Eftersom somliga (av en av kommentarerna att döma) inte förstod vad jag skrev i mitt förra och förrförra inlägg om utrotning av räv så ska jag upprepa slutsatserna, och orsaken till att vi måste se till att skydda räven från utrotning, inte utrota den, som regeringen just gett sin välsignelse till:

I verkliga livet har vi ofta att göra med långa kedjor av orsaksamband. Så här ser det ut vad gäller förekomst av räv:

Ju färre rävar desto fler sork och rådjur. Ju fler sorkar och rådjur, desto fler fästingar. Ju fler fästingar desto fler borrelia- och TBE-smittade människor. Ju fler smittade människor desto mer mänskligt lidande. Ju fler smittade människor desto dyrare sjukvård. Ju fler fästingbitna människor desto fler antibiotikakonsumenter. Ju fler som äter antibiotika desto större risk för antibiotikaresistenta bakteriestammar. Ju fler antibiotikaresistenta bakteriestammar desto fler allvarliga konsekvenser får diverese sjukdomar, desto sjukare människor, och i slutänden desto fler döda i sjukdomar som tidigare gick att bota med antibiotika.

Sammanfattning: Färre rävar = fler sorkar och rådjur = fler fästingar = fler borrelia- och TBE-sjuka människor etc.

Som Barry Commoner sade i boken Cirkeln sluter sig (originalet utgivet 1971): Allting hänger ihop med allting.

Men vad spelar människors i allmänhet hälsa för roll i jämförelse med rika uppkomlingars lycka att få leka prickskyttar på halvtama fasaner!

Våra rundvandringar om området på nätet ger dessutom vid handen att jägarnas organisationer inte vill väcka djurrättsaktivister och deras vrede. Jägarna ska helst gynnas i tysthet, på alla andras bekostnad. Därav förordningens kryptiska formulering kan vi förmoda.

Jag citerar den igen:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Från 1:a juli är det alltså tillåtet att börja utrota de rävvalpar som just lämnat lyan, skjuta dem eller fånga dem i fällor och skjuta dem i dessa. Förordningen kan inte förstås som annat än en beställning från godsherrarna att få utrota räven för att de ostörda av naturen ska kunna ägna sig åt prickskytte på halvtama fasaner.

En annan av de stora vinnarna i sammanhanget, om vi utrotar räven, är det medicinindustriella komplexet, som tjänar storkovan på fästingavskräckande medel för hundar. De kostar mig, med mina tre hundar, omkring 2.000 kr/säsong. Pengar som hundägare kunde använda till roligare saker förr.

Man kan inte låta bli att undra över hur mycket godsherrarna har betalat till moderaternas partikassa för den här nya förordningen? Numer börjar det ju bli vanligt även i Sverige (efter mönster från USA) att de rika köper sig de lagar de önskar sig. Dessa mina misstankar kommer att kvarstå tills vi får en lag om skyldighet att redovisa ekonomiska bidrag till partierna, hur stora de är och varifrån de kommer.

PS: Till er som är under 35 och som tror att det alltid har varit så här: Det har det inte. När jag var barn lekte vi alltid ute på somrarna och sprang i högt gräs, barbenta och i sandaler, utan att få en enda fästing på oss. Jag var 22 år innan jag såg min första fästing. I början av 80-talet kunde jag plocka bort 5-10 fästingar sammanlagt på mina tre/fyra hundar under en hel sommar. Förra vårens första skogspromenad med en av mina hundar ledde till att jag plockade av honom 47 krypande fästingar en timme efter hemkomsten.

Den enes död de andres bröd – och vi vet ju vilka som får stå för döendet och vilka som får brödet.