maj 2009


Ideologier/propaganda31/05 12:35

Det är konstigt, liberaler och andra borgerliga personer har under Ã¥ratal förklarat för oss att staten inte kan driva företag och sÃ¥ exemplifierar man med varvskrisen under 70-talet, där varven till slut lades ner trots rejäla statliga ingripanden och Maud Olofsson hävdar idag – tvärstäkert, att staten är en dÃ¥lig företagare. Nu gÃ¥r stora privatägda företag, som General Motors, i konkurs och vi har sett hur även smÃ¥ sÃ¥dana kursar med jämna mellanrum, som ex.Federleys salladsbar för inte sÃ¥ länge sedan, för att inte tala om alla dessa banker som inte sköter sig och som kraschar med jämna mellrum, men när privatägda företag gÃ¥r i konkurs, misslyckas alltsÃ¥, dÃ¥ säger ingen att detta visar att privatpersoner inte klarar av att driva företag.

Politik/ekonomi30/05 13:52

Det är ju populärt numer att hävda att varje sektor, varje område, ska bära sina egna kostnader. Därför höjer nu försäkringsbolaget Skandia, som första försäkringsbolag, hör vi på Ekot idag, premien på livförsäkringar för dem som röker dagligen.

Vi får väl anta att då höjer man också premierna för dem som kör bil, bilolyckorna kostar ju massor, liksom för dem som dricker vin eller starkare drycker, de drar också vårdpengar, för dem som är gifta med män, som ju statistiskt sett är en allvarlig risk både för kostnadskrävande skador i hemmet och för för tidig död, för dem som äter socker, fettman kostar också samhället och sjukvården väldigt mycket. Även de som idrottar mycket borde betala högre försäkringspremier, eftersom intensivt idrottande ger många för sjukvården dyra kroppsskador etc. etc.

Ja drar vi ut det här till sin yttersta konsekvens, så borde varje individ betala premier utifrån sin egen situation, sina egna levnadsvanor och livsvillkor. Det låter sig förstås inte göras eftersom man aldrig vet när varje enskild individ tänker dö men jag har ett förslag till hur försäkringsbolagen ska lösa detta dilemma, och samtidigt tjäna bra med pengar (för det är ju försäkringsbolagens profiter det handlar om ): Om en person dör ung, eller i förtid, så drar man helt enkelt ifrån den kostnad detta blir för försäkringsbolaget, från det utbetalade beloppet, en summa som motsvarar de, på grund av försäkringstagarens för tidiga död, aldrig inbetalda premierna exempelvis. På det sättet får varje individ själv betala för sina synder i livet, medvetna sådana såväl som sådana som ingen kan rå för. Vill man vara verkligt konsekvent och påverka människors sätt att leva ännu effektivare, borde efterlevande tvingas betala eventuella underskott vid tidiga dödsfall dessutom. Det skulle nedbringa misshandel och antalet mord på kvinnor förstås.

Liberalt och bra.

Men, säger vän av ordning, den döda kan ju inte ställas till ansvar och gör man sÃ¥ dÃ¥ straffar man ju i själva verket de efterlevande, som kanske behöver pengarna. Det borde väl vara bra, säger jag. Det skulle ju fungera uppfostrande, precis som premiehöjningen för rökare är tänkt att göra, enligt talesmannen för Skandia försäkringar. Familjemedlemmar och förmÃ¥nstagare skulle dÃ¥ börja tvinga varandra att leva väldigt ”sunt” och i alla avseenden, inte köra bil, inte idrotta, inte röka, inte äta socker, inte flyga, inte korsa nÃ¥gra gator, inte ägna sig Ã¥t bergsbestigning eller jakt, kvinnor att aldrig flytta ihop med eller gifta sig med en man osv. Med lite fantasi kan man säkert hitta fler risker som försäkringsbolagen kan uppfostra oss att lära varandra att inte ta.

Att leva är ju i sig en allvarlig risk, ja risken att dö är i praktiken 100%, så inga fler kostnadskrävande barn, som kan växa upp och dö, helt enkelt. Då kan ingen leva ansvarslöst, ingen kan ta onödiga risker och därmed förorsaka försäkringsbolagen kostnader.

Och snipp, snapp så tar mänskligheten slut. Det skulle kanske rädda planeten dessutom, och resten av jordens flora och fauna.

Politik/ekonomi29/05 18:13

Det är tvärstopp i konsumtionen och produktionen har minskat 6% jämfört med samma period förra året, och ovanpå detta har vi deflation, vilket är ett riktigt ruskigt tillstånd, i synnerhet när media talar om det för oss.

”JodÃ¥, det har väl gÃ¥tt som vi har tänkt oss”, säger SN:s propagandamakare Stefan Fölster, om den ekonomiska ”utvecklingen”, pÃ¥ Ekot kl 18.00 idag, ”men vi hade inte räknat med att människor skulle spara sååå mycket, för de har ju fÃ¥tt mer pengar i plÃ¥nboken med sänkta räntor mm”.

Jo det var just det – drar man ner pÃ¥ ersättningarna frÃ¥n de kollektiva försäkringarna och skrämmer slaget pÃ¥ människor för arbetslöshet eller sjukdom, dÃ¥ sparar människor när arbetslöshet hotar pÃ¥ bred front, även om de fÃ¥r nÃ¥gra hundra eller tusen kronor mer i plÃ¥nboken.

Alliansen tänkte väl inte pÃ¥ det och inte verkar den förstÃ¥ vad deflation innebär heller, nämligen att ännu fler skjuter upp sin konsumtion, för ”man kan nog köpa vad man behöver senare, när priserna har sjunkit ännu mer”. Inte precis vad vi behöver just nu för att komma igenom krisen sÃ¥ lindrigt som möjligt.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi28/05 04:45

I en av kommentarerna, frÃ¥n Klas, till mitt tidigare inlägg: Extremhögern gÃ¥r framÃ¥t i Europa – precis som väntat, fick jag en länk till en sida om nyliberalism, ”Marknadskraften.com”. Siten uppdateras inte sedan 2003. Redaktionen för denna site bestod av Johan Norberg, Kristian Helde, Mats Ekelund, Mattias Svensson, Joel Viksten och Erik Herbertson, som tydligen gemensamt stod för artiklarna pÃ¥ siten. AlltsÃ¥ kallar jag dem fortsättningensvis för Norberg & Co. Jag fÃ¥r väl anta att de fortfarande stÃ¥r för vad som skrivits pÃ¥ siten, eftersom den stÃ¥r kvar och nÃ¥gon fortfarande betalar för domännamnet.

Här fick jag, för första gången, en klar och redig framställning av hur det liberala drömsamhället ser ut, nämligen som Hong Kong.

Norberg & Co sammanfattar sin stÃ¥ndpunkt med att: ”Kolonins hela existens kan sammanfattas i Milton Friedmans klassiska ord i ett TV-program: ”If you want to see capitalism at work – go to Hong Kong!”. Hong Kong och dess historia beskrivs sedan i sÃ¥ rosenröda ordalag pÃ¥ siten att man kan tro att det handlar om en reklambroschyr för omrÃ¥det, en skrift avsedd att locka bÃ¥de turister och investerare, och sannolikt har en stor del av materialet till artikeln ocksÃ¥ hämtats frÃ¥n sÃ¥dana skrifter. Det vimlar av dem pÃ¥ nätet och deras innehÃ¥ll är ofta till förvillelse lika artikeln pÃ¥ ”Marknadkraften.com”.

Hur ser nu detta fantastiska och nyliberala Hong Kong ut enligt Norberg & Co?
1) Det ideala nyliberala/libertarianska samhället behöver inte ha allmän rösträtt och det bästa är om befolkningen struntar i politik, för risken är stor, förstår man, att allmän rösträtt och politiskt engagerade människor hindrar utveckling och ekonomiskt framåtskridande:

En bidragande förklaring var koloniformens statsskick. Avsaknaden av allmän rösträtt gjorde att intressegrupper inte organiserade sig för att lägga beslag på den växande kakan, samtidigt som den brittiska kontrollen garanterade att regimen inte överträdde sina befogenheter. Ett system som ger liknande resultat som en begränsad stat styrd och kontrollerad genom allmän rösträtt och en stark konstitution.

Folkets ointresse för politik bidrog också till möjligheten av den begränsade staten. De flesta hade flytt från Kina och ville nu bara vara i fred från politiken och sköta sitt eget. Och det var precis vad de fick.

2) Idealsamhället karaktäriseras vidare av frånvaro av statlig statistik (som ju kan avslöja sådant som regimen inte vill ska komma fram, fast så ser inte Norberg & Co saken):

Ett unikt uttryck för Cowperthwaites radikala liberalism var att han under sina år vägrade att hålla Hong Kong med någon offentlig statistik om ekonomi och levnadsvillkor. Det kunde inte vara statens uppgift ansåg han, och det skulle bara utnyttjas av de krafter som vill använda politik för att justera siffrorna och ekonomin åt något håll!

Eller för dem som ville förbättra människornas levnadsvillkor kanske – och det vill uppenbarligen ingen liberal göra:

3) Idealstaten bör dessutom vara i avsaknad av allmän och gratis skolundervisning, eller om det trots allt finns sådan, så bör den ändå ha minimalt med resurser:

Under de mest expansiva åren var grundskolorna privata, privatfinansierade och utan skolplikt. Efterhand började staten subventionera de behövande för att på 70-talet göra grundskolan obligatorisk och skattefinansierad. Nu är cirka 20 procent av skolorna privatägda. Resurser har sparats bl a genom skola i skift; en enda skola kan användas av två till tre olika uppsättningar elever under olika delar av dagen. Universiteten är statliga, men mestadels avgiftsfinansierade. Behövande får subventionerade lån.

4) Dessutom har idealstaten Hong Kong, sägs det på siten, inga arbetsmarknadsregler eller regler för hur arbetskraften får/kan behandlas och nästan inga skatter:

Det fanns inga bidrag, eget arbete var enda vägen till ett bättre liv, och det fanns inga minimilöner eller regleringar som hindrade folk från att arbeta. De icke statligt privilegierade fackföreningarna var svaga och lönenivån sattes i förhandlingar på företagsnivå. Den stora folkmängden och de minimala skatterna gjorde att det fanns ett överflöd av billig arbetskraft. Samtidigt var denna arbetskraft mycket rörlig över den lilla kolonin.

Här kan man ju ana att Hong Kongs framgångar till inte ringa grad beror på en hejdlös utsugning av den arbetande befolkningen, men det försvinner nästan bland alla rosendoftande utsagor i artiklen, och anses nog, sådär lite vid sidan om, ha varit en nödvändig förutsättning för framgångssagan.

Ja Hong Kong, liberalernas/libertarianernas drömstat, utmärks i stort sett av frånvaro av all statlig omsorg om människornas levnadsvillkor och allmänna välfärd, men de sämre ställda, som för övrigt bara syns i marginalen i artikeln, får ändå viss sjukvård.

Principen är att de som kan ska köpa sin vård på marknaden, låginkomsttagare får subventionerad vård. Hälften av sängarna är statliga, och står för en tiondel av de offentliga utgifterna.

Staten gör dock lite ”smÃ¥insatser” här och där:

INFRASTRUKTUR 
Staten står för posten, vägar, hamnen, flygplatsen och en järnväg. I privat regi hittar vi bl a elektricitet, gas, telefon, telegraf, järnväg, vägar, bussar, spårvagn, färjor, telefoner och hamnterminalerna.

Dessa försyndelser mot liberalismens ideal, att allt ska ske genom privata initiativ, har Norberg och Co ingenting att säga om. Man får anta dock, att det är illa att det är på det här sättet. Som tur är är området tämligen litet varför infrasystemet inte är gigantiskt till sin omfattning och därmed inte heller så dyrt. Men trots detta avsteg från idealet så är det ändå så att:

Högsta inkomstskattesatsen är 15 procent, majoriteten betalar ingen alls. Man har också haft regressiva inslag, skatten har avtagit vid högre inkomster för att stimulera arbete (min understrykning). Det har inte funnits någon källskatt, så folk har fått hela sin lön och har sedan betalat in själva till staten. Företagsskatten är ungefär lika hög. Konsumtionsskatterna är obetydliga.

Jaha, och varför är det bättre att man betalar in skatten själv? För att det finns fler möjligheter att fuska? För att det alltid ger mer skattegnöl bland folk?

Men Hur var det egentligen i Hong Kong?
När jag läste den här artikeln, av Norberg & Co, kände jag inte alls igen den historia jag till och med minns en del av själv, även om jag minns den från mediarapportering under åren. När jag var ung var Hong Kong långtifrån något idealsamhälle i våra medvetanden. Det var då en brittiskt kronkoloni utan eget styre. Det producerades en massa skit där, visste vi alla, plastprylar av dålig kvalitet, och arbetarna hade det eländigt, precis som i de andra av Asiens utsugna stater.

Dessutom ringde en annan klocka när jag läste den här propagandaartikeln: Hade man inte allvarliga upplopp och protester i Hong Kong någon gång på 60-talet, tyckte mig minnas att jag läst/hört något om sådana. En kontroll visade att jag mindes rätt. Så låt oss ge en annan och inte lika rosenröd eller totalt statsfri historia om hur Hong Kong kunde bli framgångsrikt, för visst har det varit just framgångsrikt, precis som de hårt statsreglerade s.k. asiatiska tigrarna. Men den försiktiga början av framgången, då när man producerade mest skräp, uppnåddes på bekostnad av många människors liv och hälsa.

Några rader i Norberg & Co:s artikel är förstås helt riktiga. Hong Kong var starkt utarmat efter andra världkriget, under vilket området var ockuperat av Japan, vilket påpekas. Men det var inte något himmelrike före kriget heller. Läser vi boken A concise history of Hong Kong, av John M. Carroll får vi bl.a. veta att Storbritannien inte hade någon social politik för Hong Kong.:

In 1935 the government conceded that the ”struggle for existence i Hong Kong was ”very severe” and that it would soone have to provide some sort of subsidized housing. Corpses were frequently abandoned in the streets, the families too poor to arrange for proper burials; the government reported more than thirteen hundred corpses in 1937 alone.

…neither government nor management paid much attention to the welfare of workers… most workplaces were dangereous and overcrowded.

Men det förstås, kvinnorna hade full rätt att prostituera sig så Hong Kong hade ett överflöd av lyckliga horor vid den här tiden. Kvinnorna gick det alltså ingen nöd på, får man väl anta!!

Så kom kriget och ockupationen, som varade mellan 1941 och 1945, förbättrade förstås inte situationen i Hong Kong. Mer än halva befolkningen flydde. Återuppbyggnaden var inte lätt. Carrol skriver följande om saken:

Recovery was not easy, but David Mac Doughall’s interim military administration, which managed the colony for eight months, did a remarkable job of restoring order by setting price controls, providing emergency food supplies, and restoring the fishing industry (min understrykn. sid 129).
….
The speed of Hong Kong’s postwar recovery helped restore confidence in British rule, especially compared with the suffering during the Japanese occupation. (s. 130)

En hel del regleringar och aktiva regeringsåtgärder för att komma igång efter kriget igen alltså. Men det kom också krav på slopande av diskrimineringen av kineserna och på kinesiskt medinflytande i styret av Hong Kong. Det blev inte mycket av den saken då emellertid.

Sedan kommer det avsnitt i Hong Kongs historia som Norberg & Co betonar alldeles särskilt, fast de tämligen snabbt glider över arbetarnas eländiga levnadsförhållanden, även om det framgår i deras text att de anser dessa full acceptabla, eftersom det handlade om icke-regleringar.

Efter 1949 tog inbördeskriget i Kina slut. Nu formerades två kinesiska stater, Peoples Republic of China /Kommunistkina med Mao Zedong som ledare och Republic of China med Chian Kai-sheks Kou-mintangregering på Taiwan. Nu kom det många rika flyktingar från framför allt Kommunistkina till Hong Kong, just det som Norberg & Co skriver om. Det var affärsmän och andra drivande rika personer som snabbt startade nya företag i Hong Kong. Så här finns ingenting att invända mot alltså.

Men så kommer fler invändningar:
Av de stora mängder av flyktingar som kom var många fattiga och det resulterade i oorganiserade kåkstäder där människor bodde i usla skjul. En brittisk missionär som kom till Hong Kong och levde med dessa flyktingar/bosättare :

recalls how hard life could be for these refugee families, in which many of the women were embroiderers. Even though they worked ”from dawn to dusk,” these whomen ”could not earn enough to feed one person. (sid 145)

De hade bara enkla oljelampor och det frestade pÃ¥ kvinnornas ögon att sitta och brodera i dÃ¥ligt ljus, sÃ¥ flera av dem var nästan blinda vid fyrtio Ã¥rs Ã¥lder och ”even young children ”sat for all those hours trying to earn their rice.
Detta var de lyckosamt oreglerade arbetarnas lott. Friheten fanns inte för alla alltså. Den frihet som Norberg & Co talar om är så uppenbart den rika elitens frihet inte de arbetande människornas frihet eller rätt till anständiga levnadsvillkor.

Men 1953 utbröt en väldig eldsvÃ¥da i ett fattigomrÃ¥de, som resulterade i att 58.000 personer förlorade sina bostäder. Redan ett Ã¥r tidigare hade myndigheterna emellertid börjat bygga ”bättre” bostäder Ã¥t de fattiga, helt enkelt för att fruktade uppror frÃ¥n deras sida (s. 145)

historian David Faure argues that Shek Kip Mei (området som brann: min anm.) provided and ideal excuse fot the colonial government, which, under preassure from the Colonial Office, had wanted to introduce public housing but faced opposition from the Chinese elite (s 145)

Så här har Norberg & Co helt rätt, det fanns gott om fattiga arbetare som kunde betalas hur låga löner som helst. Det var ju bra för de rika företagarna. Men trots de rika kinesernas protester:

the government’s public housing scheme developed into a massive resettlement program run by the new Resettlement Department and accompanied by an expansion of eductation and medical services. The British, Chinese, and American governments all contributed to the housing scheme, once again showing Hong Kong’s geoplotical position.

Norberg & Co tycks dock uppfatta dessa program som allvarliga och negativa avsteg från den sanna liberala vägen, där var och en får klara sig bäst han kan och ingen samhällsservice bör förekomma.
Carrol forsätter sin beskrivning av situationen:

Although more than 30% of Hong Kong’s population lived in government housing by the 1960s, these new resettlement policies revealed how Hong Kong remained well behind the rest of the industrialized world in terms of social welfare. The tiny, overcrowded apartments in the new public housing units were often little better than the squatter huts they were designed to replace. Elsie Tu recalls how the rooms in these ”rabbit warrens” averaged only 120 square feet for a family of five and 86 square feet for smaller families. Small children ”were counted as half persons” and were allocated only 12 square feet each. A flat consisted of square or oblong rooms, with concrete walls, without decoration, and with neither kitchen nor bathroom. Coocking was usually done on the narrow verandahs that surrounded each block. (s 146)

Toaletterna var gemensamma och alldeles för få.

SÃ¥ nej, jag missminde mig inte. LevnadsförhÃ¥llandena för stora delar av Hong Kongs befolkning var usla pÃ¥ 60-talet. Kronkolonin mÃ¥ ha varit en fri dröm för rika företagare, men knappast nÃ¥gon livsdröm för människor utan tillgÃ¥ngar, som dessutom inte ens hade nÃ¥gon utbildning, eftersom nÃ¥gon allmän sÃ¥dan inte fanns vid den tiden. Den hjälp de fattiga kunde fÃ¥, om de hade tur, kom frÃ¥n privata välgörenhetsorganisationer. SÃ¥dana brukar höjas till skyarna av liberaler. Det förstÃ¥r man. Dels ger välgörenhet de utövande en känsla av självbelÃ¥tenhet: ”se här hur generös jag är”, dels behöver ju ingen, som inte har lust vara med, bidra med en enda krona till välgörenheten. För dem som blir beroende av sÃ¥dan blir livet ett helvete emellertid, eftersom välgörenhet är mycket otillförlitlig, kommer slumpmässigt, uteblir vid andra tidpunkter, vilket gör planering för framtiden omöjlig. Hela livet blir en jakt pÃ¥ frivillig hjälp, en krona här, en skvätt välling där, en förhoppning om hjälp vid sjukdom och total ovisshet, i värsta fall, om man ska fÃ¥ ett mÃ¥l mat i morgon.

Upploppen 1966
PÃ¥ grund av problem i Kommunistkina kom stora mängder flyktingar i början av 60-talet. Befolkningen ökade med mÃ¥nga hundra tusen. Nya ”bosättare” byggde sig skjul att bo i och det uppstod nya kÃ¥kstäder överallt i Hong Kong:

By 1964, almost 500.000 squatters were living in hillside shacks or rootop huts. With crowded housing, extreme gaps in wealth, poor working conditions, lack of political representation, and the prevalence of government corruption, especially in the police force, it is not surprising that riots would occur in the spring 1966.

Nya uppror utbröt året efter. Inte konstigt, skriver Carrol:

Lower labour costs in Taiwan and South Korea had encouraged fears of unemployment and dislocation, half of the population was under twenty-one and 13 percent of youth fifteen to nineteen years old were in school. Some 12 percent of these students were enrolled in pro-Beijing schools, where they were inspired by the Cultural Revolution and by the anti-imperialist movements around the world.

En strejkstart 1:a maj 1967, utvecklade sig till stora protestdemonstrationer där demonstranterna krävde att britterna skulle ut och vevade med Mao-flaggor. Man byggde barrikader, satte eld på bilar och bussar. Protesterna spred sig till andra områden i kolonin. Man kastade bomber och massor av människor arresterades, varvid protesterande krävde deras frigivning. Somliga av demonstranterna begick allvarliga brott, ja rena mord utfördes på avskydda personer. Hundratusentals, ibland någon miljon människor deltog i demonstrationerna. Vänsterpressens propaganda uppmuntrade demonstranterna, regeringstrogna media försökte med motpropaganda.
Först fram emot september kunde man börja se slutet pÃ¥ upploppen, dÃ¥ polisen, som slog tillbaka hÃ¥rt, hade stängt ner demonstranternas, ”sambandscentraler”.
Majoriteten av Hong Kongs befolkning föredrog emellertid, säger Carrol, det brittiska styret framför Kommunistkina.
Men:

The disturbances also prompted demands in Britain and Hong Kong for the colonial government to improve labor relations, foster a sense of belonging, improve communications between government and people, and expand education – not in the least so that youths would not be so vulnerable to political indoctrination.

Det var inte bara solsken i Hong Kongs historia alltsÃ¥. De här upproren skulle komma att fungera likadant i Hong Kong som revoltungarna i Europa under mellankrigstiden, och revolutionen i Ryssland, fungerade vid tiden för andra värlskrigets slut i Europa. Här inrättade dÃ¥ USA Marshallhjälpen, av ren rädsla för massorna, att Västeuropa skulle göra revolution och bli kommunistiskt, som Sovjet. Stora massor av människor kan nämligen inte besegras om de slÃ¥r sig samman och lÃ¥ter sin frustration och ilska över olidliga levnadsförhÃ¥llanden och ojämlika levnadsvillkor fÃ¥ utlopp i vad som närmast liknar krig mot överhet och ekonomiska eliter. AlltsÃ¥ mÃ¥ste man dels se till att förbättra levnadsförhÃ¥llandena för människorna, dels se till att de gavs ”rätt” utbildning, en som inte resulterade i att de föll för vänsteridéer.

De här upproren skulle resultera i det som Norberg & CO inte gillar, att regeringen började satsa på en offentlig sektor i större skala. Den man som Norberg & Co höjer till skyarna, finansministern i Hong Kong (1961-1971), John Cowperthwaite, var visserligen en övertygad liberal som ansåg att affärerna sköttes bäst av affärsmännen, organiserade likafullt ett ganska omfattande offentligt välfärdsprogram.

Contrary to the common view of Hong Kong as a laissez-faire capítalist paradise, however, the government played an increasingly critical role in Hong Kong’s economy in the 1960s and 1970s. The 1967 disturbances convinced senior officials in Britain and Hong Kong that they would have to improve social conditions if they intended to maintain British rule i Hong Kong, especially given the anti-imperialistic rhetoric coming from China during the Cultural Revolution, from other British colonies, and even from within Britain. The Star Ferry riots (1976: min anm) had revealed the discontent generated by social and economic conditions, while the disturbances of 1967 had shown how this discontent could fuel political tensions.
………
The main engineer of the Hong Kong government’s new positive non-internvetion’ policy was John Cowperthwaite, financial secretary from 1961 to 1971- Unlike his contemporaries in Britain, Cowperthwaite believed that the economy was best left to businessmen and that government should intervene as little as possible. Still, he felt that government had an obligation to provide public works,public education, medical services, and housing to those truly in need.
(sid 160)

Så jo, under hans tid steg lönerna med 50%, och antalet fattiga sjönk från omkring 50% till 15%. Men ändå, menar Carrol, lyckades Cowperthwaite försena införandet av allmän och gratis grundskola och förhindra en plan för en vidare välfärdsreform, sådant som pension och försäkringar till arbetare. Fortfarande var levnadsförhållandena usla för många i Hong Kong.
Fri grundskola skulle inte införas förrän 1971 (primary level och secondary level först 1978). 1971 tillträdde en ny guvernör, MacLehose, fd diplomat, som ivrade för välfärdsprojekt. MacLehose byggde nya områden med affärer och modern social service och skapade rekreationsområden. Hans nya finansminister Philip Haddon-Cave, expanderade regeringsbudgeten med mer än 50% och den skulle sedan bara stiga och stiga. Och som Carrol skriver:

MacLehose also happened to be in Hong Kong during a period of remarkable economic growth. By the late 1960s, Hong Kong had all the ingredients for a successful economy: strong trade networks and a solid industrial base, a modern banking system, good public services, and a relatively educated workforce.

Det här var alltså en lite annorlunda historia om Hong Kongs framgångar. Den handlade i själva verket inte alls om hur företagarnas möjlighet att starta företag utan krångel, eller om att deras frihet att behandla sina anställda som det behagar dem, ger ekonomisk framgång av det slag vi sett i Hong Kong. Den handlar inte alls om att usla löner ger stor rikedom eller kraftig ekonomisk uppgång för en stat. Så förhåller det sig nämligen inte.

Det var alltså inte en tillfällighet att Lehose fick uppleva denna ekonomiska uppgång i Hong Kong. Vi har i historien åter och återigen sett hur statliga satsningar på social trygghet för befolkningen, på byggnation och infrastruktur har gett samhällsekonomin en rejäl skjuts framåt och möjliggjort vidare (privat) industriell och teknologisk utveckling. Vi har sett exakt samma sak i hela Europa, efter andra världskriget, och de flesta av våra svenska, åtminstone hittills, största och mest framgångsrika företag har staten och skattebetalarna att tacka för sina framgånger, på grund av att staten satsat på områden där dessa företag fått sälja sina produkter och kunnat utveckla dem.

Jag skulle gärna vilja se ett exempel på att ett land, eller en stat, har lyckats skapa den ekonomiska och teknologiska utveckling som ex. Hong Kong gjort de senaste 40 åren, och som även Japan, Taiwan, Syd Korea, med avgjort reglerade och statliga inblandningar i samhällets företagsamhet, har gjort, utan några statliga satsningar. Ge mig ett enda exempel på ett land som på så kort tid som alla de asiatiska tigrarna, och Hong Kong, skapat en så snabb ekonomisk tillväxt och en så hög levnadsstandard alltmedan staten har betett sig så som Norberg & Co anser att en stat ska göra för att nå ekonomisk och teknologisk framgång? Jag har inte hört talas om en enda. Ibland borde verkligheten få komma med i bilden också.

Vad sedan gäller Hong Kong (men även de asiatiska tigrarna) så hade de inte kommit så värst långt och inte haft så stor användning av sin billiga arbetskraft och sin frihet att driva sina arbetare som slavar, om det inte hade funnits villiga och köpstarka konsumenter i Västvärlden, människor med höga löner och goda möjligheter att köpa deras varor.
Norberg & Co glömmer, som alla nyliberaler, att det inte är det minsta lönsamt att producera något om det inte finns folk som har pengar nog att köpa vad man producerar. Man må som företagare ha tillgång till hur billig arbetskraft och hur billiga råvaror som helst, vara hur fri som helst att starta företag, finns det inte människor någonstans, med högre löner än dem man betalar sina egna underbetalda anställda, då tjänar man inte pengar som företagare. Det hade helt enkelt inte funnits något land att exportera till om alla människor i hela världen hade suttit och broderat, eller stått i en fabrik 10 timmar/dag, 6-7 dagar i veckan och inte fått ihop mer än att det räcker till mat. Och inte finns det någon köpkraft på månen heller.

Länkar:
Markadskraften.com, Johan Norberg & C0 (Tillägg 20/6 2012: Denna artikel har nu tagits ner från nätet, visar det sig när ja försöker läsa om den. Ska vi gissa att den inte är lika imponerande idag, med tanke på kapitalismens ständigt återkommande kriser.)
-A Concise History of Hong Kong, John M. Carroll
Hong Kong/ Wikipdia

Läs även:
Ekonomikommentarer, om maffiavälden

Internationell politik27/05 00:01

Apropå vad jag skrev här så berättar Erik Berg på bloggen Approximation att det italienska fascistpartiet Forza Italia har 20 mandat i EU-parlamentet medan Sverige har totalt 18.

Känns bra på något vis, att Sverige är med och påverkar.

Massmedia&Skola/utbildning25/05 02:06

Jodå, jag vet att språk förändras, ibland för att somliga medvetet driver kampanjer för att fylla positivt värdeladdade ord med negativ värdeladdning, eller tvärtom, ibland för att språket bara glider iväg synbarligen av sig självt eller genom påverkan från andra språk. Jag vet också att lingvister idag brukar vara väldigt toleranta och vägra lägga värderingar på vårt språkbruk eller förändringar av det. Jag ska i alla fall gnälla lite över en förändring i skriftspråket som inte bara uppvisas av folk som inte har skrivande som yrke utan som även ses i mediatexter, skrivs av proffs alltså, och som jag inte bara irriterar mig på utan som också stör mitt läsande. Det gör nämligen att jag hakar upp mig när jag läser för att det strider mot språklogiken. Ännu mer irriterad blir jag när jag kommer på mig själv med att numer göra samma skrivfel ibland.

Jag tänker pÃ¥ det där bruket som börjar bli allt vanligare, ja i stort sett det vanligaste, att man konsekvent skriver ”för/till/Ã¥t/genom de som….”. Jag fick lära mig att man har objektsform efter prepositioner, alltsÃ¥ att man ska skriva ”för/till/Ã¥t dem som…”.

Det lustiga är att ingen skulle komma pÃ¥ idén att skriva: ”Han sade till jag, som skulle vara ledig…” medan man nästan utan undantag skriver: Han sade till de, som skulle vara lediga…
Ingen skulle komma pÃ¥ tanken att skriva: ”Han skrev ett brev till vi, som skulle informeras om…”, medan man utan eftertanke skriver: ”Han skrev ett brev till de, som skulle informeras om….”.

Man undrar vad denna inkonsekvens i sprÃ¥kbruket beror pÃ¥. Beror det pÃ¥ att skolbarn numer inte fÃ¥r lära sig när man ska skriva ”de” och när man ska skriva ”dem”, att de bara fÃ¥tt lära sig att skriva ”dom” i skolan och sedan blir de förvirrade när de läser ”gammalmodiga texter” där det görs skillnad mellan ”de” och ”dem”, alternativt vill försöka verka duktiga och skilja mellan ”de” och ”dem” fast de inte behärskar regeln för när man ska skriva det ena och det andra?

Eftersom jag känner utbildade lärare som inte kan de här reglerna så gissar jag att eländet beror på dålig skolundervisning.

Om jag inte missminner (rätta mig den som har de exakta uppgifterna här) sÃ¥ bestämdes det, frÃ¥n Skolverket antar jag, nÃ¥gon gÃ¥ng pÃ¥ 70-talet, att eftersom vi inte skiljer mellan ”de” och ”dem” när vi talar, utan alltid säger ”dom”, sÃ¥ anpassar vi nu skriftsprÃ¥ket efter talssprÃ¥ket, sÃ¥ i fortsättningen fÃ¥r skolorna lära eleverna att alltid skriva ”dom”, vilket ställde till problem eftersom de äldre inte kunde förmÃ¥ sig att skriva ”dom” i alla lägen och vi därför fick tvÃ¥ helt olika system för hur vi ska behandla dessa pronomen i skriven text – med ty Ã¥tföljande förvirring.

Mitt förslag är alltsÃ¥ att lärare endera gÃ¥r in, stenhÃ¥rt, för att lära sina skolelever att bara skriva ”dom” i alla situationer där vi säger ”dom” när vi pratar och förklarar för eleverna att de inte ens ska försöka skilja mellan ”de” och ”dem” i skrift, för det klarar de inte av, eller att lärare fÃ¥r i uppdrag att verkligen lära sina elever när man ska skriva ”de” och när man ska skriva ”dem”.

Eller är jag den enda numer som studsar när jag läser denna användning av ”de”?

Politik/ekonomi24/05 17:57

Det blev ett antal insticksinlägg mellan del ett om ”min svenska historia”, den del som slutade med inträdet i 70-talet.
Här kommer del II, som i huvudsak handlar om bostadssituationen från slutet av 50-talet och framåt. Måste bara först betona att detta är min historia, hur de inrikespolitiska skeendena framstod för mig medan de pågick och hur jag ser på saken idag. Jag är ingen politisk insider och har alltså ingen ingående information om vad som pågick bakom den politiska fasaden, vilka bevekelsegrunder politiker hade för den ena och den andra åtgärden. Jag berättar om mina personliga synpunkter då och nu och om vilka intryck av tillståndet i landet som media serverade oss medan det begav sig och som jag själv upplevde.

Miljonprogrammet.
Jag har skrivit en del om miljonprogrammet tidigare men eftersom skället på miljonprogrammet fortsätter och verkligheten liksom inte riktigt stämmer med dagens propagandistiska bild av vad som faktiskt hände när detta program genomfördes så vill jag börja med min, och garanterat många andras av dem som var med då, syn på massbyggnationerna från slutet av 50-talet och under 60- och 70-talen.

Det rådde en skriande brist på bostäder i städerna från mitten av 50-talet och flera decennier framåt. Det här var under flyttlasspolitikens dagar. Svensk industri gick som tåget och företagen, som oftast låg i städerna, skrek efter arbetskraft. Alltså tvingades stora delar av landsbygdens befolkning flytta in till städerna för att få jobb. Där fanns som sagt inte bostäder så det räckte till alla som kom inflyttande, eller till de ungdomar som stod i beredskap att bilda familj. Jag befann mig i den senare situationen mot mitten av 60-talet. Då var det 12-15 års väntetid i bostadskön för en lägenhet. Massor av människor bodde i usla bostäder utan moderna bekvämligheter, i snabbuppförda ungkarlsbaracker som företagen inrättat för sina inflyttade anställda eller som inneboende i andra familjers lägenheter. Husvagnar, som många antagligen skulle föredra idag, var inte så vanliga på den tiden och de var så dyra att de flesta inte hade råd med dem (i början av 60-talet var bilen fortfarande inte var mans egendom dessutom). Min mamma hyrde exempelvis ut ett rum, i vår trerumslägenhet (som var en tidig del av miljonprogrammet) till en ung man som arbetade på Scania i Södertälje. Själv hyrde jag en tid, i början av 60-talet, ett rum hos en familj på Söder i Stockholm, när jag arbetade på ett försäkringsbolag därstädes.

SÃ¥ var det dags att bilda familj, som sagt, och bostad – ja det kunde man bara drömma om, trots att socialdemokraterna hade beslutat att man skulle bygga en miljon nya bostäder. SÃ¥ smÃ¥ningom, och efter nära ett Ã¥r i ett omodernt gÃ¥rdshus med vedspis och kakelugn, utedass och endast rinnande kallt vatten, hade vi tur och kunde lÃ¥na upp pengar, privat, för att köpa en tvÃ¥a i ett HSB-hus i ett av den tidens typiska hyreshus. Dit kunde vi flytta in ett par veckor innan dottern föddes. Utan pengar vet jag inte hur det hade blivit med egen lägenhet. DÃ¥ hade vi troligen varit tvingade att bo kvar hemma hos min mamma, i ett rum med delat kök. Det, kan jag försäkra, var inget vi Ã¥stundade. Det skulle förvÃ¥na mig mycket om dagens ungdomar betraktar en sÃ¥dan framtid som en god dröm.

De nya bostadsområdena som planerades och byggdes var på den tiden fräscha, moderna och erbjöd både kylskåp, vattentoalett, bad och varmvatten samt modern gemensam tvättstuga i källaren, lyx som många inte hade på den tiden. Man ansåg också att bostadsområdena skulle vara bilfria, så att barnen kunde leka på gårdarna utan att råka ut för trafikolyckor. Daghem och förskolor fanns i mycket begränsad omfattning och tillgång till dessa hade nästan bara ensamtående mammor (ingen slump alltså att kvinnorörelsen vid den tiden krävde daghem åt alla). Dessutom planerade man in allmän service i det stora nya bostadsområdena, med post, bank, socialkontor, vårdcentraler, biografer mm.

Det blev dessvärre lite för stora huskomplex i många av de här bostadsområdena, i synnerhet i storstäderna där markpriserna var höga och utrymmet för bostadsbyggande begränsat. I de något mindre städerna byggde man mer måttliga hyresområden, med lägre bostadshus, trevåningshus i många fall, och ofta med mer rymd mellan huskropparna. Områdena skulle naturligtvis byggas så billigt som möjligt, fullt förståeligt med tanke på hur bostadssituationen såg ut och hur bråttom det var att göra något åt bostadseländet i städerna.

Nu hände det sig att dessa, ibland gigantiskt stora, bostadsområden befolkades med människor från alla möjliga hörn av Sverige och även från övriga världen, då vi dels fick in många arbetare från Finland och Sydeuropa (från slutet av 50-talet och framåt), dels kom att ta emot alltfler flyktingar från början av 70-talet. Bostadsområdena blev därmed aldrig några socialt sammanhållna enheter och anonymiteten var därför stor. Man hälsade inte ens alltid på människor som bodde i samma trappuppgångar. Jag tyckte definitivt att somliga av de här områdena var omänskliga i all sin ofantlighet.

Under 60- och 70-talen var miljonprogrammens bostadsområden inte så dåliga dock och vi var många som blev glada för de bostäder vi kunde få där. Och som sagt, alternativen var usla. Det är inte kul att bo under broar eller i tält året om, i synnerhet inte om man har barn. Det hindrade nu inte att somliga var kritiska till de här områdena redan då de bygges, att det var för stora och oöverblickbara, att de inte gav möjlighet för sociala aktiviteter och sammanhållning och att de dessutom var estetiska katastrofer. Jag hörde själv till dem som hyste denna uppfattning. Men trots detta, de lägenheter som byggdes behövdes och jag är säker på att de flesta som fick bostäder i miljonprogrammet ändå var ganska nöjda med tanke på alternativen. Min syn på miljonprogrammet har alltså modifierats högst väsentligt sedan dess.

Det samhälleliga planerandet för framväxten av rena ghetton
Med åren har de här stora bostadsområdena dessvärre i många fall utvecklats till precis sådana ghetton vi hade sett i andra länder redan då, inte sällan rena invandrarghetton. Sådana såg vi växa fram i Sverige från början av 90-talet. Dessförinnan hade vi i princip inga sådana i Sverige även om vi redan under åttiotalet fick områden där alltfler av invånarna var invandrade. Vi hade i stort sett ingen arbetslöshet i slutet av 80-talet.

Jag minns hur jag skjutsade runt ett par unga manliga forskarstuderande från San Fransisco, i samband med en internationell konferens i Göteborg 1992, som frågade mig var vi hade våra fattigghetton. Jag förklarade då att vi inte hade några sådana. Vad de såg runtomkring sig här var områden där vanligt folk levde, människor som inte var högavlönade. De unga männen förundrades över den goda standarden även för de lägre avlönade människorna och över hur rent och snyggt det var överallt i Sverige. Men det var då det. Sedan dess, och rasande fort har det gått dessutom, har det hänt mycket i Sverige som gjort vårt land alltmer likt USA, med fler utslagna på arbetsmarknaden och med fler människor som arbetar för låga löner. Dessutom har man eftersatt underhållet i miljonprogrammets bostadsområden och lagt ner det mesta av den samhällsservice som fanns i dem från början. Idag har en hel del av de här områdena fått genuint dåliga rykten, i synnerhet de i storstäderna. Att det skulle gå så visste vi redan från slutet av 80-talet, då den ekonomiska politiken i landet lades om, eftersom den här processen hade fortgått länge i USA och även i Storbritannien.

Vi fick den första rejäla ekonomiska krisen i början av 90-talet, just då miljonprogrammets bostäder började behöva rejäla upprustningar. Istället för att sätta in resurser på sådana, bestämde sig politiker, den borgerliga regeringen såväl som den 1994 återkommande socialdemokratiska regeringen, för att vi skulle spara oss ur krisen genom att skära i den offentliga sektorn. Detta har vi betalat för alltsedan dess och vi hade inte lyckats återta vad vi förlorade då, innan det var dags för nästa stora kris. Dagens ekonomiska kris ser vi bara början av just nu. Den här krisen används, precis som 90-talskrisen, för att skära ner på välfärden och skapa stor utslagning på arbetsmarknaden och för att försämra bostadsmarknaden för stora delar av befolkningen. Men vad vet jag, de som är unga idag kanske tycker att det är helt OK att inte få bostäder och att endast de som har mycket pengar kan ordna sig sådana utan risker för framtida individuella ekonomiska katastrofer. I så fall borde jag kanske inte klaga på dagens politik. Det är de som är unga idag som ska leva med den i många år framöver.

Även småhusbyggandet ingick i miljonprogrammet
Sedan ska vi inte glömma att miljonprogrammet också omfattade småhusbebyggelse, med mängder av villor- radhus och kedjehusområden. Dem hade inte alla råd med dock, även om huslånemöjligheterna var goda och lånevillkoren acceptabla. De här områdena byggdes i huvudsak på jordbruksmark (vilket för övrigt även gällde många hyreshusområden) och såg i början ganska trista ut, utslängda som de blev på en massa platta gärden. Så småningom har träd och buskar vuxit upp i dessa områden och de har blivit allt trevligare med åren, till skillnad från de stora hyresområdena men även dessa områden har fått känna på utglesningen av social service och idag kräver de flesta av dem bil för ett någotsånär bekvämt liv.

Länk:
Miljonprogrammet, Wikipedia

Internationell politik&Politik/EU24/05 03:41

Det fanns en tid när jag var stolt över somligt i svensk politik, som vår inställning till invandrare och vår beredskap att ställa upp för människor som flydde från krig, fascism och annat elände runtom i världen. Den tiden är förbi. Idag skäms jag för att jag är svensk, skäms för vad vår regering gör, både mot flyktingar och invandrare och mot svenskar som har det svårt, är arbetslösa, sjuka eller gamla och vårdkrävande av det skälet.

Ett lands civilisationsgrad, brukar man säga, visas i dess omhändertagande av behövande. Sverige har uppenbart blivit allt mindre civiliserat de senaste 15 åren, och fortsätter nu i tangentens riktning. Det är något man inte kan annat än skämmas över, som svensk.

Lyssna pÃ¥ programmet ”Konflikt” pÃ¥ P1. Där fÃ¥r vi veta att Sverige avvisar irakier till omrÃ¥den som UNHCR, FN:s flyktingorgan, bestämt avrÃ¥der avvisning till. Inte nog med det, man oroar sig pÃ¥ UNHCR för att Sverige, som var det första landet att skriva under ett Ã¥tertagandeavtal med Irak som nu leder till fullkomligt orimliga utvisningar till Irak, ska inspirera andra länder att följa vÃ¥rt exempel.

Tobias Billström är en skamfläck för Sverige när han å sin sida menar att det är bra, att andra länder följer efter Sverige, alltså precis det som UNHCR oroas över.

Billström måste vara en person som både saknar viktiga insikter om tillståndet i Irak och är i total avsaknad av empati och humanism. Skam över honom och över alliansregeringen.

Ideologier/propaganda&Massmedia22/05 23:18

Studio ett idag var faktiskt riktigt fyndigt hopkommet, fast jag vet inte om journalisten , som satte ihop programmet, hade den saken klar för sig, om sammansättningen av inslagen var medveten eller en ren slump.

Först kunde vi höra ett inslag med en ung kvinna som berättade om varför hon gick med i en nazistisk gruppering som 16-åring, som hon numer har hoppat av. Hennes berättelse handlade om känsla av utanförskap, om dåligt självförtroende, något som nazistgruppen hjälpte henne över. Dels fann hon gemenskap i gruppen, dels gav den henne självförtroende.
Hon berättade vidare om den stockkonservativa kvinnosynen inom partiet. Kvinnor skulle stå vid spisen och föda fram nya små arier, fler överlägsna människor och på så sätt vara med och rädda den vita rasen. Någon annan uppgift hade de inte.

När avsnittet med den här kvinnan var avslutat kom ett avsnitt om Anna-Maria Corazza Bildt, som kandiderar till EU-parlamentet. Henne skulle man bl.a. rösta pÃ¥, enligt hennes egen slogan, om man ville slippa ”gnällfeminismen”.

Här ser vi alltsÃ¥ ytterligare ett omrÃ¥de där Timbros antifeministpropaganda, som man varit sÃ¥ stolt över inom Timbro, ocksÃ¥ bidragit till att bereda landet för högerextrema grupper, för att nu uttrycka det snällt. Tidens ”anda”, den som Timbros urdyra högerpropaganda har drivit fram, är i mÃ¥nga stycken väl tillrättalagd för dessa grupper med andra ord.

Sedan fäste jag mig speciellt vid vad den unga numer f.d. nazikvinnan berättade om vad hon visste om nazismen när hon gick med. Ingenting verkade det som. De värvade mig, de förklarade för mig att jag var överlägsen alla andra för att jag var vit och för att jag tillhörde den överlägsna rasen. På frågan från journalisten hur hon kunde gå med i en sådan här gruppering när nazisterna var skyldiga till så otroligt mycket lidande och död i Europa, svarade hon:
Det talade de inte om så det fanns liksom inte med i bilden i början. Det var vad de gav mig, samhörighet och att någon brydde sig om mig, som betydde något.

Tala om skolans och samhällets totala misslyckande, åtminstone om man inte vill se högerextrema grupper värva alltfler unga människor.

Vad högern tycker vet jag inte men den delar uppenbarligen somliga av extremhögerns åsikter, som uppfattningen om feminism och jämställdhet mellan könen exempelvis.

Länk:
Tyskland, EU, och kvinnorna i den svenska extremhögern, Studio ett, P1

Internationell politik&Massmedia21/05 16:36

En liten glimt av Israels propagandaapparat bara. Jag hittar inte artikeln på nätet, så jag får väl citera någa rader från papperstidningen istället.

Så här skrivet Wolfgang Hansson i Aftonbladet onsdagen 20:e maj under rubriken: Samtidigt i Sverige: Ett propagandakrig:

Vi sitter runt ett frukostbord på Östermalm. Sex företrädare från Sveriges största medier och två höga israeliska regeringstjänstemän på propagandaturné.
…………….
Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt.
Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.
Våra (journalisternas alltså: min anm.) frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bostättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut.Palestinierna kan vänta.

Journalisternas roll nu, enligt Wolfgang Hansson, som dock tiger om vilka de andra journalisterna pÃ¥ mötet var, är att pÃ¥verka vÃ¥r svenska regering att förorda ”hÃ¥rdare tag” mot Iran.

Korrumperad journalistkår? Inte alls, om vi ska tro Wolfgang Hansson som i alla fall är hederlig nog att berätta om mötet, det bjöds bara på kaffe och kaka.

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster