Visst är det fantastiskt vad saker och ting kan förändras. På 60-talet fanns inga problem med utsläpp. Då kallades sådana för kvittblivningsprocesser. Alltså, det man skickade upp genom industriskorstenar försvann bara ut i rymden, och universum är ju oändligt, och det som vräktes ut i havet försvann också fast mer oklart hur, men smidigt och geschwint var det i alla fall.

Dessutom behövde vi inte vara rädda för växthuseffekten, för på den tiden oroade vi oss över den nya istiden. Mycket tydde på att vi var på väg in i en ny sådan, menade expertisen. Det hade blivit kallare sedan 1700-talet nämligen. Det hela var mycket skrämmande, inte minst efter en riktigt kall vinter, för Finbulvintern kunde vara över oss när som helst, på bara något decennium kunde Sverige vara förvandlat till en enda stor inlandsis, hade experter räknat ut. Vi presenterades skräckscenarios över hur kvickt isarna skulle breda ut sig över hela Skandinavien.

Ja, så kom varningarna för växthuseffekten, i början av 70-talet, och då framträdde först optimistisk expertis, protesterade och förklarade att den kanske till och med kunde vara bra, för den kunde tänkas väga upp den avkylning som höll på att driva in oss i den nya istiden. Men sedan förskjöts prespektivet alltmer över till motsatsen, till skräcken för växthuseffekten och rädslan för den nya istiden försvann in i glömskans arkiv.

Någon mer som minns?