Vi 40-talister får återigen höra att vi är gnidiga, snåla och missunnsamma (Debatt TV1 24/1). ”Ni 40-talister fick allt, kommande generationer fick ingenting”, sägs det i något som är en ren kampanj mot oss som råkade födas på 40-talet. Där satt en ensam man och skulle försvara oss 40-talister, mot 4 som anklagade honom och en 50-talist som ställde sig mer på 40-talisternas sida. Ren offentlig mobbingmentalitet.

Och jo, det fanns arbete när vi var unga och det innebar en frihet som inte kan underskattas, och som, det kan jag garantera alla som är yngre, ingen av oss genomsnittliga 40-talister (allså vi som inte är VD:ar eller styrelseledamöter i de större företagen) missunnar dem som är yngre. För övrigt började de flesta av oss också med tomma händer, liksom varje ung generation har gjort sedan urminnes tider, mycket tommare än de flesta av dagens ungdomar om man ser till exempelvis utbildning, där senare generationer har fått mycket bättre sådan än de flesta av oss fick. Vi hade usla ungdomslöner och somliga av oss, framför allt vi kvinnor, hade inte råd att äta hela månaden för att lönen inte räckte till, inte råd att gå till tandläkaren och nya kläder – ha! Dessutom fanns det inga lägenheter när vi skulle flytta hemifrån heller. Det var 10-15 år långa bostadsköer, som dåvarande beslutande, 10-talisterna, försökte åtgärda med miljonprogrammet. Vi bodde i omoderna rivningsfastigheter med toalett på gården och endast kallt vatten, var inneboende hos familjer som hade ett extra rum till uthyrning, vilket innebar att vi inte hade kök och fick dela toalett med dem vi hyrde rummet av, smyga oss in dit för att störa så lite som möjligt. Många bodde i ett rum i snabbuppförda arbetarbaracker med delat kök och toalett. Dessutom fick vi också be våra föräldrar om hjälp, vi fick låna pengar av dem till och från, vi fick hjälp att köpa oss lägenheter etc. Menar dagens unga att deras otroligt rika föräldrar vägrar att bistå dem ekonomiskt?

För övrigt kan man inte skylla på ”40-talister” i allmänhet för att det ser ut som det gör i Sverige idag. Vi har förstås inte arbetslöshet för att majoriteten av oss 40-talister vill att våra barn och barnbarn ska gå arbetslösa och för att vi vill att de ska må illa. Det är närmast osannolikt ointelligent och fruktansvärt oförskämt att påstå eller tro något sådant. Möjligen skulle man kunna kritisera oss för att vi inte begår självmord allihop men det är väl lite väl mycket begärt av oss tycker man. Att hävda att 40-talister av ren oginhet sitter och bromsar alla unga och har det så ohemult bra, är dessutom lika klyftigt som om vi 40-talister skulle hävda att de unga är ena riktigt giriga sällar, titta bara på hur IT- ungdomar och unga börsmäklare roffar åt sig rena fantasilöner. Något sådant kunde ingen i vår generation drömma om ens. Det finns 40-talister som svälter idag, som inte har råd med mer än livets nödtorft och en hel del av oss är också arbetslösa och utan hopp om att någonsin mer få ett arbete – för på arbetsmarknaden, det lilla som finns kvar av den, är det ungdom som gäller. Många av oss, framför allt vi kvinnor, kommer dessutom att få mycket sämre pensioner än våra föräldrar har idag och jag kan garantera att detta inte heller är något som vi vanliga 40-talister beslutat att vi vill ha, om inte annat borde de yngre som klagar på oss inse den saken.

Arbetslöshetseländet beror inte på ”40-talister” sådär generellt, utan på att svenska politiker lade om den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet (socialdemokraterna med Kjell Olof Feldt, 30-talist, i spetsen), och började anse att ingenting var viktigare än att undvika inflation, vilket innebar att arbetslösheten skulle stiga för att man skulle kunna pressa ner lönerna för vanligt folk och de flesta 40-talister är vanligt folk. Uppenbarligen trodde man att det bara skulle bli en kort tid av arbetslöshet, och sedan skulle de underbara effekterna av total underkastelse under de liberala marknadsmekanismerna ge många fler arbetstillfällen. Det varnades reda då för att arbetslösheten skulle bita sig fast istället, eftersom detta var vad man sett i länder som före Sverige genomförde detta systemskifte.

Detta systemskifte, vad gällde den ekonomiska politiken, som också handlade om att sänka skatter för de rikare, blev vi väljare aldrig tillfrågade om. Den beslutades utan att någon av oss hade en chans att påverka saken. De flesta förstod inte ens vad som pågick eller vad det handlade om eftersom de flesta inte är fullfjädrade nationalekonomer, än mindre förstod de konsekvenserna av den nya politiken. De lurades istället att tro vi hade en kris som krävde uppoffringar av oss, och ställde upp och slet alltmer, för vi skulle arbeta oss ur krisen, sades det, exportera oss ur den. De trodde att sedan skulle det bli bättre igen, och insåg inte, att nu hade politikerna administrerat fram den ständigt pågående krisen, den som skulle pressa människor allt hårdare.

Inte nog med det, systemskiftet mottogs med hurrarop från liberaler och moderater i alla åldrar, samt från de så kallade yngre förnyarna i det socialdemokratiska partiet, såsom Vidar Andersson mfl., som inte var 40-talister. Det skulle bli så mycket bättre för oss alla med detta systemskifte, sades det. Många, av de få, som insåg vad som skulle bli effekterna av den nya politiken och som varnade för den, var 40-talister. Större delen av de yngre brydde sig överhuvudtaget inte, för de tyckte och tycker att politik är tråkigt. De protesterar inte ens nu när man i snabb takt bygger om Sverige till en polisstat. Istället uppmuntras de att lägga skulden för allt elände på 40-talisterna.

Och visst är kampanjen mot 40-talisterna finurlig: Jätteproppen Orvar, Köttberget, artiklar i de större tidningarna om 40-talisternas girighet och egoism, TV-program av samma slag. Jättebra med ett generationskrig och att generationerna börjar skylla på varandra, så riktas missnöjet garanterat mot något annat än mot de få som faktiskt har ansvaret och som skulle kunna göra något åt eländet. Härska genom söndring – någon som hört det förut?