februari 2016


Internationell politik&Politik/ekonomi&Politik/EU22/02 15:17

Mitt förra inlägg handlade om vad vi kan göra för att förbättra mottagandet av de flyktingar som söker asyl i Sverige. Men varifrån kommer flyktingarna? Varför har de lämnat sina hemländer och gett sig ut på en resa där de i många fall riskerar livet? Finns det något som de beslutande politikerna, i Sverige, i EU eller i FN, skulle kunna göra för att minska flyktingströmmarna? De frågorna tänker jag skriva om.

Några svar på mina frågor kan hittas i en färsk artikel i den ledande spanska dagstidningen El País. I lördags intervjuade de Syriens president Bashar al-Assad och redan i rubriken finns en sorts svar, i form av ett citat: ”80 länder stöder terroristerna i Syrien”.

Intervjun i El País kan läsas på engelska. Man kan även lyssna på åtta minuter av intervjun i en filmsnutt i anslutning till artikeln (1). Här är några frågor och svar ur den långa intervjun, med min översättning till svenska:

”Question: Turkey has started bombing from their territory into Syria.

Answer: Exactly, and before that bombing, Turkey was sending the terrorists, it’s the same, the same goal, the same effect, in different ways. So, Turkey has been involved in Syria since the very beginning.”

Fråga: Turkiet har börjat bomba Syrien från sitt territorium.

Svar: Precis, och före den beskjutningen skickade Turkiet terrorister, det är samma sak, samma mål, samma effekt, på olika sätt. Turkiet har varit involverat i Syrien från första början.

Lite senare i intervjun:

Q. What can the Syrian government do to stop that flow of refugees that has caused so many people to drown in the Mediterranean Sea. What can be done?

A. As I said, it is not only about Syria, it’s about the rest of the world. First of all, Europe should lift the embargo on the Syrian people; they don’t have an embargo on the Syrian government, it is against the Syrian people. Second, Turkey should stop sending terrorists to Syria. Third, as a government, we have to fight the terrorists, definitely, and we have to keep the living moving forward by any means in order to allow the Syrians to stay in their country. This is the only way that we could bring those people back or convince them to come back to their country. And I’m sure the majority of them want to come back to Syria. But, as I said, in the end you need to have the basic or minimum requirements for living.”

Fråga: Vad kan Syriens regering göra för att stoppa strömmen av flyktingar som har medfört att så många har drunknat i Medelhavet. Vad kan göras?

Svar: Som jag sa, så handlar det inte bara om Syrien, det handlar om övriga världen. För det första borde Europa slopa handelsembargot mot det syriska folket; de har inte ett embargo mot syriska regeringen, det är mot syriska folket. För det andra borde Turkiet sluta upp med att skicka terrorister till Syrien. För det tredje är vi som landets regering tvungna att bekämpa terroristerna och vi måste höja levnadsstandarden på alla sätt för att möjliggöra för syrierna att stanna i sitt land. Det är det det enda sättet att få tillbaka de människorna eller förmå dem att återvända till hemlandet. Och jag är säker på att majoriteten av dem vill komma tillbaka till Syrien. Men som jag sa, till slut handlar det om de grundläggande levnadsbehoven.

Om vi ska dra några slutsatser av det som sägs om flyktingarna i den här intervjun så finns det ett par saker som de svenska politikerna i riksdagen, i regeringen och i EU-parlamentet borde göra omedelbart om de vill minska tillströmningen av flyktingar.

För det första bör de besluta att upphöra med Sveriges blockad av handel och ekonomiska transaktioner med Syrien. De bör naturligtvis också verka för att övriga EU-länder slutar med denna kontraproduktiva ekonomiska krigföring mot Syriens befolkning (2).

För det andra bör våra svenska politiker, tillsammans med övriga EU-länder, sätta press på Turkiet att sluta med transitering av krigsmateriel och legosoldater till Isis och andra grupper som krigar tillsammans med dem mot den syriska regeringen.

Tyvärr är det så att Sverige är ett av de 80 länder som stöder terroristerna i Syrien. Även direkt, med ekonomiskt bistånd. 2013 skickade den svenska regeringen 40 miljoner kronor till en organisation som är lierad med dem som intog staden Kassab och fördrev eller dödade den kristna befolkningen (3).

Dan Gmark

Länkar:
1) Bashar al-Assad: “80 countries support the terrorists in Syria”, El País 20/2 2016
2) Sanktioner mot Syrien, Kommerskollegium, uppdaterad 2015-12-17
3) Svenskt bistånd går till al-Qaidas allierade i Syrien, Sverige medskyldigt till syrisk flyktingvåg, Patrik Paulov i Proletären 9/9 2015

 

Infrastruktur&Politik/ekonomi&Politik/EU14/02 21:24

För några dagar sedan publicerade Birger Schlaug på sin blogg en artikel om den ”flyktingkris” som Sverige för närvarande befinner sig i och hur den påverkar samhället. Artikeln är mycket läsvärd med politiska och ekonomiska såväl som psykologiska, sociologiska och filosofiska aspekter på flyktingmottagandet.

Jag citerar här de sista tre styckena av den ganska långa artikeln:

”Det är egentligen inte pengar som fattas – herregud, det finns mer pengar i samhället än någonsin – det är lärare, sjuksköterskor, tolkar, allt det där praktiska. Då hjälper det måttligt när statsministern lovar mer resurser till kommuner. För han kan inte lova fler lärare, fler sjuksköterskor, fler tolkar, allt det där praktiska. Han kan bara lova pengar. Men pengar står inte i kateder, pengar samtalar inte med patienter, pengar skriver inte ut recept, pengar håller inte i en hand som darrar av ångest, pengar tröstar inte ett barn som inte kan sova.

Konstigt nog är det första gången jag önskar att jag var kvar i politiken. Till och med önskar att jag varit något så främmande som statsråd. Trots att jag just nu inte har några bra svar på vad som bör göras och hur det bör göras. Det som oroar mig att ingen annan heller har det. Lika lite här i Sverige som i Europa och världen i övrigt.

Det kanske vore bra om alla inblandade började med att erkänna det. Monterade ner de retoriska rustningar man förskansat sig bakom. Slutar prata om att man har kontroll, eller att kontroll funnits bara man själv suttit vid den formella makten. Eller att lösningen hade varit att för länge sedan stänga gränsen för att bli en ö i världen.”

Läs gärna hela texten! Den har rubriken Om klockorna stannar och blommorna vissnar (1). Se länklistan i slutet på denna bloggpostning. I samma lista har jag lagt in några länkar med tidigare inlägg på Motvallsbloggen med anknytning till dagens ämne, från 2005 och framåt.

Lika lite som Birger Schlaug har jag några förslag till snabba lösningar på flyktingproblemen i världen, i Europa, eller i Sverige. Men kanske har jag ändå ett par idéer om hur man kunde förbättra situationen för Sveriges del, åtminstone något lite.

Man kan till exempel börja avveckla det som kallas New Public Management. Det systemet för styrning av offentlig sektor har varit galet från början och allt fler forskningsrapporter visar att privatisering och ”avreglering” medför mer byråkrati och högre kostnader än det system för statlig och kommunal förvaltning som vi hade tidigare.

Att börja med att avveckla privatiseringen inom mottagandet av asylsökande är relativt enkelt och kan påbörjas omedelbart. Situationen inom flyktingmottagandet skulle då successivt förbättras. Man skulle slippa de giriga bolag som nu tjänar grova pengar på att exploatera bristen på bostäder för asylsökande. Man skulle ha möjlighet att förbättra förhållandena för de boende, så att de som får stanna i landet är i bättre skick psykiskt och fysiskt när de fått uppehållstillstånd och ska börja arbeta och försörja sig själva ute i en kommun. De som inte får uppehållstillstånd och måste lämna landet skulle kunna göra det med en mer positiv inställning till Sverige.

I början av 1990-talet, när krigen i Jugoslavien pågick, upplevde Sverige också en kris i flyktingmottagandet. Media beskrev hur flyktingar ”vällde in” i Ystad från Polenfärjorna. Sommaren 1992 ordnade man tältläger för de asylsökande i väntan på att baracker skulle levereras. Det var den största ström av flyktingar som Sverige tagit emot sedan slutet av andra världskriget.

Kanske kan vi lära något av hur man hanterade flyktingkrisen den gången?

Av en slump råkade jag arbeta med asylsökande från 1992, när trycket på mottagningsapparaten var som störst, fram till våren 1994, när det hade minskat och man kunde börja stänga förläggningar.

Hösten 1992 sade jag upp mig från ett lärarjobb. Utan att ha något annat jobb att gå till. Man gjorde så på den tiden. Dagen efter att jag lämnat in min uppsägning fick jag jobb som handläggare på en flyktingförläggning som Invandrarverket (föregångaren till Migrationsverket) höll på att etablera i min hemkommun.

På den tiden var det alltså staten som drev förläggningarna för asylsökande. Det betydde att nya förläggningar kunde etableras mycket snabbt. Inga långdragna upphandlingsförfaranden enligt komplicerade EU-regler och med detaljerade listor på krav som måste uppfyllas. Statens Invandrarverk, SIV, hyrde några lokaler som stod tomma. Behövde något förbättras så gjorde man det. Sedan fyllde man på med sängar, bord, stolar och köksutrustning för de boende och kontorsinredning för personalen. Parallellt med detta rekryterades personal för anläggningen. Eftersom detta kunde ta ett par veckor så hade man ambulerande personalgrupper som bara sysslade med att starta upp nya förläggningar. Ofta kunde den första gruppen asylsökande flytta in veckan efter att SIV fått tillgång till lokalerna.

På den tiden hade alltså Migrationsverkets föregångare SIV egen personal på förläggningarna. Det fanns vaktmästare, sjuksköterska, personal för barn- och fritidsverksamhet och handläggare som skulle hjälpa till med ekonomiska och sociala problem. Om vi som var förläggningshandläggare träffade någon som hade riktigt svåra problem kunde vi boka tid hos psykologen som kom en gång i veckan. Vi hade så god tillgång till tolkar att vi ytterst sällan behövde använda en asylsökande som tolk för en landsman.

Vid upphandling av förläggningar med självhushåll idag ingår bara ”vaktmästartjänster” i avtalet. Migrationsverkets handläggare finns på ett kontor i någon stad, som ska kunna nås med kollektivtrafik inom en dag. Om någon asylsökande har fysiska eller psykiska symptom förväntas denne uppsöka närmaste vårdcentral. Om någon behöver pengar till vinterskor, inte trivs med sina rumskompisar eller har andra bekymmer måste han eller hon sätta sig på en buss för att ta sig till staden där ansvarig handläggare finns. En handläggare som inte känner den asylsökande och kanske inte ens har sett hennes förläggning.

Naturligtvis ”sparar” staten mycket pengar med detta personalsnåla slimmade system. Men på längre sikt blir det knappast några besparingar. Med de långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd som vi har, blir tiden som asylsökande mycket påfrestande. Människor bryts ner av ovisshet och sysslolöshet. Då, 1992, fanns det personal på förläggningen som kunde lyssna och stödja och hjälpa till med små praktiska förbättringar. På det viset kunde vi i många fall bygga upp ett förtroende för oss tjänstemän och kanske till och med för Myndighetssverige. Genom den dagliga kontakten med de asylsökande kunde vi också märka när något höll på att gå riktigt dåligt och ingripa innan det utvecklades till en allvarlig händelse.

Även 2016 är tiden som asylsökande påfrestande. När det då inte finns personal att tala med på förläggningarna så inträffar det oftare olika incidenter. Vad gör Migrationsverket då? Jo, sätter in väktare från privata vaktbolag. Eller så får polisen rycka ut. Inte så bra om man vill att de boende ska känna trygghet och få förtroende för myndigheterna. De flesta flyktingarna kommer från länder där polisen är våldsam och korrumperad och många bär på traumatiska upplevelser i samband med män i uniform.

Mitt förslag till våra styrande politiker är återgå till att låta förläggningsverksamheten för asylsökande drivas av ett statligt verk. Detta kommer att löna sig, inte bara ekonomiskt. Därefter kan man fortsätta med att avveckla New Public Management inom de andra sektorer där systemet visat sig misslyckat.

Jag planerar att skriva ännu ett blogginlägg om vad politikerna borde göra i det som kallas flyktingkrisen. Och vad de inte borde ha gjort. Förhoppningsvis är det klart om några dagar. Men det kan ju hända att Kerstin skriver något innan dess. Håll utkik på Motvallsbloggen!

/Dan Gmark

Länkar:
1) Kanske var det just då det vände, Birger Schlaug 9/2 2016
– Artiklar om New Public Management på Motvallsbloggen:
Zarembas beskrivning av sjukvården och ”New Public Management” förvånar inte 16/3 2013
– Det Stora Tågrånet – hur den svenska järnvägen styckades upp och slutade fungera, 16/12 2011
– Vad är det för politiker vi har? Eller: Vad är det för fel på de ekonomiska teorierna? 2/8 2010
Och en artikel från Gamla Motvallsbloggen, tio år gammal och fortfarande aktuell:
– Misskötsel av eldistributionsnätet, 17/1 2005


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster