juli 2009


Massmedia&Vård/omsorg&Vem tipsar/vad skrivs?28/07 01:51

Mer apropå flunsahysterin i media: Hur kan det komma sig att det inte utbryter samma enorma hysteri kring det faktum att vi idag har antibiotikaresistenta stammar av tbc-bakterier – exempelvis? Framför allt ser man dessa i Öststaterna, dels i de baltiska staterna, dels i Ryssland. Om de här varianterna av tbc sprider sig, och det kommer de att göra, så har vi ett allvarligt problem för ”på 1930-talet dog mellan 7-8 tusen människor i tbc varje år i Sverige. Det innebar att tbc förorsakade vart tionde dödsfall”, läser jag. Då fanns inget botemedel.
Och vidare:

Enligt Världshälsoorganisationen utgör tuberkulos ett fortsatt stort problem i världen. Sjukdomen är globalt spridd och i världen är idag ungefär en tredjedel av alla människor infekterade med tuberkulos. Dessa människor har latent tuberkulos och av dessa insjuknar ca 8-9 miljoner i sjukdomen varje år.
……
Varje år dör 2-3 miljoner människor av sjukdomen. I Sverige insjuknar drygt 400 personer årligen och av dessa dör mindre än 10 procent av sjukdomen.

Vidare:

På 1930-talet dog mellan 7-8 tusen människor i tbc varje år i Sverige. Det innebar att tbc förorsakade vart tionde dödsfall. Då fanns inget botemedel. Om man tittar på hela Europa vid tiden kring år 1900 så dog så många som en miljon människor årligen i tbc. Under 1800-talet dog det 3-4 miljoner människor i Europa årligen och då var tbc den sjukdom som orsakade flest dödsfall av alla sjukdomar.

Visst, det har skrivits i tidningarna om tbc-fallen i Sverige, men inte har samma hysteri utbrutit kring detta som kring den väntade influensan. Vi kan vara helt säkra på att den här flunsahysterin beror på läkemedelsföretagen som producerar de vacciner som de hoppas ska verka mot densamma. Bara i Sverige kammar de hem 1,3 miljarder kronor på de vacciner som beställts hit och aktiekursena lär ha stigit i de här företagen – inte så förvånande.

Det är nog ingen vågad gissning att bonusarna till direktörerna också stiger och att somliga läkare och professorer tjänar en bra slant på att ställa upp i media och måla upp skräckscenarios kring influensan? Det är så det brukar gå till när läkemedelsindustrin skapar nya massbehov av sina produkter. Inte sällan handlar det om vad som borde kallas rent bondfångeri.

Länkar:
Antibiotika och antibiotikaresistens, Landstinget
Tuberkulos
Tbc härjar i det forna Sovjet, Nyheter 24
Tbc-fallen ökar. DN
Vanliga frågor om TBC, Sjukvårdsrådgivningen
Multiresistent tuberkulos i Sverige kräver ökad vaksamhet, Läkartidningen
Totalresistent tbc-bakterie upptäckt, svt

Forskning/vetenskap&Massmedia&Vem tipsar/vad skrivs?27/07 00:49

Sven Britton tänker inte vaccinera sig, säger han i radioprogrammet ”God morgon världen”, och han torde veta vad han gör. Inte heller jag tänker vaccinera mig, i synnerhet som det här vaccinet har stressats fram och inte genomgått sedvanlig kontroll, utan en mindre noggrann sådan – för här ska tjänas pengar, och FDA har full förståelse för den saken – förstås. Visst, jag kanske är en av dem som är extremt känsliga och kanske kommer jag att dö i influensan, men risken, för oss i den industrialiserade världen, att dö av influensan, torde vara betydligt lägre än att dö i en trafikolycka. Törs du åka bil?

Det vi ska begära, istället för massvaccinering nu, är att Sverige sätter igång forskning för att få fram nya antibiotikasorter och produktion av sådana i statlig regi. Det tar för lång tid och antibiotika botar för snabbt, på någon vecka bara, för att de privata läkemedelsföretagen ska vara intresserade, men det kommer en dag då de verkligen kommer att behövas, nämligen när de sorter som finns inte längre botar och dit är vi på väg i snabb takt idag. När den dagen kommer, kommer många människor att dö i sjukdomar som vi inte tagit så allvarligt på hittills eftersom vi har varit vana att kunna bota dem de senaste 75 åren.

Länkar:
God morgon världen, P1

Forskning/vetenskap&Skola/utbildning24/07 01:04

Nu kan jag kanske våga berätta historien om ett av de seminarier jag bevistade som doktorand, seminariet där jag drabbades av en högst olämplig skrattparoxysm:

Det här seminariet ägde rum i slutet av 70-talet. På den tiden var den akademiska världen, i varje fall inom humaniora, inte alls lika ”globaliserad” eller ”internationaliserad” som den väl är idag (föreställer jag mig), så förmågan att tala engelska var nog sämre då än nu, även om vi också på den tiden läste mängder av fack- och kurslitteratur på engelska på universitetets kurser. Så lite förlåtna må svårigheterna då, att tala engelska, vara idag. Det kanske är mycket bättre idag än för 15 år sedan ex. då jag senast var på en internationell vetenskaplig konferens och hörde svenska forskare föreläsa på engelska.

Jag blev alltså, som doktorand i vetenskapsteori, medbjuden till ett seminarium i Stockholm där en engelsk forskare skulle hålla en föreläsning. Den handlade om hans sociologiska forskning och seminariet ingick i ett större forskningsprojekt som bekostades av Högskoleämbetet (tror jag det hette då) och som vår institution var inblandad i. Det var något extra och lite märkvärdigt på den tiden, med inbjudna forskare från andra länder även om det förekom ibland och också vår lilla institution bjöd in forskare från andra länder då och då. Men det här var inte vår institution, utan Högskoleämbetet och Stockholm.

Sammanlagt var det omkring 40 forskare på det här seminariet, idel ädel manliga (förstås) professorer och docenter – och så jag. Den föreläsande engelsmannens assistent och jag var de enda kvinnorna på seminariet. Det var jag ju van vid. Vi var inte många kvinnor inom området vid den tiden (ingen mer än jag noga räknat) och jag brukade vanvördigt, men helt inofficiellt och bara bland goda vänner, kalla seminarierna för ”intellektuella tuppfäktningar” eftersom de närvarande männen alltid ansträngde sig för att ge ett intelligent intryck och för att bräcka av varandra med djupsinniga frågor, påpekanden eller slutsatser, yttranden som inte alltid var så imponerande som de talande förmodligen tänkte sig.

Nu satt vi alltså här, på en intellektuell tuppfäktning, på högsta akademiska nivå, i en stor föreläsningssal i huvudstaden, runt ett jättestort u-format bord. Jag hamnade ganska nära föreläsaren på ena långsidan, den som låg längst från dörren, på andra sidan podiet.

Föreläsaren drog igång, och då och då kastade han ut en fråga till auditoriet, eller någon i detsamma hade en fråga att ställa till föreläsaren eller ville komma med en kommentar. De här manliga akademiska högdjuren var alltså inte så vana att tala engelska så de spände sig oerhört när de skulle säga något intelligent på detta främmande språk. Det blev mer av tuppkammar än vanligt alltså. Jag lyssnade en stund till dem och så hände det som bara inte får hända i en sådan där situation. När jag lät blicken fara över församlingen runt bordet såg jag dem allihop utrustade med rätt uppstående blodröda tuppkammar varvid jag drabbades av en allvarlig och absolut okontrollerbar skrattparoxysm, för de gav ett så vanvettigt komiskt intryck alla dessa spända herrar runt bordet, som dessutom verkade allvarligare än på en begravning.

Man får inte skratta i sådana situationer. Det hade varit akademiskt självmord att göra det, och redan i fosterstadiet så att säga. De flesta har väl någon gång råkat ut för det där, att när man blir full i skratt i en situation där det är högst olämpligt att man ens drar på munnen, så går det bara inte att hejda skrattet. Jag hade inte drabbats av något liknande sedan realskolan, då man minsann inte fick skratta på lektionerna, och nu var jag i alla fall något över 30.

Jag kände alltså hur skrattet började bubbla upp inom mig, ända nerifrån tårna. Dörren, och att smita ut och skratta av sig, var inte att tänka på. Jag hade tvingats passera precis nedanför podiet, där föreläsaren stod, och framför alla åhörarna, för att komma ut och jag hade inte kunnat hålla mig för skratt under tiden. Jag tittade ner i bordet, böjde mig djupt över det och försökte koncentrera mig på mina fingrar. De var ju inte så himla roliga. Det hjälpte inte. Ju mer jag försökte låta bli att börja skratta desto omöjligare blev det. Milda makter, det här går inte. För att försöka dölja min högst ovälkomna munterhet böjde jag mig ner under bordet och låtsades ta upp något därifrån, som jag hade göra en bra stund att hitta, men jag kunde ju inte sitta där och skratta under bordet hur länge som helst. Upp igen alltså, ovanför bordet, fortfarande med huvudet djupt nerböjt. Men jag kunde bara inte sluta skratta. Jag kände hur axlarna skakade av mitt skrattande.

Så kikade jag försiktigt och i vänster ögonvrå, upp mot föreläsaren, för att se om han såg att jag skrattade. Jag visste ju att den som står framme på ett podium och talar har god överblick över hela auditoriet och ser mycket mer än man tänker på när man ingår i åhörarskaran. När jag således kikade upp lite åt sidan, för att kunna se föreläsaren, ser jag att han tittar på mig. Förmodligen undrade han vad jag gjorde, om jag grät eller skrattade, för han måste ju se min skakande axlar. När han nu såg att jag skrattade, kunde jag se hur han också fick svårt att hålla sig för skratt. Det började rycka i hans mungipor, vilket inte precis dämpade min egen skrattlystnad. Så han vände sig mot tavlan och började skriva något och talade en god stund med ryggen mot oss.

Så småningom lyckades jag i alla fall dämpa mitt skrattanfall och se åtminstone nästan normalt tråkig men intresserad ut. Jag drog dock en suck av lättnad när föreläsning och diskussion var över. Jag var livrädd för att skrattanfallet skulle börja igen.

På kvällen bjöds vi på middag på Hasselbacken och den engelske forskaren och föreläsaren kom att hamna snett emot mig vid bordet. Vi hade inte mer än satt oss ner innan han böjde sig fram över bordet mot mig och sade, med ett brett leende och en humoristisk glimt i ögonen: Swedish researchers are very serious, aren’t they? (Svenska forskare är väldigt allvarliga – eller hur?) Jag nickade. Så skrattade vi gott båda två. Han hade förstått precis varför jag hade skrattat.

Så visst, hade de här akademiska högdjuren talat en bättre engelska så hade de inte gjort samma komiska intryck – både på mig och på engelsmannen som föreläste.

För protokollet får jag väl lov att erkänna att jag avstod från att säga något på det där seminariet. Jag visste ju att jag skulle verka precis lika spänd och komisk som de andra om jag försökte.

Någon annan gång ska jag berätta om mötet med den engelske professor som fick min tunghäfta, vad gällde att tala engelska med andra forskare på seminarier och konferenser, att lossna.

Skola/utbildning23/07 00:38

Hörde på Studio ett idag att professorn i nationalekonomi, Marian Radetzki, anser att vi ska slopa svenska språket och göra Sverige helt engelskspråkigt, för det skulle landet tjäna på i det långa loppet. Istället för att tala svenska i Sverige borde vi alla kunna tänka, tala och skriva perfekt engelska, menade han.

Visst vore det bra om vi alla kunde engelska perfekt men hur skulle landet övergå helt till ett annat språk och få en svensk befolkning som talade och skrev lika bra engelska som engelsmännen, som alltså hade engelska som modersmål? Var skulle man börja? Vem skulle lära svenska barn denna goda engelska? Skulle vi ta hit engelska lärare till hela Sverige och ge barnen enspråkig engelsk undervisning redan från förskolan? En enorm majoritet av svenska lärare kan nämligen inte så bra engelska att de kan ge en nöjaktig undervisning helt på engelska. Och om vi skulle ta in engelska lärare till hela skolsystemet, vad ska barnen tala med föräldrarna, som har svenska som modersmål? Ska föräldrarna också, enligt lag, tala bara engelska med sina barn? Om de inte kan göra det, eller inte vill göra det, och dessutom inte talar mycket god och varierad engelska med barnen, kommer dessa inte att lära sig en riktigt bra engelska från någon.

Om barnen inte får tala svenska hemma, så kommer de inte att bli halvspråkiga på två språk, som många invandrarbarn dessvärre blir (fast få förstår det eftersom de här barnen ofta låter helt svenska men har ett tämligen till mycket begränsat svenskt ordförråd), utan de kommer inte att lära sig behärska något språk alls. Behärskar man inget språk ordentligt kan man inte tänka speciellt effektivt. Då blir man väldigt handikappad och Sverige är inte betjänt av en befolkning som inte kan tänka ordentligt och klart. Det ökar inte landets konkurrenskraft.

Ska barnen däremot få tala svenska med sina föräldrar, å andra sidan, så kommer de att få svenska som modersmål i alla fall och i värsta fall bli just halvspråkiga på två språk.

Eller ska vi, några generationer framöver, skicka över våra barn till England i femårsåldern och inte låta dem återvända till Sverige förrän de gått ur skolan?

Kort sagt, idén är så korkad att det inte skulle förvåna mig om det blir Björklunds nästa förslag – nåja, det var kanske att misstro Björklund lite för mycket. Något lite förnuft borde han ju ha, fast han inte visar det så ofta (någon som har sett det förresten?).

Gärna bättre undervisning i engelska i skolan, kanske från tidigare årsklasser, men glöm det där med att slopa svenskan helt och göra alla som bor i landet ensidigt engelskspråkiga. Det är helt enkelt inte ett möjligt projekt och skulle man försöka genomföra det skulle det gå alldeles åt skogen för Sverige.

Sedan håller jag med Radetzki om att de flesta svenskar, även högutbildade sådana, inte talar så god engelska som de tror, och inte har så god förståelse av engelska som de gärna inbillar sig. Men botemedlet mot detta är inte att man slopar svenska språket i Sverige, utan att man förbättrar engelskundervisningen och att även språklärare får lära sig mer om vad det faktiskt innebär att lära sig ett främmande språk och hur språk förhåller sig till varandra, alltså att de får mer undervisning i språksociologi och språkfilosofi. Jag har kunnat konstatera att de flesta människor inte förstår något om området, och dessvärre att även många språklärare saknar sådana insikter som de borde ha i dessa frågor.

Länkar:
Svenska språket, Studio ett
Riskabelt att förslumma svenskan, Motvallsbloggen 18/6 2005

Idéhistoria/filosofi&Ideologier/propaganda21/07 16:37

Politiska propagandamakare bävrar för att få oss att förändra innebörden hos de ord vi använder, som att lära oss att betrakta ordet solidaritet som synonymt med tvångsanpassning, som att feminism inte ska associeras med kvinnlig frigörelsekamp utan med motsatsen, det vet vi. Detta handlar om medveten propagandapolitik för att få oss att tänka på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare. Men även vanligt folk (nåja, för att de ska få genomslag måste de synas i media, tillhöra den intellektuella eliten, så att säga,) sysslar med ”språkförnyelse” agerar språkinnovatörer. Deras språkförnyande verksamhet verkar mer vara av det omedvetna slaget dock, det som grundar sig i dåliga kunskaper i och om svenska språket.

Dem kommer klockan fem och då ska de få sina fiskar varma.
Tja, den som förstår vad som avses med den här satsen, berätta för mig för jag gör det inte. Vem ska få vad av vem och vad är det som uteslutits före inledningsordet, det personliga pronominet i objektsform ”Dem”?

Det här är det numer vanliga problemet med när man ska skriva de och när man skriver dem, och som uppenbarligen inte ens lärare i grundskolan klarar av längre. Det problemet har jag diskuterat tidigare på bloggen, så över till ett annat nyskapande: Vi har också de där konstiga förändringarna av ords betydelse som ibland gör det sagda eller skrivna om inte totalt obegripligt så i alla fall svårförståeligt:

Vad har den person råkat ut för som på sin arbetsplats har en spirituell guru”, som en sommarpratare uttryckte saken? Jag vet inte. Har han en ovanligt vitsig och underhållande arbetskamrat från Indien, som försöker leda de andra på något sätt, i yogaövningar kanske? Har han måhända en arbetskamrat, i allmänhet alltså inte just från Indien, som är ett mönster av kvickhet och vad gäller att roa? Eller har han istället en arbetskamrat som är expert på alkoholhaltiga drycker?

Ordet spirituell har alltid tidigare betytt kvick, vitsig, underhållande men numer betyder det tydligen något annat, åtminstone för somliga. Jag gissar att för den aktuelle ordanvändaren betyder ordet ”andlig”, efter den engelska betydelsen av ordet spiritual.

– Äsch, det är väl inte så noga, du förstår ju vad som menas och det är ju huvudsaken, säger den ungdomligare och modernare språkbrukaren.
Problemet är att jag ofta inte gör det, att jag bara ibland kan förstå vad som menas och då på grund av vad som sägs senare. Om man hävdar att det väl inte är så noga om åhöraren förstå precis, dessutom, har man då inte samtidigt sagt, att det man säger är ganska oviktigt så det gör inget om åhöraren inte förstår vad man menar? Varför pratar/skriver man alls, om det inte är så noga om andra förstår vad man säger/skriver, undrar jag då?

Några fler ord som plötsligt har blivit tvetydiga:
Spendera, som en gång i tiden användes om att lägga ut pengar, i betydelsen lite frikostigt, slösaktigt, betyder numer istället tillbringa (om tid). Man hade spenderbyxorna på exempelvis, när man slösade med pengar, eller var ovanligt generös med sådana. Vad skulle det uttrycket betyda med dagens nya användning av ordet, att man slösar med tid, är långsam av sig, ineffektiv, lat?

Husera, som tidigare betydde att man ”höll till” någonstans och alltid med bibetydelsen att man ställde till det där man befann sig, skräpade ner, rörde till i området, men som numer tycks betyda bo kort och gott, eller möjligen vara inhyst i. Numer huserar folk på Kungsgatan 24, eller banken huserar i ett stort marmorpalats i centrum. Det är ju i och för sig korrekt att banker ofta ställer till oreda i länders och människors ekonomi från sina kontor, men jag tror inte att det är detta som åsyftas av dem som säger på det här sättet.

Visst, språk utvecklas och ords innebörd förändras över tid men jag vet inte om man kan hävda att det innebär ”utveckling”, som har en positiv innebörd, när språket blir oklarare och otydligare och skapar fler missförstånd mellan den talande och den lyssnande. Fast jag är förstås väldigt gammalmodig som inte köper det postmodernistiska intellektuella modet enligt vilket allting är i princip obegripligt och var och en lever med sin egen sanning, i en fullkomligt kaotisk och ofattbar värld där allting som händer bara händer och ingenting har en förståelig orsak.

Djur/natur17/07 01:31

Jag är inte ensam, noterar jag, om att vara lite lat vad gäller att blogga nu under högsommarmånaden. Just nu njuter jag alltså av sommaren. Tar en och annan promenad (fast alldeles för få och alldeles för korta sådana), sitter i trädgården och njuter av mina blommor, vid en kopp kaffe, eller läser en trevlig bok. Men blir jag ofantligt inspirerad så skriver jag ett inlägg, så någon total sommarpaus tar jag nog inte även om det kan bli lite glest mellan inläggen ytterligare några veckor framöver.

blommor

Hoppas ni har en lika skön sommar som jag har. Man måste koppla av världens eländen ibland också – för att orka leva och hur det nu är, man lever bara en gång.

Internationell politik07/07 02:24

Med anledning av Obamas besök i Moskva (som man förstås hoppas ska inleda en avspänning igen) rekommenderar jag radioprogrammet Putin och rysskräcken, delarna 1 och 2 . Reprisen gick i natt, och fortsättningen kommer på fredag, kl. 11.03 med repris söndag kl. 19.30 och natten mellan måndag och tisdag kl. 00.30. Kan även avlyssnas på nätet.

Programmet handlar om det man väl misstänkte när våra massmedia förvandlade Ryssland från en av de friaste demokratierna i världen (nåja men något ditåt i alla fall) till diktatur under Putin. Vi fick belägg för den åsikt jag framförde på bloggen, att denna helomvändning i våra makthavares syn på Ryssland i själva verket berodde på att Västvärlden (läs USA) plötsligt såg sig snuvad på kontrollen över de ryska gas- och oljetillgångarna. Så här, bl.a., skriver SR på sin hemsida om programmet:

Politiker, försvaret, ledarskribenter och krönikörer talar i dag om det ryska hotet ur olika perspektiv. Men är det verkligen vi som är hotade eller är det tvärtom?

Ja, jag vill hävda det senare. Och i det läget anser vår regering att vi ska vara med och hota Ryssland, helst också genom att gå med i NATO, vilket för övrigt även regeringen Göran Persson ansåg. Man tar sig för pannan.

Jag ser med spänning fram emot fortsättningen på programmet.

PS: Ännu en person som anses vara diktator fast han var vald i allmänna val, som alltså ansågs vara sådan för att han inte vill tillåta att gas- och oljevinsterna tillfaller USA.

Länkar:
Putin och Rysskräcken – del 1, SR
Putin och Rysskräcken – del 2, SR
Är Ryssland verkligen expansionistiskt?” Motvallsbloggen 21/8 2008
Apropå Ryssland och det nya Kalla Kriget, Motvallsbloggen 22/8 2008
Och Carl Bildt är en ren katastrof, Motvallsbloggen, 3/9 2008

Ej kategoriserad06/07 02:05

Lyssnade på programmet ”Sommar” idag, med Herman Lindqvist. Han talade om att prinsessan Viktoria är en mycket begåvad berättare. Har nu aldrig haft glädjen att höra henne berätta men Lindqvists referat av ett par av hennes historier var inte dåliga de heller.

Senare på kvällen lyssnade jag på Mark Levengood i programmet ”God morgon världen” och där hade vi ännu en otrolig berättare. Han lyckades få sin pappas usla hemgjorda vin att växa ut till en mycket underhållande historia.

Hur blir de sådana, de där som kan berätta historier, om sådana där alldagliga händelser som man råkar ut för i livet, så att man viker sig dubbel av skratt? Varifrån får de sin förmåga? Sitter den i generna, är den ett socialt arv, är det något man lär sig?
Det senare alternativet tror jag nog inte på, för hur jag än försökt har jag aldrig hittat något i mitt liv som jag, via linguistisk ekvilibrism, skulle kunna förvandla till en underhållande historia, än mindre till en som får folk att vrida sig av skratt. Men jag känner ett par sådana personer, sådana där som berättar om utflykten till ön, eller bussresan till Virserum, så att man får träningsvärk i skrattmusklerna, trots att man själv var med om händelserna ifråga och inte tyckte de var ett dugg roliga medan de utspelade sig, eller hade något som helst humoristiskt som man kunde göra en poäng eller en underhållande historia av.

Jag kan ibland, i mina allra bästa stunder, eller sämsta hur man nu ser det, få ihop åtminstone lätt roande elakheter, men ska några iddas lyssna måste nog auditoriet endera lyssna av tvång, exempelvis för att man vill ha sina betyg, hoppas att det i alla fall ska komma något roligt senare eller tillhöra samma skara av dysterkvistar och kverulanter som jag och några gapskratt blir det ju inte. På sin höjd några snea småleenden.

Annars kan jag inte ens berätta sådana där korta roliga historier. Jag kommer inte ihåg dem jag hör, även om jag tänker att ”den var bra, den måste jag komma ihåg så att jag kan dra den någon gång”. Om jag någon gång börjar berätta en historia som jag minns vagt, men inte riktigt utan bara hoppas att poängen ska dyka upp bland hjärncellerna under berättandets gång, så brukar den inte göra det.

Om jag någon enstaka gång får för mig att jag ska försöka mig på en historia i alla fall, kommer jag alltid att tänka på min gamla skolkamrat och hur det gick när hon skulle berätta en rolig historia. Den handlade om en midsommarafton och kuttrasjustunden i ladan på sennatten (det var på den tiden då fräckisar var väldigt fina i kanten – åtminstone i mina kretsar) och när pojken knallade iväg frampå morgonen nynnade han Gärdebylåten (så nynnar berättaren låten). Då stack flickan ut huvudet genom ett fönster och utbrast på dalmål: ”Gär de belåten?”. Den är ju lite vitsig om tonfallet är det rätta. Så skulle min skolkamrat berätta historien och när hon kom fram till slutet ”stack flickan ut huvudet genom fönstret och sade: Är det Gärdebylåten det där?” Så struntar jag i att försöka berätta den där historien som jag i ett ögonblick av dålig självinsikt var frestad att dra.

OK, det är sommartorka vad gäller politiken, i varje fall tycker jag det, trots både Almedalsspektaklet och EU-forin. Det är då jag önskar att jag vore en god berättare eller att jag visste hur man berättar en rolig historia.

Ideologier/propaganda04/07 03:45

Dagens nyspråktalare är mycket inovativa och dessutom arbetar det som flitiga bävrar på att få oss alla att acceptera deras språk. Så har ordet ”demokrati”, exempelvis, fått en helt annan innebörd än det hade tidigare. Numer finns det majoritetsvalda diktatorer. Det fanns det aldrig förr.

Säkraste sättet numer, för en politisk ledare att bli kallad ”diktator”, är att han fördelar vinsterna från landets naturtillgångarna mer rättvist över befolkningen. Vald eller inte vald är av intet intresse längre. Det har ingenting med demokrati att göra. Vill personen att även de fattigare ska få med av vinster från landets tillgångar, må det vara olja eller värdefulla metaller eller annat, så är han diktator – punkt slut.

Därav kan vi sluta oss till att med ”demokrati” menas idag inte att man har allmänna och fria val med lika rösträtt för alla vuxna (samt rättstrygghet och likhet för alla inför lagen), som man menade i min ungdom, utan att systemet tillåter de (huvudsakligen amerikanska) multinationella bolagen att dels äga och utvinna alla naturtillgångar i ett land, dels att dessa företag får ta hand om hela vinsten så att ingenting av denna tillfaller folket i landet ifråga. I sanning en totalt ny betydelse av ordet ”demokrati”.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi&Politik/EU02/07 00:56

Så ska då apoteken privatiseras och vad läser man nu om detta? Privatiseringarna har tidigare och undantagslöst påståtts göra varor billigare och servicen och tillgängligheten bättre, därför att privata företag är så mycket effektivare än statliga och därför att konkurrens sänker priser.

Men nu måste priserna på apoteksvarorna istället höjas för att profiten ska bli tillräckligt hög för att locka folk, men troligen framför allt de stora multinationella kedjorna, att köpa apoteken. Här är det inte ens frågan om att försöka inbilla oss att läkemedel och andra apoteksprodukter ska bli billigare på grund av den ”sunda konkurrens” som skapas i och med privatiseringen. Så här skriver Aftonbladet om saken:

När det första privatägda apoteket öppnas inom kort höjer alla apotek priserna på medicin. En miljon tior i veckan ska håvas in från pensionärer och andra i Göran Hägglunds apoteksreform.
Socialministerns problem är att medicinen är för billig för att locka de i huvudsak utländska koncernerna till att från i dag, den 1 juli, köpa två tredjedelar av de 1 000 välskötta statliga apoteken. Alltså, resonerar han, måste påslagen öka.

Här handlar det alltså istället om att konkurrens inte ska sänka priserna utan om att höjda priser ska öka de privata ägarnas profiter.

Vem kan hädanefter hävda att privatiseringarna handlar om det som politikerna försöker inbilla oss att de genomförs för; Att allt ska bli bättre och billigare för oss f.d. medborgare – numer kunder i AB Sverige.

”Korporativism” (förstadium till fascism) kallade vi en gång det system där staten och företagen agerade i fullt samförstånd, för företagens bästa. För även i fortsättningen är det vi, endera direkt via de priser vi betalar för produkterna på apoteket, eller indirekt via skatterna och de subventioner somliga läkemedel får, som ska betala företagens profiter.

Det var ingen slump att människor i början av 1900-talet slöt sig samman och bildade konsumentföreningar. Det var för att få ner priserna och för att företag inte skulle tjäna stora pengar på konsumenterna. Men det där är längesedan glömt, både bland folk och inom Konsum.

Så luras vi ännu en gång, när våra gemensamt ägda tillgångar säljs ut. Alla de här privatiseringarna är i princip samma sak som när ryssarna bestals på all gemensam egendom när Sovjet rasade samman, även om bortslumpandet av våra gemensamt ägda tillgångar går lite långsammare här än samma process gjorde i Ryssland. En ryssifiering är det likafullt.

Vem tror idag att den ekonomiska kraschen innebär nyliberalismens död? Inte jag, men jag har å andra sidan aldrig trott det.

Sjuka förlorarna på nya apoteket


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster