Jag har inte lagt mig i diskussionen om Liza Marklunds bok Gömda tidigare. En av anledningarna till detta är att jag varken har läst denna bok eller de uppföljare som kommit, och inte heller Antonssons bok där hon kritiserar Liza Marklund och hävdar att Marklund ljuger om personerna som omtalas. Den gången jag försökte mig på Marklunds första deckare kom jag 50 sidor in i texten innan jag ledsnade på boken. Jag fann språket så utomordentligt trist, med detta uppradande av idel huvudsatser, att jag helt enkelt inte orkade engagera mig vidare i handlingen, i den mån jag fann någon sådan innan jag gav upp. Men andra uppskattar tydligen hennes böcker, så de har, får jag anta, kvaliteter som jag inte lyckats upptäcka och smaken är ju olika. Dock fick jag nog av Marklunds skriverier redan på den tiden hon skrev i Aftonbladet. Jag tyckte, precis som i alla fall några fler har tyckt, att hon var full av fördomar och att hennes skriverier bara var ägnade att fördjupa dessa ute i samhället.

Detta om Marklunds författarskap, som jag egentligen struntar i, men det är ett par andra ”detaljer” som jag finner intressanta i Marklund/Gömda-debaclet, nämligen Marklunds, och ganska många av hennes journalistkollegors, upprördhet, eller sorg, vad man nu ska uppfatta det som, över ”det hat som strömmar emot Marklund på nätet samt bloggarnas/läsarnas inställning till ”sanningen”, som den uttrycks av många journalister just nu.

Om kloaken/hatet på nätet:
Även jag chockerades, när jag började blogga, över det hat som uttrycks på nätet, kanske framför allt av det raka sätt som det kan uttryckas på där, men här ser vi just effekterna i samhället av mediadrev, fast det här började som ett bloggdrev. Det är så här massor av människor behandlar och uttrycker sig om dem som media bestämmer sig för att mobba. I sådana fall kryper journalister, som anklagas för att skapa helveten för människor, bakom sitt ”sanningssökande”: ”Vi måste ju skriva som det är”. Här är det omvända roller, ”vanligt folk” som står bakom drevet inte den etablerade journalistkåren och drevet går mot just en medlem i denna kår. När ”folkets” ilska och upprördhet nu drabbar en i deras eget led, då blir journalister och författare (som ju oftast är samma personer idag) inte glada. Så här reagerar och tycker mängder av människor om de personer som får löpa gatlopp i vanliga media, som ofta döms av många människor utan både rättegång och säkra belägg. Frågan är alltså om journalister varit totalt omedvetna om vad deras mediadrev i gammelmedia innebär för dem som utsätts för sådana, eller om kåren bara struntar i detta i övertygelsen om att deras heliga mission är den eviga jakten på ”sanningen”?

Svaret, som ett antal journalister presterar idag handlar om att alla ju vet att det inte finns någon sanning, att ingen förnuftig människa borde eller kan ha känt sig lurad av Marklunds ”romaner”. Alltså, sanningsmissionen är viktig så länge det inte är någon av dem själva som jagas, för när det händer är människor dumma som inte begriper att det inte är sanningen som avslöjas under beteckningen ”sanningen” och dessutom är dessa människor elaka och hatfyllda bortom allt förnuft när de blir upprörda och uttrycker detta i klartext på nätet, precis den klartext, som sagt, som många, men långtifrån alla tack och lov, använder direkt mot offren för journalisternas mediadrev.

Man skulle ju kunna hoppas att journalister, efter detta, tänker till lite innan de behandlar vanliga maktlösa människor med det förakt de ofta uppvisar mot oss utanför det inre kotteriet, även om det förmodligen är att hoppas på för mycket. En sak borde de veta idag emellertid, de kan själva tvingas sörpla den sura medicin de tvingar i andra. De är inte ensamma om det offentliga ordet längre.

Vad är nu ”sanning”?
Den andra frågan är den eviga frågan om ”sanningen”. Det är dags, menar jag att journalister tänker igenom sin inställning till vad som är sant.

I postmodernistisk anda, den version som journalister har utvecklat och flera av dem gömmer sig bakom just nu och i fallet Liza Marklund, så finns det ingen sanning. Allting är bara subjektiva föreställningar, personliga berättelser eller åsikter. Om detta är fallet borde de i rimlighetens namn gå ut i sina media och klargöra att ”vi avslöjar inga sanningar, vi bara skriver om våra, eller andras, föreställningar och åsikter, vi fabricerar bara våra berättelser”. Det säger de normalt inte, tvärtom. Men i fallet Marklunds bok om en kvinna som utsatts för misshandel, hävdar ett antal av dem att alla människor ju begriper att det som presenteras som sanningen inte är sanningen utan fiktion.

Dock verkligheten finns, den är på ett visst sätt, svår att exakt avslöja visserligen, kanske omöjlig i många fall, men vi kan ändå komma närmare eller längre från denna verklighet, sanningen om den, i våra berättelser eller teorier om densamma. Om så inte är fallet, om allt vi tänker, tycker, tror och säger bara är subjektiva upplevelser eller personliga berättelser, om det enda som finns är dessa individuella sanningar, då gör vi sanningen till en fråga om makt. Då blir det de som får eller kan svinga svärden som bestämmer vad som är sanningen och då är makt rätt. Men så enkelt är det inte, för som Karl Popper, en av 1900-talets största vetenskapsfilosofer sade, fakta sparkar. Det gör de, åtminstone ibland. Försök att flyga genom att flaxa med armarna exempelvis! I Marklunds fall började fakta också sparka till slut.

Dessutom försöker Liza Marklund sitta på två stolar här. Dels säger hon att boken är en roman och inte en ”sann historia”, såsom vi vanliga dödliga har uppfattat saken på grund av bokens titel, dels säger hon att hon inte får/kan avslöja sina källor. Men vadå källor – om det bara är en roman?

Jo, bloggarna börjar bli en maktfaktor i samhället
Jag har tidigare hyst starka tvivel på att nätet och bloggarna skulle ha eller få någon makt, att de skulle kunna påverka det som händer i samhället, vad som tas upp i meda exempelvis, men där hade jag uppenbarligen fel. Det har ju visat sig på senare tid att de faktiskt kan påverka. När bloggar påvisar saker som media tiger om, tvingas så småningom även gammelmedia att ta upp frågor mer allsidigt och inte bara trumma ut sina personliga, rent ”fiktiva sanningar”. Det är trevligt när man har fel i fall som detta.

För övrigt ska jag fira idag, att Bush är borta från Vita Huset, Obamas tillträde väntar jag med att fira tills jag ser vad han tar sig för. Dessutom ska jag fira att jag fyller 65 idag (21 januari) och tar det definitiva steget in i Köttberget. Detta steg tar jag redan nu eftersom det finns unga människor som behöver en arbetsinkomst bättre än jag.