juni 2009


Teknik/teknologi30/06 01:29

bild/kamera

Har köpt mig en digital filmkamera. Det innebär förstås att jag måste lära mig en massa nya digitala kommandon för det här är ju i praktiken en dator: För filmning, ställ in si eller så, för radering av sekvenser tryck där och sedan där etc. Det går ju an. Men så lusläser jag hela bruksanvisningen, som jag brukar göra i sådana här situationer, och förundras, både över de råd och varningar som ges och över texterna i dessa anvisningar. Jag undrar såå vem som översatt texterna från kinesiska eller koreanska, eller vilket språk de är skrivna på ursprungligen. Vad sägs om detta lilla råd i samband med anvisning om hur man laddar batteriet:

Observera
Huvudströmkontakten ska vara funktionell.

Efter en stunds funderande kommer jag fram till att det troligen betyder att ”stickkontakten bör fungera” eller möjligen att ”vägguttaget bör fungera”. Som råd betraktat är det ju inte fel, om det nu är något av detta som avses, men är det verkligen ett nödvändigt råd? Hur många tror att icke fungerande stickkontakter kan användas för att ladda batteriet? Eller urkopplade elsystem? Och hur ser en icke-funktionell stickkontakt ut?

När man informeras om att man inte bör ställa blomkrukor eller stearinljus på kameran undrar man om bruksanvisningen är skriven för chimpanser:

Placera inte öppna värmekällor, t.ex. ett stearinljus, ovanpå enheten.
……
Placera aldrig en behållare fylld med vatten eller annan vätska (t.ex. smink. läkemedel, blomvaser eller krukväxter, koppar eller dyl.) ovanpå enheten.

Kameran är ganska liten, så en blomkruka skulle stå mycket ostadigt uppe på densamma och ett stearinljus?? Vem håken skulle komma på idén att ställa ett stearinljus på kameran? Fast visst, det finns ju folk som knarkar förstås. Övriga som kan tänkas trava blomvaser, stearinljus eller krukväxter ovanpå kameran torde inte kunna läsa ens, och alltså inte ha någon glädje av bruksanvisningens välmenande råd.

Skrivet för amerikaner, säger den mer initierade. Om tillverkningsföretag inte varnar för allt mellan himmel och jord kan de bli stämda på fantasibelopp i USA. Men – är verkligen amerikaner så korkade att de skulle komma på idén att använda en digital filmkamera som piedestal, eller som ljusstake, i synnerhet som kameran dels är ojämn på ovansidan dels ganska liten? Jag har visserligen inte överdrivet höga tankar om genomsnittsamerikanen men så korkad tror inte ens jag att han/hon är. Har amerikanska domstolar måhända en mer pessimistisk/nedvärderande uppfattning än jag?

Sedan får jag också veta att:

Kameran bör inte lämnas ovanpå TV:n när kablar (Audio/Video, S-videokablar osv.) är anslutna. Någon kan snubbla på kablarna och göra att kameran faller ner och skadas.

Milda makter! Vem kan inte räkna ut detta själv? Men det var ju det där om stämning i USA alltså. Jaha, men om jag ställer den TV-anslutna kameran på ett bord bredvid TV:n kan ju precis samma sak hända, så varför varnar bruksanvisningen inte för detta? Antas amerikaner kunna räkna ut det senare själva, men inte det förra?

Sedan undrar jag vad som menas med ”Indikator för mikrofonens inmatningnivå”, om det handlar om ljudvolymen vid inspelningen kanske, och undrar om en massa annat där man får leka gissningsleken och ägna en god stund åt en trial-and-error-veksamhet för att förstå vad som menas. Men information som jag söker, den finns inte där. Jag får veta att kameran också kan användas med direkt nätanslutning, och det är ju bra, men inte ett ord om batteriet kan sitta kvar i kameran då, eller bör tas bort när man gör så. Däremot förklaras för mig att jag inte får ”böja eller dra i nätadapterkontakten eller – kabeln” – vad tusan som nu menas med det. Man brukar ju inte försöka böja en kontakt, men när man ska ha ut den ur vägguttaget måste man ju dra i den! Och hur man ska kunna undvika att sladden böjs när man använder den, det förklaras inte heller. Om hur detta ska undvikas behöver inte bara amerikaner utan även jag information.

Det står också i bruksanvisningen att kameran stängs av när man stänger LCD-skärmen, men en röd lampa, som påstås vara laddningsindiktator, fortsätter att blinka när man gör så. Stor förvirring. Kameran stängs tydligen inte av när jag fäller in displayen. Så kommer jag slutligen på att kameran stängs av automatiskt fem minuter efter att man fällt in LCD-skärmen. Det kunde man ju ha skrivit i anvisningen.

Till slut kommer jag till en passus som nästan får mig att gå i taket. Vad 17 menar man? Jag läser nämligen:

Kom ihåg att kameran bara är avsedd att användas av privatpersoner. Kommersiell användning utan tillstånd är förbjuden. (Vi rekommenderar att du inhämtar tillstånd även om du spelar in en show, uppträdande, utställning eller dyl. enbart för privat bruk).

Vaaa??? Skulle jag inte få spela in en film om ex. hundträning eller om hur man tillverkar en porslinsfigur, och sedan sälja den på DVD, utan att begära tillstånd för detta?
Jag undrar alltså om det här handlar om en felaktig översättning eller om man menar vad man skriver och i så fall om det verkligen är tillåtet för ett företag att begränsa användningen av en produkt, som man säljer, på det här sättet? Det är ju som om symaskinsförsäljaren skulle bestämma att jag inte får sy klänningar åt folk, på symaskinen jag köper, och ta betalt för sömnadsarbetet, eller att jag inte får använda gräsklipparen som jag köper för att klippa andras gräsmattor mot betalning. Tillstånd från vem dessutom?

Nå, jag har läst värre bruksanvisningar och det säger ju en del om hur sådana kan se ut. Nu har jag i alla fall kommit så långt att jag kan filma och radera filmade sekvenser. Nästa steg blir att försöka föra över filmer från kameran till datorn och kontrollera om jag kan se filmerna på TV:n. Håll tummarna för att jag klarar det. Kameran kostade en liten förmögenhet. Hur och när man ska använda alla andra finesser den har törs jag inte ens tänka på.

Ideologier/propaganda&Massmedia29/06 15:46

Hör just att Lotta Gröning, som en gång var befriande radikal men som redan börjat disa till sin socialistiska kontur, har övergått från Aftonbladet till att skriva i Expressen – som socialdemokratisk skribent sägs det.

Det här liknar storföretagens strategi, att köpa upp effektiva fackföreningsföreträdare för att därmed oskadliggöra dem. Det ska alltså bli intressant att se hur länge Lotta Gröning orkar stå emot nyliberalismen i den borgerliga miljö hon härmed hamnar i. De allra flesta brukar inte undgå att med tiden bli alltmer påverkade av dem de arbetar tillsammans med och som omger dem, varefter de, i fall som dessa, kan visas upp som omvända socialister, få ett mycket stort propagandavärde: ”Se här, en människa som tagit sitt förnuft tillfånga. Alla ni som gillar Lotta Gröning, nu inser ni väl att ni måste göra som hon”.

Lotta Gröning ska vara nästan omänskligt stark för att orka stå emot det grupptryck som hon kommer att utsättas för. Kan hon stå emot detta, och den rikliga belöning som de sålunda omvända brukar kunna räkna med, då är hon beundransvärd.
Den som lever får se.

Ej kategoriserad28/06 17:14

Har hittat en ny blogg, Lucas tankar, som jag varmt rekommenderar. En skärpt och just tänkande 70-talist – mycket glädjande :-).

Titta gärna på den här posten om alliansregeringen och vindkraften, trots att den är ett halvår gammal.

Ideologier/propaganda&Internationell politik28/06 04:15

Såg programmet om ”den blodiga jakten på olja” på Kunskapskanalen i kväll. (Tillägg 29/6: programmet sänds i repris ikväll, på Kunskapskanalen, kl 23.00). Det var en mycket intressant film. Visste ju förstås redan att USA gått över många lik i världen för att skaffa sig kontroll över all världens oljeresurser men jag hade inte alls klart för mig att policyn att kontrollera oljeresurserna inleddes redan av Franklin Rosevelt. Jag hade inte en aning om att han kom överens med den saudiske kungen om att garantera dennes trygghet mot att USA fick ta hand om landets olja.

Från det här programmet fick man också för sig att USA:s vettlösa kalla-krigshetsande efter andra världskriget, det som Truman inledde nästan direkt efter krigsslutet, också handlade om denna kontroll. Inte att det i första hand handlade om rädsla för den farliga kommunismen, som propagandan proppat i oss, utan om att se till att Sovjet inte lyckades skapa sig mer inflytande i oljestaterna kring Gulfen. Om detta är sant vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig. Hela den vettlösa kommunistskräck som man framkallade direkt efter kriget, skulle då bara ha varit ett sätt att skaffa sig legitimitet bland folk för de åtgärder man vidtog för att förhindra en sådan utveckling.

Det verkligt intressanta i programmet var alla de presidenter som inte gjorde något alls för att dölja sina avsikter, att se till att få kontroll över oljeresurserna, hur de talade öppet om det. Enligt filmen tog det stopp dock när man i början av 90-talet ville sätta in militär, i samband med Iraks angrepp på Kuweit, då folket i USA inte ville vara med om ett krig för oljekontrollen. Istället började man då tala om spridandet av demokratin, om befrielsen från förtryck för folk i Mellersta Östern, varmed krigandet genast fick en mer acceptabel orsak. Fortsättningen ser vi i den ”eviga kampen mot terrorismen” som blev svaret på 9/11.

Jag hade inte heller klart för mig att Usama bin Ladin, den forne allierade i kampen mot Sovjet i Afghanistan, ilsknade till på USA när man inte drog tillbaka sina styrkor från Saudiarabien, efter Kuweitkriget, som man lovat kungahuset där.

Olika världar
Det slår mig också, när jag ser programmet, att det inte är så konstigt att unga människor, sådana omkring 40 år eller yngre, lever i en helt annan värld än vi som är äldre. De har ju inte upplevt de årtionden under vilka USA:s fula ageranden avslöjades så kapitalt som de gjorde under 60- och 70-talen. Istället har de, under hela sitt vuxna och mer politiskt medvetna liv, matats med propagandan om USA som världens räddare, som demokratins, de mänskliga rättigheternas och frihetens försvarare. De har heller inte sett traditionell socialdemokratisk politik, bara den nyliberalt influerade politik som Socialdemokraterna har fört sedan slutet av 80-talet, som bara marginellt skiljer sig från de borgerliga partiernas politik. De var inte med och såg omvandlingen av partiet mot slutet av 80-talet, den som kallades ”förnyandet”, då alla försök till solidarisk politik och ageranden för ökad jämställdhet lades på hyllan.

Dessutom har de utsatts för Timbros medvetna propaganda, den som dels förs fram av mängder av organisationer vars egentliga syften ofta döljs, dels i samtliga media och i våra skolor via gratismaterial från Timbro eller någon av underorganisationerna. Inte konstigt att vi inte lever i samma värld, unga människor och vi som är lite äldre.

Själv konstaterade jag vid mitten av 90-talet att unga människor, de studenter jag då träffade, hade så konstiga åsikter om det Sverige jag växte upp i, hur ofria vi var, hur styrda av staten vi var, hur lite valfrihet vi hade etc. I själva verket var det tvärtom. Vi hade mycket mer valfrihet – på de områden där sådan är väsentlig för de flesta av oss. Vi kunde inte välja mellan olika elbolag eller telebolag när vi var unga men det var nu inte någon större nackdel. Istället kunde vi välja och vraka bland jobben, utbilda oss när vi ville, resa runt i världen ett tag i vår ungdom. Vi hade förstås samma skriande bostadsbrist då som vi har idag men då beslutade den socialdemokratiska regeringen att man skulle bygga en miljon moderna bostäder åt oss – och gjorde det, till skillnad från idag när vi har en regering som anser att den som inte kan betala någon miljon eller tre, för en bostad, han får skylla sig själv.

Vi var unga i en optimistisk tid när vi trodde på framsteg och förbättringar, till skillnad från de ständiga kriser som vi lever med idag och ska fortsätta att leva med, det krismedvetande alla indoktrineras till som gör att vi vanliga dödliga accepterar stora försämringar i våra levnadsvillkor och alltfler inskränkningar i både våra friheter och vad gäller vår integritet. Vi har aldrig varit så genomkontrollerade och så propagandastyrda som nu.

Men visst, de borgerliga partierna försökte inbilla även oss att världen befann sig i evig kris och att skrämma oss för allt mellan himmel och jord, inte minst för kommunismen och Sovjets atombomb. De lyckades inte så bra som idag dock, troligen för att media inte var lika enkelspåriga och monolitiska då som nu, att mångfalden var större i media då än nu.

Och fortfarande och allt intensivare krigar USA för att få kontrollen över alla naturresurser världen över med den skillnaden att de nu lyckats få de flesta yngre att tro att det handlar om humanitära insatser för demokrati och frihet och att vägra inse vilka skändligheter USA gjort sig skyldigt till under de senaste 60 åren. Tala om en lurad generation.

Länk:
Världen. Blodig jakt på olja, Kunskapskanalen

Djur/natur27/06 16:18

Jag blir aldrig riktigt klok på våra tornseglare (får väl lov att börja kalla dem det istället för det innötta ”tornsvala”). De första åren annonserade de sin ankomst väldigt tydligt och med intensiva skri-konserter över huset under flera dagar. De senaste åren har de flyttat in så tyst och stilla att vi trott att holkarna inte varit befåglade. Så plötsligt, alltså först i slutet av juni, ser jag en tornseglare flyga in i en av holkarna. Då kikar jag lite noggrannare på holkarna. Det finns en liten springa mellan holkarna och taket och ibland kan man se att något rör sig i holkarna genom att de avtecknar sig mot ljuset från springorna. Då kunde jag konstatera att båda holkarna har invånare. Har ingen aning om sedan hur länge de ”bott” där, ingen aning om om det är en ruvande fågel som ligger där eller om det är ungarnas rörelser som jag ser mot ljusspringan. Gissar att det inte är det, för de borde inte vara fullt så stora än. Och nu har jag sett tornseglare flyga in i båda de holkar som varit ”befåglade” ända sedan vi satte upp dem. (Vi har fyra uppsatta, men av för oss obegriplig anledning faller de andra två tydligen inte i smaken. I en av dem häckade talgoxar förra och förrförra sommaren och den fjärde tycks alla fåglar sky. Mycket märkligt.

En höst för några år sedan kunde jag dessutom konstatera att tornseglarna var kvar och matade ungar långt efter att de, enligt min tidigare föreställning, hade flyttat söderut igen. Jag har alltid sagt att de kommer och börjar häcka omkring 1-10 juni, beroende på vädret, och ger sig iväg igen omkring 20 augusti. Men förrförra året konstaterade vi att de var kvar och uppenbarligen matade ungar så sent som några veckor in i september. Det kan ju ha handlat om dåligt väder så att kullarna var sena det året förstås.

Vi har alltså delat hus med fyra tornseglarpar under mer än 30 år (där vi bodde tills för fem år sedan), och för det första har de alltid flyttat in under stort ”stoj”, har vi trott i alla fall, och dessutom har vi inte sett ett enda spår av dem efter 20:e augusti – något enda år. Bara att konstatera således, att det är mycket jag inte vet om de här fåglarna och deras levnadsvanor och villkor.

För övrigt är vårens stora fågelkonserter slut för i år. Nu hörs nästan bara ängsligt pipande från några småfåglar, vars ”identitet” jag inte känner. Koltrasen sjunger inte längre och nu samsas ett antal hanar i trädgården. Inga kontroverser mellan dem längre om var den ene eller den andre bör befinna sig. En av dem, hanen som brukar sitta i den gamla halvdöda eken, är lite speciell eftersom han inte är så rädd för oss. Han kan komma framskuttade mot mig, när jag sitter i en stol på gräsmattan och komma mig så nära som bara någon dryg meter. De andra däremot flyger omedelbart iväg när jag kommer ut i trädgården.

Det känns lite vemodigt att det nu dröjer ett år tills vi får njuta av deras fantastiska konserter igen. Och ju äldre man blir, desto osäkrare blir det om det kommer något mer tillfälle att höra dem.

bild_fågelbo

Småfåglarna har bråda dagar dock. Häromdagen hittade jag det här lilla boet, byggt av strån och hundhår (det vita i boet) på marken nedanför den stora lärken utanför vår köksingång. Har ingen aning om vilken sorts fågel som har byggt det, om det låg där på marken för att det blivit plundrat av ekorrar eller av andra fåglar, eller om det bara hade tjänat ut. Men ett fint lite bo är det.
Ideologier/propaganda&Internationell politik24/06 01:19

Apropå förra inlägget och det faktum att jag varken är antisemit eller Israelkramare, rekommenderar jag Göran Rosenbergs artikel Tillbaka till ghettot. En mycket bra och tankeväckande artikel om judarnas situation och Israels politik.

Jag har, tidigare på bloggen, varit inne på flera av de tankegångar som Göran Rosenberg för fram här men inte lika utförligt, inte lika väl uttryckt och inte utifrån hans perspektiv och erfarenhetsbakgrund.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi23/06 01:09
bild Har just läst ut boken Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket (2008), av Bruno Manz, som föddes 1921, i ett Tyskland som fortfarande led stor nöd efter det första världskriget. Det är en bitvis spännande bok, men också obehaglig även om Bruno Manz aldrig var inblandad i, och heller inte skriver om de värsta hemskheter som Hitlers hejdukar sysslade med.
Bruno Manz berättar i boken hur han blev nazist, hur han redan som barn och ung såg upp till Hitler som en frälsare och var helt övertygad om Hitlers nästan överjordiska gåvor och ledaregenskaper.

Bruno Manz växte upp med en djupt antisemitisk far, som han såg upp till och som indoktrinerade honom i antisemitism redan då han var en liten pojke, och fadern gick tidigt med i nazistpartiet, vilket gjorde att Bruno blev övertygad nazist redan i 12-årsåldern. Man kan knappast förvånas över detta med tanke på den uppväxt han fick. Däremot förefaller det även efter genomläsningen av boken, underligt för oss som har facit i hand, att han förblev trogen sin ideologi ända till det bittra slutet. Vad som inte är förvånande är hans beskrivning av hur han så småningom kom till insikt om nazismens i grunden onda väsen, hur smärtsam omvärderingen var för honom. Det är, och det vet alla som någon gång fått sin världsbild söndertrasad, mycket svårt att acceptera tanken att man levt i en vanföreställning under många år, att allt man trott på och hållit heligt bygger på lögner och vilseledande propaganda.

Det egna landet är aldrig angripare
Författaren beskriver något som de flesta av oss inte känner till, på grund av den bild av Hitler och förkrigstidens Tyskland som vi har fått – med den propaganda vi har utsatts för, nämligen hur han blev mycket förbluffad när han första gången konfronterades med påståendet att det var Hitler och Tyskland som började kriget, vilket inte hände förrän kriget var förlorat och över. Han hade ju alltid varit övertygad om att Hitler verkade för fred och att det var motsidan som började och som tvingade Tyskland att försvara sig. De flesta svenskar vet nog inte att detta var precis vad propagandan i Tyskland sade, och att förmodligen majoriteten av tyskarna var övertygade om att det var de som blev lömskt överfallna och attackerade av de allierade.

Man måste tro att det man gör är rätt
Just föreställningen, att man försvarar sitt land mot onda angripare, är nog den vanliga hos de flesta soldater. Vi har i vår tid sett exempel på detta i ett antal intervjuer med amerikanska soldater i Irak, som trots att alla idag, som vill veta, har fullt klart för sig att Irak och Saddam Hussein inte hade något med 9/11 att göra, ändå hävdar att de krigar för att förebygga fler attentat mot amerikanska medborgare, är övertygade om att de försvarar sitt land alltså, och som vägrar att inse att de i själva verket bara är maktens nyttiga idioter i de förras kamp om mer makt och mer rikededomar. De allra flesta av oss är inte så ondsinta att vi klarar av att mörda andra människor bara för att de rikaste i vårt land ska bli ännu rikare, få makt över ännu större områden, kunna lägga beslag på ännu fler naturresurser. Därför måste psykiskt normala människor, som agerar som maktens hyrda mördare eller utför andra inhumana handlingar, skydda sig själva, och rädda sin själsfrid, med myter och lögner som rättfärdigar vad de sysslar med. Inser de vad de egentligen gör när de dödar i ett krig, vilket spel de är pjäser i, då bryter de ihop psykiskt. Idag ger man alltså soldaterna i Irak lugnande/tankedövande preparat (SSRI mm) för att de ska orka fortsätta. I Vietnamkriget tog mängder av soldater narkotika för att stå ut, som jag nämnt i ett tidigare inlägg.

Hur en totalitär stat fostrar ”de nya människor” den vill ha
Det gäller, och det vet alla demoagoger och diktatorer, att indoktrinera de unga, som är mycket mer lättledda än äldre människor med mer livserfarenhet, ja att börja redan med de små barnen. Det gjorde förstås nazisterna också. Bruno Manz gick med i Hitlerjugend redan ett år innan nazisterna tog över makten till och med. Där fick han lära sig hur världen såg ut och vad man skulle kämpa för, inget mindre än ”Frihet”:

I sann nazistisk anda inleddes sången med orden: ”Ja med våra knytnävar ska vi röja väg” och fortsatte sedan genom att yra om ”ungdomens flagga för frihet och bröd”.
”Frihet” var ordet som stod högt i kurs hos nazisterna, särskilt när det användes tillsammans med ordet ”bröd”. I min naivitet trodde jag att denna kombination var själva essensen i den nationalsocialistiska Weltanschaung (världsbilden) omedveten som jag var om det ödesdigra program som denna världsbild i själva verket utgjordes av. Jag vägrade blankt att inse att min egen frihet drastiskt beskurits……
Vid sådana tillfällen framstod Heinos (ledaren i Hitlerjugendgruppen) skräckregemente som en nödvändig men tillfällig prövning i kampen mot den världsomspännande judiska konspirationen. (Sid 71)

Bruno Manz berättar hur de fick en ny rektor direkt efter att nazisterna hade tagit över, en rättrogen. Denne rektor frågade en dag eleverna vilken person som var den störste religionsstiftaren. Han underkände alla svar från eleverna och blev till slut irriterad:

”Det är en ren skam att jag ska behöva berätta svaret för er”, förkunnade han. ”Glöm aldrig bort det här svaret. Den främste religionssgrundaren genom alla tider är Adolf Hitler”. ……
När rektorn lade märke till vår förvirring, lämnade han hastigt klassrummet och när han kom tillbaka viftade han med Hitlers Mein Kampf i handen. ”Här är Fûhrerns trosförklaring”, vrålade han. Och sedan läste han:

Wer leben will
Der kämpfe also.
Und wer nicht kämpfen will
In dieser Welt des ewigen Ringens
Verdient das leben nicht.

Han som vill leva låt honom slåss.
Och han som inte vill slåss
i denna värld av evig kamp
förtjänar inte att leva
. (Sid 85)

Det kan jämföras med socialismens grundtes: Från var och efter förmåga, åt var och en efter behov, vilket är en viss skillnad. Nazismens ideologi handlar om konkurrens mellan småkrypen och om deras obrottsliga lojalitet mot den store ledaren. Socialismens handlar om ett gemensamt strävande och solidarisk hjälp och stöd mellan människorna.

Om sin icke-nazistiske matematiklärare, som han ändå tyckte mycket om och beundrade, skriver författaren:

Han menade väl, men han var bedrövligt dåligt insatt. Han sympatiserade med Weimarrepubliken, men vi var anslutna till Hitler-Jugend. Han representerade det förflutna, vi var framtiden (min kursivering). (Sid 98)

Den frihet som nazisterna åsyftade handlade om friheten att följa sina naturliga biologiska instinkter, som sade att kampen var vad livet handlade om, och att det naturliga var att underkasta sig en stark ledare.

Det är nog ganska naturligt att unga människor faller för dem som lockar med ”frihet”. Begreppet kan dels betyda nästan vad som helst, dels låter det härligt för en ung människa, som under hela sitt liv har längtat efter att slippa mammas och pappas och skolans överhöghet och att kunna få göra som han/hon vill, vara fri alltså.

Så kom kriget – och det tog också slut till slut
Så kom kriget, författaren blev inkallad och efter några år utskickad till Nordkalotten, där han frös och led och var inblandad i ett verkligt hårt slag i norra Finland, som beskrivs målande och utgör ett spännande avsnitt i boken och från vilket endast de med tur undkom med livet i behåll. Han fortfor att tro att kriget skulle vinnas, ända tills det var förlorat och han fortfor att tro på ledaren. Intressant nog tillhörde han dessutom de soldater som fraktades genom Sverige, i den s.k. permitenttrafiken.

Först mot slutet av kriget fick han höra om koncentrationslägren och om massmördandet av zigenare, judar, homosexuella och slaver men han kunde inte, ville inte tro att det verkligen var sant. Så småningom, men först sedan han kom hem efter kriget, tvingades han inse att det var sant och att ompröva allt han tidigare hade trott på. Han beskriver hur hans far däremot envist och ända tills han dog, vägrade att acceptera nazismens brott och att överge sin ideologi.

Berättelsen om hur pass fri från nazism och antisemitism den militära apparat, som han tjänstgjorde i ,var, är intressant. Författaren tycks anse att han själv var bland de få övertygade nazisterna i sitt förband och han menar att han nästan aldrig hörde antisemitiska yttranden under sin tid i armén. Och visst, det var ju trots allt inte så att Hitler hade en majoritet av tyskarna bakom sig. De flesta var nog, då som nu, ganska okunniga och ointresserade av politik, trots den intensiva propaganda de hade utsatts för.

Vad visste tyskarna?
Det har ofta diskuterats vad tyskarna visste. Somliga har hävdat att alla visste men att de flesta inte ville se. Andra har menat att det nog är riktigt att många inte visste. Med tanke på hur mycket dagens människor inte vet om vad som händer i samhället, så tror jag att man måste acceptera tanken att många faktiskt var okunniga om verkligheten i Tyskland under 30-talet och fram tills krigsslutet.
Visst, de visste att man satte judar, zigenare, kommunister och socialdemokrater i koncentrationsläger, men de flesta var nog helt övertygade om att de som sattes i sådana hade begått något brott ”för man sätter ju inte människor i fängelse som är helt oskyldiga”, en inställning som inte är ovanlig idag heller. De flesta, idag som då, litar dessutom på politikerna och på att myndigheterna inte ljuger dem rätt upp i ansiktet och få tror att myndigheter behandlar människor illa, om de inte själva varit med om det, polisbrutalitet exempelvis.

Den systematiska utrotningen av judar och zigenare m.fl. började dessutom inte förrän 1942 då krigslyckan på allvar började vända. Vid det laget var många tyskar vid fronten, som Bruno Manz exempelvis, och visste väldigt lite om vad som hände hemma i Tyskland och de som var kvar hade fullt upp med att klara livhanken, rädda sig under bombräderna, få ihop till livets nödtorft, få tak över huvudet och kunna hålla sig varma, så de orkade nog inte bry sig så mycket om vad som hände i koncentrationslägren. Många tyskar svalt också mot slutet av kriget och ett bra tag efter att det tog slut. Bruno Manz berättar hur hans far var så mager när han kom hem efter krigslutet att hans ansikte såg ut som dödskalle med skinn på.

Det verkar ganska klart att nazisterna från början försökte driva, skrämma judarna ut ur Tyskland, men då stängde alla länder i Europa sina dörrar för dem och tog inte emot dem som ville försöka fly från Tyskland och förföljelsen där. Mot slutet av kriget, då Tyskland de facto led brist på nästan allting så beslutade man, gissar jag, om den ”slutliga lösningen”, att döda koncentrationslägerfångarna istället för att slösa mat på dem och istället för att låta dem långsamt svälta ihjäl. Att man kunde vidta så vidriga åtgärder berodde givetvis på den fruktansvärda inställning man hade till s.k. icke-arier, de underlägsna raserna. Men i samband med detta konstaterande ska vi inte heller glömma att antisemistismen var vida spridd i hela Västvärlden såväl som i dåvarande Sovjet, vid den tiden. Att judarna och zigenarna var underlägsna och bedrägliga ”raser” ansågs lika sant då, som det idag börjar bli sant för väldigt många människor i Västvärlden, att muslimer är farliga och opålitliga. Det fanns de som tjänade på antisemitismen då, det finns de som tjänar på antiislamismen idag.

Hur det gick för Bruno Manz efter kriget
Bruno Manz började studera fysik och matematik, gifte sig, fick barn och emigrerade till USA 1957. Där verkade han som forskare och senare som professor vid ett universitet. På sin ålders höst skriver han så den här boken, om varför han blev nazist och hur det var att vara en sådan, vad han tänkte, trodde och till slut tog avstånd från.

De sista orden i boken är en bön till judarna om förlåtelse.

Djur/natur&Politik/ekonomi&Vård/omsorg21/06 02:16

Eftersom somliga (av en av kommentarerna att döma) inte förstod vad jag skrev i mitt förra och förrförra inlägg om utrotning av räv så ska jag upprepa slutsatserna, och orsaken till att vi måste se till att skydda räven från utrotning, inte utrota den, som regeringen just gett sin välsignelse till:

I verkliga livet har vi ofta att göra med långa kedjor av orsaksamband. Så här ser det ut vad gäller förekomst av räv:

Ju färre rävar desto fler sork och rådjur. Ju fler sorkar och rådjur, desto fler fästingar. Ju fler fästingar desto fler borrelia- och TBE-smittade människor. Ju fler smittade människor desto mer mänskligt lidande. Ju fler smittade människor desto dyrare sjukvård. Ju fler fästingbitna människor desto fler antibiotikakonsumenter. Ju fler som äter antibiotika desto större risk för antibiotikaresistenta bakteriestammar. Ju fler antibiotikaresistenta bakteriestammar desto fler allvarliga konsekvenser får diverese sjukdomar, desto sjukare människor, och i slutänden desto fler döda i sjukdomar som tidigare gick att bota med antibiotika.

Sammanfattning: Färre rävar = fler sorkar och rådjur = fler fästingar = fler borrelia- och TBE-sjuka människor etc.

Som Barry Commoner sade i boken Cirkeln sluter sig (originalet utgivet 1971): Allting hänger ihop med allting.

Men vad spelar människors i allmänhet hälsa för roll i jämförelse med rika uppkomlingars lycka att få leka prickskyttar på halvtama fasaner!

Våra rundvandringar om området på nätet ger dessutom vid handen att jägarnas organisationer inte vill väcka djurrättsaktivister och deras vrede. Jägarna ska helst gynnas i tysthet, på alla andras bekostnad. Därav förordningens kryptiska formulering kan vi förmoda.

Jag citerar den igen:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Från 1:a juli är det alltså tillåtet att börja utrota de rävvalpar som just lämnat lyan, skjuta dem eller fånga dem i fällor och skjuta dem i dessa. Förordningen kan inte förstås som annat än en beställning från godsherrarna att få utrota räven för att de ostörda av naturen ska kunna ägna sig åt prickskytte på halvtama fasaner.

En annan av de stora vinnarna i sammanhanget, om vi utrotar räven, är det medicinindustriella komplexet, som tjänar storkovan på fästingavskräckande medel för hundar. De kostar mig, med mina tre hundar, omkring 2.000 kr/säsong. Pengar som hundägare kunde använda till roligare saker förr.

Man kan inte låta bli att undra över hur mycket godsherrarna har betalat till moderaternas partikassa för den här nya förordningen? Numer börjar det ju bli vanligt även i Sverige (efter mönster från USA) att de rika köper sig de lagar de önskar sig. Dessa mina misstankar kommer att kvarstå tills vi får en lag om skyldighet att redovisa ekonomiska bidrag till partierna, hur stora de är och varifrån de kommer.

PS: Till er som är under 35 och som tror att det alltid har varit så här: Det har det inte. När jag var barn lekte vi alltid ute på somrarna och sprang i högt gräs, barbenta och i sandaler, utan att få en enda fästing på oss. Jag var 22 år innan jag såg min första fästing. I början av 80-talet kunde jag plocka bort 5-10 fästingar sammanlagt på mina tre/fyra hundar under en hel sommar. Förra vårens första skogspromenad med en av mina hundar ledde till att jag plockade av honom 47 krypande fästingar en timme efter hemkomsten.

Den enes död de andres bröd – och vi vet ju vilka som får stå för döendet och vilka som får brödet.

Djur/natur&Vård/omsorg20/06 03:26

Lasse Strömberg undrade, i en kommentar till förra inlägget, vad ett ”jaktår” är. Frågan föranledde lite utflykter på nätet, så nu vet jag det. Det är detsamma som ett kalenderår. Ska vi gissa att ordet ”jaktår” valts i förordningen (se citat i början av förra blogginlägget), för att inte dra uppmärksamhet till det faktum att man just beslutat att jägare får börja skjuta/döda räv nu 1:a juli, men bara årsrävar, vilket innebär två till fyra månaders rävvalpar så här års och sedan kan de fortsätta att skjuta räv året om och att regeringen, med den här förordningen, egentligen möjliggjort/lagliggjort total utrotning av räven.

Dessutom har jag nu förstått, att det där ”småviltet” som ska skyddas från räv visserligen skulle kunna vara hare, men nog egentligen handlar om de fasaner och rapphöns som godsherrarna föder upp, fåglar som alltså blir halvtama och som de sedan sätter ut för att skjuta prick på tillsammans med sina kunder, eller i goda vänners lag – en imponerande ”sport” får man ju säga. Det är väl lite genant att tala klartext om detta i förordningen, kan man tänka.

Ordet ”småvilt” förefaller alltså valt för att dölja att det egentligen handlar om skyddande av de ekonomiska eliternas intressen och hobby, fågeljakten på godsen, som hotas av räven. Jag har tidigare inte hört att fågel kallas ”småvilt”. De fina herrarna sitter/står nog sällan på pass i timmar för att få skjuta en hare eller två.

Nu när golf har börjat bli lite av var mans sport, eller i varje fall den välbärgade medelklassens sport, så är det, som de flesta redan vet, jakt på någon herrgård eller i någon slottspark som blivit överklassherrarnas statusmarkör numer ett och på sådana ställen kan de ägna sig åt att skjuta halvtama fasaner, som varken är så krävande eller tålamodsprövande. Det är alltså under jakten på herresätena de får vara ifred för pöbeln idag. Tidigare ägnade de sig åt golfandet i trygg förvissning att de inte skulle träffa på kreti och pleti på golfgreenerna.

Förordningen är väldigt finuerligt skriven eftersom den i praktiken gör total utrotning av räven laglig, utan att detta står skrivet i svensk lag eller förordning. En lag som gör det skulle möjligen kunna strida mot EU:s bestämmelser om skydd för faunan i Europa, men det kan också vara så att även EU struntar i rävarna. Jag har sökt information på nätet om vad EU säger om jakt på rovdjur, men EU är nu inget under av öppenhet så jag har inte lyckats finna något om den här saken på nätet. (Numer vet vi ju aldrig riktigt vilka lagar vi lyder under.)

Läser man lite mer om jakt på rovdjur i Sverige finner man att regeringen bara talar om lämpligt skydd för och bibehållandet av björn, järv, lo och varg, men inte något om att man också bör värna om räven. Detta innebär att det är helt OK för varje godsägare, som så önskar, att utrota räven inom sina domäner.

Lasse Strömberg skriver följande i sin kommentar till förra inlägget om rävjakt:

Själv irriterar jag mig på alla rävfällor man ser överallt i skogarna. Räven har ju inte en chans. Den går in i fällan och börjar äta av åteln, och sedan får den sitta där livrädd till dess jägaren kommer med revolvern, öppnar en lucka i taket på fällan och skjuter rävstackarn med revolver.
Det kan knappast kallas jakt.
I mina trakter är räven numera utrotad, mycket tack vare rävfällorna.
Det borde vara förbjudet med jakt via fällor. Djuren är nämligen chanslösa!

Enkelt som en plätt alltså, att utrota räven, och synnerligen vidrigt. Vad gäller räven kan nu ingen enda människa gnälla om dödande av boskap dock, som många gör vad gäller varg, eller att man inte vill ha rävar i skogen för att man är rädd för dem. De hotar varken boskap, människor eller hundar och är i princip ofarliga för andra husdjur också.

Även lättare att skjuta varg, som vi bara ska ha 200 stycken i landet
Numer är det inte heller så farligt eller besvärligt att skjuta varg. Om varg antas komma att skada tamdjur och inte låter sig skrämmas får de skjutas. Jaha, och vem ska i efterhand, då vargen är skjuten, bevisa vilket som var fallet, skott utan anledning, eller skott i lagenlig ordning? Dessutom har regeringen bestämt att det räcker med 200 vargar i landet.

Alla dessa lagar om hur jakt på rovdjur får bedrivas tycks skrivna för att inte strida mot EU-bestämmelser om bevarande av rovdjursstammar och/eller för att inte framkalla naturvårdsintresserade personers protester, samtidigt som de i praktiken ska ge vem som så önskar rätt att skjuta varg, björn, lo, och räv. Och räven har i praktiken inte något lagskydd alls från 1:a juli i år, även om lagen talar om ”årets rävar” vad gäller jakt hela året.

För överklassens höga nöje skull ska resten av svenskarna på landsbygden, eller i villaområden i städernas utkanter, tvingas leva med mängder av rådjur som förstör deras trädgårdar och odlingar och alla som sätter sin fot utanför en asfaltkant tvingas ta mycket större risker att bli fästingbitna och därmed också större risker att drabbas av borrelia och TBE.

Överklassen tar bit för bit tillbaka makten över allting i Sverige. Deras nöjen får inte begränsas av någon som helst omsorg om andra människors intressen, nöjen, hobbies eller hälsa.

PS:
I mina trakter har rådjursstammen decimerats de senaste åren. En jägare vi talade med häromdagen menade att det var vildsvinen, som ökat enormt i antal de senaste åren, som tog rådjurskiden. Så kan man bita sig i svansen som jägare, för vildsvinen är också en jaktbar djurart som många jägare värnar om.

Det är ju bra om svinen decimerar rådjursstammen men till skillnad från räven som rådjurspredator, som inte gör oss något ont, så är vildsvinen ännu värre marodörer vad gäller odlingar än rådjuren. Där vildsvinen dragit fram är allting förstört. Får man in dem i trädgårdslandet eller i potatislandet en natt kan man möjligen tacka dem för att de harvat upp hela landet, men man har fått betala för tjänsten med förlust av allt man hade i landet. Så jag föredrar definitivt räven som predator, både vad gäller att hålla nere rådjursstammen och smågnagarpopulationerna och därmed att minska antalet av fästingarnas värddjur.

Länkar:
Rovdjur, Regeringskansliet
Regler om skyddsjakt, Naturvårdsverket
Vargstammen får inte växa längre, AB
Sverige anmäls till EU-kommissionen, Jinges blogg
Rovdjursmotståndare samarbetar med högerextremist, SR

Djur/natur&Vård/omsorg18/06 03:19

Läser i Aftonbladet att regeringen har gett tillstånd för jakt på räv i juli men en koll på en sida från Regeringskansliet ger vid handen att:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Förordningen träder ikraft 1:a juli 2009.

Jaha, och vilket ömmande småvilt talar man om? Sork, råttor och möss? Vilka jägare är intresserade av jakt på dessa smådjur, eller på vilket sätt eller för vem är det positivt med en ökad tillgång på sådana? För att inte tala om hur stor risken är att rävar med ungar blir skjutna innan ungarna klarar sig själva, vilket måste betraktas som djurplågeri.

Man kanske kan gissa att det i själva verket handlar om jägaroro för att räven tar en del rådjurskid också och håller nere rådjursstammen, även om stapelfödan för den är smågnagare. Men både gnagare och rådjur har förökat sig så att de är ett rent gissel. Förr tyckte jag att rådjur var fina och söta. Idag betraktar jag med dem avsmak och som en slags jätteråttor. Dels är de för många, dels för orädda, dels äter de upp grönsaker och blommor i trädgårdarna, dels ställer de till en massa trafikolyckor men framför allt härbärgerar de en massa fästingar och hjälper, liksom smågnagarna, till att föröka upp dessa smittbärande och blodsugande eländen.

Rävens viktiga insatser i naturen, och för oss människor
Vore man inte redan van vid den här regeringens otroliga inkompetens på alla upptänkliga områden skulle man riva sitt hår. Nu suckar man bara och konstaterar att här har vi ännu ett område som regeringen klampar in i som elefanter i en porslingsbutik och utan att förstå vilken skada de åstadkommer.

Det är så här nämligen: När rävskabben kom till landet, för sådär en 25 år sedan, slogs mycket stora delar av rävpopulationen ut av skabben. Inom vissa områden dog så mycket som 90% av rävarna. Stammen har sannolikt inte hämtat sig än då skabben fortfar att slå ut många rävar.

Utslagningen av rävarna ledde till att smågnagare, exempelvis skadedjuret sork, förökades upp ordentligt (och här hjälper EU-s jordbruskregler till dessutom), liksom att rådjurens antal ökade lavinartat. Båda dessa djurarter är värddjur för fästingar, som alltså fått mycket bättre levnadsbetingelser och som ökat lavinartat de senaste 25 åren. Sorken är dessutom bärare av borrelia, sjukdomen som numer många människor drabbas av varje år pga fästingbett, en sjukdom som kan få ödesdigra konsekvenser om den inte botas i tid, med antibiotika, vilket inte alltid blir fallet då den i initialskedet kan vara svår att konstatera för den drabbade. Dessutom sprider fästingar i vissa områden TBE, en allvarlig sjukdom med ibland dödlig utgång. I vissa delar av landet (huvudsakligen norr om Daläälven) sprider sorken dessutom sorkfeber, som inte heller är någon trevlig sjukdom.

Det faktum att läkare (framför allt privatiserade sådana, men även läkare på många kommunala vårdcentraler) numer drar sig för att ta prover utan skriver ut antibiotika, för säkerhets skull, istället för att kontrollera om patienten verkligen har borrelia, kommer dessutom att innebära ökad risk för att det uppstår antibiotikaresistenta borreliastammar så småningom, inte bara ökad risk utan vi kommer garanterat att få sådana så småningom, frågan är bara hur lång tid det tar. Idag har vi uppskattningsvis 5-10.000 fall av borrelia på människa varje år och dessutom ett stort antal fall bland våra husdjur.

När nu rävpopulationen alltså borde vara på väg att återhämta sig och vi borde vara tacksamma för det då den gör en viktig insats i naturen, inte minst för oss människor, eftersom smågnagare utgör en stor del, troligen den största, av deras föda, då bestämmer sig regeringen för att den ska få skjutas året runt, att antalet rävar ska hållas nere alltså.

Men som sagt, man blir inte längre förvånad, för maken till inkompetent regering har jag aldrig skådat förr, så ofantligt oförutseende, och jag har ju sett ett antal sådana. Den förra borgerliga regeringen var inte dålig heller – på att vara inkompetent, men den här tar priset då nästan allt den tar sig för är rent vanvett.

Länkar:
Regeringen skapar ökat utrymme för jakt och viltvård, Regeringskansliet
Flyttfåglar som spridare av Borreliasmitta, Umeå Univ. Pressmeddelande
Se upp för vampyren!, Icakuriren
Antal TBE-fall fortsätter att öka
Borrelia den vanligaste leddjursöverförda sjukdomen i Sverige – ca. 10.000 drabbas varje år, Medical Link 3W AB
Sjukdomsinformation om sorkfeber, Smittskyddsinstitutet

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster