jag var riktigt liten, men det diskuterades ju ofta hemma, både mellan föräldrarna och när vi hade besök.

Jag levde mig så intensivt in i hur det var att vara utsatt för krig och bomber att jag ofta drömde mardrömmar om krig som barn. En sådan dröm, som ofta återkom, minns jag fortfarande tydligt, hur kriget plötsligt bröt ut igen, att det slog ner en bomb i vårt hus och jag låg inne i ett hörn av rummet, med alla ytterväggarna nerrasade. Från den där drömmen kunde jag vakna och känna mig förfärligt rädd. Det här var kanske inte så konstigt för tidningarna var fulla av bilder av sönderbombade hus nere i Europa. Tyskland var fortfarande totalt sönderbombat när jag var barn. Det kom tyska sommarbarn till Sverige, som det var väldigt synd om och det kalla kriget pågick för fullt.

En annan del av världsbilden bidrog småskolan med. Jag gick i småskolan i Lysekil. Lärarinnan var gravt religiös och söndagsskollärare dessutom, så vi hade kristendomsundervisning varenda morgon, första timmen (vilket jag har berättat om här). Där fick jag veta att Israels folk var Guds utvalda folk och att det en gång, för länge, länge sedan, hade fått Kaanans land av Gud. Hemma hade jag pappa och mamma, som båda var övertygade antinazister, som ganska tidigt präntade in devisen om alla människors lika värde och att man aldrig, aldrig fick mobba eller vara elak mot någon som var annorlunda på något sätt. Däremot var mina föräldrar inte religiösa och vi gick aldrig i kyrkan.

Något senare i livet förstod jag att Israels folk hade förföljts och dödats i årtusenden och att judar hade gasats ihjäl i Hitlertyskland, i massor. Jag har under många år undrat hur människor kunde bli så onda att de begick sådana hemska illdåd mot andra människor. Idag vet jag hur det kan gå på det sättet men det är inte vad jag tänker fortsätta att skriva om här. Vill bara påpeka att det är på väg i den riktningen idag igen, men nu med muslimer som hatobjekt.

Det var förstås ingen tvekan om var mina sympatier kom att ligga i krisen i Mellersta Östern – hos Israel (jag har fortfarande sympatier för judar och anser att deras öde i historien har varit förfärligt). När sedan detta arma land också blev anfallet, gång på gång av hemska arabiska grannar, som bara ville åt Israels land (det där tomma landet som judarna äntligen hade fått tillbaka efter andra världskriget,) och driva ut judarna i havet så kände jag djupt med dem som bodde där. Under min tidiga tonårstid umgicks jag periodvis med tanken att resa ner till Israel och arbeta på kibutz.

Vi läste förresten DN i min familj, om nu läsaren inte redan förstått det. Jag är uppvuxen med denna publikation och eftersom även lärarna i realskolan var tämligen borgerliga så blev jag folkpartist någon gång kring 15-årsåldern (trots att min far var socialdemokrat, vilket han aldrig talade om när jag var ung, av skäl som jag inte ska gå in på här).

USA var självklart det goda landet på den tiden. Min världsbild var förresten väldigt lik den världsbild som de flesta ungdomar verkar omfatta idag: ”USA var ideallandet, allt gott och intressant kom därifrån, USA räddade oss från Hitler och fick slut på kriget, USA var demokratins garant i världen och det enda som kunde rädda oss om det kommunistiska Sovjet skulle anfalla oss. Vad USA gjorde var alltid det rätta”. Kommunistskräcken hade jag också internaliserat och jag minns hur rädd jag blev när stora svarta rubriker i tidningen förkunnade att Stalin hade dött (då jag var dock bara 9 år) och alla undrade vad som skulle hända nu. Skulle det bli ett nytt världskrig?

När jag var omkring 15 år gammal började jag få klart för mig hur rasismen i USA såg ut. Jag minns att det var en chock att komma underfund med att USA, detta fantastiska land, hade rasåtskillnadslagar och att svarta i Södern fortfarande kunde diskrimineras så illa som fallet var då, samt hur de kunde lynchas fortfarande.

Hur som helst så tog jag realexamen 1960 och började arbeta och ytterligare några år senare var jag mycket nära att gå med i folkpartiet och arbeta aktivt där. Det blev inte så. Eftersom jag är tämligen grundlig av mig ville jag lära mig mer innan jag tog definitiv politisk ställning. Alltså började jag studera. Först på vuxengymnasiet i Norrköping, sedan på universitetet i Göteborg. Där började jag vid 25 års ålder.

Svårt att tvingas förändra sin världsbild
Det var under universitetstiden, framför allt när jag började studera statskunskap (som statsvetenskapen hette då) med inriktning på internationell politik, som jag började få sådan information att hela min världsbild rasade samman. Det var mycket påfrestande att få sina invanda föreställningar om världen totalt söndersmulade. Jag värjde mig i det längsta och ville inte ändra uppfattning förrän jag hade belägg för att mina åsikter verkligen vilade på felaktiga uppfattningar om vad som hade hänt och hände i världspolitiken. Men väl väckt – med ny information, kunde jag inte sluta: Jag läste och läste och läste, skaffade mig mer och mer information. Sakta men säkert, och genom en rejäl depression, började jag inse hur lurad jag hade blivit under hela mitt tidigare liv, av både skolan och media, och började därmed så småningom att bygga upp en ny världsbild. Skepticismen blev en viktig del av min nya livshållning; ”Tro ingenting förrän du har fått det bekräftat från flera av varandra oberoende källor. Tro inte på massmedia medan olika konflikter pågår (krigets första offer är som bekant sanningen och informationen var ju mycket långsammare på den tiden). Vänta med att bilda dig en åsikt tills du har mer kött på benen än det fläsk som massmedia serverar oss”.

Vid det laget hade jag hunnit bli lite över 25 år. Det var psykiskt mycket plågsamt att tvingas överge alla de föreställningar man hade levt med i hela sitt vuxna liv (som kändes långt då, men som idag förefaller mig ha varit kanske kort vid den tiden). Det slutade med att jag blev socialdemokrat, på vänsterkanten, fast jag aldrig varit partimedlem. Men det var ett annat socialdemokratiskt parti än vi har idag.

Men åter till Israel och dess politik:
Jag minns än idag en situation som bitit sig fast på min näthinna. Den inträffade under min andra termin vid universitetet och innan jag hade börjat studera statskunskap. När jag kom in till mina studentgrannar hade de besök av en ung palestinier. ”Läget i Mellersta Östern” som det hette då, kom upp och jag försvarade Israel och dess rätt med emfas. Palestiniern sade emot mig en stund, men gav upp ganska snart. Vid en tidpunkt i diskussionen kunde jag se en total uppgivenhet i hans ansikte. Det ansiktsuttrycket glömmer jag aldrig. Det skulle dröja ytterligare några år innan jag riktigt förstod vad han kände i den stunden. Än idag skäms jag för mitt ställningstagande den gången, även om jag inte minns exakt hur samtalet gick. Jag var, om jag inte missminner mig, så okunnig att jag hade högst dimmiga begrepp om vad en palestinier var. Det visste nog de flesta inte på den tiden.

Några år senare visste jag alltså hur Israel hade bildats, hur den sionistiska rörelsen hade utvecklats i slutet av 1800-talet, hur israeliska terrorister, män som senare blev stats- och försvarsministrar i staten Israel, som bildades 1948, mördade Folke Bernadotte när denne skulle försöka medla mellan Israel och de arabiska grannarna. Plötsligt var bilden inte lika klart till Israels fördel, och med all annan information och bättre kunskaper om Vietnamkriget och alla andra amerikanska interventioner runtom i världen, förlorade jag alla illusioner om USA som frihetens stamort på jorden, liksom om den goda staten Israel.

Genom åren har jag sedan följt den ena fredskonferensen efter den andra om Mellersta Östern, sett det ena ”kriget” efter det andra i området passera, tills jag slutligen blivit helt övertygad om att Israels ledargarnityr inte har någon som helst intention att skapa fred med palestinierna utan att deras målsättning, må det sedan ta flera hundra år att nå målet, är att skapa sig sitt Storisrael, bit för bit och med alla medel.

Ilan Pappe och nyare forskning om Israels historia
Under senare år har dessutom så mycket mer kommit ut om vad som hänt i området att det inte finns någon möjlighet att fly slutsatsen att Israels styrande ägnar sig åt etnisk rensning (vilket jag tror att inte ens de flesta judar är medvetna om, varken de i eller de utanför Israel), av det ena området efter det andra i det som palestinierna skulle ha, enligt det ursprungliga FN-beslutat 1948.

Så här skriver ex. professorn i historia vid universitetet i Haifa, Ilan Pappe (se boken i förra inlägget) om hur det gick till 1947-48:

Då den sionistiska rörelsen inledde sina etniska rensningsaktioner i Palestina i början av december 1947, hade landet en ”blandad befolkning av palestinier och judar. De infödda palestinierna utgjorde en majoritet på två tredjedelar – vid mandatperiodens början hade de utgjort nittio procent. En tredjedel av judiska nykomlingar, det vill säga sionistiska bosättare och flyktingar från det krigshärjade Europa, av vilka de flesta hade kommit till Palestina på 1920-talet.
……….

Nästan all mark innehades av den inhemska befolkningen – endast 5,8 procent var i judisk ägo 1947 – vilket gör användandet här av ordet ”blandat” något vilseledande. (Sid 47)

Han berättar så att de flesta invandrande judar helst bosatte sig i städerna. Så småningom skulle FN komma att tilldela judarna omkring hälften av Palestina. Dvs 30% av befolkningen, varav de flesta bodde i städerna, fick halva landet. På sidan 73 kan vi så läsa att:

De flesta av mötesdeltagarna var för att man skulle ”engagera sig” i en systematisk trakasseringskampanj. Ben Gurion höll med och den nya politiken infördes dagen efter mötet.
Första steget var en välorkestrerad hotkampanj………..

I själva verket var idén att vid midnatt gå in i en försvarslös by, stanna där några timmer, skjuta på var och en som vågade lämna sitt hus och därefter ge sig av…………

Namnet hade byn efter Ayyub (min anm: en by med c:a 500 invånare), arabiska för Job, och de flesta invånarna var muslimer som bodde i hus av sten och lera, typiska för trakten. Strax före den judiska attacken hade byn firat öppnandet av en ny skola, som redan kunde skryta med femtioen inskrivna elever. Skolan hade möjliggjorts genom pengar som byborna själva hade samlat in, pengar som också kunde betala lärarens lön. Men deras glädje omintetgjordes då vid tiotiden på natten en grupp på tjugo israeliska soldater gick in i byn – vilken liksom så många byar i december inte hade något som helst försvar – och började skjuta på måfå på flera hus.Byn angreps senare ytterligare tre gånger innan den tömdes med våld i april 1948, då den fullständigt förstördes. (Sid 73)

En annan taktik beskriver Ilan Pappe så här:

…: de judiska soldaterna rullade tunnor fyllda med sprängämnen och väldiga stålkulor ned i de arabiska bostadsområdena och hällde olja blandad med bensin nedför vägarna, en vätska som de sedan tände eld på. I det ögonblick då panikslagna palestinska invånare kom springande ut ur sina hem för att försöka släcka dessa floder av eld, pepprades de av maskingevärseld. (Sid 75)

Så beslutade de israeliska terroristerna att de inte skulle bry sig om att göra skillnad på kvinnor och män utan döda oavsett kön på dem som träffades. Dessutom noterade de att engelsmännen, som fortfarande ansvarade för området, inte ingrep mot dem.

Bara under första veckan av januari genomförde Irgun (en av de judiska terrororganisationerna: min anm.) fler terroristattacker än under någon tidigare period. Det innefattade sprängning av en bomb i Syrrayahuset i Jaffa, säte för den lokala nationella kommittén. Huset rasade samman och tjugosex människor dödades. De fortsatte med bombningen av Amiramis Hotel i Qatamon i Västra Jerusalem, i vilket många människor dödades, däribland den spanske konsuln. Detta senare faktum tycks ha tvingat Sir Alan Cunningham , den siste brittiske Höge kommissionären, att skicka ett vagt klagomål till Ben Gurion, som vägrade att fördöma aktionen vare sig privat eller offentligt. I Haifa var sådana händelser vardagliga händelser.

Och lite längre ner på sidan säger Ben Gurion till judiska byråns verkställande utskott:

Jag tror att majoriteten av de palestinska massorna accepterar delningen som ett faktum och inte tror att det är möjligt att ändra på eller ta avstånd från den….. Den absoluta majoriteten av dem vill inte slåss mot oss.

Men, den etniska rensningen måste fortsätta och med ännu hårdare metoder.

Officiell israelisk historieskrivning beskriver den följande månaden, april 1948, som en vändpunkt. Enligt denna version gick en isolerad och hotad judisk befolkningsgrupp i Palestina från defensiv till offensiv efter att nästan ha besegrats. Den verkliga situationen kunde inte ha varit mer annorlunda: den övergripande militära, politiska och ekonomiska balansen mellan de två befolkningsgrupperna var sådan, att inte bara befann sig majoriteten av judar inte i någon som helst fara, men dessutom hade deras armé mellan början av december 1947 och slutet av mars 1948 lyckats fullborda den första etappen av Palestinas rensning, redan innan den övergripande planen hade satts i verket. Om det fanns en vändpunkt i april, var det övergången från sporadiska attacker och motattacker på den palestinska civilbefolkningen till den systematiska megaoperation för etnisk rensning som nu följde. (Sid. 101)

Så sätter de alltså igång, i by efter by, bara ett sista exempel ur boken:

Då de judiska soldaterna bröt in i byn, pepprade de husen med maskingevärseld och dödade många av invånarna. De återstående byborna samlades därefter på en plats och mördades kallblodigt, deras kroppar skändades medan ett antal av kvinnorna våldtogs och därefter mördades.

Så här fortsätter det, sida upp och sida ner, med berättelser om hur judarna fördrev palestinier från deras hem och byar och dödade avsevärda mängder av dem. Inne i halva boken orkar man nästan inte läsa vidare. Det blir bara för mycket. Och det här har bara fortsatt alltsedan 1948, om än med modernare metoder numer, som flygbomber och bomber med vit fosfor exempelvis. Och ändå erkände Arafat Israel 1986 och godtog 1967 år gränser. Men det var inte nog för ledargarnityret i Israel. Man kan ju studera de kartor över Palestina som finns. Israel fick ett visst område av FN 1948, men idag har man nästan hela Palestina. Det har man tagit bit för bit i det ena kriget efter det andra, samtidigt som man vägrar att diskutera med palestinierna eller struntar i de överenskommelser som man faktiskt gjort med dem.
Så ondgör man sig i Västvärlden över att palestinier utvecklar egna försvarsorganisationer, och kallar dessa för terrorister samt anser att de är lika goda kålsupare. Det är så det brukar gå. När människor inte ser sig någon råd då försvarar sig några av dem till slut och blir dessutom hämndlystna, det är mänskligt och det kan man inte klandra dem för.

Men, hur kan jag vara säker på att vad Ilan Pappe berättar är sant?
1: Han är inte ensam om att avslöja den här historien idag. Den är allmänt accepterad av historiker och av andra som har studerat området. Till och med judiska historiker, som tycker att alla palestinier borde utrotats eller fördrivits, håller med om att det var så här det gick till – och går till.

2: När tillräckligt många, oberoende av varandra, berättar samma historia måste man tro på den till slut. Jag var inte med om förintelsen själv, men jag tror att den ägde rum, på grund av alla som har berättat.

3 Ilan Pappe har plockat en hel del ur arkiv som först nu blivit möjliga att läsa och dessutom grundat sig i brev och dagböcker skrivna av dem som var med om dessa etniska rensningar samt även intervjuat människor som var med.

4: Sist, varför skulle han vilja ljuga om det här? Man ska vara ganska inskränkt om man tror på talet om ”självhatande judar”. Det måste vara världens sämsta bortförklaring.

Slutligen: Läs de fyra böckerna som jag har bild på i det föregående inlägget. Man bör ha läst dem innan man tar klar ställning i fallet Israel och palestinierna. Tar man bara ställning utifrån medias skriverier då kommer man att grunda sig i vad som måste kallas ren propaganda.

Internationell politik15/01 23:17

Jag har svårt att skriva när världens eländen blir för många och styrande politikers ondska och cynism står mig upp över huvudet.

Böcker om Israels och USA:s krig i MÖ

Efter att ha läst oanstående böcker, som jag rekommenderar alla att läsa (och inte tror att så många kommer att läsa), vill jag bara citera ett litet avsnitt ur Pierre Schoris bok, om USA:s angrepp på Faludja:

Angreppet i november ledde till 1 200 döda irakier, varav många civila och marinsoldater. Amerikanerna kritiserades också för att ha använt sig av vita fosforbomber. De två attackerna mot staden ledde enligt amerikanska arméuppgifter till de mest intensiva striderna sedan Vietnamkriget. En femtedel av statens byggnader förstördes, bland annat 60 moskéer. Ingen humanitär korridor för att föra in mediciner tilläts, ambulanser besköts och stadens centralsjukhus ockuperades av de utländska styrkorna. (Sid. 175)

Vi känner igen mönstret nu i attacken mot Gaza. Både de neokonservativa i USA och Israels ledargarnityr begår alltså brott mot mänskligheten och gör sig sig skyldiga till brott mot internationell rätt. Dessutom struntar de i FN, ja Israel attackerar och bekrigar i själva verket FN. Man kan inte kalla de här två staterna för annat än terrorist- och gangsterstater. Just nu förefaller de försöka sätta hela världen i brand.

Folk undrar hur Hitler kunde få så många tyskar med sig men ganska få undrar hur det komma sig att både USA och Israel får sina befolkningar med sig. En del av svaren på den sista frågan får man om man läser böckerna ovan. Svaret är detsamma som svaret på hur Hitler kunde få folk med sig – propaganda och ännu mer propaganda. Enda skillnaden mellan dagens propaganda och Hitlers/Goebbels, är att modernare propaganda är så mycket mer subtil då, åtminstone än så länge, inte samma censur tillämpas idag som i Nazityskland. Dagens styrande har nämligen dels en hel kader med samhällsforskare som talar om hur de ska ljuga så att folk luras så effektivt som möjligt, dels vet de att om de bara behärskar de stora medierna så spelar enskilda protesterande röster ingen roll. De vet dessutom att människor i allmänhet inte läser böcker.

De vet också att när människor väl har värvats för en åsikt, en föreställning, fått sin världsbild utvecklad så är det mycket svårt att förändra deras sätt att se på världen och att ändra åsikter. Detta beror på det som Gunnar Myrdal kallade ”aktiv okunskap”. Människor, med få undantag, vill helt enkelt inte ta in information som inte stämmer med deras färdigutvecklade världsbild och fördomar.

Tillägg:
Jag tar inte in en enda kommentar till på bloggen där Israels bombningar av Gaza försvaras, oavsett vad man försöker försvara dessa med. Man kan nämligen bara försvara dessa bombningar av ettdera av två skäl, endera för att man inte förstår vad man talar om, eller för att man är en morbid psykopat alternativt fascist.

Internationell politik12/01 04:10

Nu glunkar den Israeliska regeringen om att man (snart) har uppnått sitt mål med attacken på Gaza. Vilket var då Israels mål undrar man?
– Att döda sådär en 1.000 palestinier?
– Att djävlas med palestinierna i största allmänhet?
– Att få upp opinionssiffrorna för högerpartiet inför valet?

Jag gissar på det senaste av ovanstående alternativ som huvudsakliga mål just nu, även om man säkert tycker att de andra två alternativen är önskvärda bieffekter av det viktigaste målet.

Tillägg 14/1 kl. 01.50
På bloggen Björnbrum hittar man ett tankeväckande inlägg: En fiktiv och en verklig karta

Ideologier/propaganda&Internationell politik09/01 03:09

Via bloggen Anders spontana utrop hittade jag en artikel i Huffington post, där Nancy Kanwisher, Johannes Haushofer och Anat Biletzki visar, efter ett studium av problemet, att det var Israel som bröt vapenvilan, det brott som ledde fram till dagens bombningar i Gaza. Men ännu viktigare är att de dessutom visar att det finns ett mönster vad gäller brytande av vapenvilor i området. De skriver:

this analysis shows that it is overwhelmingly Israel that kills first after a pause in the conflict: 79% of all conflict pauses were interrupted when Israel killed a Palestinian, while only 8% were interrupted by Palestinian attacks (the remaining 13% were interrupted by both sides on the same day). In addition, we found that this pattern — in which Israel is more likely than Palestine to kill first after a conflict pause — becomes more pronounced for longer conflict pauses. Indeed, of the 25 periods of nonviolence lasting longer than a week, Israel unilaterally interrupted 24, or 96%, and it unilaterally interrupted 100% of the 14 periods of nonviolence lasting longer than 9 days.

De slutar med att konstatera att om Israel vill ha fred så ska de bevara freden när den inträffar, inte vara de första att börja döda igen. Artikeln, som också innehåller diagram, är värd att läsas.

Yonathan Shapira vädjar
Om det som händer nu har en f.d. kapten i israeliska flygvapnet en del att säga:

(Länk till filmen på YouTube)

Om ett TV-program
Det var förresten ett väldigt intressant program på TV igår kväll (8/1), om Camp David-diskussionerna mellan Clinton, Barak och Arafat, där Clinton, Albright, Barak och en medhjälpare till Arafat, m.fl. intervjuades om överläggningarna. Det tycktes, mellan raderna, som om både Barak och Arafat upplevde sig ha religiöst fundamentalistiska knivar i ryggen.

Länkar:
-Anders spontana utrop
Reigniting Violence: How Do Ceasefires End?, Huffingon Post
How Israel brought Gaza to the brink of humanitarian catastrophe, Avi Shlaim, prof. i internationella relationer i Oxford, guardian.co.uk

Tillägg 13/1
Klas Sandberg har, på sin blogg Vindskupan en mycket bra genomgång av skéendet som ledde fram till Israels massmördande i Gaza. Även hans föregående inlägg om situationen rekommenderas.

Politik/ekonomi08/01 05:50

Eftersom det idag är fyra år sedan jag lade ut mitt första blogginlägg så firar jag det med att reprisera detta första inlägg. Läsaren får själv avgöra om det fortfarande är aktuellt.

G.a Motvallsbloggen 8/1 2005.
Krishjälp och medkänsla
Det är fantastiskt att svenska folket visar så mycket medkänsla och att människor är så givmilda i samband med flodvågskatastrofen i Asien.

Vi kommer förstås att i fortsättningen sätta in lika mycket resurser för att hjälpa och stötta våra flyktingar, människor med allvarliga trauman, nu när vi alla vet vad det innebär att bära på ett trauma.

Många av de flyktingar vi tar emot och ger uppehållstillstånd, kanske mellan 5 – 10.000 varje år, bär på erfarenheter som troligen är ännu värre än de som har drabbats av tsunamikatastrofen. Somliga av flyktingarna har blivit torterade, andra har sett sina anhöriga bli våldtagna och få halsarna avskurna, sett massakrer av vänner och grannar och sett sina tidigare grannar och vänner mörda deras nära och kära, eller upplevt allt detta.
Dessa flyktingar har man hittills gett en burk Cipramil och hotat med indragning av livets nödtorft om de inte rättar och packar sig efter de planer myndigheterna gör upp för dem. Från dem har man begärt tacksamhet och glädje för att de överlevt och för att de fått komma till Sverige.

Förhoppningsvis är det slut på otäcka uttalanden om dem i massmedia, sådana som massmedia var fulla av under 90-talet, som att ”vi måste sluta dalta med flyktingarna”, ”nu måste vi ställa krav på flyktingarna”, etc.

Eller anses människor från andra länder eller kulturer kanske ha mindre känsliga psyken???
Jag bara undrar!

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster