Politiska propagandamakare bävrar för att få oss att förändra innebörden hos de ord vi använder, som att lära oss att betrakta ordet solidaritet som synonymt med tvångsanpassning, som att feminism inte ska associeras med kvinnlig frigörelsekamp utan med motsatsen, det vet vi. Detta handlar om medveten propagandapolitik för att få oss att tänka på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare. Men även vanligt folk (nåja, för att de ska få genomslag måste de synas i media, tillhöra den intellektuella eliten, så att säga,) sysslar med ”språkförnyelse” agerar språkinnovatörer. Deras språkförnyande verksamhet verkar mer vara av det omedvetna slaget dock, det som grundar sig i dåliga kunskaper i och om svenska språket.

Dem kommer klockan fem och då ska de få sina fiskar varma.
Tja, den som förstår vad som avses med den här satsen, berätta för mig för jag gör det inte. Vem ska få vad av vem och vad är det som uteslutits före inledningsordet, det personliga pronominet i objektsform ”Dem”?

Det här är det numer vanliga problemet med när man ska skriva de och när man skriver dem, och som uppenbarligen inte ens lärare i grundskolan klarar av längre. Det problemet har jag diskuterat tidigare på bloggen, så över till ett annat nyskapande: Vi har också de där konstiga förändringarna av ords betydelse som ibland gör det sagda eller skrivna om inte totalt obegripligt så i alla fall svårförståeligt:

Vad har den person råkat ut för som på sin arbetsplats har en spirituell guru”, som en sommarpratare uttryckte saken? Jag vet inte. Har han en ovanligt vitsig och underhållande arbetskamrat från Indien, som försöker leda de andra på något sätt, i yogaövningar kanske? Har han måhända en arbetskamrat, i allmänhet alltså inte just från Indien, som är ett mönster av kvickhet och vad gäller att roa? Eller har han istället en arbetskamrat som är expert på alkoholhaltiga drycker?

Ordet spirituell har alltid tidigare betytt kvick, vitsig, underhållande men numer betyder det tydligen något annat, åtminstone för somliga. Jag gissar att för den aktuelle ordanvändaren betyder ordet ”andlig”, efter den engelska betydelsen av ordet spiritual.

– Äsch, det är väl inte så noga, du förstår ju vad som menas och det är ju huvudsaken, säger den ungdomligare och modernare språkbrukaren.
Problemet är att jag ofta inte gör det, att jag bara ibland kan förstå vad som menas och då på grund av vad som sägs senare. Om man hävdar att det väl inte är så noga om åhöraren förstå precis, dessutom, har man då inte samtidigt sagt, att det man säger är ganska oviktigt så det gör inget om åhöraren inte förstår vad man menar? Varför pratar/skriver man alls, om det inte är så noga om andra förstår vad man säger/skriver, undrar jag då?

Några fler ord som plötsligt har blivit tvetydiga:
Spendera, som en gång i tiden användes om att lägga ut pengar, i betydelsen lite frikostigt, slösaktigt, betyder numer istället tillbringa (om tid). Man hade spenderbyxorna på exempelvis, när man slösade med pengar, eller var ovanligt generös med sådana. Vad skulle det uttrycket betyda med dagens nya användning av ordet, att man slösar med tid, är långsam av sig, ineffektiv, lat?

Husera, som tidigare betydde att man ”höll till” någonstans och alltid med bibetydelsen att man ställde till det där man befann sig, skräpade ner, rörde till i området, men som numer tycks betyda bo kort och gott, eller möjligen vara inhyst i. Numer huserar folk på Kungsgatan 24, eller banken huserar i ett stort marmorpalats i centrum. Det är ju i och för sig korrekt att banker ofta ställer till oreda i länders och människors ekonomi från sina kontor, men jag tror inte att det är detta som åsyftas av dem som säger på det här sättet.

Visst, språk utvecklas och ords innebörd förändras över tid men jag vet inte om man kan hävda att det innebär ”utveckling”, som har en positiv innebörd, när språket blir oklarare och otydligare och skapar fler missförstånd mellan den talande och den lyssnande. Fast jag är förstås väldigt gammalmodig som inte köper det postmodernistiska intellektuella modet enligt vilket allting är i princip obegripligt och var och en lever med sin egen sanning, i en fullkomligt kaotisk och ofattbar värld där allting som händer bara händer och ingenting har en förståelig orsak.