Juldagarna är de dagar på året när jag tycker att jag kan sätta mig och läsa hela dagarna, utan att få dåligt samvete för att jag inte gör något mer handfast, av allt det där som behöver göras, så jag önskar mig förstås alltid böcker i julklapp och får som regel några sådana också. En av årets julklappsböcker var *Guldregn. Sagan om Skandia, 2004, av Sophie Nachemson-Ekvall och Bengt Carlsson. En mycket intressant bok. Att den handlar om hur Skandia slaktades och hur en massa av företagets pengar (och lite mer) hamnade i direktörernas fickor samtidigt som företaget kördes i botten, inses förstås.

Det finns mycket av intresse att hämta ur boken, inte bara själva berättelsen om vad som hände i Skandia utan även vad gäller sociala relationer, hur alla känner alla i toppen exempelvis, och inte minst vad gäller de ideologiskt färgade, ja rent lögnaktiga floskler som de höga direktörerna, högern och liberaler brukar vräka ur sig om löner, om lönespridning, om riktiga incitatmentsstrukturer, om vikten av ordentligt höga löner och bonusar till företagens vd:ar alltså.

Apropå vad en viss Michael Treschow sade alldeles nyligen, att man måste betala de ledande inom företagen bättre för att locka de mest kompetenta, så kan jag inte inte låta bli att citera följande ur boken om fallskärmarna i Skandias amerikanska dotterbolag:

Fallskärmspaketet för den högsta ledningen landar på närmare 50 miljoner dollar. Det är ohyggligt höga summor, även med amerikanska mått. (sid 297)

Alltså, svenska direktörer i ett svenskt bolag i USA var bättre betalda än motsvarande direktörer i USA vid den tiden, vilket man inte fått intryck av här hemma. Inte nog med det, amerikaner undrade till och med hur man skulle få direktörer att vilja arbeta när man betalade dem sådana fantasisummor i bonusar och pensions- och avgångsvederlag.

Dessa bonusar var dessutom beräknade på en framtida vinst, som man inte kom att göra eftersom botten gick ur aktiemarknaden. De tänkta vinsterna förutsatte nämligen ständigt stigande kurser på aktiemarknaden och en sådan var direktörerna övertygad om, skriver författarna.

Frågan är alltså vari direktörernas kompetens ligger.
Efter fastighetskrascherna, om inte förr, borde direktörerna ha insett att ingenting kan växa hur snabbt som helst och för evigt, det gäller allt från bakteriekulturer till aktiekurser. Vid en för hastig aktiekursstegring kommer man förr eller senare till den punkt då aktiekurserna inte har något med produktion och verkliga vinster att göra, då kraschar systemet. Vid den tidpunkten har emellertid de ekonomiska eliterna hunnit plocka ut så mycket pengar ur systemet att de och deras efterkommande kan leva som kungar under flera generationer. Betalningen för krascherna får småfolket stå för, de som lurats att spara i aktiefonder, som tvingats, eller som frivilligt har satt in sina pensionspengar i sådana, de som får se sina besparingar krympa rejält eller försvinna helt, när topparna plockar ut vinsterna ur systemet, de som förlorat sina jobb för att avskedanden ger högre aktiekurser. De får även betala med sänkta löner och därmed med sänkt konsumtion.

Verklig kompetens är alltså att förstå och inse hur det ekonomiska systemet fungerar, att man inte kan räkna med en ständig och snabbt stigande aktiekurs exempelvis, och att anpassa företagens agerande efter detta faktum. Endera saknade direktörerna i Skandia denna kompetens (ja i stort sett alla vd:ar i de större företagen), eller så inser de precis hur systemet fungerar och att de själva tjänar ofantligt på att använda sig av det för egen vinning eftersom systemet i praktiken för över tillgångar från de sämre ställda till de rika direktörerna. I ingetdera av fallen har de gjort sig förtjänta av dessa fantasiartade bonusar. Lars-Eric Petersson fick tydligen ut omkring 175 miljoner kr, Jan Carendi, chefen för Skandia AFS, omkring 250 miljoner.

Solidaritet fult vad gäller vanligt folk, men normalt bland direktörerna
Även detta är intressant i sammanhanget:

Lösningen att plocka bort taket endast för ett fåtal hade inte fallit i god jord. De tak-befriade kände plötsligt stor solidaritet med sina kamrater i Wealthbuilder, så förslagat gjorde bara deltagarna upprörda. Argumentet för att taket måste bort för alla var att nyceklsäljarna annars skulle försvinna. (s. 169)

Vi får också veta att till slut fick bonusarna, som delades ut ganska slumpmässigt tydligen, effekten att splittra och skapa misstämning. Sådant gynnar inte ett företag som är seriöst och som inte har som första målsättning att dela ut så mycket pengar som möjligt till några få inom företagets ledning. Men, seriösa är förmodligen få stora företag idag. De lever på småfolkets pengar och kan handskas som de vill med dessa, och det gör de. Vad spelar företagen för roll för dem, förutom som kor att mjölka guld ur åt dem själva.

Bonusprogrammen var förödande för bolaget internt. Det splittrade sammanhållningen i den struktur av självständiga dotterbolag som så mödosamt hade byggts upp under ett decennium. Det splittrade än mer medarbetarna inom AFS (det amerikanska dotterföretaget: min anm.) och Skandias övriga delar som, aldrig kom i närheten av få ta del av de här programmen.
Ett fåtal personer blev ekonomiskt oberoende för generationer framöver. …………..
……………
Det här skapade stora spänningar internt och ledde också till att Skandia tappade kompetens när personer som ”fått för mycket” slutade, mer eller mindre frivilligt.
Bonusarna kostade Skandia väldigt mycket pengar, runt 4 miljarder kronor, där allt utom mindre delar nu betalats ut. Det är mer än de verkliga vinsterna, alltså exklusive övervärden, som koncernen tjänat ihop under de år bonusarna föll ut. Affärsmässigheten bakom bonusprogrammen kan därmed kraftigt ifrågasättas. (sid 392)

Ofantliga bonusar leder naturligtvis till att de lyckligt lottade anser att det är bäst, vid en viss punkt, att ta pengarna och leva gott resten av livet. Så varför ska man möjliggöra för alla de där ”superkompetenta” personerna att sluta jobba vid 35? Det borde ju, med vd:arnas logik, vara en gigantisk förlust både för företagen och för samhället.

Det finns också en gräns, och vissa villkor, bortom vilka ett företag är mer värt, för giriga vd:ar och styrelseproffs, som kraschat eller avsålt än som ett fungerande företag där de måste ta ansvar och arbeta för rimlig lön. Vid den gränsen blir bonuslyftarna direkt farliga för företaget.

Idag har kapitalismen kommit till en punkt där handel med pengar lönar sig bättre än handel med varor, och det går bra ganska länge och längre ju fler länder som är involverade och sammanvävda i systemet, men förr eller senare tar sådant en ände med förskräckelse. Det inser alla som förmår se det här i stort och som inte bara stirrar sig blinda på sin egen förhoppning om att själva en dag kunna roffa åt sig ur de här bonusgrytorna.

Och som vi vet finns inte Skandia som ett stort svenskt företag längre. De sista resterna efter Lars- Eric Peterssons slaktande såldes dock ut efter att boken skrivits.

Sanningen är dessutom att de flesta svenska direktörer och styrelseproffs inte är så förfärligt attraktiva för bonusbetalande stora företag utomlands, fast de gärna vill inbilla oss andra att de är det. Om det verkligen vore sant hade de lämnat Sverige allihop för länge sedan, men det har de inte gjort. Ute i vida världen anses de flesta av dem ganska medelmåttiga nämligen och där saknar de tillträden till maktens köttgrytor. Här hemma är de makten och fyller själva köttgrytorna.

Så kan jag inte låta bli att servera följande passus också, som handlar om vad som hände när det kom fram att Lars-Eric Petersson fått 175 miljoner, och ingen försvarade honom längre:

Det är tunt med röster till Lars-Eric Peterssons försvar. Från Skandias sida är det tyst. Liksom från styrelsen. Den enda offentliga försvaret kommer från statsminister Göran Persson, som säger att han har fullt förtroende för Skandiachefen som ordförande i Telia. (s. 180)

Sedan var det till Rosengren som Petersson vände sig för att få hjälp att klara av massmediadrevet när massmedia satte åt honom. Med en sådan socialdemokratisk partitopp är det inte så konstigt om Reinfeldt anser att han också har rätt att kalla sitt parti för ett arbetarparti.