augusti 2009


Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi29/08 17:56

När jag var barn, och ung, åren efter andra världskriget, hade den biologistiska människosynen (att tolka alla mänskliga beteenden utifrån biologin) råkat i så totalt vanrykte, på grund av Hitlers alla illdåd, att få ville jämföra människor med djur och ännu färre försökte tillämpa och tolka samhället utifrån en socialdarwinistisk utgångspunkt. Hitler, som grundade sin ideologi på en konservativ variant av socialdarwinismen, hade misskrediterat sådana förfaranden så till den milda grad att ytterst få kunde tänka sig att hävda att konkurrens och utslagning var naturens eviga och allomfattande lag.

Två sorters socialdarwinism
Det har hela tiden funnits två sorters ”socialdarwinism”. Dels hade vi den variant som man brukar anse att Herbert Spencer (1820-1923) var fader till. Det är denna variant man vanligen avser när man talar om ”socialdarwinism”. Jag brukar kalla den den liberala socialdarwinismen. Spencer var mannen som myntade det uttryck som senare de flesta kommit att förknippa med Darwin och hans evolutionsteori, ”survival of the fittest” (de bäst anpassades överlevnad). Han var liberal och för liberaler finns det bara individer. Han tog förtjust emot Darwins evolutionsteori och menade att Darwin hade hittat de utvecklings- naturlagar som gällde för alla biologiska arter, och han menade att de gällde (borde gälla) också i samhället. I det naturlagsenliga samhället överlevde individer genom att konkurrera om resurserna med alla andra individer. De sämre anpassade gick under och det var en naturlag som man inte skulle göra våld på i samhället. Välgörenhet, tyckte de extrema liberalerna, var av ondo då det möjliggjorde för de undermåliga människor att överleva och fortplanta sig och därmed att degenerera människosläktet. Om man lät människor konkurrera fritt skulle alla göra det de var bäst på och de bästa överleva. Det skulle dels leda till en förädling av människomaterialet, dels till en teknisk utveckling och därmed till det bästa tänkbara samhället för alla.

Spencer har haft ett stort inflytande över samhällssynen i USA, medan den ledande liberalen i Europa blev John Stuart Mill (1806-1873) som senare blev socialliberal. Han insåg nämligen att människor föddes med helt olika förutsättningar och att samhället, för att det sant liberala samhälle skulle fungera, måste ingripa en del och ge människor åtminstone lite mer likartade förutsättningar från början, som ex. god utbildning, vilket förmodligen är skälet till att ex. Johan Norberg betraktar honom som en ren förrädare mot det liberala idealet. (1)

För den klassiskt konservative var människan i grunden ond. I urtiden hade alla individer levt i ett allas krig mot alla. Samhällsbildningar uppstod, tänkte man sig, i Thomas Hobbes (1588-1679) anda, när människor slöt sig samman och valde en ledare, en kung, vars huvuduppgift var att att se till att lagar stiftades och att människor följde lagarna, så att människor kunde leva i fred med varandra.
Samhället liknades, av de konservativa, vid en organism, där varje individ fyllde samma funktion i samhället som ett kroppsorgan i en kropp. Var och en hade sin uppgift att fylla och fyllde alla denna uppgift och följde lagarna, skulle samhället bli gott för alla.

Konservativa tenderade att betrakta stabilitet och långsamma samhällsförändringar som idealet. Traditioner hade, menade man, utvecklats genom århundraden och de representerade därför urgammal mänsklig erfarenhet och kunskap, därför skulle man värna om och bevara traditionerna. Det anstod inte enskilda människor att sätta sig upp mot överhögheten. Kungen skulle vara oavsättbar, oavsett hur han styrde, för ett samhälle utan överhuvud var ändå alltid värre att leva i än en stat med en tyrannisk furste.

Några århundraden senare skulle Edmund Burke (1729-1797) komma att formulera det som blev den klassiska konservatismens ideologi. Den formulerade han som svar på den franska revolutionen och den stipulerade exempelvis att revolutioner alltid är fel och leder till katastrof. Han ansåg vidare att somliga människor är överlägsna andra, nämligen adeln och herrarna. Resten, de vanliga människorna, var råa, obildade och grymma sällar. Om man gav det lågt stående folket makt i samhället skulle samhället falla samman och ren ondska skulle regera igen (vilket var orsaken till att de konservativa, högern i Sverige, var motståndare till allmän rösträtt och demokrati ex).

Den andra varianten av socialdarwinism är alltså den konservativa socialdarwinismen. Den utmärks följaktligen av föreställningen att samhället är en organism, att människor inom detta samhälle inte ska konkurrera utan samarbeta. De måste ledas av en stark och överlägsen ledare som förmår upprätthålla lag och ordning i samhället. Den naturlagsenliga konkurrensen består här inte i individernas konkurrens med varandra, utan i samhällens konkurrens med andra samhällen, i krig mellan stater, där den starkare staten segrar och leder mänskligheten framåt. Detta var grunden i Hitlers, på evolutionsteorin och biologin grundade, ideologi.

Karl Marx, å andra sidan, hävdade att människan i grunden är social och att samhället skulle bli bra, bara man rev dess maktstrukturer, gav alla samma ekonomiska förusättningar och lät människor utveckla sina egna förmågor, faktiskt en människosyn som inte är så olik liberalismens. Till skillnad från liberaler ansåg han att produktionsmedlen borde ägas av alla gemensamt, inte av en rik överklass.

Min egen människosyn – då och nu
När jag, i min ungdom, läste om Hobbes och Burkes idéer om samhället, tyckte jag att det var rena rappakaljan. Då, när biologism och inhumanism var totalt ute, föreställde vi oss istället att människan var en av naturen social och samarbetsvillig varelse. Idag kanske jag har ändrat min uppfattning lite och har viss förståelse för hur idéerna om de i grunden onda/egoistiska människorna kunde uppkomma. Samhällen utan lagar, och utan människors känsla av samhörighet, som ofta blir resultatet vid plötsliga samhälleliga sammanbrott, tenderar att utvecklas till mycket inhumana sådana där kriminella organisationer snabbt rycker åt sig makten, vilket vi ser exempel på idag. Så lite mer konservativ har jag kanske blivit med åren. Visserligen har jag aldrig trott på välsignelsen i blodiga revolutioner men jag kanske var mer optimistisk vad gällde utfallet av snabba samhällsförändringar när jag var ung och framför allt trodde jag inte att människor var så förödande lätta att lura och indoktrinera, som jag nu inser att de är.

Idag är min övertygelse snarare att människan är både en vänlig social samarbetsvarelse och en varelse med inbyggd möjlighet till ren ondska, av födseln, och vilken sida av den mänskliga potentialen som utvecklas, eller uppvisas, beror på det samhälle människor växer upp i eller vilken situation de hamnar i. Människor blir vad man gör dem till, samhället formar människorna alltså. Trygga människor blir hjälpsamma, mer solidariska mer generösa och tolerantare, mindre egoistiska alltså. Hotade människor, eller människor som inbillas, indoktrineras i tron, att de är hotade, kan snabbt bli bestialiska, hatiska och hämndgiriga. Detta ser vi tydligt i krig exempelvis. Dessutom är jag övertygad om att den mest grundläggande mänskliga egenskapen är påverkbarheten. Men även den har sin grund i vår sociala natur. De allra flesta av oss vill vara som alla andra, vill vara en del i en grupp och känna oss hemma i denna, och grupptryck är något av det mest kraftfulla som finns, vad gäller att övertyga människor. Vi har nog en medfödd tendens att tro att vad de allra flesta tror, det måste vara rätt, eller vad människor i vår omedelbara närhet tror, det måste vara rätt: ”Hästskit är gott, en miljon flugor kan inte ha fel – syndromet” alltså.

Förtrycker och hotar man människor ständigt och jämnt, ex. så att de känner att de snabbt kan förlora sin utkomst, sin sociala trygghet eller ännu värre – förlora livet, tvingar man dem att ständigt konkurrera och tvingar man dem att leva med ständiga och oförutsedda förändringar, då blir människor otrygga vilket gör dem mer egoistiska, lätt gör dem mer hatiska och sådana att de begår inhumana handlingar mot andra. Kort sagt, ett solidariskt någotsånär jämlikt samhälle skapar godare människor och ett angenämare samhälle för de allra flesta att leva i. Ett hårt, inhumant, mer ojämlikt utslagningssamhälle skapar fler onda eller egoistiska människor och gör samhället sämre och otryggare – för alla.

Min efterkrigstid
Således, den klassiska socialdemokratiska ideologin vilade på en människosyn som sade att människor är sociala varelser med en inbyggd vilja att samverka och att hjälpa och stötta varandra. Ekonomisk jämlikhet och lika möjligheter för alla skapar ett bättre samhälle, för alla, ansåg de tidigare socialdemokraterna. Med denna grundsyn försökte, och lyckades man förhållandevis väl, skapa just ett mer jämlikt samhälle. Min generation, och våra barn och barnbarn, fick möjligheter som min generations föräldrar inte kunnat drömma om. Vi fick bättre mat, kläder, bostäder, god sjukvård, skolutbildning och universitetsutbildning blev möjlig för alla, åtminstone vad gällde den praktiska, ekonomiska delen. Tidigare hade bara en liten del av överklassens barn gått i gymnasium.

Arbete sågs som en mänsklig rättighet. Det är naturligt att så är fallet om man grundar sig i en ideologi som säger att människor vill vara med i samhället, att de vill göra de insatser de förmår, att jorden och alla naturresurserna inte av Gud eller naturen givits en liten del av mänskligheten att äga och berika sig på, utan att vi alla har rätt att försörja oss på vad jorden ger.
Ekonomisk trygghet även vid arbetslöshet eller sjukdom och ålderdom sågs också som en rättighet. Således byggde man ut de sociala försäkringarna, så att även sjuka och gamla skulle få en anständig del av det som vi alla tillsammans skapade, med våra arbetsinsatser. Kriminalitet sågs som en social avvikelse, som orsakades av omgivningen, av svår uppväxt, av diskriminering, av misär och skulle inte bestraffas. Istället skulle de kriminella hjälpas (vårdas) till en mer positiv syn på samhället och med människorna och till en möjlighet att inlemmas i det sociala livet.

Erik Berg skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg, (2) där han jämför centerns samhälls- och människosyn idag med den partiet omfattade på 70-talet. Den visar hur även Centerpartiet omfattade den ovan beskrivna människosynen på den tiden och detsamma gällde folkpartiet, som var socalliberalt då. Motsatsen, föreställningen om den i grunden onda, lata och egoistiska människan omfattades visserligen hela tiden av många inom högern, men inte ens den uttalade denna åsikt så högt på den tiden. Högern avslöjade istället sin människosyn i de politiska förslag man lade och förstås i kretsar som delade densamma, som exempelvis vad gällde frågan om hur man skulle behandla fängelseinterner och hur mycket samhällsstöd utslagna människor skulle få. Unghögern visade den i sitt ruskiga Palmehat och i de aktiviteter de ägnade sig åt på sina interna möten.

Tolkningsföreträdet, vad gällde föreställningarna om människans sanna natur, låg alltså till vänster under 70-talet. Det hade inte varit möjligt, på den tiden, att offentligt hävda att människan är en egoistisk, lat och parasitisk varelse i grunden, som måste hotas och piskas att arbeta, utan att man hade mosats i media.

Människosynen förändras
Så övergick 70-talet i 80-tal och mot mitten av detta decennium fick ett antal socialdemokrater (eller ska vi kalla dem socialmoderater), Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink, för sig att Sverige inte hade råd med välfärd och att man skulle lägga om den solidariska ekonomiska politiken, efter mönster från England och USA. Därvid påbörjades en omdaning av Sverige. Fram emot början av 90-talet hade den nyliberala ekonomiska politiken slagit igenom i alla politiska partier, som den enda möjliga. Bidragande till denna omsvängning blev förstås också Sovjetunionens sammanbrott. Här hade man ju beviset för att kapitalismen var det bästa tänkbara systemet. Hade vi inte mycket högre välstånd i Väst? Hade vi inte mycket mer frihet i Väst? Man såg inte, eller ville inte se, att så var fallet på grund av ett slags blandekonomiskt system, inte på grund av en ren liberal låt-gå-politik. Man insåg inte att var gång en sådan hade prövats, så hade det kraschat långt innan den liberala ”låt-gå-ekonomim” hade förverkligats fullt ut, som exempelvis 1929.

Resultatet, vad gällde de förändringar man vidtog i den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet, blev att socialdemokraterna övergav målsättningen om den fulla sysselsättningen, och därmed idén om allas rätt till arbete. De nyliberala idéerna tillämpas därefter även på tillgången på arbetskraft. Fler arbetslösa, alltså större utbud än efterfrågan på arbetskraft innebär att löner kan pressas neråt och företagens vinster ökar.

Den här omorienteringen, förändringen av människosynen, som jag förstås bara följt utifrån, som vanlig medborgare, och som jag inte förstår hur den kunde genomföras inom det socialdemokratiska partiet, fick till följd att även socialdemokraternas retorik förändrades, om än lite försåtligt. Den i grunden sociala, samarbetsinriktade människan förvandlades successivt och systematiskt, framför allt i socialdemokratisk politik, till den av naturen lata, egoistiska människan: ”Människor skulle inte vilja arbeta om de inte blev ordentligt lidande som arbetslösa. Vem vill arbeta om man kan leva lika gott utan att göra det?” Det här hade varit högerns grundinställning hela tiden och nu hade den alltså fått de s.k. ”förnyarna”, inom socialdemokratin med sig. Därmed fortsatte socialdemokraterna politiken för ett systemskifte efter 1994, då de kom tillbaka efter regeringen Bildt. Den enda av sina gamla deviser som de höll fast vid, var att förändringar inte ska ske för snabbt, alltså skulle systemskiftet, samma som de borgerliga ville ha, genomföras lite långsammare än de borgerliga partierna önskade.

Så här såg det ut från min horisont.

Dyster men välplanerad utveckling
Den svenska ekonomiska eliten hade börjat besöka USA alltmer frekvent från 60-talet och framåt, och lärde sig därmed vad den amerikanska ekonomiska eliten lärde sig redan under 20-och 30-talen, hur man skulle få människor att ”tänka rätt”, alltså tänka på det sätt som gynnade just denna elit. Redan i början av 70-talet inrättade dåvarande SAF (svenska arbetsgivarorganisationen numer SN) propagandainstitutet Timbro, som skulle verka för att vända människors inställning till samhället i borgerlig, liberalkonservativ riktning (dvs totalt frihet för de stora företagen att göra som man vill, piskan åt folket, fast paketet presenterades förstås som slaget för den lilla människans frihet). Man lyckades alltså över förväntan.

Själv noterade jag i början av 90-talet en mycket tydlig och snabb förändring vad gällde människosynen hos de studenter jag undervisade då. Tidigare hade ingen enda student hävdat att människan är en i grunden egoistisk varelse. Nu började alltfler hävda detta, som om det vore en självklar sanning och utan att ens tycka att det var konstigt att de tyckte så. Timbros propaganda hade varit otroligt effektiv, även om det tog c:a 20 år innan den slagit rot i nästan en hel generation. 20 år är en lång tid för den som är 20-30 år. Det är en lång tid medan man genomlever dem som yngre, men en kort tid när man blir äldre och ser tillbaka på dem.

Idag har vi alltså 15-25 nya väljarårgångar, som är djupt indoktrinerade i det som är en gravt inhuman människosyn, just den människosyn som nu möjliggör för Alliansregeringen att slå ut arbetslösa helt och att pressa sjuka långt bortom inhumanitetens gräns. De sjuka är egentligen bara lata simulanter, är den underliggande människosynen här.

Numer vet bara de som är över 50 vad traditionell socialdemokratisk politik innebar och på vilken ideologisk grund den vilade. Dessutom är de som är yngre effektivt indoktrinerade i en rent falsk historiebild av 1900-talet, framför allt av den senare delen av detta århundrade. När mina 90-talsstudenter berättade för mig hur det var i Sverige när jag var ung, så kände jag inte igen bilden alls. Deras bild var inte en bild av det samhälle jag växte upp i. Det var snarare Sovjet de beskrev.

De politiska partierna lyckas därmed, utan häftiga protester ute i samhället, med hjälp av den förändrade människosynen och lögner om Sveriges ekonomiska situation, samt med hjälp av myten om vilka krav globaliseringen ställer, riva det välfärdssamhälle som det tog 50 år att bygga upp. Att riva går fort, att bygga tar lång tid. Alliansen har nu ett år på sig, och den kommer att riva ännu mycket mer innan den eventuellt, men långtifrån säkert, tvingas avgå. Snart är de årgångar helt borta, som vet vad traditionell socialdemokratisk ideologi och politik faktiskt var och vad den åstadkom. Kvar finns sedan bara de som lever med en total och medvetet skapad vanföreställning om den saken. Därmed får Sverige den amerikanska situationen, där de politiska partierna inte konkurrerar med olika partiprogram, utan endast konkurrerar om makten att få verkställa de multinationella företagens krav, uppgifter som de belönas rikligt för, av dessa stora företag, om inte genom direkt korruption, så genom att de betalas för sina tjänster inom politiken med välavlönade icke-arbeten efter sin avgång. De stora företagen och det politiska etablissemanget vävs ihop till en enda väv. ”Korporativism” kallade vi detta system förr, ett rent skällsord på 60- och 70-talen.

”Demokratin”, som var ett lysande projekt från början, har nu definitivt oskadliggjorts av de ekonomiska eliterna, som helt sonika har köpt det politiska systemet och därmed behärskar det och de har köpt det med de arbetande människornas pengar. Priset blir social oro, priset blir öka kontroll, priset blir mer misstro mellan människor, priset blir ökad otrygghet – för alla, även för de superrika. Ju otryggare dessa känner sig, desto mer kontroll av pöbeln kommer de att kräva och desto mer…

Så glider det nyliberala, egoistiska samhället allt längre in i fascismen.

Länkar:
1) Liberalismen – de individualistiska idéernas historia, Johan Norberg
2) Centerns liv före döden, Approximantion

Ideologier/propaganda&Internationell politik29/08 03:37

Man måste väl hävda att den här artikeln i Haaretz är allvarligt antisemitisk. Den måste förstås anspela på de tidigare kända och helt falska anklagelserna om att judar förgiftar brunnar för palestinier, och artikeln måste förstås vara helt grundlös för så här gör ju inte ”alla judar”. I varje fall har ingen av de judar jag känner någonsin gjort något liknande och då måste anklagelsen i artikeln förstås vara falsk.

Länk:
tips om artikeln på Jinges blogg, kommentar från alandalus (nr 4)

Ideologier/propaganda28/08 04:30

Nu har jag läst runt lite även på utländska tidningar, om Boströms artikel i Aftonbladet, och äntligen förstår jag varför högern har kommit att acceptera ”demokratin” som politiskt system, vilket den ju inte gjorde från början. Den vet att om den bara dominerar de större medierna så kan den lura de flesta precis hur mycket den vill, och vart den vill.

Massor av människor som kommenterar det som skrivs, som dessutom oftast är gravt vilseledande, förefaller inte kunna tänka en enda klar tanke. Dessutom generaliserar de så grovt att man häpnar.

Dags att definitivt ge upp allt hopp om världen och mänskligheten.

God Natt Jord.

Länk:
Kommentar om kommentarer, Lasses blogg

Djur/natur&Internationell politik&Politik/ekonomi28/08 01:18

Ibland måste man glädja sig åt livet också, trots alla världens eländen. Jag ska alltså inte skriva om Israels politik eller om palestiniernas situation idag. Kan inte låta bli att nämna dock, att jag såg filmen på TV ikväll, dramatiseringen om de engelska, totalt oskyldiga pojkarna som såldes till amerikanerna som Al Qaida-anhängare och vad de råkade ut för, före och efter att de hamnat i Guantanamo. Det var ingen vacker bild man fick av amerikanska soldater och förhörsledare, för att uttrycka det mycket milt, ja inte av de engelska heller. Jag ska alltså inte tala om eller tänka på att ”våra” modiga svenska soldater numer samarbetar med folk av det där slaget i Afghanistan, och hjälper dem att ta fångar. Tänker jag på den saken blir jag så rasande att jag varken kan äta eller sova. Men vi ska förstås luras i att våra svenska soldater är mycket bättre och gulligare, det försöker man få invånarna i alla länder att tro om de egna soldater som skickas ut i de moderna kolonialkrigen. Ofta lyckas man lura en stor del av dem. Jag är ledsen, men jag gör mig inga illusioner om den saken.

Det fanns en tid när man hade anledning att vara stolt över att man var svensk, som när svenskar inte krigade, i Vietnam och den svenska regeringen, liksom de flesta svenska partierna, ställde sig kritiska till Amerikas angreppskrig i Sydostasien.

I det stora finns det inte mycket man kan glädja sig åt i världen alltså, men i det lilla finns det små ljuspunkter. Så, idag försöker jag glädja mig över att jag har fantastiska tagetes i min trädgård. Jag fick plantorna av mina trevliga grannar i våras, och fick veta att det var två sorter, en låg och en högre sort. De högre utvecklade sig till tagetes av en kaliber jag aldrig har skådat. De är omkring 75-80 cm höga och blommorna är stora som rejäla dalior. Så här ser de ut just nu, de små och de stora, och det är fullt av knoppar på plantorna också:

bild

Såna här små solar i trädgården ger en lite livsglädje – trots allt.

Ideologier/propaganda&Internationell politik26/08 01:00

När de stora svenska tidningarna går i spinn, vilket de gör då och då, och nu senast ifråga om Boströms artikel om förmodade organstölder i Israel, då skapar de en rent surralistisk värld, som vida överträffar de mest halsbrytande fantasy-historier.

Skribenten, Johan Wennström , på Svenska Dagbladets ledarblogg, hävdar idag att nu har Jerusalem Post bevisat att Boström och Aftonbladet inte har så mycket på fötterna vad gäller artikeln om förmodade organstölder:

I en intervju som publicerades på Jerusalem Posts hemsida sent igår kväll säger familjen till Bilal Ahmed Ghanem – den palestinska pojke som sköts och fördes bort av israelisk militär, och som står i centrum för Boströms artikel – att de aldrig med säkerhet har påstått att organen stals. Ghanems mor förnekar till och med att hon vid tiden för händelsen förde fram sådana anklagelser.

Nu hävdar inte Boström att de palestinier, som han talade med, hade bevis för misstankar om att militären stal kroppsorgan från döda palestinier. Han skriver inte ens att det var de anhöriga till Bilal, den pojke han själv såg, som uttalade misstankar om israelisk organstöld. Så här skriver han om saken, efter att han berättat om hur Bilal blev skjuten och bortförd av israelisk militär:

Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. ”Den svåraste av dem alla” viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement.
Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.

Det här var, förstår man av artikeln, inte någon engångshändelse utan sådant här hände tydligen då och då. Så fortsätter Boström:

De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.
– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.
De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.

Men nu har alltså Johan Wennström, skribent på SvD.s ledarblogg, läst en aktuell artikel i Jerusalem Post, som idag har en intervju med föräldrarna till Bilal, pojken som Boström såg återbördas och ”begravas”. Han menar så att eftersom mamman till Bilal där säger att hon inte kan erinra sig att hon sagt till någon journalist att sonens organ var stulna så har Boström ingen eller svag grund för sin artikel och Aftonbladet står därmed på skakig grund.

När man så läser artikeln i Jerusalem Post undrar man om SvD:s skribent inte förstått mer än rubriken som lyder: ”Palestinian family: We didn’t say organs taken”. Eller om han har läst artikeln men kan inte tillräckligt bra engelska för att förstå vad som står där? (Jag föredrar att förutsätta att han inte ljuger rätt upp och ner om innehållet i artikeln i förvissning om att ingen av hans läsare kommer att kontrollera saken.)
I artikeln i Jerusalem Post läser jag alltså:

His mother, Sadeeka, said he was shot by an IDF sniper as he walked out of his home. ”The bullets hit him directly in the heart,” she said.
Ghanem’s younger brother, Jalal, said he could not confirm the allegations made by the Swedish newspaper that his brother’s organs had been stolen.
”I don’t know if this is true,” he said. ”We don’t have any evidence to support this.”

Översättning till svenska:
Hans mamma, Sadeeka, sade att han sköts av en IDF prickskytt när han gick ut ur sitt hem. ”Kulorna träffade honom direkt i hjärtat”, sade hon.
Ghanems yngre bror, Jalal sade att han kunde inte vidimera påståendena gjorda av den svenska tidningen, att hans brors organ hade stulits.
”Jag vet inte om detta är sant”, sade han. ”Vi har inga bevis för den saken”.

Modern säger också att hon inte kan minnas att hon talade med någon utländsk journalist, men brodern säger:

”Obviously, they performed some kind of an autopsy on the body,” the brother said. ”When the army handed us the body, we were ordered to bury him quickly and in the middle of the night.”
Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. ”That was the only time we saw this photographer,” he recounted.
Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man’s body.
”Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body,” he said. ”But as far as the family is concerned, we don’t know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal’s teeth were missing.”
Jalal and other members of the family said that ”rumors” about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.

Översättning till svenska:
Tydligen hade de genomfört någon slags obduktion av kroppen”, sade brodern. ”När armén överlämnade kroppen till oss, berordrades vi att begrava honom snabbt och mitt i natten”.
Jalal sade att han och andra bybor minns att en svensk fotograf var i byn under begravningen och att han lyckades ta ett antal fotografier av kroppen före begravningen. ”Det var enda gången vi såg fotografen”, berättade han.
Ibrahim Ghanem, en släkting till Bilal, sade att familjen aldrig sade till den svenske fotografen att Israel hade stulit organ från den dödes kropp.
”Kanske journalisten drog den slutsatsen på grund av stygnen han såg på kroppen”, sade han. ”Men vad gäller familjen, så vet vi inte om organ hade tagits ut ur kroppen för vi genomförde aldrig någon egen obduktion. Allt vi vet är att Bilals tänder saknades”.
Jalal och de andra medlemmarna av familjen sade att ”rykten” om att Israel dödade palestinier för att stjäla deras organ hade cirkulerat under lång tid.

Alltså, just Bilals familj har inte sagt till Boström att de misstänkte organstöld, menar de nu och det kan ju vara alldeles sant. Observera dock att det hävdade heller inte Boström i sin artikel. Det fanns, enligt hans berättelse, fler människor i närheten vid tillfället och dessutom talade han med människor inom flera områden om sådana här händelser.

I artikeln i Jerusalem Post berättar Bilals anhöriga dock att de ”känner till rykten” om den saken. Det enda de själva vet är att Bilals tänder var borta. Frågan är om inte denna sista anmärkning måste förstås som ett sätt att signalera något de inte vågar säga i klartext, nämligen vilka misstankar även de har hyst, och även om de aldrig nämnde dem för Boström. För att inte tala om uttalandet om att ”vi inte gjorde någon egen obduktion”, som i sammanhanget måste förstås som en slags ironisk anmärkning. Hur skulle de ha kunnat göra en sådan när de just tvingades gräva ner Bilal direkt och under bevakning, och somligt (Boströms skrivelse om att några i familjen tvingades blanda cement) tyder på att de också fick hälla cement över kroppen, vilket hindrar uppgrävning för senare kontroller.

Slutsatsen måste snarare bli den rakt motsatta mot den som SvD:s ledarskribent hävdar, nämligen att artikeln i Jerusalem Post stödjer Boströms påståenden. Först vidimerar artikeln att han var där vid ”begravningen” och såg det han berättar om, och den talar också om att fotot på den hopsydda pojken högst sannolikt är riktigt. Dessutom talar den om att Bilals tänder var borta (vart hade de tagit vägen?), och slutligen vidimerar artikeln att det går just sådana rykten som det som Boström berättar om, och också för fram som misstankar, inte som bevisade påståenden.

Men Svenska Dagbladets ledarbloggskribent föredrar att i sin text bara betona, genom citat, det faktum att Boström inte hade kontakt med Bilals familj efter den här begravningen, ett förfarande som lätt kan få den som inte kontrollerar hans text, kanske inte kan engelska, att dra slutsatsen att Boström mest fablar: ”Boström såg en begravning en natt, sedan var det inte mycket mer, inte mycket att koka en soppa på”.

Med tanke på vad som senare kom fram om professor Yahoda Hiss och hans organstölder (se förra inlägget nedan), så förefaller nu misstankarna inte alltför otroliga och Boström hävdar, som sagt, inte att han vet att det är sant att organstölder av det här slaget förekom, utan istället anser han att den saken bör utredas, i ljuset av övrigt som han tar fram i sin artikel, en högst rimlig begäran.

Länkar:
Palestinska familjen: Vi har inga bevis. Ledarredaktionens blogg, SvD
Palestinian family: We didn’t say organs taken. Jerusalem Post
”Våra söner plundras på sina organ”, D Boström, AB
Donald Boströms artikel handlar inte om judar, Svenssons blogg
Israelartikel ratas av kulturchefer, Sv.D

PS kl. 15.55: Fler synpunkter på saken i föregående inlägg på Motvallsbloggen

Tillagd 10/6 2013:
- The Body of the Enemy, Nancy Scheper-Hughes Professor
University of California, Berkeley & Donald Boström International Journalist

Ideologier/propaganda&Internationell politik25/08 01:20

Nu har mängder av journalister och media hävdat, med Lieberman, Israels extermistiske utrikesminister, att palestiniernas misstankar om organstölder är helt ogrundade. Det var de inte och att utan vidare undersökningar hävda detta är inget annat än usel journalistik. Det är helt klart att en israelisk rättsmedicinare, Yahoda Hiss, professor och chefspatolog vid Abu Kabir, ett rättsmedicinskt institut, ägnade sig åt att stjäla kroppsorgan från människor som han obducerade. Detta var tydligen en skandal i Israel då det uppdagades, för omkring fem-sju år sedan, så det är rent erhört att Israels regering reagerar som den gör.

Här vill jag således citera lite om saken ur israeliska media:

Så här var det:

Allegations made against Hiss in some cases include his taking organs without consent, placing the cardboard center of toilet paper rolls and metallic rods in their place to fill the voids in the body and hide the theft of the organs.
A court-ordered search of the institute revealed large supplies of stored organs taken illegally from bodies. Over the past years, heads of the institute appear to have given thousands of organs for research without permission, while maintaining a ”storehouse” of organs at Abu Kabir.
Organs belonging to soldiers killed in various circumstances were found in the institute during a surprise search this week. After consulting with Chief Chaplain Brig. Gen. Rabbi Yisrael Weiss, it was decided that in concert with the bereaved families, graves would be opened and the organs buried along with the remains of each soldier involved. ( Abu Kabir Operating Organ Warehouse, Israel National News.com/ israelfaxx.com, jan. 2002 /scrolla neråt för att hitta artikeln)

Denne professor Yahoda Hiss har haft mycket skumraskaffärer för sig, här är en av dem och fler kan man läsa om på sidan som länken under citatet leder till, bl.a. tycks han ha försökt att dölja vilka skador Yizchak Rabin dog av vid dödskjutningen.

Hiss åtalades, ett antal israeliska anhöriga vittnade mot honom, och han erkände att han tagit organ från 125 israeliska soldater, vars anhöriga, i och med undersökningen av hans förehavanden, fick tillbaka de saknade organen för att grävas ner tillsammans med de begravda kropparna. Några palestinier lär inte ha vittnat vid rättegången mot Hiss. När det nu handlade om tusentals organ från institutet som Hiss förestod, varifrån kom alla de övriga kroppsorganen? Det är inte så långsökt att föreställa sig att de kom från palestinier och inte heller konstigt att palestinier misstänkte, som Donald Boström berättar i sin artikel, att israelisk militär stal organ från döda och dödade palestinier. Militärer tog med sig de dödade unga männen, kom tillbaka med dem fem dagar senare, uppsprättade och hopsydda, och tvingade de anhöriga palestinierna att begrava dem omedelbart, mitt i natten och under deras överinseende. Helt grundlösa kan man därmed definitivt inte kalla palestiniernas misstankar. Det kan man inte kalla dem ens om de skulle vara felaktiga.

Vi får också veta att:

Hiss was fired from his position as Director of the institute shortly after the courts became involved in allegations against him, but has remained the Chief Pathologist at the Institute.

This is not the first time that Hiss has escaped legal consequences for his actions. Former Attorney-General Elyakim Rubenstein aroused objections from several directions when he ruled that Hiss should not be charged with criminal behavior, even though he provided ”expert testimony” about autopsies at which he had not been present and used tissues and organs after autopsies without permission from the families of the deceased.
( Infamous Chief Pathologist to Once Again Evade Punishment, Israel National News, 26/9 2005 )

Jag kan alltså inte finna annat än att Donald Boströms förslag om att det är dags” att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade” är helt rimligt.

Hampus Eckerman på bloggen Motbilder har redan skrivit mer utförligt om saken (länk nedan). Han visar att det fanns grund för palestiniernas anklagelser/misstankar mot Israel om att man stal döda palestiniers kroppsorgan men Sveriges Radio har under dagen kört den ena sändningen efter den andra på temat: Här har vi ett flagrant övertramp från Aftonbladets sida där Israel anklagas för organstöld och organhandel, helt utan grund.

Varför gör nu Avigdor Lieberman en sådan affär av detta?
Israel borde rimligen tjäna på att bara förbigå saken med tystnad då mycket tyder på att man inte har (eller i varje fall inte hade) helt rent mjöl i den här påsen. Kan det förhålla sig så att han vill försvaga Carl Bildt, som ska (skulle?) besöka Israel 10:e september i egenskap av representant för EU och där han förväntas komma med kritiska synpunkter från EU, eller vill Israel helt stoppa hans besök för att inte ge EU tillfälle att framföra någon kritik mot Israel?

Fler länkar:
”Våra söner plundras på sina organ”, D Boström, AB
Israel – centrum för organhandel, Motbilder
Physicians For Human Rights – Israel
Maor Calls For Hiss? Suspension, Israel National News jan. 2002
Mediekonflikten mellan Israel och Sverige: bakgrund, DN
Publicering och UD-kommentar utreds, Sv.D
”De israeliska myndigheterna bör svara på frågorna istället”, Sv.D

Tillagd 10/6 2013:
- The Body of the Enemy, Nancy Scheper-Hughes Professor
University of California, Berkeley & Donald Boström International Journalist

Internationell politik24/08 01:56

Det faktum att Israels regering reagerar så häftigt och tar till sådant aggressivt språk, vad gäller den indirekta anklagelsen i Donald Boströms artikel i Aftonbladet (1) om att man stjäl organ från dödade palestinier, gör att man blir misstänksam. Varje demokratiskt sinnad och framför allt oskyldig regering skulle ha reagerat på ett helt annat sätt, nämligen med, att visserligen hävda sin misstro men också med att försäkra att saken naturligtvis måste utredas – och om dylikt har förekommit så ska det givetvis stoppas omedelbart. Men så reagerar alltså inte Israels regering. Tvärtom tänker man inte utreda frågan, inte undersöka om det ligger något i de misstankar som väcks av palestiniernas påståenden och av åsynen av, och bilder på, hopsydda lik.

När jag så läser om saken på andra bloggar, finner jag bland kommentarerna påpekanden om att man inte kan använda sönderskjutna organ för transplantationer. Därför, menar de som påpekar detta, är ”beskyllningen” eller misstanken om stöld av organ givetvis lögnaktig.(2) Det fall som tas upp i artikeln handlar nämligen om en pojke som sköts både i bröstet och i magen. Dessa kommentarer får mig att inse att jag i mitt förra inlägg glömde en möjlig orsak till organstöld (och rätta mig om jag har fel här) nämligen att kroppsorgan också kan användas som substrat i viss fysiologi- och medicinforskning. All organhandel handlar alltså inte om organ för transplantationer. Den som blir intresserad av omskärelse exempelvis, kan hitta information på nätet om att tom förhudar från omskurna pojkbabies (i USA) säljs och handlas med – för miljardbelopp.(3)

Israels regering reagerar alltså så kraftigt att man har anledning att misstänka att den vet precis att just det pågår som antyds i Boströms artikel i Aftonbladet. Det kan vara fel att tolka den israeliska regeringens reaktioner så, men i så fall har Israels regering bäddat för att misstanken intensifieras. Om misstanken är helt grundlös, eller om Israels regering tror att den är det, borde den ha reagerat på ett helt annat och förnuftigare sätt.

Det är nog så, dessutom, att den tiden börjar vara förbi då Israels regering kan ursäkta alla illdåd man företar sig mot palestinierna med hänvisning till Nazitysklands judeurotning. Allt fler människor börjar få svårt att acceptera att illdåd begångna av tyskar för 60-70 år sedan ursäktar illdåd som begås av Israel mot en helt annan och totalt oskyldig grupp männisikor idag, 60-7o år senare. Ingen enda rättsstat dömer en spanjor till döden idag för det mord som begicks av en polack för 70 år sedan.

Länkar:
1) ”Våra söner plundras på sina organ”, D. Boström, AB
2) ”Sant att unga palestinier obducerats vårdslöst men det finns inget stöd för organstöld”, Anna Veeder, Newsmill
3) The Case Against Circumcision, Paul M. Fleiss, MD

Tillagd 10/6 2013:
- The Body of the Enemy, Nancy Scheper-Hughes Professor
University of California, Berkeley & Donald Boström International Journalist

Ideologier/propaganda&Internationell politik23/08 01:58

Den diplomatiska krisen mellan Israel och Sverige förvärras, läser jag i Aftonbladet.

”Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner, anser Lieberman.”

Jaha, och vem bestämmer var som är sanning och vad som är lögner? Dessutom påstod inte Donald Boström, som skrev artikeln i AB om vad palestinierna misstänker, att Israels regering stal kroppsorgan från skjutna palestinier. Författaren sade att palestinierna misstänker den saken, efter att de, och detta verkar vara ganska säkert och belagt, får tillbaka sina mördade (skjutna) söner efter en tid, uppskurna och hopsydda igen. Det finns nu bara två tänkbara orsaker till att skära upp de mördade palestinska unga männen, att man just tar hand om kroppsorgan för transplantationer eller att man använder kropparna för läkarstuderande att skära i och lära sig om människokroppen från. Bådadera är lika vidrigt och fördömligt.

Men Liberman, Israels utrikesminister, anser att Aftonbladets artikel är ren och skär antisemitism. Då får vi väl anta att alla amerikaner, eftersom amerikanska media rapporterat om rabbinen som ägnade sig åt organhandel, också är antisemitiska. Det är ju så, förstår man, att det inte kan finnas en enda judisk person som begår kriminella handlingar och om man antyder att så kan vara fallet, då är man antisemit. Av detta kan man sedan dra slutsatsen att judar, enligt Israels regering, inte kan begå illegala handlingar, till skillnad från enskilda personer inom andra trosinriktningar. Eller menar den israeliska regeringen att ingen enda människa kan anklagas för brott utan att man därmed och samtidigt anklagar hela den etniska eller religiösa grupp personen tillhör, för att vara brottslig?

”Israel kommer inte heller att ta svenska anklagelser om kränkningar mot mänskliga rättigheter på samma allvar, enligt Jerusalem Post.”

Då undrar vän av ordning när Israels regering har tagit sådana anklagelser på allvar? Jag kan inte erinra mig att den någonsin har gjort det.

Samtidigt ska Israels försvarsminister Ehud Barak utreda om det går att stämma journalisten som skrev artikeln.”

Jo, det kan han ju försöka göra men sannolikheten att ansvarig utgivare ska fällas i ett tryckfrihetsmål i den här saken är närmast obefintlig. Man far inte med osanning om man refererar vad somliga människor tror, förutsatt att de sagt att de tror så och det i artikeln klart framgår att det är detta man gör, och just detta framgår klart i artikeln.

Aftonbladets artikel var ett av de stora samtalsämnena i Israel i går. Många anklagade Sverige för att vara antisemitiskt och såg artikeln som en bekräftelse på att svenskarna inte stödjer Israel.

Det är nog sant att svenskar i allmänhet, i alla fall de som är lite insatta i problematiken, inte stödjer Israels politik, men detta är inte detsamma som att de som inte gör det är antisemitiska, vilket tidigare alltid har betytt att man dels hyst fördomar om judar, dels hatat dem och velat bli av med dem eller förgöra dem. Men vill Israels politiker absolut sätta likhetstecken mellan kritik av dess agerande och antisemitism, ja då är vi förstås antisemitiska, vi som kritiserar denna regering – och inte nog med det, åtminstone jag är stolt över den saken i så fall. Något sådant trodde jag aldrig att jag skulle skriva om mig själv, men det var på den tiden då ”antisemitism” betydde vad jag skriver ovan, inte vad Israels regering och israelvänner idag hävdar att det betyder.

Sedan är det förstås så att jag inte alls anklagar alla som kallar sig, eller anser sig vara judar, för denna politik utan endast de i den israeliska regeringen ingående personerna. Inte ens de flesta av de israeler som stödjer denna regering vill jag anklaga, eftersom jag vet att de flesta av dem är offer för denna samma regerings, och dess företrädares, lögnaktiga propaganda.

Aftonbladet mötte en upprörd Benny Dagan (Israels ambassadör i Sverige: min anm.) efter mötet.
– Vi kan inte tolerera sådana här publiceringar. Därför vill vi att den svenska regeringen yttrar sig klart och tydligt. Om Sverige tar avstånd från artikeln skulle det avskräcka andra från att återupprepa detta fula tillvägagångssätt.

Vadå? Anser sig Israels politiker vara de som ska bestämma över hela världen, vad människor ska få säga, tycka och tänka överallt? Det brukar definitivt inte vara en inställning som förknippas med demokrati utan med diktatur, ja med världsdiktatur i det här fallet. Försöker man leva upp till den värsta av alla antsemitiska fördomar, den om den världomspännande judiska sammansvärjningen? Det verkar ju så.

– Vi förlorade sex miljoner människor i Europa. Att anklaga judar och israeler med hjälp av alla sorters fabricerade historier kan leda till att judar dödas i andra delar av världen. Vi kommer aldrig att tolerera det.

Och Sovjet förlorade 20 miljoner människor i kriget och ryssarna ansågs också vara ”Untermenschen” av Hitler, alltså får vi inte kritisera den ryska regeringen, eller någon enda ryss, för korruption, för traficking, för narkotiahandle etc. och definitiv inte den ryska regeringen för någonting – eller?

Varför anser du inte att det finns någon anledning att utreda om israeliska soldater tagit organ från dödade palestinier?
– Frågan är absurd. Det är jämförbart med att jag först skulle kunna anklaga dig för att ha våldtagit någon och sedan begära bevis från dig att du är oskyldig

Ingen enda judisk person är alltså kapabel att begå en enda kriminell handling. Att misstänka eller anta detta är absurt. Nu råkar det emellertid vara så att det har visat sig att åtminstone en judisk rabbin i USA har sysslat med illegal organhandel, men det är kanske skillnad på judar i diasporan och judar i Israel? De förra kan kanske begå illegala handlingar, de senare kan det inte – eller kan man inte anklaga amerikaner på samma sätt eftersom man i stort sett lever av amerikanska skattepengar?

Det är svårt att förstå den israeliska regeringens reaktioner på annat sätt än att man faktiskt vill öka på antisemitismen i världen, för att man vill att fler judar ska immigrera till Israel, så att man har folk tillräckligt för sina krig och för att ockupera och bosätta sig på den mark man stjäl från palestinierna. De israeliska politikerna och regeringsledamöterna kan bara inte vara så dumma att de tror att deras agerande nu skapar Israel ett bättre anseende i världen. Så korkade människor finns inte – eller gör det det?

Länkar:
”Våra söner plundras på sina organ”, AB
Israel hotar stoppa Bildt’, AB
Granska Israel!, AB
Veckans citat: Israelaktivismens brunblå bloggegga, Motbilder
Israelisk dubbelmoral, Jinges blogg
Sovjet/Ryssland Wikipedia
Rabbiner misstänkta för organhandel, Realtid

Internationell politik&Politik/ekonomi22/08 04:07

SKRIV PÅ AMNESTYS UPPROP FÖR YTTRANDEFRIHET PÅ NÄTET

Politik/ekonomi&Vård/omsorg22/08 02:58

Kanske är det brist på inspiration, men somligt tål att upprepas. Så här repriserar jag ett inlägg jag gjorde på bloggen 2 januari 2007, om individuell frihet:

Liberal individualism kontra ”socialistisk kollektivism”.
Det är vanligt idag att ställa kollektivism mot individualism och hävda att socialdemokraterna, ja vänstern i allmänhet, är kollektivistisk medan de borgerligare partierna är individualistiska. Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc. Det socialdemokratiska kollektivistiska samhället, säger nyliberaler och konservativa, har med de allmänna socialförsäkringssystemen, tagit ifrån människor det personliga ansvaret för sina egna liv, med resultatet att människor bara kräver av samhället. Mot det ofria kollektivistiska samhället, där överheten sägs bestämma allt åt oss, ställs nyliberalismens/extremliberalismens individualistiska lösningar. Det liberala samhället lägger sig inte enskildas privatliv. Det påstås istället lägga ansvaret på individerna själva och ge större frihet för var och en att själv bestämma över det egna livet.

Det här är förstås dumheter.

Grundläggande för förståelsen av vilka samhällen som ger största möjliga individuella frihet, är insikten att det inte finns några människor som är helt fria att göra precis som de vill och utan hänsynstagande till andra. Ett sådant mänskligt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Alla är vi beroende av många andra människor, somliga mer andra mindre visserligen. Dessutom är vi olika mycket beroende under olika perioder av våra liv. Utan andra människors hjälp och stöd skulle de flesta av oss inte bli gamla, närmare bestämt inte äldre än något eller några dygn. Att tro något annat är lika infantilt som att tro att det finns troll och älvor.

Nu finns det olika sätt att lösa problemet med vårt beroende av andra, om man anser det vara ett problem. Man kan endera göra såsom Reinfeldt och andra konservativliberaler föreslår, låta familjerna klara av stödet, (återupprätta familjen brukar det kallas). Det vill säga se till att det inte finns något allmänt och gemensamt finansierat socialt trygghets- och skyddssystem varvid alla människor blir totalt beroende av släktingar, föräldrar, syskon eller främmande människors personliga välvilja istället. Detta sätt att lösa ”problemet” med vårt beroende av andra var det vanliga fram till medeltiden och det är fortfarande det vanliga i exempelvis Mellersta Östern. Där är det klanen som ställer upp, samtidigt som klanen ställer motkrav, att medlemmarna underordnar sig klanens gemensamma värden, normer och intressen. Det förhåller sig inte så, inte någonstans i världen, att människor är totalt fria och gör precis som de vill. Man får inte mer valfrihet i samhällen som bygger på klansystem (familjen/släkten som styrande enhet). Enskilda individer kan förstås försöka fly ut ur klanen men då hamnar individen garanterat och ganska snabbt under andra gruppers kontroll, inte sällan i kriminella sådana, för ingen människa kan klara sig helt ensam.

Under medeltiden började människorna i Sverige (även i andra länder gissar jag) att sluta sig samman inom skråna, och skapa sig försäkringskassor. De förband sig gemensamt ansvar för varandra inom en yrkeskår. (Det finns fortfarande försäkringskassor kvar och i verksamhet sedan den tiden.) Det fanns då ingen profit inbakad i systemet utan det handlade renodlat om att stödja skråbröder och deras släktingar om dessa råkade illa ut. Man kom alltså på att man kunde försäkra varandra om ett visst mått av trygghet även utanför familjen eller släkten. Detta blev grunden till våra moderna försäkringar, privata såväl som samhälligt, kollektiva sådana.

För att göra en lång histora kort, i och med industrialiseringen slogs familjebanden/klanerna om vi vill, sönder definitivt. Kvar blev bara kärnfamiljerna. Människor tvingades flytta till industriorterna och dessutom blev tillgångarna mycket ojämlikt fördelade varför somliga inte hade något ekonomiskt stöd att få från sina familjer eller släktingar. Då uppstod behovet från många människor, att sluta sig samman i organisationer för att tillförsäkra sig denna trygghet på annat sätt och för att se till att samhället erbjöd tillräcklig trygghet även för dem som inte var stora kapitalägare – de socialistiska rörelserna, fackföreningarna etc. föddes. De började kämpa kollektivt, och kampen handlade förstås om största möjliga frihet för alla i kollektivet ingående individerna. Ett kollektiv är som bekant alltid uppbyggt av individer.

Och här kommer min poäng: De socialistiska rörelserna var och är i grunden mycket mer individualistiska och mycket mer kritiska till det täta beroendet av föräldrar, syskon etc. Friheten blev så mycket större för var och en om ingen behövde underordna sig föräldrar eller släktingars regimer, utan om det fanns ett övergripande, opersonligt försäkringssystem som stod för tryggheten.

Jag menar alltså att den socialdemokratiska regimen gjorde oss alla mycket friare och mycket mindre beroende av godtycke och av enskilda människors, framför allt av släktingars, välvilja än klansystemet, eller vilket annat trygghetssystem som helst. Det är mycket dystrare att behöva underordna sig närståendes krav för att få hjälp än att kunna gå till en opersonlig och väl reglerad institution för att få den hjälp man behöver, en som man har betalat in till under den tid i livet då man inte behövt den. I detta system har man dessutom haft möjligheten att överklaga om man blivit felaktigt behandlad, vilket var tänkt att minska risken för godtycklig behandling.

De socialdemokratiska regeringarna (medan partiet fortfarande förde traditionell socialdemokratisk politik) har också avskaffat släktens möjligheter att sätta press på och ställa krav på barn och andra arvingar, genom att lagstifta om arvsrätt. En fader kan därmed inte tvinga sina barn till det ena eller det andra genom att hota med arvlöshet Även de kollektiva försäkringssystemen bidrar till den frihet det innebär att mamma och pappa, eller andra släktingar, inte kan bestämma över våra livsöden. Sedan har förstås även dessa system sina begränsningar, som kan diskuteras vad gäller detaljerna, men begränsningar är oundvikliga just på grund av att ingen människa är en ö.

Så länge socialdemokraterna hade den fulla sysselsättningen som målsättning (fram till början av 90-talet) och det fanns jobb i överflöd, var de flesta mycket friare än de är idag. Det är kanske svårt för unga människor att förstå att den största friheten för de allra flesta ligger i att kunna lämna en arbetsplats man vantrivs på och veta att man får ett annat jobb (som man kan leva drägligt på) direkt, men så är det och så gott var det i min ungdom. Vi, alla som inte är miljonärer, var mycket friare och hade mycket större valfrihet under det i den borgerliga propagandan så förtalade 70-talet än vi har idag och kommer att få med den nya högerregeringen.

En källa:
Per Anders Forstorp & Brian Palmer, Georg W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover,, 2006 ex. Där Reinfeldts politiska program och politiska retorik granskas.

(Författarna ifråga har fått helt rätt. Undrar om alliansen hade vunnit valet om svenska folket hade läst deras bok?)

När staten, dvs vi, inte längre vill vara med och ta ansvar för oss, vi inte vill vara med och ta ansvar för varandra, då bäddar vi för en mycket större ofrihet alltså.

Under 70-talet, då många, av oss som var unga då, inte förmådde uppskatta vad vi hade (inte heller jag i många fall), framhöll man exempelvis ofta hur fint det var söderut i Europa, där familjerna tog hand om sina gamla själva istället för att skjutsa in dem på en institution. När jag talade med de invandrare som jag då undervisade i svenska, om detta, invandrare som oftast kom från Jugoslavien eller Grekland, så förklarade det nästan med en mun att det svenska systemet var mycket bättre. De äldre ville inte ligga sina barn till last och ville inte bli beroende av dessa. Dessutom, berättade de, var det inte alls så rosenrött som många unga svenskar trodde. Det var inte ovanligt, berättade man för mig, och så var det även i Sverige förr, att de gamla misshandlades av den yngre generationen exempelvis. Ibland är det alltså mycket bättre att få hjälp av icke-släktingar, personer som går hem efter åtta timmars arbetsdag och som därför inte måste orka med en hela dygnet, i bästa fall, fast dessa bästa fall dessvärre inte är så vanliga ens i vårdapparaten, av personal som förstår vad demens är exempelvis.
Bara som ytterligare ett exempel – och gamla blir vi alla om vi får leva, fast man inte tror det när man är under 45.

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster