Idéhistoria/filosofi&Infrastruktur&Kvinnor/feminism07/01 12:05

Vi drabbades igår av meddelandet att Annika Tiger har lämnat oss.

Annika Tiger var något av en pionjär inom svenska internet på 90-talet och en bra bit in på 2000-talet, både med sin HTML-skola och med sin blogg, som många av oss lärde oss mycket av. Hennes ansträngning, vad gällde att lära ut användningen av nätet och tillverkning av hemsidor, ligger till grund för mina hemsidor och därmed indirekt, även om jag inte snickrat ihop den själv, till denna blogg.

Annika hjälpte och stöttade alla som var intresserade av nätet och dess möjligheter men framför allt ivrade hon för att flickor och kvinnor skulle ge sig in på området och inte överlämna det åt männen. För detta drabbades hon, som så många andra duktiga kvinnor, genom åren av många manliga näthatare.

Jag träffade Annika bara en gång, i samband med en sammandragning på g:a riksdagshuset organiserad av S, inför valet 2006 men vi hade en del telefonkontakter därefter. Även om jag inte kan säga att jag kände henne väl så lärde jag känna henne tillräckligt för att konstatera att hon var en mycket ödmjuk människa som var värd att känna ett betydligt större självförtroende än hon faktiskt gjorde. Hon var duktig, ja enastående inom området på den tiden, och hon lämnar ett stort tomrum efter sig, inte bara för sina närstående utan även för oss andra, vi nätanvändare som har henne att tacka för så mycket.

Så tack, tack Annika för vad du gav oss andra, tack.

/Kerstin

Idéhistoria/filosofi&Internationell politik&Politik/ekonomi05/09 21:30

Nej, det finns inte ett enda land där 100% av befolkningen är 100% nöjd med sin regering. Å andra sidan finns det nog inte ett enda land där 100% av befolkningen är  så missnöjd med sin regering att absolut alla vill bli av med den. Så finns de alltid några galningar som till varje pris vill se sin regering falla. Så är det i Syrien också.

De syrier utanför Syrien, som flytt för att de fruktat sina liv, eller för att de varit nära att hamna i fängelse eller redan har suttit där och inte vill dit igen, är ofta mycket hatiska mot regeringen där. Det är förståeligt. Men vad jag inte för mitt liv kan förstå är hur en del av dessa människor, dock inte alla, kan vara så hämndlystna gentemot regeringen och det styrande skiktet att de gärna ser Syrien totalförstört och mängder av människor dödade för den personliga glädjen att se Assad falla.

Vi kan ju försöka att jämföra med Sverige. Här torde omkring 50% av befolkningen vara missnöjd med Reinfeldts regering och vilja bli av med den. En del av dessa är säkert rent hatiska för att Reinfeldt & Co har förstört deras liv och tagit ifrån dem allt de haft, materiell standard och människovärde, även hälsan i somliga fall. Men hur många av oss som vill bli av med Reinfeldt skulle anse att ett totalt sönderbombat Sverige där det inte fanns rent vatten, inte farbara vägar, inte några fungerande järnvägar eller någon pålitlig elektricitet och kanske inte heller fungerande telefonförbindelser större delen av dagen, ett Sverige där mellan 100.000 och 1 miljon svenskar fått sätta livet till, där gangstergäng kontrollerade gatorna och fängslade och mördade vilka människor de ville, skulle vara ett pris värt att betalas för att bli av med Reinfeldt och hans hejdukar? Åt motsatt håll, hur många borgare skulle förespråkat en sådan utveckling för att bli av med en av dem hatad socialdemokratisk regering? Inte många skulle jag tro.

Precis detta förespråkar alla de som ropar efter Västmakternas ingrepp, självfallet bombande, i Syrien för syriernas del. Vad tänker de på? Är de bara otroligt tanklösa, är de galningar eller är de rena sadister?

/Kerstin

Länkar:
Syria freezes in anticipation of American attack, Russia, Beyond The Head lines, 4/9 2013 (Citat: “If the target of the strike is destruction of the regime, then it is necessary to understand what can happen after it falls. The fall of the regime may lead to the victory of radical forces in Syria, and then the destruction of yet more civilians. However, America says that the objective of its strike is only to weaken the regime, and this means only the continuation of the civil war, with further suffering for Syrians.”)
Syria, NSA scandal push G20 summit agenda, RT 6/9 2013 (Kommentarerna är också intressanta.)
”Vi är på väg att bli al-Qaidas flygvapen”, Patrik Paulov, Proletären 3/9 2013
Footage of chemical attack in Syria is fraud, Syster Mariam, RT 6/9 2013

Många av länkarna har jag hittat på FB-sidan ”Vi som är emot imperialism

Idéhistoria/filosofi28/08 02:56

Läst på nätet om Nobels fredspris:
Det delas ut till dem som skickar flest människor till friden i graven.

/Kerstin

Idéhistoria/filosofi&Politik/ekonomi01/05 13:14

/Kerstin & Dan

Idéhistoria/filosofi&Massmedia07/10 01:45

Med anledning av ett inlägg på Svt.se Debatt av Täppas Fågelberg och kommentarerna till detta, tar jag ännu en gång upp frågan om vad yttrandefrihet innebär.

Det är nästan otroligt att så många i det här landet inte har en aning om vad vår lag om yttrandefrihet innebär. De flesta, även de flesta inom mediaeliten tycks inte heller förstå den saken med tanke på hur journalistkåren ställt sig upp – nästan som en man, och förklarat att om man inte ”värnar om” Lars Vilks rätt att yttra sig och visa sina alster, så hotas yttrandefriheten. Vad lär man sig på journalisthögskolorna idag?

Yttrandefriheten innebär nämligen bara just detta, att man har rätt att yttra vad man vill, både i bekantskapskretsen och offentligt, utom sådant som faller under sekretesslagstiftningen eller lagen om hets mot folkgrupp eller som handlar om uppmaning till allvarliga brott.

Yttrandefrihet innebär också att man har rätt att starta en egen tidning, en blogg eller sprida flygblad om sina åsikter, så länge man inte använder dessa media för att sprida sådant som strider mot sekretesslagstiftningen eller handlar om hets mot folkgrupp eller uppmanar till brott.

Yttrandefriheten innebär däremot inte att man har en oförytterlig rättighet att få yttra sig i vilket medium som helst, har rätt att få in artiklar eller uttalanden i vilken tidning som helst som man vill ha in sitt alster i, eller i radio och TV, som somliga förefaller tro. Den innebär inte heller att man har rätt att få visa sina konstnärliga eller amatörmässiga alster i vilken lokal man vill. Här står nämligen den heliga äganderätten ivägen och ägaren av en tidning, eller ansvarige för radio eller TV, har rätt att bestämma vad som ska publiceras eller yttras i dessa medier, liksom ägare av utställningslokaler har rätten att bestämma vad som ska visas i dessa. Det är ganska naturligt att det är på det sättet för det skulle vara omöjligt att låta varenda svensk yttra sig i media om allt de irriterar sig på eller vill föra fram till allmänheten, eller låta varenda etablerad konstnär eller svensk som kluddar lite på sin fritid, visa sina alster varhelst han vill visa dem.

Nu skriker folk i högan sky om censur hit och censur dit så fort någon inte släpps fram i media, framför allt klagar många bittert på censur om somliga inte ständigt får föra fram sina invandrarfientliga åsikter i våra stora media. Då vet man inte vad censur är emellertid.

Censur är när staten bestämmer vad man får säga offentligt. Förr hade vi en myndighet som censurerade filmer ex. Den såg filmerna i förväg och kunde beordra bortklippning av scener av ena eller andra orsaken. Censur är exempelvis när det finns en myndighet som läser medborgarnas brev och stryker allt som staten anser att man inte får skriva, eller en statlig myndighet som bestämmer vad media får skriva om det ena och det andra. Det är däremot inte censur när en redaktör stryker vissa insändare eller inte tar in vissa artiklar. Det är refusering. Refusering är varje mediaägares rättighet. Ogillar man den saken får man starta en egen tidning, TV-kanal eller blogg.

Sen finns det förstås något som brukar kallas självcensur, och som handlar om att som journalist inte skriva sådant som kan förarga chefen, hindra karriären eller leda till utebliven löneförhöjning. Men det är inte huvudfrågan i det här inlägget.

Mediafolk skriker igen, och har så gjort många gånger förr, för att rasisten Lars Vilks inte släpps fram var som helst. Det var ett förfärligt liv om hotet mot yttrandefriheten när en ansvarig för en konstutställning vägrade att visa hans muhammedteckningar för några år sen. Men milda makter, massor av konstnärer och amatörmålare får sina verk refuserade på samlingsutställingar runtom i landet utan att en enda kulturpersonlighet skriker sig hes över hotet mot yttrandefriheten. Samma sak gäller artiklar, mängder av människor får sina artiklar refuserade i våra stora media utan att journalister vrålar som stuckna grisar om att detta hotar yttrandefriheten.

Kort sagt, Lars Vilks har aldrig blivit censurerad, däremot refuserad, vilket är ett öde som han delar med många tusen andra människor, mig bland annat och det är knappast något som hotar yttrandefriheten. De som anser att det faktum att just Vilks verk blir refuserade är en katastrof för landet och måste alltså ha andra skäl att anse detta än att det hotar yttrandefriheten.

Avslutningsvis lägger jag in ett äldre inlägg om saken här, som handlar om kulturpersonligheters/journalisters dubbelmoral vad gäller den här frågan. Det handlar om skillnaden på reaktionerna inför refuseringen av Vilks på en utställning och utgivningen av en roman av Maja Lundgren som namngav och avslöjade en del kulturpersonligheter:

Vilksdiskussionen kontra Maja Lundgren-diskussionen 12/9 2007)
Det är väl underligt, när det gällde Vilks och hans ganska illa hopkomna bild av Muhammed som rondellhund, då handlade hela massmediadiskussionen inte om något annat än om yttrandefriheten. Då insåg ingen i massmedia att lagen inte ger vem som helst en oförytterlig rätt att visa eller publicera vad som helst som han eller hon vill visa eller publicera varhelst han/hon vill visa eller publicera det.

När det kom till Maja Lundgrens bok, då visste varenda skribent att det är en skillnad mellan “god smak” och “yttrandefrihet” och att ingen har rätt att få sina alster publicerade var som helst bara för att vi har yttrandefrihet. I det fallet anklagar mängder av skribenter Bonniers för att man haft den dåliga smaken att ge ut Lundgrens bok. Här har jag inte hittat en enda människa (bortsett från en Bonnieranställd!) som ställt sig upp i massmedia och försvarat Maja Lundgren med argumentet att vi ju har yttrandefrihet i Sverige varför det inte bara är helt i sin ordning att Bonniers publicerat boken utan dessutom förlagets förbannade skyldighet att göra det, på grund av yttrandefrihetslagstiftningen.

Nej i Maja Lundgren-fallet så “hade Bonnier inte behövt”, ja borde man inte ha publicerat boken. I det fallet var tydligen, enligt en upprörd skribentkår, Bonnier i sin fulla rätt att neka Maja Lundgren utgivning på grund av bokens dåliga kvalitet – och borde ha gjort det.

Däremot hade inte Gerlesborg rätt att vägra ställa ut Vilks bild, för då gjorde man våld på en konstnärs yttrandefrihet, enligt diskussionen om Muhammedbilden.

Vad ska vi kalla detta? Dubbelmoral? De egna tårna vill man inte bli trampad på, i yttrandefrihetens namn, andras tår däremot är man enligt lagen om yttrandefrihet skyldig att trampa på, i synnerhet på muslimers ömma tår.

Länkar:
– “Pressetiska regler innebär censur”, DN
Det var ju bra att få veta att Bonniers inte kan refusera något pga att man absolut inte sysslar med censur. Ska genast skicka in ett par manus till Bonniers (se länken ovan).
– Maria Schottenius: Att överväga är inte censur, DN
– Kollegor rasar mot Maja Lundgrens roman, AB
– Branschen kritisk mot Bonniers, Svd

Det ruggiga i hela den här cirkusen är att mängder av journalister, och andra, avslöjar sin egen rasism när de tar ställning på det här sättet visavi Vilks teckningar respektive Lundgrens roman. Det kan knappast avspegla något annat än att de tycker att Vilks åsikter är både bra, värda att offfentliggöras och absolut inte oetiska, eftersom om de vore det, som de ansåg att Lundgrens bok var, så skulle de ansett att hans teckningar också borde ha refuserats, på grund av deras usla kvalitet eller deras otetiska karaktär.

Vilks hånar muslimer och deras tro och det är skillnad mellan att håna och att diskutera seriöst, att kritisera seriöst. Det senare är fullt i sin ordning. Det förra är lågt och föraktligt. I synnerhet när hånet drabbar en klart diskriminerad grupp, diskriminerad både i Sverige och övriga Västvärlden.

Att ge Vilks invandrarfientliga åsikter så stor plats i media som man faktiskt gör är oetiskt. Det skriver jag också om i ett tidigare inlägg. Övriga inlägg på den här bloggen  om fallet Vilks finner man här.

/Kerstin

Idéhistoria/filosofi&Internationell politik&Politik/ekonomi14/01 03:42

Det är ju så att när man, som jag, har varit med i nära 70 år (nå jag är bara 68) och dessutom har varit politiskt intresserad sedan man var 15 år, så har man upplevt en del och kommer ihåg ganska mycket av det som hänt på den politiska arenan de senaste 50 åren. Det är ett halvt århundrade.

Tänker jag mig tillbaka till min egen ungdom så visst, jag läste om första världskriget och hur det var, men det kändes som om det utspelade sig i en annan tidsålder, som om det definitivt var urhistoria och låg så långt tillbaka i tiden att det inte var av annat än historiskt värde – och knappt det. Visserligen föddes även mina föräldrar efter första världskrigets slut, men de upplevde båda depressionen under 30-talet och berättade ju en hel del om sin barn- och ungdom, hur det var då, liksom de berättade om andra världskriget. Eftersom min pappa var mycket intresserad av krigs-och militärhistoria, som även jag blev av det skälet, kom jag att leva med andra världskriget som liten. Så även om detta krig slutade när jag bara var 1 år gammal känns det ändå som om jag upplevde det. De här perioderna blev ganska levande för mig genom deras berättelser, liksom fattigdomen på 30-talet och ett samhälle som få unga människor idag kan föreställa sig, än mindre kan de förställa sig att det kan bli så igen, vilket faktiskt är på gång.

Idag, när jag tänker tillbaka, inser jag ju att första världskriget slutade bara 26 år innan jag föddes och det inte alls var så lång tid som jag tyckte då. Min mormor och morfar föddes omkring 1875. De var alltså 44 år när detta krig bröt ut ute i Europa. Och nu tycker jag själv att det inte var speciellt länge sen Kennedy blev mördad, 1963, fast det snart är 50 år sen och som de flesta som var med då, minns jag precis när och hur jag fick budet om de tragiska skotten. Sak samma med kuppen i Chile mot Allende, som kändes som en stor tragedi, liksom de militärkupper vi såg i andra stater i Sydamerika. Tänker jag till, och det är inte alltid man gör det vad gäller den här saken, inser jag att för dem som idag är strax under de 40 är dessa händelser så avlägsna att de verkar lika stenålders för dem som jag tyckte att första världskriget var då jag var yngre.

Det är alltså lätt, när man sitter härhemma och bloggar, att inte tänka på att dagens unga människor, de som är under 40 år, ja till och med under 50, inte rimligtvis har något levande och medvetet minne av exempelvis Vietnamkriget. För många av dem, och i synnerhet eftersom man inte skriver eller talar så mycket om denna historia numer, är säkert befrielserörelserna i kolonierna i Asien och Afrika, och kampen för politiskt oberoende från kolonialmakterna, troligen helt okända företeelser. För dem har de afrikanska och asiatiska staterna alltid varit självständiga. Detta innebär naturligtvis att de bedömer det som händer idag på den internationella politiska scenen på ett helt annat sätt vi som har ett halvt århundrade i levande minne och som börjar tycka att 50 år inte är en speciellt lång tid.

För mig är det som händer idag, med USA:s krig, där Sverige också till min oerhörda sorg, deltar numer, bara en fortsättning på dessa krig men idag handlar det om att veva historien baklänges, om att USA, Storbritannien och Frankrike försöker återkolonialisera de stater som blev självständiga under kvartseklet efter andra världskrigets slut. Men även 30-talets fattigdom förefaller ex. IMF (vilket i praktiken är USA) fast beslutet att återinföra igen.

Jag kom att tänka på det här idag, sedan jag hade lyssnat till Björn Kumm på OBS Kulturkvarten på eftermiddagen, där han tar upp den här historien, som alltså är min generations politiska skeenden, och gör det på ett mycket bra sätt. Vi som var med minns det mesta av det han talar om och för oss, som sagt, utgör den här historien en viktig bakgrund till det som händer idag.

Den som är intresserad av 1900-talets internationella historia men inte känner till den speciellt väl borde finna Kumms program mycket intressant. Det ger förstås ingen verkligt djupgående bild och analys av denna historia men en mycket bra övergripande sammanfattning: Björn Kumms text på Sveriges Radios hemsida.

Den som vill läsa något nytt om ett av dessa återkolonialiseringsprojekt, nämligen om Libyen, kan göra det på StAns blogg; Utländsk invasion av Libyen förestående?

/Kerstin

Länk:
- Historien bakom dagens upphetsade rubriker, SR OBS Kulturkvarten 13/1 2012

Idéhistoria/filosofi&Livsfrågor01/11 15:39

Med anledning av att varje politiskt mått och steg som tas i världen utvärderas av marknaden och dess utvärdering presenteras oss i media samtidigt med de politiska besluten, vore det inte dags att anta en ordentlig modernisering av våra vanligaste böner. Eftersom jag är gammalmodig och en gång lärde mig den äldre versionen som jag tycker är betydligt högtidligare föreslår jag alltså:

Bön till Finansmarknaden
Finansmarknaden vår, du som är på Wall Street
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja i samhället så som på börsen.
Vårt dagliga bröd giv oss idag
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Utsätt oss icke för frestelse,
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty Riket är ditt,
och makten och härligheten
i evighet.
Amen

Samt förstås också:

Välsignelsen
Börsen välsigne oss och bevare oss.
Finansmarknaden låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Aktieägare vänden era ansikten mot oss och give oss frid.
I Finansmarknadens, Börsens och de heliga Aktieägarnas namn.
Amen

/Kerstin

Idéhistoria/filosofi&Ideologier/propaganda&Internationell politik01/11 02:20

Det här inlägget skulle ha lagts in i fredags, men så försvann bloggen. Så det kommer här istället, lite sent med tanke på aktualiteten.

Konstaterar att nu har vi ännu en version av hur det gick till när Ghadafi mördades. Tror det är den sjätte eller sjunde versionen jag tar del av så man undrar ju hur han faktiskt dog. Nå, det må vara hur det vill med den saken. Det spelar ingen roll nu. Vi kan bara konstatera att USA:s ledarskikt, och stora delar av amerikanerna såväl som befolkningarna i Europa, älskar detta mördande och gärna firar det stort att våra politiska ledare ägnar sig åt utomrättsligt mördande i stor skala.

Men sen slår det mig:

Här har varje känd diktator eller terrorist, som mördats av USA, eller av en missnöjd befolkning, visats upp för hela världen. Che Guevaras lik, på sin tid, visades upp för media och foton av den döde Che fanns i varenda större tidning världen över, även i mindre sådana, på det att ingen månde tvivla på att han verkligen var död.(1)

Mordet på Cauchescus (1989) filmades och lades ut för världen att beskåda, liksom bilderna av hans och fruns lik liggande där på betongplattan vid väggen mot vilken de sköts (2)(så hittade rumänerna massgravar som man beskyllde den mördade ledaren för sen visade det sig att det handlade om lik som hade grävts upp på en vanlig kyrkogård, tricket har använts förr alltså och den gången gick jag på det).

Hängningen av Saddam Hussein visades också för hela världen, på YouTube och jag gissar också i ett antal TV-sändningar.(3)

Ghadafis sista stunder, tillfångatagandet av honom, filmades och visades upp för världen och sedan gjordes hans döda kropp till ett allmänt skådespektakel i ett kylrum i Misurata.(4)

Men tänk – den döde Usama bin Ladins lik, det bara försvann – snipp, snapp snut – så var sagan slut.(5) Detta lik kastades i havet, påstods det, på det att han icke månde få en grav som hans anhängare kunde vallfärda till. Vem tror på det idag? Varför denna omsorg och detta hemlighetsmakeri just när det gällde honom.

Jag bestämde mig, mest av bekvämlighetsskäl, efter vissa funderingar, att acceptera skrönan om hur modiga amerikanska sälar bröt sig in i bin Ladins stora hus och sköt honom, obeväpnad som han sades ha varit (även där serverades vi ett antal olika versioner av hur det gick till förresten) eller för att strunta i saken. Idag tror jag inte ett ögonblick på historien om mördandet av bin Ladin längre. Nu är jag istället övertygad om att bin Ladin hade varit död ett antal år redan och nu hade han tjänat ut som USA:s superfiende. Då gällde det att avliva mytspöket bin Ladin på sådant sätt, att man inte behövde erkänna att ett antal framträdanden av honom, under senare år, varit fejkade, att han inte funnits alls under merparten av den tid som man använt honom som den moderna tidens Hin Onde, att skrämma vuxna med som man i Sverige förr skrämde barn med sotarn. Dessutom måste man ju visa att USA hade segrat i kriget mot bin Ladin – till slut.

USA startar krig med lögner, det vet vi, och man ljuger ihop segrar om man inte har någon sådan att visa upp.

Vem minns inte när Bush förklarade segern vunnen i Irak? Och hur det var med den segern? Den är i själva verket inte vunnen än. Det är fortfarande inte fred i Irak och inte någon västerländsk demokrati heller, som ju var vad man påstod sig ha som målsättning att skapa där. (6)

Jag växte upp strax efter andra världskriget och vi som gjorde det fick lära oss att 1900-talets, ja historiens allra värsta förbrytare och massmördare var Adolf Hitler. I många spelfilmer om andra världskriget visade man upp hur han torterade sina ”fiender” samt avrättade dem utan rättsliga procedurer. Något så bestialiskt kunde ju ingen normal människa beordra eller genomföra. Sånt gjorde man på medeltiden men inte i vår civiliserade tid, alltså måste Hitler ha varit galen. På senare år har vi som är lite äldre fått lära om på den här punkten, att det i själva verket är frihetens stamort på jorden och den mest beundrade demokratin av alla, USA, som torterar, massmördar och avrättar folk runtom i världen, skyldiga som oskyldiga och utan rättsliga prövningar. Och idag är även det tidigare så fredliga och civiliserade Sverige med och bidrar till dessa skändligheter och det ska vi alla vara glada för och uppskatta. Tänk så tiderna förändrats.

Det var inget långt steg, tidsmässigt alltså, mellan det vi en gång, i min ungdom, betraktade som en självklar civiliserad humanism och återgång till medeltida barbarism. Vi har återigen offentliga avrättningar dessutom, men vi är ju tekniskt mer avancerade idag så numer tar vi del av dessa via nätet, inte genom att gå till torget och titta på dem IRL. Skillnaden är hårfin, i synnerhet som människor skrattar åt, hurrar och firar dessa avrättningar. Det gjorde man även vid de offentliga avrättningarna på torgen. Men i min ungdom skrattade man inte åt sådant och man firade det inte heller.

Så snabbt kan samhällen degenerera. 

/Kerstin

Länkar:
1) Che Guevara , död 1967, Wikipedia
2) Nicolae Ceaușescu, Wikipedia 
3) Saddam Hussein hängd 30/12 2006 i Bagdad
4) Gaddafi Was Captured Alive And Murdered, Al Jazeera 21/10 2011
4) ‘I killed Gaddafi’, claims Libyan rebel as most graphic video yet of dictator being beaten emerges, MailOnline 24/10 2011 (Hur mycket penner var det man utlovat for dödandet av Ghadafi?)
4 USA-soldater mördade Gaddaffi, Nyhetsbanken,23/10 2011
5) USA:s hederskultur återupprättad, bin Ladin mördad, Motvallsbloggen 2/5 2011
5) Inte bara USA:s nederlag – världens nederlag, Motvallsbloggen 5/5 2011
5) Reflections on the official announcement of the death of Osama bin Laden, Thierry Meyssan, Voltairenet.org 8/5 2011
6) Iraq Syndrome, Robert Koehler, Coto Report 1/11 2011
6) Get Over It Getting Over Over There, Pen and Sword 1/11 2011
Tillagd länk 3/10 2011:
- America’s Death Pornography Culture: Celebrating brutal deaths of Qaddafi and Saddam, Wayne Madsen, Global Research 2/11 2011
- Murder as an Instrument of Foreign Policy, The CIA as Executioner, Liaquat Ali Khan, Counterpunch.org 2/11 2011
- The Anti-Empire Report. It Doesn’t Matter to Them If It’s Untrue. It’s a Higher Truth, William Blum, Counterpunch.org 2/11 2011

Idéhistoria/filosofi&Ideologier/propaganda02/08 14:21

Läser en artikel i AB idag, om Lasermannen som sköt på invandrare i Stockholm i början av 90-talet och som fortfarande sitter inne, vår lite blekare kopia av Breivik. I artikeln (som jag inte kan hitta på nätet) påstår Journalisten Anders Johansson, alldeles korrekt, att Lasermannen inspirerades av den tidens invandrarfientliga samhällsklimat, men sen kommer det som jag hört ett flertal gånger på senare år, detta klimat skapades av Ny Demokrati. Sanningen är en annan,  nämligen att det var media som skapade klimatet ifråga och dessutom skapade Ny Demokrati och gav partiet en plattform att verka utifrån.

Ny Demokrati (NyD) bildades den 4 februari 1991 vid ett möte i Skara av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson och det fick en otrolig massmediauppmärksamhet och kunde därför kamma hem 6,7% av rösterna i valet 1992 1991 och därmed säkra sig en plats i riksdagen. Partiet blev emellertid snart en tummelplats för alla tänkbara främlingsfientliga individer. Innan Ian Wachtmeister gav upp hann han införa regeln i partiet att nya medlemmar måste godkännas av partistyrelsen, ett klart fascistiskt drag. Demokratiska partier står normalt öppna för alla som vill bli  medlemmar och sedan ska man bete sig väldigt illa och klart motarbeta partiets målsättning för att man ska uteslutas. Men här var det partiledarna som från början godkände nya medlemmar.

De främlingsfientliga strömningar som partiet red på hade skapats av media. Under flera års tid hade dessa skrivit och talat om invandrare och flyktingar på ett klart främlingsfientlighetsbefrämjande sätt varför landet redan var berett för Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det vill journalister och media inte kännas vid idag. Det går dock utmärkt att gå tillbaka i tidningsläggen och kontrollera hur det faktiskt var. I stort sett alla våra stora tidningar hade någon invandringskritisk artikel varje vecka, ibland flera gånger per vecka åren 1989-1993. (Tillägg: GP började lika illa men sen hände något där och som genom ett trollslag höll GP en mycket snyggare profil i invandrarfrågan än de andra stora drakarna. Även Borås Tidning, som är en högertidning, höll en snygg profil.)

Årsskiftet 1991-92 var jag så upprörd över medias agerande i den här saken att jag satte mig ner och skrev. Det blev ett manus på omkring 250 sidor, som jag, efter flera omarbetningar de närmaste två åren, då situationen och skriverierna i media bara blev allt värre och alltmer främlingsfientlighetsbefrämjande, lämnade till Ordfronts förlag, sannolikt någon gång under 1992 eller 1993 – där det försvann. Utvecklingen var så snabb att manuset blev föråldrat på bara några månader. Det jag varnade för i den första versionen hade redan skett 1993. Jag gav upp att försöka få manuset, eller en bearbetning av det, publicerat. Dessutom är det inte lätt att få ut en bok som är så starkt kritiskt till hela mediasverige. Man ska ju helst vara journalist för att få en bok utgiven och om man nu drar ner byxorna på hela journalistkåren underlättar man inte för sig.

Men så här skrev jag i början av år 1992, bl.a. om vad som började hända i slutet av 80-talet:

Jag lyssnade till radioreportrar och TV-reportrar med allt större förundran. De började låta alltmer flyktingfientliga allihop…….

Allt oftare framställdes flyktingarna försåtligt som slöa‚ försoffade‚ lata och ovilliga till hederlig arbete. Ordvalet när man talade om dem började alltmer likna det som används när man klagar på kriminella och ungdomsbrottslingar: ”Man borde ställa krav på flyktingarna”‚ hette det‚ och ”Det daltas för mycket med dem”‚ sade vad man trott vara kunniga och upplysta journalister.

Det skulle bli ännu värre. När fördämningarna väl hade brustit började journalister frossa i att framställa flyktingar och invandrare som problem och asociala element och plötsligt blev det en mycket angelägen uppgift att släppa fram rasister och extremister i massmedia också‚ för att i yttrandefrihetens namn ge dessa en möjlighet att propagera för sina suspekta och djupt antidemokratiska och antihumanitära åsikter.

I tidningarna började intervjuer med rasister förekomma allt oftare och plötsligt föreföll det som om en av journalisternas mest angelägna uppgifter var att värna om rasisternas rättigheter och deras rätt att komma till tals i massmedia och få propagera för sina åsikter. I TV sändes program efter program där flyktingarna direkt eller indirekt utmålades som ett stort samhällsproblem.

När så främlingsfientligheten ökade säger samma journalister som bidragit till att detta sker‚ att det beror på den långa tystnaden om problemen med invandrarna.

Idag påstås det främlingsfientiga samhällsklimat som inspirerade Lasermannen alltså ha berott på Ny Demokrati, enligt journalister som talat om saken. Anders Johansson är inte den förste jag hör framföra denna åsikt.

Ännu ett utdrag ur mitt gamla manus ur avsnittet om hur synen på invandrare förändrades av media från omkring 1989 föranlett av det faktum att vi fick se alltfler attentat mot invandrare, flyktingar och flyktingförläggningar:

Inte nog med det: Flyktingar attackeras och hotas‚ mördas och misshandlas numer‚ vi har haft mer än ett allvarligt attentat mot flyktingar varannan vecka‚ genomsnittligt‚ under flera år.

Inte bara flyktingarna utan även övriga invandrare har plötsligt blivit ett gigantiskt samhällsproblem. Invandrare sägs vara mer kriminella än vi svenskar. Deras barn är i högre grad än svenska barn problematiska och de arbetar inte i samma utsträckning som svenskar‚ men analyser av dessa förhållanden‚ om de påstådda problemen verkligen är sanna‚ och i så fall vad de kan bero på‚ lyser med sin nära nog absoluta frånvaro i massmedia.

Vi kan alltså konstatera att massmedias bild av invandraren har förändrats på ungefär två år från att ha varit en bild av invandraren som en samhällsnyttig människa som gett vårt land mycket och som varit med och slitit ihop till vårt välstånd‚ och flyktingen från att ha varit en människa som är förföljd och i behov av asyl och stöd i vårt land‚ till att båda grupperna är gigantiska samhällsproblem och en ekonomisk belast­ning som vi inte har råd med. Man kan inte förundras över att främlingsfientligheten ökar i vårt land under sådana omständigheter.

Massmedias folk bär huvudansvaret för detta och varje journalist som använt de uttryckssätt i samband med diskussioner om invandrare och flyktingar som dem som diskuteras i den här boken‚ varje redaktör som inte sett till att informera svenska folket om att det fortfarande utvisas flyktingar‚ (ja att majoriteten av dem blir utvisade‚) och som tillåter sin tidning att rapportera om flyktingarna så att svenska folket får intrycket att alla som kommer också får stanna i landet‚ (vilket är vad många människor tror idag på grund av sättet att skriva om flyktingarna)‚ varje rubriksättare som sätter vilseledande och hetsande rubriker i våra tidningar är medskyldig till varje terrordåd som begåtts och begås mot en invandrare eller mot en flykting‚ lika skyldig som den som utför dådet‚ eftersom han eller hon aktivt bidragit till att hetsa upp allmänheten‚ inte minst ungdomarna‚ mot invandrare och flyktingar. De är likaså skyldiga till de terrorhot som försvararna av invandrarnas sak och flyktingars rätt utsätts för från rasistiskt håll.

Jag var verksam vid universitetet vid den här tiden och roade mig med att fråga en del akademikerkolleger, som också började uttrycka oro över alla flyktingar som kom, hur många sådana de trodde fick uppehållstillstånd varje år. Gissningar brukade ligga någonstans mellan 50 och 100 000. I verkligheten handlade det om c:a 15.000/år. Intrycket av hur många som kom hade dessa personer inte skaffat sig genom att bedriva seriös forskning förstås, utan från medias sätt att skriva om saken.

Nedanstående kollage, som jag satte samman för manuset 1992, visar en liten del av hur det såg ut i media på den tiden.

rubriker

Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92

 Så här skrev jag i en av de sista bearbetningarna av manuset, som  jag gjorde för att uppdatera manuset sommaren 1993:

Allting går svindlande fort just nu och under sommaren har jag till min förtvivlan fått uppleva hur människor‚ som jag betraktat som goda vänner och förnuftiga personer‚ skrattar gott åt rasistiska historier vars innebörd är att en bra kosovoalban är en död kosovoalban och att färgade flickor endast duger till en sak. Jag har också fått mig serverad en väl genomtänkt kulturfascism‚ en variant av den gamla rasismen som chockerar mig. Den klargjordes för mig av en välutbildad tekniker som visste att berätta att invandrarna är ofantligt mycket mer kriminella än svenskar och att detta beror på att de kommer från kulturer med så hårda levnadsförhållanden att man i dessa utan vidare sticker kniven i medmänniskor utan att anfäktas det minsta av dåligt samvete och sådana människor borde vi inte ta in i vårt land. Det var inte krigsskadade människor från krigsområden han talade om‚ försäkrade han‚ utan om vanliga människor från andra kulturer helt enkelt‚ där sådant var en del av kulturen. När jag förklarade att jag inte förstod vilken kultur han talade om och aldrig hade hört talas om de kulturer han beskrev blev han arg och förklarade prompt att jag var dum. Så var det bara i invandrarnas kulturer och mycket tydde på att denne man även ansåg att kriget i f.d. Jugoslavien orsakades av sådana kulturellt bestämda tendenser att mörda och slå ihjäl utan skrupler. Vi skulle inte ta hit flyktingar från detta område därför att de ju hade en kulturellt bestämd tendens att bli mördare och torterare. Det hade han sett på invandrarungdomar i Stockholm som levde som kungar i sin kriminalitet och som ägnade sig åt att sticka ner människor på löpande band. Han hade inga som helst förmögenheter att se likheter mellan de svarta i USA och de svenska invandrarungdomar som han talade om och förnekade bestämt att invandrarungdomar diskrimineras i vårt land.

Denne mans väl genomtänkta och sammanhängande ideologi‚ grundad i vanföreställningar och okunskap förstås som all rasism och kulturfascism‚ var så skrämmande att man mådde fysiskt illa av att höra den. Jag trodde inte att det hade gått så långt – ännu‚ att välutbildade människor kunde hysa sådana åsikter och att de inte insåg att de var offer för fördomar och myter om människor från andra kulturer. Vad värre‚ eftersom denne man har goda kontakter med polisen‚ anar jag att hans kulturrasism också är spridd i vår poliskår idag‚ att det är från poliser han fått sin information om den ofantligt mycket högre kriminaliteten bland invandrare. Att det troligen förhåller sig så fick jag senare andra indicier på då ungefär samma föreställning, men aningen mer sofistikerad, serverades mig av en tämligen välutbildad person som är anställd inom kriminalvården.

De som skrattade gott åt rasistiska historier ansåg att jag var dum som protesterade och de kunde inte se någon skillnad mellan dessa historier och norgehistorierna som gick för några år sedan. De var ju bara kul. Att norgehistorierna inte gick ut på att endast en död norrman är en bra norrman eller att norska flickor endast dög till en sak‚ att norgehistorierna handlade om att driva med folk i ett land som gått om oss, ekonomiskt, det var oväsentligt. Man ville inte se skillnaderna och ville inte förstå vad man medverkar till genom att dra och skratta åt de här rasistiska historierna. Att man genom att berätta sådana historier uppmuntrar rasister och extremister och tanklösa och okunniga ungdomar att attackera invandrare och flyktingar‚ det kunde dessa personer absolut inte förstå. Likheterna med trettiotalets Tyskland‚ där man berättade liknande historier om judar‚ insåg man inte. (Den svenska invandrar- och flyktingpolitiken, K Berminge)

Medias hetsande mot invandrare och flyktingar upphörde tvärt efter att Expressen hade gått ett steg för långt och haft Rubriken ”Kör ut dem” i stora svarta bokstäver på förstasidan, även på löpsedeln, om jag inte missminner mig. Det resulterade i viss eftertänksamhet och i att Expressens chefsredaktör fick gå.

Då hade man ännu inte hunnit övergå till ren antiislamism i media, som är det normala idag då vi alla är med och för krig mot Islam, i Afghanistan (fast tydligen för den i Libyen), och som var orsaken till den förhastade slutsatsen att illdåden i Norge var ett islamistiskt sådant. Jag förutspådde dock redan, i nämnda manus, att vi var på väg i den här riktningen.

Tänk, efter kriget fanns det inte en enda nazist i Tyskland, det fanns inte ens folk som hade varit nazister före kriget. Nästan inte en enda av de dryga 30% som hade röstat på Hitler hade överlevt kriget – tydligen.

Mänskligt kanske, att inte vilja kännas vid sin skuld, men icke desto mindre gravt historieförfalskande.

/Kerstin

länkar:
– Det skjuts på invandrare igen – en återblick, Motvallsbloggen 23/10 2010
– Den svenska invandrar- och flyktingpolitiken, K Berminge, opublicerat manus
– Vårt samhälle har bekräftat Anders Breiviks världsbild, J Guillou, AB 31/7 2011

Idéhistoria/filosofi&Ideologier/propaganda16/06 04:03

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”, skrev George Orwell 1948 i sin bok 1984. Vi är inte i krig mot Libyen, säger Barack Obama, som fått mothåll från kongressen för att han inte begärt kongressens medgivande för USA:s bombande/krigande i Libyen, som USA:s konstitution kräver:

”We’re not engaged in sustained fighting. There’s been no exchange of fire with hostile forces. We don’t have troops on the ground. We don’t risk casualties to those troops. None of the factors … has risked the sort of escalation that Congress was concerned would impinge on its war-making power.” (White House to Congress: We Don’t Need Your Authorization On Libya, Huff.Post)

(Min övresättning: Vi är inte involverade i något utdraget krigande. Det har inte varit något utbyte av krigsaktiviteter mellan fientliga trupper. Vi har inga soldater på marken. Vi riskerar inga mänskliga förluster i dessa trupper. Ingen av faktorerna….. har riskerat den eskalering som kongressen varit orolig för skulle påverka styrkans krigsförmåga.)

I sanning en vansinnig värld vi lever i idag: Bombande är inte krig. Om inte några egna soldater dör så krigar man inte. Om det land vi krigar i inte besvarar vår eldgivning så är det inte krig. Om vi inte tänker bomba så länge så är det inte krig.

Kafkas värld börjar verka alltmer normal i jämförelse med den värld vi faktiskt lever i.

Eller som Motvallstanten uttryckte saken i en bloggpost 10 augusti 2006:

 

1984

/Kerstin

Rekommenderas idag:
– Inlärd hjälplöshet, ”shit happens” versus ”konspirationsteorier”, Ett nytt penningsystem

Länktillägg 19/6 kl. 13.50:
Idag hittar jag den här sidan på  på  The Washington Times, som tydligen skrevs samma dag som jag skrev detta inlägg. Två själar samma tanke kan man säga. Alltid skönt att finna att man inte är ensam om sina tankar. Där kan man bl.a. läsa:

This is postmodern humanitarian interventionism. According to the liberal apparatchiks in the White House, Mr. Obama can bypassCongress simply by redefining “hostilities.” War is no longer war. It is whatever Mr. Obama says it is – or isn’t. George Orwell warned that the perversion of language is the first step on the dark road to authoritarianism.

(min översättning: Detta är postmodern humanitär interventionism. Enligt liberala ”apparathcnikar” i Vita Huset, kan Mr Obama strunta i kongressen genom att  helt enkelt omdefiniera ”fientligheter”. Krig är inte längre krig. Det är vad än Obama säger att det är – eller inte är. George Orwell varnade för att preversionen av språket är det första steget på en mörk väg som leder till ett auktoritärt system (auktoritärianism).

Sen är det förstås dystert att det verkar vara en konservativ som kommit till denna insikt. Synd att de koservativa inte gjorde det redan när Bush lögnaktigt förklarade att Irak måste krossas för att man hade massförstörelsevapen och hävdade att Saddam låg bakom 9/11.

/DS

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster