bild Har just läst ut boken Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket (2008), av Bruno Manz, som föddes 1921, i ett Tyskland som fortfarande led stor nöd efter det första världskriget. Det är en bitvis spännande bok, men också obehaglig även om Bruno Manz aldrig var inblandad i, och heller inte skriver om de värsta hemskheter som Hitlers hejdukar sysslade med.
Bruno Manz berättar i boken hur han blev nazist, hur han redan som barn och ung såg upp till Hitler som en frälsare och var helt övertygad om Hitlers nästan överjordiska gåvor och ledaregenskaper.

Bruno Manz växte upp med en djupt antisemitisk far, som han såg upp till och som indoktrinerade honom i antisemitism redan då han var en liten pojke, och fadern gick tidigt med i nazistpartiet, vilket gjorde att Bruno blev övertygad nazist redan i 12-årsåldern. Man kan knappast förvånas över detta med tanke på den uppväxt han fick. Däremot förefaller det även efter genomläsningen av boken, underligt för oss som har facit i hand, att han förblev trogen sin ideologi ända till det bittra slutet. Vad som inte är förvånande är hans beskrivning av hur han så småningom kom till insikt om nazismens i grunden onda väsen, hur smärtsam omvärderingen var för honom. Det är, och det vet alla som någon gång fått sin världsbild söndertrasad, mycket svårt att acceptera tanken att man levt i en vanföreställning under många år, att allt man trott på och hållit heligt bygger på lögner och vilseledande propaganda.

Det egna landet är aldrig angripare
Författaren beskriver något som de flesta av oss inte känner till, på grund av den bild av Hitler och förkrigstidens Tyskland som vi har fått – med den propaganda vi har utsatts för, nämligen hur han blev mycket förbluffad när han första gången konfronterades med påståendet att det var Hitler och Tyskland som började kriget, vilket inte hände förrän kriget var förlorat och över. Han hade ju alltid varit övertygad om att Hitler verkade för fred och att det var motsidan som började och som tvingade Tyskland att försvara sig. De flesta svenskar vet nog inte att detta var precis vad propagandan i Tyskland sade, och att förmodligen majoriteten av tyskarna var övertygade om att det var de som blev lömskt överfallna och attackerade av de allierade.

Man måste tro att det man gör är rätt
Just föreställningen, att man försvarar sitt land mot onda angripare, är nog den vanliga hos de flesta soldater. Vi har i vår tid sett exempel på detta i ett antal intervjuer med amerikanska soldater i Irak, som trots att alla idag, som vill veta, har fullt klart för sig att Irak och Saddam Hussein inte hade något med 9/11 att göra, ändå hävdar att de krigar för att förebygga fler attentat mot amerikanska medborgare, är övertygade om att de försvarar sitt land alltså, och som vägrar att inse att de i själva verket bara är maktens nyttiga idioter i de förras kamp om mer makt och mer rikededomar. De allra flesta av oss är inte så ondsinta att vi klarar av att mörda andra människor bara för att de rikaste i vårt land ska bli ännu rikare, få makt över ännu större områden, kunna lägga beslag på ännu fler naturresurser. Därför måste psykiskt normala människor, som agerar som maktens hyrda mördare eller utför andra inhumana handlingar, skydda sig själva, och rädda sin själsfrid, med myter och lögner som rättfärdigar vad de sysslar med. Inser de vad de egentligen gör när de dödar i ett krig, vilket spel de är pjäser i, då bryter de ihop psykiskt. Idag ger man alltså soldaterna i Irak lugnande/tankedövande preparat (SSRI mm) för att de ska orka fortsätta. I Vietnamkriget tog mängder av soldater narkotika för att stå ut, som jag nämnt i ett tidigare inlägg.

Hur en totalitär stat fostrar ”de nya människor” den vill ha
Det gäller, och det vet alla demoagoger och diktatorer, att indoktrinera de unga, som är mycket mer lättledda än äldre människor med mer livserfarenhet, ja att börja redan med de små barnen. Det gjorde förstås nazisterna också. Bruno Manz gick med i Hitlerjugend redan ett år innan nazisterna tog över makten till och med. Där fick han lära sig hur världen såg ut och vad man skulle kämpa för, inget mindre än ”Frihet”:

I sann nazistisk anda inleddes sången med orden: ”Ja med våra knytnävar ska vi röja väg” och fortsatte sedan genom att yra om ”ungdomens flagga för frihet och bröd”.
”Frihet” var ordet som stod högt i kurs hos nazisterna, särskilt när det användes tillsammans med ordet ”bröd”. I min naivitet trodde jag att denna kombination var själva essensen i den nationalsocialistiska Weltanschaung (världsbilden) omedveten som jag var om det ödesdigra program som denna världsbild i själva verket utgjordes av. Jag vägrade blankt att inse att min egen frihet drastiskt beskurits……
Vid sådana tillfällen framstod Heinos (ledaren i Hitlerjugendgruppen) skräckregemente som en nödvändig men tillfällig prövning i kampen mot den världsomspännande judiska konspirationen. (Sid 71)

Bruno Manz berättar hur de fick en ny rektor direkt efter att nazisterna hade tagit över, en rättrogen. Denne rektor frågade en dag eleverna vilken person som var den störste religionsstiftaren. Han underkände alla svar från eleverna och blev till slut irriterad:

”Det är en ren skam att jag ska behöva berätta svaret för er”, förkunnade han. ”Glöm aldrig bort det här svaret. Den främste religionssgrundaren genom alla tider är Adolf Hitler”. ……
När rektorn lade märke till vår förvirring, lämnade han hastigt klassrummet och när han kom tillbaka viftade han med Hitlers Mein Kampf i handen. ”Här är Fûhrerns trosförklaring”, vrålade han. Och sedan läste han:

Wer leben will
Der kämpfe also.
Und wer nicht kämpfen will
In dieser Welt des ewigen Ringens
Verdient das leben nicht.

Han som vill leva låt honom slåss.
Och han som inte vill slåss
i denna värld av evig kamp
förtjänar inte att leva. (Sid 85)

Det kan jämföras med socialismens grundtes: Från var och efter förmåga, åt var och en efter behov, vilket är en viss skillnad. Nazismens ideologi handlar om konkurrens mellan småkrypen och om deras obrottsliga lojalitet mot den store ledaren. Socialismens handlar om ett gemensamt strävande och solidarisk hjälp och stöd mellan människorna.

Om sin icke-nazistiske matematiklärare, som han ändå tyckte mycket om och beundrade, skriver författaren:

Han menade väl, men han var bedrövligt dåligt insatt. Han sympatiserade med Weimarrepubliken, men vi var anslutna till Hitler-Jugend. Han representerade det förflutna, vi var framtiden (min kursivering). (Sid 98)

Den frihet som nazisterna åsyftade handlade om friheten att följa sina naturliga biologiska instinkter, som sade att kampen var vad livet handlade om, och att det naturliga var att underkasta sig en stark ledare.

Det är nog ganska naturligt att unga människor faller för dem som lockar med ”frihet”. Begreppet kan dels betyda nästan vad som helst, dels låter det härligt för en ung människa, som under hela sitt liv har längtat efter att slippa mammas och pappas och skolans överhöghet och att kunna få göra som han/hon vill, vara fri alltså.

Så kom kriget – och det tog också slut till slut
Så kom kriget, författaren blev inkallad och efter några år utskickad till Nordkalotten, där han frös och led och var inblandad i ett verkligt hårt slag i norra Finland, som beskrivs målande och utgör ett spännande avsnitt i boken och från vilket endast de med tur undkom med livet i behåll. Han fortfor att tro att kriget skulle vinnas, ända tills det var förlorat och han fortfor att tro på ledaren. Intressant nog tillhörde han dessutom de soldater som fraktades genom Sverige, i den s.k. permitenttrafiken.

Först mot slutet av kriget fick han höra om koncentrationslägren och om massmördandet av zigenare, judar, homosexuella och slaver men han kunde inte, ville inte tro att det verkligen var sant. Så småningom, men först sedan han kom hem efter kriget, tvingades han inse att det var sant och att ompröva allt han tidigare hade trott på. Han beskriver hur hans far däremot envist och ända tills han dog, vägrade att acceptera nazismens brott och att överge sin ideologi.

Berättelsen om hur pass fri från nazism och antisemitism den militära apparat, som han tjänstgjorde i ,var, är intressant. Författaren tycks anse att han själv var bland de få övertygade nazisterna i sitt förband och han menar att han nästan aldrig hörde antisemitiska yttranden under sin tid i armén. Och visst, det var ju trots allt inte så att Hitler hade en majoritet av tyskarna bakom sig. De flesta var nog, då som nu, ganska okunniga och ointresserade av politik, trots den intensiva propaganda de hade utsatts för.

Vad visste tyskarna?
Det har ofta diskuterats vad tyskarna visste. Somliga har hävdat att alla visste men att de flesta inte ville se. Andra har menat att det nog är riktigt att många inte visste. Med tanke på hur mycket dagens människor inte vet om vad som händer i samhället, så tror jag att man måste acceptera tanken att många faktiskt var okunniga om verkligheten i Tyskland under 30-talet och fram tills krigsslutet.
Visst, de visste att man satte judar, zigenare, kommunister och socialdemokrater i koncentrationsläger, men de flesta var nog helt övertygade om att de som sattes i sådana hade begått något brott ”för man sätter ju inte människor i fängelse som är helt oskyldiga”, en inställning som inte är ovanlig idag heller. De flesta, idag som då, litar dessutom på politikerna och på att myndigheterna inte ljuger dem rätt upp i ansiktet och få tror att myndigheter behandlar människor illa, om de inte själva varit med om det, polisbrutalitet exempelvis.

Den systematiska utrotningen av judar och zigenare m.fl. började dessutom inte förrän 1942 då krigslyckan på allvar började vända. Vid det laget var många tyskar vid fronten, som Bruno Manz exempelvis, och visste väldigt lite om vad som hände hemma i Tyskland och de som var kvar hade fullt upp med att klara livhanken, rädda sig under bombräderna, få ihop till livets nödtorft, få tak över huvudet och kunna hålla sig varma, så de orkade nog inte bry sig så mycket om vad som hände i koncentrationslägren. Många tyskar svalt också mot slutet av kriget och ett bra tag efter att det tog slut. Bruno Manz berättar hur hans far var så mager när han kom hem efter krigslutet att hans ansikte såg ut som dödskalle med skinn på.

Det verkar ganska klart att nazisterna från början försökte driva, skrämma judarna ut ur Tyskland, men då stängde alla länder i Europa sina dörrar för dem och tog inte emot dem som ville försöka fly från Tyskland och förföljelsen där. Mot slutet av kriget, då Tyskland de facto led brist på nästan allting så beslutade man, gissar jag, om den ”slutliga lösningen”, att döda koncentrationslägerfångarna istället för att slösa mat på dem och istället för att låta dem långsamt svälta ihjäl. Att man kunde vidta så vidriga åtgärder berodde givetvis på den fruktansvärda inställning man hade till s.k. icke-arier, de underlägsna raserna. Men i samband med detta konstaterande ska vi inte heller glömma att antisemistismen var vida spridd i hela Västvärlden såväl som i dåvarande Sovjet, vid den tiden. Att judarna och zigenarna var underlägsna och bedrägliga ”raser” ansågs lika sant då, som det idag börjar bli sant för väldigt många människor i Västvärlden, att muslimer är farliga och opålitliga. Det fanns de som tjänade på antisemitismen då, det finns de som tjänar på antiislamismen idag.

Hur det gick för Bruno Manz efter kriget
Bruno Manz började studera fysik och matematik, gifte sig, fick barn och emigrerade till USA 1957. Där verkade han som forskare och senare som professor vid ett universitet. På sin ålders höst skriver han så den här boken, om varför han blev nazist och hur det var att vara en sådan, vad han tänkte, trodde och till slut tog avstånd från.

De sista orden i boken är en bön till judarna om förlåtelse.