Det är skillnad på brott och brott. Brott som de rika begår är fullt acceptabla, sådant som att roffa åt sig pengar från aktieägarna, som också är vanliga pensionssparare, och det är inte heller allvarligt med skatteflykt, därför skär man ner på ekobrottsbekämpningen. De rika skattesmitarna beviljas nu istället amnesti för skattebrott de begått samtidigt som de befrias från förmögenhetsskatt. Det är också fullt ursäktligt att inte betala TV-licens, det är inte stöld. Det är fullt acceptabelt att utnyttja svarta barnflickor, det är inte stöld att undanhålla det gemensamma dessa skattepengar, eller att undanhålla barnflickorna deras försäkringsskydd.

De vanliga människor som behöver bidrag däremot, de ska jagas och kontrolleras mer och de, trots allt ganska få, som fuskar ska straffas hårdare.

De utsatta jagas intensivare och intensivare, de rika fÃ¥r mer och mer och tillÃ¥ts roffa mer och mer. Det vi ser idag är rÃ¥ klasspolitik av rent 1800-talssnitt – och den blir bara värre och värre.

Dagens nyhet är att förmögenhetsskatten slopas (för att pengarna ska tas hem och investeras – i skattesubventionerade pigor och tjänstefolk fÃ¥r vi anta).

Socialdemokraterna har ju testat modellen, med sänkta skatter för de rika, senast med avskaffandet av arvsskatten, alltsedan slutet av 1980-talet – men har de rika investerat som ivriga bävrar i jobbskapande verksamheter och bidragit till sänka arbetslösheten i Sverige pÃ¥ grund av detta? Jag kan inte erinra mig att jag läst att sÃ¥ blivit fallet. AlltsÃ¥ undrar jag vid vilken inkomstnivÃ¥ man kommer att bli totalt skattebefriad framöver? Och vilken motprestation kommer regeringen att kräva av vÃ¥rt nya frälse? Att det ställer upp och rustar fredsframtvingande specialstyrkor, i god medeltidsanda – men för inhemska behov?

Med anledning av SN:s ingripande i Handels avtalsskrivande kan jag slutligen inte låta bli att ännu en gång hänvisa till den man som i klartext talar om vad högerns och SN:s politik handlar om, nationalekonomen Marian Radetzki.

Detta meddelande, utskrivet under Swedbanks stiliga symbol, damp ner i min e-postlåda alldeles nyss. Det gick inte att kopiera det så jag tvingades skriva in det här manuellt men jag har haft en rutinerad korrekturläsare att kolla igenom avskriften, så felstavningarna är inte mina:

Kära användare
Vår bank följer ständigt senaste prestatinerna inom kampen mot nätbedrägeri och vidtar förebyggande åtgärder i syfte att nå det bästa möjliga kundskyddet mot nätövergrepp. En grupp specialister på datasäkerhet upptäckte ett kritiskt fel i SS-protokollet, på frund av vilket hackers kan få tillgång till Ditt konto. Från och med i morgon ska systemet av kundkontoåtkomst genomgå till det nya SSL3-prokollet, vilket är det säkraste för tillfället. Kunder som använder browsers som inte stödjer SSL3 kan inte få tillgång till kontot genom internet. Du behöver att förnya din browser, våra specialister har utvecklat förnyelserna för alla browsertyper. Förnyelserna år befogade till detta brev. Du behöver helt enkelt starta programmodulen och systemet ska förnyas automatiskt. Programmodulen ssl3.exe är befogad till detta brev. Tack för stödet, vi ser fram emot ett gynnsamt samarbete.

Undrar vilket översättningsprogram man använt för detta meddelande? För att inte tala om hur trevlig avsändaren är som redan i förväg tackar mig för de pengar man tänker sig att stjäla från mig.

I papperskorgen med meddelandet allts̴ Рoch utan att ̦ppna det, eller den bifogade exe-filen.

Jag har beslutat att endast de, av dem som kommenterar, som har fungerande e-postadresser kommer att publiceras på bloggen i framtiden.

Det som slår mig, efter att ha sett Göran Persson prata om sina medarbetare och om oppositionen, är att mannen måste lida av allvarligt dåligt omdöme. Visserligen kan man skriva en hel del elakt om andra personer i en tidning eller på en blogg, men att säga det Göran Persson sade om andra rakt in i en kamera, det är monumental dumhet och en gigantisk obetänksamhet.

Det skulle inte förvåna mig om hans betéende gentemot journalister var grundorsaken till att en nära nog samlad journalistkår arbetade som ivriga bävrar för att få honom, och socialdemokratin, utslagen i senaste valet. Man ställer sig inte på en trappa och sjasar bort folk, som om de vore en skock får, i synnerhet inte de journalister som man är mycket beroende av, samtidigt som man säger till dem att gå undan, ungefär som oborstat folk hutar åt mindre barn. Man säger inte till folk att inte stå på en gräsmatta, på det ohyfsade sätt som Person använde på Vita Husets dito. Den som beter sig på det sättet får helt enkelt inte många beundrare inom den grupp han/hon behandlar på det sättet.

De fula uttalandena om andra, som vi serverades, gav också en mycket sur eftersmak och skadade både Göran Persson själv och socialdemokratin. Hur obetänksam får man vara som toppolitiker? Sådana omdömen som han vräkte ur sig kan man kosta på sig till nära vänner och då man vet eller tror att det inte förs vidare, för att skälla av sig sin frustration, men man säger det inte inför hela offentligheten. Jag trodde knappt mina öron.

Däremot visste Göran Persson precis hur man behandlar andra statsöverhuvuden, vilket i grunden visar på hans uppfattning om människors olika värden. En person som smörar uppåt och sparkar neråt är inte en person värd någon som helst respekt.

Jag har tidigare tyckt att massmedias skriverier, om hans buffliga sätt och översitteri, varit rent politiskt förtal och ingenting annat än ett sätt att svärta ner socialdemokratin. Dessvärre förstår jag precis vad de menade när han fick avslöja sig själv inför hela svenska folket. Journalistkåren har uppenbarligen fått tåla en hel del nedsättande behandling genom åren, och idag tyder väl somligt på att journalister ändå varit tämligen återhållsamma i sin kritik av Perssons ohyfs och översittarfasoner.

Många har frågat sig vad Fichtelius egentligen ville med sin Perssondokumentär, och det kan man ju undra, för det var nu inte mycket av politiska avslöjanden eller begripliggöranden vi serverades. Jag börjar alltså undra om den här dokumentären inte var hans hämnd för vad många journalister uppenbarligen har fått tåla från Perssons sida genom åren.

Jag brukar, som sagt, inte skriva om personliga saker på den här bloggen, med några tidigare undantag och nu ska jag göra ett undantag till.

Varför är vi svenskar så krokiga, så rädda att ligga andra till last, så änsliga för att störa andra med våra egna bekymmer och sorger. Det är ju i sorgen, det är ju när vi har bekymmer och känner oss nedslagna som vi behöver varandra och det är dessutom så att de allra flesta av oss vill hjälpa, stötta och ställa upp när och om vi kan. Så tänker vi så krokigt att vi inte låter våra medmänniskor ställa upp och glädja eller trösta oss fast de ofta mår bättre av att få göra det än av att utestängas.

Jag visste inte att min kusin var så sjuk. Jag visste att hon var sjuk, men fick aldrig klart för mig, under våra telefonsamtal, och det senaste var inte så länge sedan, att det var så illa som det var. Hade jag bara förstått, varför gjorde jag inte det, hade hon bara berättat för mig så hade jag satt mig i bilen omedelbart och kört upp och hälsat på henne. Jag hade så gärna velat träffa henne en gång till innan hon gick bort. Men hon ville inte oroa mig, hon ville inte att jag skulle må dåligt av hennes sjukdom, berättade hennes son för mig i lördags. I själva verket gjorde hon mig mer ledsen på grund av detta, fast jag vet att det var av omtanke om mig. Nu sitter jag här med ett stort hål inombords och är så fruktansvärt ledsen att jag inte fick träffa henne en gång till. Min enda tröst i detta är att hon möjligen inte själv visste hur allvarligt sjuk hon var, och att inte heller hennes son visste det. Slutet kom tydligen som chock, både för sonen och för sjukvårdspersonalen.

När min bästa väninna, sedan vi var 13 Ã¥r och som bodde i Danmark, insjuknade i cancer för omkring 7 Ã¥r sedan, sÃ¥ berättade hon det för mig, men det fanns hopp – ett bra tag. Hon levde flera Ã¥r efter beskedet och innan hon gick bort. Vi träffades som vanligt dÃ¥ och dÃ¥, och hade roligt tillsammans varje gÃ¥ng, fram till sista halvÃ¥ret, men när hon började bli sämre och antagligen förstod hur det skulle sluta, ville hon inte att jag skulle fÃ¥ veta hur illa det var – för hon ville inte göra mig ledsen eller oroa mig. Hennes man var emellertid sÃ¥ klok att han ringde mig och berättade om hur det stod till och tog löfte av mig att inte tala om för henne att han hade ringt mig (hoppas han inte misstycker till att jag berättar det här men kanske andra kan ha nytta av att läsa detta). Det är jag honom sÃ¥ oerhört tacksam för. Vi reste ner över pingsthelgen och hade ett par mycket trevliga dagar tillsammans, trots att min väninna var sÃ¥ dÃ¥lig att hon inte kunde gÃ¥ själv längre utan hennes man fick bära henne. Men humöret var det inget fel pÃ¥. Den där helgen är ett mycket fint minne för oss. Sedan gick det nÃ¥gra mÃ¥nader och sÃ¥ ringde han igen och undrade om jag ville träffa henne en sista gÃ¥ng för i sÃ¥ fall hade jag inte mÃ¥nga dagar pÃ¥ mig. Vi satte oss i bilen direkt och Ã¥kte ner. Det var visserligen mycket sorgligt att se henne sÃ¥ fruktansvärt avtärd, men ändÃ¥ är jag sÃ¥ djupt och innerligt tacksam att han ringde mig och att vi Ã¥kte ner den gÃ¥ngen ocksÃ¥. Hon gick bort tvÃ¥ dagar senare.

Så varför är vi så rädda att göra andra ledsna, att oroa andra, så ängsliga att de ska tycka att vi är besvärliga? Just nu är det mig en mycket stor sorg att jag inte fick träffa min kusin Inga en sista gång. Det hade känts mycket bättre om jag hade gjort det.

Det blir ett kort inlägg idag trots allt.
Den 9/5 2006 skrev jag här på Motvallsbloggen att mycket tyder på att liberalismen är ett förstadium till fascim. Nu skriver Milton Frihetsson ett inlägg med samma innebörd, och ett som bättre än mitt inlägg illustrerar tesen ifråga, möjligen klarare för att vi kommit ännu längre i den riktningen sedan mitt inlägg skrevs, för att tendensen är ännu tydligare idag.

Länkar:
– Neofascism is Good!, Milton Frihetssons blogg
РLiberalism Рett f̦rstadium till fascism, Motvallsbloggen

Det blir kanske inte bloggat på några dagar.

Visst är det fantastiskt vad saker och ting kan förändras. På 60-talet fanns inga problem med utsläpp. Då kallades sådana för kvittblivningsprocesser. Alltså, det man skickade upp genom industriskorstenar försvann bara ut i rymden, och universum är ju oändligt, och det som vräktes ut i havet försvann också fast mer oklart hur, men smidigt och geschwint var det i alla fall.

Dessutom behövde vi inte vara rädda för växthuseffekten, för på den tiden oroade vi oss över den nya istiden. Mycket tydde på att vi var på väg in i en ny sådan, menade expertisen. Det hade blivit kallare sedan 1700-talet nämligen. Det hela var mycket skrämmande, inte minst efter en riktigt kall vinter, för Finbulvintern kunde vara över oss när som helst, på bara något decennium kunde Sverige vara förvandlat till en enda stor inlandsis, hade experter räknat ut. Vi presenterades skräckscenarios över hur kvickt isarna skulle breda ut sig över hela Skandinavien.

Ja, så kom varningarna för växthuseffekten, i början av 70-talet, och då framträdde först optimistisk expertis, protesterade och förklarade att den kanske till och med kunde vara bra, för den kunde tänkas väga upp den avkylning som höll på att driva in oss i den nya istiden. Men sedan förskjöts prespektivet alltmer över till motsatsen, till skräcken för växthuseffekten och rädslan för den nya istiden försvann in i glömskans arkiv.

NÃ¥gon mer som minns?

Vår utrikesminister Carl Bildt har uttryckt stark moralisk indignation över att att Kuba åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Är det någon som hört honom också beklaga att USA gör detsamma, just på Kuba bland annat, och i betydligt större skala?