Jag blir aldrig riktigt klok på våra tornseglare (får väl lov att börja kalla dem det istället för det innötta ”tornsvala”). De första åren annonserade de sin ankomst väldigt tydligt och med intensiva skri-konserter över huset under flera dagar. De senaste åren har de flyttat in så tyst och stilla att vi trott att holkarna inte varit befåglade. Så plötsligt, alltså först i slutet av juni, ser jag en tornseglare flyga in i en av holkarna. Då kikar jag lite noggrannare på holkarna. Det finns en liten springa mellan holkarna och taket och ibland kan man se att något rör sig i holkarna genom att de avtecknar sig mot ljuset från springorna. Då kunde jag konstatera att båda holkarna har invånare. Har ingen aning om sedan hur länge de ”bott” där, ingen aning om om det är en ruvande fågel som ligger där eller om det är ungarnas rörelser som jag ser mot ljusspringan. Gissar att det inte är det, för de borde inte vara fullt så stora än. Och nu har jag sett tornseglare flyga in i båda de holkar som varit ”befåglade” ända sedan vi satte upp dem. (Vi har fyra uppsatta, men av för oss obegriplig anledning faller de andra två tydligen inte i smaken. I en av dem häckade talgoxar förra och förrförra sommaren och den fjärde tycks alla fåglar sky. Mycket märkligt.

En höst för några år sedan kunde jag dessutom konstatera att tornseglarna var kvar och matade ungar långt efter att de, enligt min tidigare föreställning, hade flyttat söderut igen. Jag har alltid sagt att de kommer och börjar häcka omkring 1-10 juni, beroende på vädret, och ger sig iväg igen omkring 20 augusti. Men förrförra året konstaterade vi att de var kvar och uppenbarligen matade ungar så sent som några veckor in i september. Det kan ju ha handlat om dåligt väder så att kullarna var sena det året förstås.

Vi har alltså delat hus med fyra tornseglarpar under mer än 30 år (där vi bodde tills för fem år sedan), och för det första har de alltid flyttat in under stort ”stoj”, har vi trott i alla fall, och dessutom har vi inte sett ett enda spår av dem efter 20:e augusti – något enda år. Bara att konstatera således, att det är mycket jag inte vet om de här fåglarna och deras levnadsvanor och villkor.

För övrigt är vårens stora fågelkonserter slut för i år. Nu hörs nästan bara ängsligt pipande från några småfåglar, vars ”identitet” jag inte känner. Koltrasen sjunger inte längre och nu samsas ett antal hanar i trädgården. Inga kontroverser mellan dem längre om var den ene eller den andre bör befinna sig. En av dem, hanen som brukar sitta i den gamla halvdöda eken, är lite speciell eftersom han inte är så rädd för oss. Han kan komma framskuttade mot mig, när jag sitter i en stol på gräsmattan och komma mig så nära som bara någon dryg meter. De andra däremot flyger omedelbart iväg när jag kommer ut i trädgården.

Det känns lite vemodigt att det nu dröjer ett år tills vi får njuta av deras fantastiska konserter igen. Och ju äldre man blir, desto osäkrare blir det om det kommer något mer tillfälle att höra dem.

bild_fågelbo

 Småfåglarna har bråda dagar dock. Häromdagen hittade jag det här lilla boet, byggt av strån och hundhår (det vita i boet) på marken nedanför den stora lärken utanför vår köksingång. Har ingen aning om vilken sorts fågel som har byggt det, om det låg där på marken för att det blivit plundrat av ekorrar eller av andra fåglar, eller om det bara hade tjänat ut. Men ett fint lite bo är det.