Så är det min tur att bli mjölkko åt läkemedelsbolagen.

Konstaterar att jag inte längre är en tänkande människa med eget ansvar för mitt liv och min hälsa och inte är en människa som behöver veta vad man (vårdinstanserna) gör med mig och med min kropp eller varför de gör det. Nu utsätts jag för den moderna s.k. evidensbaserade behandlingen, dvs samma behandling som alla andra med liknande sjukdomshistoria som jag (utifrån grundtanken att alla människor är och reagerar likadant – är en slags robotar alltså). Sannolikt är de tester som gjorts av preparaten testade på 80-kilos män. I värsta fall på friska sådana och högst sannolikt är de preparat jag fått inte testade tillsammans, bara var och en för sig, i bästa fall två tillsammans. Rätta mig den som vet bättre.

Först en bärkasse mediciner från hjärtintensiven, varsågod och ät, du har recept för denna drös tabletter för ett år. Dem hade man gett mig de dagar jag låg inne på intensiven och vårdpersonalen, som var väldigt trevlig, talade nogsamt om för mig vad preparaten var till för: Det skulle göra att hjärtat inte överansträngde sig, det skulle läka hjärtat, det skulle ta ner blocktrycket, det skulle göra så att jag inte fick blodproppar.

OK det var bara sex olika sorter. Två sänker blodtrycket, en sänker hjärtats arbetstakt, pulsen alltså, två är antikoagulationsmedel, en är för magen mot acetylsalisylsyran, som finns i en av de andra tabletterna, som kan skada mag-tarmhinnorna och så har vi storsäljaren, statinen som ska sänka kolesterolhalten i blodet.

Jag konstaterar vad alla läkare numer erkänner, att det inte finns någon medicin utan att den också har biverkningar, somliga riktigt otrevliga, men dem berättar man inte så mycket om. Så när min kropp börjar reagera konstigt så googlar jag förstås.

Betablockerare mot högt blodtryck, kanon, sänker puls, gör att hjärtat går långsammare och sänker därmed prestationsförmågan. Denna medicin följde med en uppmaning från vården att konditionsträna för det mår hjärtat så bra av! Problemet är att jag inte orkar motionera och får kramp i vaderna när jag gått 500 meter i rask, eller i normal promenadtakt. Pulsen är normalt mellan 50 och 55 och när jag cyklar så snabbt jag kan är den uppe i 83-4 och sen vägrar den att gå upp mer. Det tar mig 1/3 längre tid att cykla en km än det gjorde innan min infarkt behandlades. Jag är konstant väldigt trött. Tack, tack för den.

Sen finns det andra otrevliga möjliga biverkningar med betablockerare. Senast igår diskuterade jag mitt försämrade minne med mannen, det skrämmer mig att jag plötsligt glömt sådant jag kunnat hela mitt liv och kom ihåg för bara några månader sen. Läser så, av en slump, att betablockerare kan resultera i försämrat minne och att de ibland används som psykmedicin. Jag går nästan i taket.

Dessutom, och vid sidan av sånt jag inte tar upp här, kan de ge sömnsvårigheter – jo det är bara förnamnet. Läge för sömntabletter också alltså – men inte jag. Sådana ska de inte få i mig.

Flera av de medikamenter jag fått ger diarré som biverkan, enligt bipacksedlarna – och gissa om jag drabbats av detta otrevliga tillstånd. Första veckan varje dag sen sådär varannan dag och det handlar inte om lös mage utan om en situation där jag måste ha en toalett inom 5 sekunders räckhåll och under sådär en fem timmar – innan tarmen är helt tömd. Jag kan alltså inte lämna huset före klockan 2 på eftermiddagen. (Förstår nu varför många gamla ”måste” ha blöjor!) Läkaren som jag talade med om detta, en mycket sympatisk man, förstod inte. Han hade varken hört talas om kraftig diarré som biverkan eller om kramp i ben. (Diarrén startade kvällen innan jag skickades hem från hjärtintensiven. Jag nämnde den inte.) Och hör och häpna, jag går upp i vikt trots denna ihärdiga diarré, inte mycket men två kilo på två månader.

Tacka 17 för att läkare inte rapporterar in biverkningar dessutom. Vilket biokemiskt preparat, av alla de sex jag får, ska han rapportera biverkningar om? Jag kan inte heller själv rapportera in sådana, av samma skäl förstås.

Idag fick jag kallelse till en rutinuppföljning av mitt fall – blodprov och EKG. Blodprovet ska tas på vårdcentralen hemma (får själv beställa tid dit), och jag får inte äta eller dricka något från kl 22 på kvällen dessförinnan. Vad är det man ska kolla med blodprovet? Inte ett ord om det förstås.

Före jul fick jag kallelse till sjukgymnastik i slutet av januari, med uppmaning att ta med träningskläder och handduk. Ingenting om ifall det handlar om en gruppövning eller någon slags individuell kontroll och vad är träningskläder? För mig är det skogsutrustning men jag tror inte man tänker skicka ut mig i skogen vid det här tillfället. Så hur ser dagens träningsutrustning ut? För att inte tala om att ett sådant krav måste kännas eländigt för kvinnor med knappa 6.000 i bruttopension. Medicinkostnaderna är ju inte heller fy skam ens med högkostnadsskyddet. Tror att jag slog i taket direkt då jag betalade ung. 1.500 kr för bärkassen, som skulle räcka tre månader.

Det blir inget Gott Nytt ÅR här.
/Kerstin