Vi människor har olika åsikter, om det mesta och inte minst vad gäller vilket politiskt system vi vill ha, eller tror mest på. Det är vanligt att de båda lägren, det borgerliga och det socialistiska (i vid mening), anser att motståndarna har fel – i sak, och att man öser galla över varandra.
Nu står det i mänsklig makt att skapa många olika politiska system och olika system lönar sig bäst för olika grupper i samhället. Somliga system tjänar många människor på, andra tjänar bara överklassen, och möjligen övre medelklassen på.
Det finns således tre skäl att rösta på borgerliga partier (alliansen i Sverige),
två någotsånär begripliga och ett rent ledsamt och irrationellt skäl:
1. Att man tjänar på borgerlig politik, får större tilldelning av samhällets samlade resurser (mer pengar alltså) med en sådan politik (det pragmatiska alt. egoistiska skälet)
2: Att man är helt övertygad om att alla människor i grunden är rena egoister och därför är ett system där var och en sköter sig själv och struntar i andra det system som stämmer bäst med den mänskliga naturen, därför är också ett sådant system det bästa/enda möjliga politiska systemet (det idealistiska/ideologiska skälet)
3: Att man är grundlurad, inte förstår vilket politiskt system som man själv tjänar mest på, eller vilka fördelar respektive nackdelar de olika systemen faktiskt har för en själv och/eller för andra (det irrationella skälet).
Det finns två skäl att rösta på och stödja socialistiska (i vid mening) system:
1: Att man själv tjänar mest på ett sådant system (det pragmatiska alt. egoistiska skälet)
2: Att man anser att människan är en social varelse och att omtanken om andra människor, samt de mångas samverkan och gemensamma ansvarstagande, ger bästa tänkbara samhälle för de flesta
Historien visar att samverkan och social omsorg är utvecklande, medan egoistisk konkurrens, snål vakthållning om det egna och utslagning av många människor, inte bara ger många människor olidliga levnadsvillkor och rent allmänt skapar ett omänskligt samhälle, utan dessutom hämmar utveckling, vetenskaplig, kulturell såväl som teknologisk sådan.
Sedan är det givetvis de här grundläggande skälen till personers politiska ställningstaganden hos var och en av oss överlagrade och påbyggda med kunskaper, erfarenheter, förvillelser, föreställningar (sanna och falska) så att alltihop bildar ett outredbart intellektuellt mönster, ibland ett rent intellektuellt sammelsurium, ibland ett genomtänkt och någotsånär logiskt sammanhängande sådant.
Var ligger då jag på denna skala?
Jo, jag började som sagt som folkpartist, i min ungdom, och var helt övertygad, ganska naivt, om att frihet var det bästa ting som sökas kan all världen kring. Man känner sig ju inte speciellt fri som tonåring, med föräldrar och lärare som bestämmer över en hela tiden, och man tror gärna att de vuxna, som bestämmer över en, är just fria, eftersom de får bestämma – över allting, såväl över sig själva som över sina barn.
Jag var alltså grundlurad. Med åren insåg jag att det inte finns, har aldrig funnits och aldrig kommer att finnas någon total individuell frihet. Alla individers aktiviteter berör många andra människor, får konsekvenser för andra människor och ska samhället inte bli rent outhärdligt för de allra flesta måste vi alla anpassa oss, inse att andra människors existens, rättmätiga krav och behov, kommer att inskränka vår egen frihet och att vi hela tiden måste ta hänsyn till andra människor och aldrig är fria att göra precis vad vi vill. Frågan blir då hur man på bästa sätt organiserar samhället så att vi får så mycket frihet som möjligt i alla fall, och frågan blir också vilka friheter som vi ska prioritera (alternativt kan man anse att vi blir mycket lyckligare och mår mycket bättre om vi hjälps åt, värnar ömsesidigt om varandra).
Det första villkoret för att vi ska ha någon som helst frihet är att vi har en grundförsörjning (som tillåter alla att ha näsan över ytan och lite till om samhällets samlade resurser tillåter det) och att denna grundförsörjning är tämligen pålitlig, inte kan tas ifrån oss rätt som det är, av slump eller på grund av andra människors egoistiska ageranden. Full sysselsättning alltså, och sociala försäkringar som tillåter även de mindre lyckligt lottade bland oss, de som är eller blir sjuka/och eller handikappade, de som inte fötts in i privilegierade miljöer, att ha denna grundtrygghet. Alltså blev jag med tiden socialdemokrat – på vänsterkanten.
Dagens socialdemokrati och gårdagens
Dessvärre är det socialdemokratiska parti vi har idag inte det socialdemokratiska parti som jag en gång började sympatisera med. Dagens socialdemokratiska parti (partitoppen) har i grunden förändrats och måste numer betraktas som ett borgerlig/liberalkonservativt parti. Det har successivt förändrat sin grundläggande människosyn till att bli identisk med de borgerligas, nämligen till uppfattningen att vi, alla vanliga människor, i grunden är egoistiska, lata och ovilliga att ta vårt individuella ansvar för samhälle och medmänniskor, varför vi måste piskas till arbete och samhällsinsatser och till att ta vårt ansvar. Detta är så långt från den människosyn som partiet grundade sig på en gång, som man kan komma, och det smärtar mig djupt att det har blivit på det sättet.
Dessutom har socialdemokraterna fört en nyliberal politik sedan 1986, med avregleringar, med privatiseringar, med utförsäljning av gemensam egendom (även om borgarna går längre och vill nyliberalisera samhället mycket snabbare än socialdemokraterna så är det i grunden samma politik blocken för).
Detta har fått två dystra konsekvenser.
För det första känner inte gamla socialdemokrater igen sig i partiet. Detta började hända mellan 1985 och 1990. För det andra tror många i dagens unga generation, (de som är födda efter 1960), att den politik som förts sedan 1987 är traditionell socialdemokratisk politik, och att denna har misslyckats kapitalt. I själva verket är det den nyliberala politiken som misslyckats kapitalt. Den blir inte bättre, för de många människorna, för att ett parti som kallar sig socialdemokratiskt för den (däremot blir den ännu värre om den förs av borgerliga regeringar).
Unga väljare är alltså, i många fall, totalt politisk/ideologiskt förvirrade. Det var därför inte konstigt att så många av dem röstade på alliansen. Många av dem kommer att bli besvikna igen, är det förmodligen redan eftersom de inte hade förväntat sig mer av samma politik utan en radikalt annorlunda politik, och detta gynnar förstås sd. När väljare inte ser några alternativ, inte ser någon skillnad mellan de etablerade partierna, alternativen, då har man bäddat för och skapat god grogrund för populistiska missnöjespartier.