Klimatfrågan förr och nu – en återblick
Visst är det fantastiskt vad saker och ting kan förändras. På 60-talet fanns inga problem med utsläpp. Då kallades sådana för kvittblivningsprocesser. Alltså, det man skickade upp genom industriskorstenar försvann bara ut i rymden, och universum är ju oändligt, och det som vräktes ut i havet försvann också fast mer oklart hur, men smidigt och geschwint var det i alla fall.
Dessutom behövde vi inte vara rädda för växthuseffekten, för på den tiden oroade vi oss över den nya istiden. Mycket tydde på att vi var på väg in i en ny sådan, menade expertisen. Det hade blivit kallare sedan 1700-talet nämligen. Det hela var mycket skrämmande, inte minst efter en riktigt kall vinter, för Finbulvintern kunde vara över oss när som helst, på bara något decennium kunde Sverige vara förvandlat till en enda stor inlandsis, hade experter räknat ut. Vi presenterades skräckscenarios över hur kvickt isarna skulle breda ut sig över hela Skandinavien.
Ja, så kom varningarna för växthuseffekten, i början av 70-talet, och då framträdde först optimistisk expertis, protesterade och förklarade att den kanske till och med kunde vara bra, för den kunde tänkas väga upp den avkylning som höll på att driva in oss i den nya istiden. Men sedan förskjöts prespektivet alltmer över till motsatsen, till skräcken för växthuseffekten och rädslan för den nya istiden försvann in i glömskans arkiv.
Någon mer som minns?
23/03 15:16 at 15:16
”På 60-talet fanns inga problem med utsläpp.”
Mja, nu funderar jag på om inte ditt minne behöver fräschas upp litet Kerstin.
Mitt starkaste minne från 60-talets miljödebatt är boken ”Tyst vår” av Racel Carson. Jag har för mig den kom tidigt på sexiotalet. Sedan dess har debatten pågått…
Och nu har tydligen bina försvunnit i stora delar av USA. Någon svenska forskare funderade på orsaken och misstänkte att det kunde röra sig om en förgiftningskatastrof, misstankar alltså.
Dör bina får staten anställa folk som går ut med penslar och pollinerar för hand. Det kan bli ett framtidsyrke. Utan pollinörer sjunker livsmedelsproduktionen katastofalt.
23/03 18:28 at 18:28
Lasse:
Jodå, jag minns också, och läste Rachel Carsons bok ”Tyst vår”. Den kom ut 1963, vad jag minns, men den handlade i huvudsak om användning av biocider och insekticider i jordbruket (ffa DDT). Den blev en väckarklocka, men mer allmän insikt om annan miljförstöring kom inte förrän ett antal år senare, egentligen inte förrän en bra bit in på 70-talet.
Härhemma kom boken först att förknippas med kvicksilverförgiftningarna av fåglar, som berodde på betat utsäde.
Däremot talade boken inte, vad jag minns, om utsläpp från skorstenar etc. Jag är inte säker på om det var i slutet av 60-talet eller i början av 70-talet som engelska forskare/politiker protesterade ganska häftigt mot svenska forskare som då började hävda att den tilltagande försurningen i Västsverige berodde på luftburet avfall som kom via vindarna från Engelska skorstenar. Till en början ledde diskussionen om utsläpp från skorstenar bara till att man började bygga högre sådana – för då skulle det nog inte ramla ner på jorden.
Fögiftningsdiskussionen efter Tyst vår kom också att handla om insjöfisk, från mitten av av 60-talet, och i den här vevan började man också att oroa sig för föroreningar av just insjöarna, och började tala om att bygga reningsverk, vilket man började göra några år senare. Det var från dessa man sedan spred slam över åkrarna, slam som innehöll bl.a. kadmium. Detta skulle vi vanliga människor skydda oss från att få för mycket i oss av, genom att sluta lägga in sura inläggningar i kadmiumfärgade platskärl (röda och brandgula/gula).
Dock miljömedvetandet kom hos somliga, som du säger, i och med Tyst vår, men det ansågs ändå ganska skumt och dessutom rasade industrin,och även politiker, mot dem som ville tvinga företagen att rena sina avlopp och sluta släppa ut gifter i naturen.
Och fortfarande talade man under 60-talet inte om växthuseffekten, i varje fall inte allmänt, utan om att vi nog var på väg mot en ny istid. En bit in på 70-talet började somliga forskare tala om växthuseffekten, och jag var, som aktiv miljöaktivist, med och talade på gymnasieskolor om risken för denna, omkring eller åren efter 1975. Då ansågs vi i miljögrupperna fullkomlig galna och helkorkade. Det där var ju rena amsagor ansåg många, både elever och lärare.
I slutet av 60-talet möjligen början av 70-talet, vid exempelvis byggandet av Raffinaderiet i Borfjorden, kämpade miljöengagerade mot detta, med argumentet att det skulle förorena för mycket, samtidigt som dåvarande kommunistpartiet och bokstavsvänstern hävdade att det där miljötänkandet bara tjänade borgerligheten, för den här kampen gynnade bara de rika som skulle kunna skaffa sig fina och rena tomter på Västkusen att bygga sig lyxiga sommarställen på. Jag tillbringade många kvällar under mina första unversitetsår åt att käfta mot vänsterkompisar om det här med miljön och hur viktigt det var att vi värnade om denna, medan de menade att det var jobben för vanligt folk som var det viktiga. Du minns kanske de stora strukturrationaliseringarna under sextiotalet, varslen, flyttlassen söderut etc.
Så nej, någon allmän miljömedvetenhet och någon riktig politisk vilja att ta tag i saken fanns inte på 60-talet. Snarare får man väl se inrättandet mot slutet av 60-talet, av Naturvårdsverket, som ett försök att oskadliggöra miljöengagemanget och ta udden av opinionsbildningen för miljöhänsyn. Valfrid Paulsson och jag var liksom på kollissionskurs under mitten av 70-talet, inte minst vad gällde användningen av hormoslyr, där Paulsson menade att vetenskapen visade att detta ämne var helt ofarligt. Faktiskt var detta hans påstående skälet till att jag började studera vetenskapsteori.
Först lade centerpartiet beslag på miljöfrågorna, i början av 70-talet, och jag menade då att vänstern var galen som lämnade över frågan till ett borgerligt parti. Så småningom kom även Vänsterpartiet att ta upp och börja profilera sig som ett miljöparti, och en av dem som betydde mycket för omställningen inom detta parti var Viola Classon, som satt centralt i partiet och som också satt i riksdagen för Göteborg, som tillsammans med oss och några andra startade en miljövårdsgrupp i vår hemkommun (där hon bodde). En annan som blev betydelsefull för den saken var Jörn Svensson. Men då var vi redan framme vid mitten av 70-talet.
Slutligen så var det så att bina började minska i antal i USA redan på 70-talet och redan då började en del företag skeppa runt bikupor från söder till norr under polineringstiden. Då trodde man problemet handlade om DDT och andra insekticider, om jag inte missminner mig. Jag minns hur jag nämnde detta på en lektion under min första termin som student i vetenskapsteori, och hur man nu bäddade för att tvingas ersätta viktiga processer, sådana som naturen stod för, med maskiner, som drevs av olja, och jag nämnde just bina – de som hörde mig säga detta såg ut som kryss i ansiktena!
23/03 19:17 at 19:17
”Då ansågs vi i miljögrupperna fullkomlig galna och helkorkade.”
De som ligger i framkant av något, vare sig det är miljö, teknik eller kultur brukar ofta anses som galna. Ta det som ett erkännande.
Brofjorden! Ahh, jag bodde ett antal somrar i en stuga 2 meter från Brofjordens vatten där jag och kompisar ägnade oss åt sportdykning. Jag kommer väl ihåg hur vi demonstrerade mot Scanraff. OK= Oljig kust, stod det på skyltar som båtar åkte runt med ute på fjorden.
En skeppare på en av bogserarna (den heter ”Bonden”) som tar in supertanker i fjorden berättade för mig för två/tre år sedan att en tross en gång av misstag hade lagts av under bogsering av en filipinsk besättningsman på tankern och att rena turen gjorde att tankern inte bröts sönder mot ett skär i mynningen av fjorden.
Jag glömmer aldrig hur sossarna kämpade för att få bygga Scanraff. Orsaken till deras engagemang med att vilja bygga Scanraff berodde på att det var OK som ville bygga. Idag ägs det av en Sudisk prins. Efter det har jag aldrig ens funderat på att rösta på sossarna. Det var ett svek jag aldrig glömmer!
Men jag vill nog hävda att miljörörelsen fick sin start redan i början av 60-talet, även om den inte uppmärksammades ordentligt förrän efter den stora miljökonferensen som hölls i Stockholm, jag gissar något av åren 72-74. Då var Tage Erlander fortfarande statsminister och jag plåtade honom ute vid Steninge slott i Märsta där man gjorde ett parktiskt miljöarbete genom att rensa Steningeviken med någon slags nyuppfunnen maskin.
Du har rätt i att man inte talade om klimatförändringar i någon större skala på 60-talet, men jag vill hävda att det ändå var på 60-talet som man började tänka i miljötermer, även om det från början naturligtvis bara var ett fåtal som gjorde det. Men så är det ju med allting, några få måste börja.
23/03 21:23 at 21:23
Jodå Lasse:
Visst började miljöengagemanget, från några få, redan på 60-talet, och just efter Tyst vår, som du säger. Det skriver jag väl ovan också, men det handlade under större delen av 60-talet mest om just insektsgifterna, om kvicksilverbetningen och rovfågeldöden, och mot slutet av decenniet också om vattentoaletterna och igenväxandet av insjöarna, inte så mycket om industriellt utsläpp av olika slag. Det verkliga intresset för detta kom lite senare. Men vi hade ju Borgström redan på 50-talet ex. för att inte tala om Elin Wägner och ”Väckarklocka” 1941.
Sedan var det ju faktiskt så att den förra vågen av biologism, i början av 1900-talet också delvis handlade om miljföroreningar och om kritik av industriell nedsmutsning av naturen.
Jag minns hur vi, mannen och jag, som engagerade miljövänner, diskuterade miljöfrågor med ett par tyska bekanta, omkring 1970. De såg mycket fundersamma och lätt skräckslagna ut (han var journalist förresten), och undrade om vi var medvetna om att så där hade Hitler också resonerat. Det var jag vid den tiden inte alls medveten om, men det gav mig anledning att fördjupa mig i denne potentats ideologi lite mer. Insåg genast att det gällde att hålla rågången. Die Grünen var inte igång än vid den tiden och ingen hade tänkt tanken Miljöpartiet.
Så miljöintresset och önskan att värna om naturen har förstås alltid funnits, fast detta intresse varit mer eller mindre starkt och uttalat vid olika tidpunkter.
23/03 23:20 at 23:20
Appropå Elin Wägner, kan jag rekommender ett besök i hennes hem i Berg utanför Wäxjö. Hon var ju också aktiv i Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad som drevs av Fogelstadsgruppen som också var rätt aktiva i miljöfrågor, inte minst i sin tidning Tidevarvet.
Kul att du nämnde henne i sammanhanget.
24/03 01:13 at 01:13
Festligt dessutom att du var med och protesterade mot Scanraff :-).
24/03 17:38 at 17:38
Scanraff ja, jag har för mig att jag läste för något år sedan om att de som bodde i den förhärskade vindriktningen från Scanraff hade påtagligt ökad risk för leukemi, tror jag det var.
Det är ju rätt mysko utsläpp från ett raffinaderi, och vad jag förstår så skulle antalet krafigt ökade fall av leukemi enligt forskarna visa sig ungefär nu räknat från när utsläppen började.
24/03 19:52 at 19:52
Jag minns Björn Gillberg och blekt toapapper och jag har för mig att han tvättade i ”predd” och andra hade ”predd” i kaffet!!
24/03 20:47 at 20:47
Lasse skriver:vad jag förstår så skulle antalet krafigt ökade fall av leukemi enligt forskarna visa sig ungefär nu räknat från när utsläppen började.
Det har man ju inte hört talas om – undrar om det blev så alltså?
bloggläsare:
Jodå, minns också det där. Det var också någonstans på 70talet, möjligen något av de första åren, eller omkring 75.
25/03 12:56 at 12:56
För ett antal år sedan hörde jag på nyheterna om det där med kraftigt ökad antal leukemifall som verkar stämma med ovan diskussion … tyvärr har jag glömt nu när det var…