OBS: Ett tillägg nederst i inlägget.

Via Cornucopia fick jag länken till tre filmer om SSRI-förskrivning i Sverige.  Det är filmer som borde visas på TV men det kan vi nog inte förvänta oss. De är ganska långa, tre timmar tillsammans, men jag rekommenderar dem verkligen (filmerna är gjorda för en svensk publik så endera talas det svenska eller så är de engelsktalande som medverkar svensktextade). Man hittar dem på websajten Who cares in Sweden? De handlar om den ansvarslösa förskrivningen av SSRI och om läkemedelsföretagens ohämmade propaganda för försäljning av de här preparaten. Det är glädjande att Cornucopia, som har avsevärt många fler besökare än den här bloggen, tar upp det här problemet. Även RFHL:s sida innehåller information om saken.

Jag har skrivit många inlägg tidigare på Motvallsbloggen om det här området under de snart åtta år som jag har bloggat. Vill man läsa tidigare inlägg kan man skriva in SSRI i sökfunktionen till höger. I de tidigare inläggen hittar man också mängder av länkar om SSRI.

Istället för att det blir bättre på det här området, mindre förskrivning av SSRI och mer ansvarsfull förskrivning av preparaten ifråga (Zoloft, Cipramil, Seroxat m.fl. s.k. antidepressiva medel) samt bättre uppföljning av de patienter som får medlen, har förskrivningen ökat från år till år. Det märkliga är att samtidigt som denna förskrivning ökat (1) har alltfler, inte minst tämligen unga människor, förtidspensionerats på grund av depression.(2) Om de här medlen vore så förträffliga som påstås borde vi inte se ett enda sådant pensionsfall, tycker man. Dessutom borde man inte se den förfärande ökningen av elchockbehandlingar (3) som vi ser nu.

Lögnerna om preparatens förträfflighet är otaliga och trots att det redan i försök visats att deras effekter är obetydligt bättre, för några få, än placebopreparatens, oftast inte alls bättre, så envisas många läkare fortfarande med att hävda att medlen är en välsignelse.(4)

Varje tänkande person borde inse att det är något fel på den teori om preparatens verkan som läkemedelsförsäljarna tutar i läkarna och psykiatrikerna, att depression beror på för lite serotonin i hjärnan. Logiken säger helt enkelt att det är något fel på en teori som måste räddas med hjälp av diverse mer eller mindre fantasifulla bortförklaringar när den inte fungerar som den borde göra enligt teorin, som denna bortförklaring: När en person mår allvarligt illa av preparaten i början och ibland drabbas av allvarliga självmordstanker eller till och med tar livet av sig, eller av andra, så förklaras detta med att personen blivit bättre och nu orkar försöka göra något åt sin depression/sin situation. Det kan naturligtvis inte förhålla sig så att man mår bättre när man börjar vilja ta livet av sig eller faktiskt gör det. Det inser varenda förnuftig människa. Om man åtminstone sade att först blir patienten sämre och mår sämre men det går över efter några veckor hos de flesta, så skulle det ju ligga en liten förnuftig tanke bakom. När man däremot hävdar att en person som mår bättre plötsligt vill ta livet av sig då är det fel på teorin: ”Förra veckan mådde jag pest men nu mår jag betydligt bättre så nu tar jag livet av mig.”

Läkare och läkemedelsföretagen försöker inbilla oss att det är med depression som med diabetes och sköldkörtelbesvär, kroppen, hjärnan i depressionens fall, lider brist på ett ämne och tillförs detta ämne, eller luras kroppen att lagra upp mer av det, så blir patienten bra. Diabetespatienter får insulin och bli bra, de som lider av sköldkörtelinsufficiens lider brist på thyroxin och får de kontinuerligt tillskott av detta ämne lever de som friska igen, lider de av brist på serotonin och får mer av den varan, SSRI alltså, så mår de bättre. Problemen med den här teorin, som förresten visades vara felaktig redan i slutet av 60-talet, är:

1: att man aldrig mäter förekomsten av serotonin i hjärnorna på dem man sätter på SSRI, medan man mäter förekomsten av insulin respektive thyroxin i blodet, både före och efter insättandet av dessa ämnen och man ser till att den tillförda mängden är den rätta. I fallet med den påstådda serotoninbristen mäter man varken före eller efter insättandet av det serotoninhöjande preparatet. I det fallet har man ingen aning om vad man gör egentligen. Man har bara hört, sannolikt från läkemedelsföretagens försäljare, att preparaten inte ger några biverkningar, att de är ofarliga, att de inte är vanebildande, samt, som många säger, att de måste tas resten av livet för att patienten inte ska återfå i sin sjukdom.

2: att alla som lider brist på insulin eller thyroxin blir bra när de får dessa ämnen tillförda utifrån och förbättringarna är i vissa fall snabba och dramatiska, medan serotoninökning i hjärnan på grund av ett preparat kan resultera i lite vad som helst hos dem som utsätts för sådana preparat. Vilken reaktion man kommer att få i varje enskilt fall har läkaren ingen aning om i förväg. Det värsta är att de flesta läkare inte förstår det. Istället envisas de med att tro att om patienterna klagar över biverkningar eller över att de mår sämre så är det ”bara” inbillning eller så är det tecken på att patienterna behöver högre doser av preparatet eller ytterligare ett preparat, behöver äta två eller ännu fler preparat alltså. Ibland skriver de ut ett annat SSRI-preparat istället för det som patienten klagar på. De kommer nästan aldrig på idén att den patient som klagar över biverkningar inte alls ska äta sådana här medel. För att inte tala om att de ganska ofta vägrar att tro på vad patienten berättar om de biverkningar denne drabbats av och mår allvarligt dåligt av. Istället skyller då många läkare på inbillning och här blir det verkligt skumt.

Psykiatriker, och läkare i allmänhet, hävdar, och säkert med rätta, att alla känslolägen har med kroppens biokemi att göra. Fel slutsats här drar de bara om de tror att ingenting av denna biokemi påverkas eller utlöses av omgivningsfaktorer, som en nära anhörigs död, stress på arbetet etc. Men när de inte vill kännas vid de biverkningar som patienter berättar om utan viftar bort dessa som ”inbillning”, då föreställer de sig tydligen en utomkroppslig, icke-fysiologisk process, något metafysiskt som de kallar inbillning, som alltså inte skulle ha en biokemisk orsak. Frågan blir då förstås hur de kan veta att den depression de påstår sig bota med ett biokemiskt verksamt preparat inte är en ren inbillning också den och alltså inte har någon biokemisk, fysiologisk grund?

Men nu har det kommit en ny DSM, nr V (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). DSM är psykiatrikernas diagnosbibel. Diagnoserna fastställs genom omröstning i det amerikanska psykiatrisällskapet APA. Sedan när, undrar man alltså, är vetenskaplig sanning en fråga om en majoritetsåsikt? I denna nya DSM V tycks läkare/psykiatriker dock ha fått en ny diagnos att sjukförklara dem som lider av biverkningar eller av hemska utsättningsproblem och som förvandlar dessa tidigare metafysiska icke-fysiologiskt betingade inbillningar till en tänkt  fysiologiskt grundad psykisk sjukdom. Denna nya psyksjukdom verkar mest ha tillkommit för att ge läkarna incitament att förskriva mer SSRI till de här patienterna. Diagnosbilbeln är för övrigt numer så rik på psykiska diagnoser att snart sagt varenda människa kan förklaras psykiskt sjuk. Är man det minsta missnöjd med något så är man psykiskt sjuk. Varför kommer jag att tänka på den allvarliga sjukdomen drapetomi (drapetomania) (5), som antog epidemisk karaktär i Amerika under mitten av 1800-talet och som bara drabbade svarta slavar och yttrade sig som ”den sjukliga lusten att springa hemifrån”? Epidemin dog ut, kan man tänka, när slaveriet avskaffades.

Läkare är inte alltid så kunniga om vetenskap och om vetenskaplig forskning som de själva och många andra tror att de är. En sådan okunnig person träffar vi på i en av filmerna som jag länkar till ovan, nämligen en känd svensk kvinnlig psykiatriker och SSRI-entusiast. Hon svarar, på frågan om läkare rapporterar om biverkningar, att det är ju ingen mening med att anmäla biverkningar som alla redan känner till, som ex. ökad självmordsbenägenhet i början av medicineringen med SSRI. Hon inser uppenbarligen inte att med den inställningen påverkar läkare statistiken över biverkningar och ger en falsk bild av verkligheten. Om alla läkare gör som hon så innebär det att det aldrig kommer fram hur vanlig den här biverkan är, att den förefaller ovanligare än den faktiskt är. Eller ska vi utgå från att hon försöker lura oss, vet vad hon gör och att hon är en del av läkemedelsföretagens propagandamaskin?

Eftersom jag inte kan svara på Cornucopias blogg, besvarar jag här en av dem som kommenterar inlägget där om SSRI, nämligen en person som kallar sig Oscar T och som säger sig vara legitimerad läkare (vilket jag inte har anledning att betvivla att han är). Han lägger indirekt fram en helt ny idé om vad depression beror på och om hur kroppen fungerar vad gäller brist på serotonin. Tidigare har läkare och psykiatriker oftast hävdat att de som börjar med SSRI får räkna med att stå på preparaten resten av livet. Detta implicerar att den serotoninbrist de påstås lida av endera har blivit en kronisk brist på serotonin, eller att det skulle vara en genetiskt ärvd för låg produktion av ämnet ifråga. Oscar T menar emellertid nu att medlet ska sättas ut när patienten är symtomfri igen. Detta är en idé om att SSRI fungerar ungefär som antibiotika, man tar det en kort tid och sen fungerar hjärnan som den ska igen och då behöver man inte preparatet mer. Problemet här är bara alla de där människorna som berättar om hemska utsättningsproblem, även efter en kort tids SSRI-användning, och som av somliga läkare förklaras inte vara friska än men som av andra förklaras vara drabbade av inbillning. Ett annat problem är alla de där läkarna som vägrar att stötta sina patienter vid utsättandet av preparaten.

Överhuvudtaget verkar just missnöje vara bra att medicinera bort med SSRI, som omvittnat av många, tar bort medkänsla/empati och insikten om verklighetens beskaffenhet och som gör att många människor som äter sådana preparat inte bryr sig, inte oroar sig för något. Vad kan vara bättre för makten i ett samhälle som försämrar människornas levnadsvillkor än en medicin som gör att de inte bryr sig? Den biologiska ingenjörskonsten firar bara fler och fler triumfer. För alla människor som drabbas och för samhället som helhet är denna verkan av SSRI däremot rent förödande. Dels för att människor inte protesterar när makten förtrycker dem allt mer, dels för alla anhöriga som drabbas hårt när deras nära och kära börjar personlighetsförändras och till slut, i vissa fall, blir omöjliga att ha med att göra. Jo jag har sett ett antal av dessa fall och det är lika dystert varje gång. Men läkarna har ju sina diagnoser att ta till, så nu har de här människorna blivit ”bipolära”. En del av dem har inte ens börjat äta SSRI för att de lidit av någon psykisk åkomma utan för helt andra rent kroppsliga åkommor, som urinvägsinfektion ex.

Det är dessutom fler kvinnor än män som luras börja knapra de här pillren. I grunden handlar det om att läkarvetenskapen ännu inte frigjort sig från den över 100 år gamla föreställningen om hysterin, en psykisk sjukdom förorsakad av livmodern, som mot mitten av 1900-talet förvandlades till föreställningen om SVB (sveda-värk och bränn) som inbillningssjuka kvinnor drabbades av. Jag har förstås också blivit utsatt för försök att ställa mig på SSRI för en åkomma som inte hade något alls med psyket att göra, nämligen en muskelinflammation som uppstod när jag målade vindskivor och kröp under dessa, som låg upplagda på ett par pallar, varvid jag råkade vrida nacken och skaffa mig nackvres, samma sak som ryggskott men i nacken alltså. För detta behövde jag starka värktabletter några dagar, men inte några antidepressiva preparat. Så nej, jag tog inte emot receptet.

Mängder av människor, både kvinnor och män, som börjat äta SSRI på läkares ordinationer har bittert ångrat att de lät sig luras, en del av dem har berättat om sina erfarenheter på den här bloggen. Idag finns det dock för läkarkåren fler tröstande diagnoser, på dessa människor.

Alla som är intresserade av problemet med de här medlen och med läkemedelsjättarnas lögnaktiga och förföriska propaganda, för att inte tala om deras politiska makt, kan också läsa om området i bl.a. följande böcker:

- Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America, Robert Whitaker, 2012
- Pillret, Ingrid Carlberg, Norstedts 2011
- Piller & profiter : memoarer från en industri med dödlig biverkan. John Virapen, (2008)
- Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost, Optimal förl. 2007

Här kan man läsa om de tillfällen då läkare försökt skriva ut lugnande preparat till mig, om mina panikattacker och om hur jag botade dem – utan lugnande eller antidepressiva medel.

Tillägg 25/2 kl 0.45:
Glömde att påpeka något viktigt som berättades i en av filmerna. I Sverige hade vi under flera årtionden en i huvudsak idéell organisation som kallades Kilen. Den hjälpte och stöttade människor som blivit medicinberoende, i början i huvudsak av bensodiazepiner. Det är den äldre typen av lugnande medel som var helt ofarliga i början (!), för drygt 50 år sen, men som senare klassades som narkotika (Valium, Sobril m.fl.) eftersom medlen visade sig vara starkt beroendeframkallande. Dessutom användes de ibland till självmord eftersom man dog av att äta för många tabletter. För omkring 10 år sedan, då det började stå klart att även efterföljarna, SSRI-preparaten, hade baksidor och var beroendeskapande, tog Kilen sig också an SSRI-beroende människor (SSRI introducerades för c:a 25 år sen).

Vid sidan av att Kilen stöttade dessa medicinberoende människor och försökte hjälpa dem att komma ur sitt medicinberoende, registrerade man också de biverkningar som brukarna av de här medlen anmälde till dem. Det fanns ingen möjlighet för patienter att anmäla sådana till något officiellt organ förr.

Nu hände det sig att bara några veckor efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006, drog den in bidragen till Kilen. Jag skrev flera inlägg om den saken på bloggen (här och här bl.a.). I en av filmerna som länkas till i inledningen ovan berättar en av dem som var aktiv i Kilen, som gick i konkurs när Alliansen drog in bidragen till organisationen, att man fick en sista ekonomisk hjälp att lägga ner den – mot löfte att inte starta någon liknande organisation igen. Tydligare än så kan det nästan inte demonstreras att Alliansregeringen fått pengar från läkemedelsföretag för att vidta denna åtgärd, för vilket personligt intresse skulle regeringens medlemmar annars ha haft av att ingen sådan hjälp finns att få för dem som lider av sitt medicinberoende, eller av att det inte finns någon oberoende organisation som registrerar biverkningar som inte kommer fram den officiella vägen, den där som somliga läkare tydligen tycker är helt onödig att använda sig av, som vi sett ovan.

Vi borde alla kräva att de politiska partierna måste redovisa varifrån de får sina penningbidrag. Detta är det normala i andra EU-länder och lag i USA, men inte i Sverige och här motsätter sig Alliansen en sådan lag, möjligen bara Moderaterna, är inte säker här.

/Kerstin

 OBS: Det kan vara livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor

Länkar ( i tidigare Motvallsinlägg om SSRI finns fler länkar om området):
1) Även biologismen från 30-talet är tillbaka. Om lugnande medel och läkemedelsindustrins lurendrejeri, Motvallsbloggen 31/3 2008
2)  Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006
2) Självmord bland unga flickor ökar,  Motvallsbloggen 5/10 2007
3) Psykiatriker med underlig föreställning om “vetenskap och beprövad erfarenhet”, Motvallsbloggen 24/11 2009
4) Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011
4) SSRI – inte så förträffliga som man påstått, Motvallsbloggen 26/6 2007
4) Dålig effekt av antidepressiva, Dagens Medicin
5) Drapetomania, Wikipedia: Om botemedlet mot åkomman skrev dess upptäckare Samuel A Cartwright; If any one or more of them, at any time, are inclined to raise their heads to a level with their master or overseer, humanity and their own good requires that they should be punished until they fall into that submissive state which was intended for them to occupy. They have only to be kept in that state, and treated like children to prevent and cure them from running away.”
- Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
– Ett piller söker sin sjukdom [111024] BOKRECENSION, Kerstin Berminge, Alba  24/10 2011
– Långtidsbiverkningar av SSRI, Jonatan Lindh,, Läkartidningen nov 2008 (Det finns nästan inga studier av preparatets verkningar på längre sikt, av naturliga skäl. Det är mest läkemedelsbolagen som gör studier över medlens effekt.)
– Initial Severity and Antidepressant Benefits: A Meta-Analysis of Data Submitted to the Food and Drug Administration, PLOS Medicine 26/2 2008