Med anledning av ett inlägg på Svt.se Debatt av Täppas Fågelberg och kommentarerna till detta, tar jag ännu en gång upp frågan om vad yttrandefrihet innebär.

Det är nästan otroligt att så många i det här landet inte har en aning om vad vår lag om yttrandefrihet innebär. De flesta, även de flesta inom mediaeliten tycks inte heller förstå den saken med tanke på hur journalistkåren ställt sig upp – nästan som en man, och förklarat att om man inte ”värnar om” Lars Vilks rätt att yttra sig och visa sina alster, så hotas yttrandefriheten. Vad lär man sig på journalisthögskolorna idag?

Yttrandefriheten innebär nämligen bara just detta, att man har rätt att yttra vad man vill, både i bekantskapskretsen och offentligt, utom sådant som faller under sekretesslagstiftningen eller lagen om hets mot folkgrupp eller som handlar om uppmaning till allvarliga brott.

Yttrandefrihet innebär också att man har rätt att starta en egen tidning, en blogg eller sprida flygblad om sina åsikter, så länge man inte använder dessa media för att sprida sådant som strider mot sekretesslagstiftningen eller handlar om hets mot folkgrupp eller uppmanar till brott.

Yttrandefriheten innebär däremot inte att man har en oförytterlig rättighet att få yttra sig i vilket medium som helst, har rätt att få in artiklar eller uttalanden i vilken tidning som helst som man vill ha in sitt alster i, eller i radio och TV, som somliga förefaller tro. Den innebär inte heller att man har rätt att få visa sina konstnärliga eller amatörmässiga alster i vilken lokal man vill. Här står nämligen den heliga äganderätten ivägen och ägaren av en tidning, eller ansvarige för radio eller TV, har rätt att bestämma vad som ska publiceras eller yttras i dessa medier, liksom ägare av utställningslokaler har rätten att bestämma vad som ska visas i dessa. Det är ganska naturligt att det är på det sättet för det skulle vara omöjligt att låta varenda svensk yttra sig i media om allt de irriterar sig på eller vill föra fram till allmänheten, eller låta varenda etablerad konstnär eller svensk som kluddar lite på sin fritid, visa sina alster varhelst han vill visa dem.

Nu skriker folk i högan sky om censur hit och censur dit så fort någon inte släpps fram i media, framför allt klagar många bittert på censur om somliga inte ständigt får föra fram sina invandrarfientliga åsikter i våra stora media. Då vet man inte vad censur är emellertid.

Censur är när staten bestämmer vad man får säga offentligt. Förr hade vi en myndighet som censurerade filmer ex. Den såg filmerna i förväg och kunde beordra bortklippning av scener av ena eller andra orsaken. Censur är exempelvis när det finns en myndighet som läser medborgarnas brev och stryker allt som staten anser att man inte får skriva, eller en statlig myndighet som bestämmer vad media får skriva om det ena och det andra. Det är däremot inte censur när en redaktör stryker vissa insändare eller inte tar in vissa artiklar. Det är refusering. Refusering är varje mediaägares rättighet. Ogillar man den saken får man starta en egen tidning, TV-kanal eller blogg.

Sen finns det förstås något som brukar kallas självcensur, och som handlar om att som journalist inte skriva sådant som kan förarga chefen, hindra karriären eller leda till utebliven löneförhöjning. Men det är inte huvudfrågan i det här inlägget.

Mediafolk skriker igen, och har så gjort många gånger förr, för att rasisten Lars Vilks inte släpps fram var som helst. Det var ett förfärligt liv om hotet mot yttrandefriheten när en ansvarig för en konstutställning vägrade att visa hans muhammedteckningar för några år sen. Men milda makter, massor av konstnärer och amatörmålare får sina verk refuserade på samlingsutställingar runtom i landet utan att en enda kulturpersonlighet skriker sig hes över hotet mot yttrandefriheten. Samma sak gäller artiklar, mängder av människor får sina artiklar refuserade i våra stora media utan att journalister vrålar som stuckna grisar om att detta hotar yttrandefriheten.

Kort sagt, Lars Vilks har aldrig blivit censurerad, däremot refuserad, vilket är ett öde som han delar med många tusen andra människor, mig bland annat och det är knappast något som hotar yttrandefriheten. De som anser att det faktum att just Vilks verk blir refuserade är en katastrof för landet och måste alltså ha andra skäl att anse detta än att det hotar yttrandefriheten.

Avslutningsvis lägger jag in ett äldre inlägg om saken här, som handlar om kulturpersonligheters/journalisters dubbelmoral vad gäller den här frågan. Det handlar om skillnaden på reaktionerna inför refuseringen av Vilks på en utställning och utgivningen av en roman av Maja Lundgren som namngav och avslöjade en del kulturpersonligheter:

Vilksdiskussionen kontra Maja Lundgren-diskussionen 12/9 2007)
Det är väl underligt, när det gällde Vilks och hans ganska illa hopkomna bild av Muhammed som rondellhund, då handlade hela massmediadiskussionen inte om något annat än om yttrandefriheten. Då insåg ingen i massmedia att lagen inte ger vem som helst en oförytterlig rätt att visa eller publicera vad som helst som han eller hon vill visa eller publicera varhelst han/hon vill visa eller publicera det.

När det kom till Maja Lundgrens bok, då visste varenda skribent att det är en skillnad mellan “god smak” och “yttrandefrihet” och att ingen har rätt att få sina alster publicerade var som helst bara för att vi har yttrandefrihet. I det fallet anklagar mängder av skribenter Bonniers för att man haft den dåliga smaken att ge ut Lundgrens bok. Här har jag inte hittat en enda människa (bortsett från en Bonnieranställd!) som ställt sig upp i massmedia och försvarat Maja Lundgren med argumentet att vi ju har yttrandefrihet i Sverige varför det inte bara är helt i sin ordning att Bonniers publicerat boken utan dessutom förlagets förbannade skyldighet att göra det, på grund av yttrandefrihetslagstiftningen.

Nej i Maja Lundgren-fallet så “hade Bonnier inte behövt”, ja borde man inte ha publicerat boken. I det fallet var tydligen, enligt en upprörd skribentkår, Bonnier i sin fulla rätt att neka Maja Lundgren utgivning på grund av bokens dåliga kvalitet – och borde ha gjort det.

Däremot hade inte Gerlesborg rätt att vägra ställa ut Vilks bild, för då gjorde man våld på en konstnärs yttrandefrihet, enligt diskussionen om Muhammedbilden.

Vad ska vi kalla detta? Dubbelmoral? De egna tårna vill man inte bli trampad på, i yttrandefrihetens namn, andras tår däremot är man enligt lagen om yttrandefrihet skyldig att trampa på, i synnerhet på muslimers ömma tår.

Länkar:
– “Pressetiska regler innebär censur”, DN
Det var ju bra att få veta att Bonniers inte kan refusera något pga att man absolut inte sysslar med censur. Ska genast skicka in ett par manus till Bonniers (se länken ovan).
– Maria Schottenius: Att överväga är inte censur, DN
– Kollegor rasar mot Maja Lundgrens roman, AB
– Branschen kritisk mot Bonniers, Svd

Det ruggiga i hela den här cirkusen är att mängder av journalister, och andra, avslöjar sin egen rasism när de tar ställning på det här sättet visavi Vilks teckningar respektive Lundgrens roman. Det kan knappast avspegla något annat än att de tycker att Vilks åsikter är både bra, värda att offfentliggöras och absolut inte oetiska, eftersom om de vore det, som de ansåg att Lundgrens bok var, så skulle de ansett att hans teckningar också borde ha refuserats, på grund av deras usla kvalitet eller deras otetiska karaktär.

Vilks hånar muslimer och deras tro och det är skillnad mellan att håna och att diskutera seriöst, att kritisera seriöst. Det senare är fullt i sin ordning. Det förra är lågt och föraktligt. I synnerhet när hånet drabbar en klart diskriminerad grupp, diskriminerad både i Sverige och övriga Västvärlden.

Att ge Vilks invandrarfientliga åsikter så stor plats i media som man faktiskt gör är oetiskt. Det skriver jag också om i ett tidigare inlägg. Övriga inlägg på den här bloggen  om fallet Vilks finner man här.

/Kerstin