Flyktingarna/invandrarna – den nödvändiga utgruppen
Under sextiotalets strukturrationaliseringar började många svenskar bli irriterade på de invandrare som hade rekryterats till industrierna från slutet av femtiotalet och framåt. Då hördes åter obehagligt främlingsfientiga åsikter i samhället. Svaret den gången, från etablissemangets sida, dit jag räknar massmedia, var att starta en intensiv kampanj mot främlingsfientligheten. Man slutade att skriva ut kriminella personers nationalitet i tidningarna och man började, i alla massmedia, tala om för oss ”ursvenskar” hur viktiga invandrarna var för oss och för vår välfärd. Denna kampanj fick effekt. Främlingsskepticismen avtog, enligt de attitydundersökningar som gjordes, och den fortsatte att avta ända fram till 1987. Några år därefter vände attityderna igen. Det var i samma veva som massmedia bestämde sig för att ”lyfta på locket”, som journalisterna kallade det. Man började åter skriva ut nationlitet på kriminella personer (ja inte om de var svenskar förstås). Man började beskriva dem som ett stort problem och man började släppa fram nynazister i radio och TV.
Det var förstås bättre när massmedia drev kampanjen i andra riktningen, då under 60-och 70-talen, men man använde sig den gången flitigt av ett speciellt och i grunden frånstötande argument. Man hamrade formligen in i oss argumentet att ”de tog de jobb vi svenskar inte ville ha”. Vi skulle alltså vara tacksamma mot dem för att de kom hit och nöjde sig med att befinna sig längst ner i samhällshierarkin, att de arbetade inom de värsta låglönesektorerna och ofta tog det hårda slitet i samhället. Det var ju inte ett speciellt trevligt argument även om det var alldeles sant.
Invandrarna ska fortfarande fylla samma funktionen i samhället, den att utgöra bottenskiktet i samhället. Det är bara det att denna funktion ser annorlunda ut idag. Med dagens nyliberala antiiflationspolitik ska vi ha ett visst antal arbetslösa i samhället eftersom det anses pressa ner lönerna och hålla inflationen nere. Minsta lilla arbetslösheten sjunker under en viss nivå, som betraktas som ”den naturliga arbetslöshetsnivån”, ser den numer från allt socialt ansvar befriade Riksbanken till att höja räntan så att investeringarna sjunker och arbetslösheten hålls uppe. Vad är mer passande i detta läge alltså, än att se till att invandrare och flyktingar, som kommer hit, får fylla den för Sverige nya och ”viktiga” funktionen att utgöra arbetslöshetskadern, att vara utgruppen, avskräckningsgruppen.
Det går ju inte dock, att i politisk retorik framställa de arbetslösa som människor som oförskyllt drabbas av den förda politiken som hederliga och arbetssamma människor. Därför måste de arbetslösa invandrarna istället demoniseras, förtalas, förnedras, till skillnad mot vad som var fallet på 60-och 70-talen. Det gäller ju att få majoritetens acceptans för att de utgör just bottenskiktet, det avskräckande skiktet i samhället. Denna acceptans får man inte om de arbetslösa beskrivs som arbetsamma, flitiga och oförskyllt drabbade.
Varje regim som skinnar sin befolkning, vilket är vad dagens ekonomiska politik handlar om, är i behov av en fiendegrupp/en utgrupp, en som den kan rikta människors missnöje mot. Behändigt nog finns muslimerna och andra flyktingar där, att fylla denna funktion, på precis samma sätt som sydeuropéer fick fylla funktionen av lågstatusarbetare tidigare. Att härska genom att söndra är en urgammal överhetsprincip i tider då man pressar människor allt hårdare.
Idag har, det ska man inte förneka förstås, även vissa grupper ”ursvenskar”, nämligen de sjuka och de äldre, kommit att skyfflas in i denna underdoggrupp, den grupp som alla ska lära sig att förakta, att se ner på och lägga skulden för samhälleliga tillkortakommanden på. Vi ska alla lära oss att se de arbetslösa, oavsett varför de inte arbetar, som de där misslyckade individerna som enbart har sig själva att skylla för sina samhälleliga belägenheter.
Det är inte de arbetslösa, det är inte invandrarna eller de sjukas fel att de inte arbetar
För ett samhälle en politik där arbetslösheten ska hållas uppe kommer alltid en grupp människor att förbli arbetslösa, alldeles oavsett om de är friska eller sjuka. Då handlar det endera om ren otur om man drabbas av arbetslöshet, eller om en medveten politik för att göra vissa specifika grupper arbetslösa. Man kan då inte klandra dem som är arbetslösa. Detta är en sanning av samma slag som att alla inte kan vinna på lotterier. Lika lite som man kan hävda att det är de som tar nitlotterna som är skyldiga till att de inte vinner, kan man klandra dem som förlorar sina arbeten för att de inte har något sådant.
För man dessutom, som är högsta mode i företagen, liksom inom offentlig sektor, just nu, en politik som handlar om ”management by fear and stress”, då kan man inte klandra dem som blir sjuka, för det blir oundvikligen en stor mängd människor om de stressas och pressas för hårt.
24/02 14:04 at 14:04
Jag hade inte tänkt att kommentera ditt inlägg, men jag måste ändå ställa frågan vad du anser att media har för roll. Ska de skildra verkligheten som den är efter bästa förmåga, eller är det medias uppgift att genom sin information försöka påverka och styra allmänhetens verklighetsuppfattning?
Hur ställer du dig till sanningen? ”Det var förstås bättre när massmedia drev kampanjen i andra riktningen, då under 60-och 70-talen…” Det tycks inte vara nåt problem för dig att media gör den här typen av övervägningar och tar såna policybeslut. Problemet för dig tycks vara att de fattar fel beslut – att det är fel verklighetssyn som presenteras.
Självklart är jag medveten om att all rapportering är subjektiv, men jag tycker att en journalist kan ha två ”legitima” strategier: att sträva efter att vara objektiv och/eller att klart deklarera var man står politiskt.
24/02 18:17 at 18:17
Ulla Marianne:
Du har helt missförstått vad jag vill säga: Det var sant då att Sverige behövde den invandrade arbetskraften. Det var inte sant, som många började säga på 60-talet, att invandrarna levde på socialbidrag. Det var inte sant att de högg upp hål i parketten för att sätta julgranen i eller bröt upp parketten för att odla potatis i vardagsrummet.
Det som sägs i massmedia idag är inte sant. Journalistiken har sedan slutet av 80-talet mer gått ut på att beskriva vad folk säger, med argumentet att ”så här säger människor och vi måste ju rapportera som det är” än att tala om hur det faktiskt förhåller sig. Det folk säger om invandrare nu är lika falskt som det som de sade då.
Enligt min uppfattning ska massmedia motverka spridande av fördomar genom att inte bara tala om vad folk tycker utan också tala om hur verkligheten ser ut, ofta till skillnad från de åsikter folk omfattar.
Det är inte speciellt många som går på sfi tre år ens. De kan inte gå och ”dra där” hur länge som helst, som Janne Josefsson hävdade och som Björklund/Sabuni nu också säger. De flesta är klara långt tidigare med sfi, och de som inte blir klara inom rimlig tid brukar ofta stängas av på grund av brist på framsteg, vilket lagen tillåter kommunerna att göra.
Inför framväxande fördomar kan massmedia välja tre alternativ:
1: De kan strunta helt i saken och låta bli att skriva om saken.
2: De kan försöka påvisa felaktigheterna i de fördomar människor omfattar och
3: De kan underblåsa fördomarna och vanföreställningar som folk omfattar.
På 60-talet valde de alternativ 2. Sedan 1989 har de valt alternativ 3. Det är detta senare som gör mig så heligt förbannad, för att tala fullständigt klarspråk. Just detta borde jag förstås ha klargjort tydligare i mina inlägg om diskussionen om invandrare och om flyktingarna.
Det finns dock två ting man kan lära sig av de senaste 50 årens massmediaagerande på området: Dels att massmedia har alla möjligheter att styra människors åsikter, dels att styrs de i för invandrare negativ riktning av massmedia, då kommer alltfler att bli invandrarfientliga. Man gjorde tre stora undersökningar mellan åren 1967 och 1987 om människors åsikter om invandrare och flyktingar. Samtliga visade en minskande invandrarfientlighet. In på 90-talet vände attityderna. Det berodde inte på att människor visste att invandrare och flyktngar var problematiska. Det berodde på att massmecia totalt ändrade sitt sätt att skriva om invandrare från omkring 1989.
Själv hyser jag misstanken att detta i sin tur berodde på det faktum att de flyktingar som kom inte sällan var kvalificerade, och att ett antal av dem hade lyckats komma in media och ta sig fram i samhället. Nu hotades de intellektuella själva, medan det på 60-talet bara var industriarbetare och städare som hotades, eller kände sig hotade av den invandrade arbetskraften. Men detta är mina idéer och de kan vara felaktiga. Dock är det ett faktum att när vi fick intellektuella invandrare och välutbildade sådana, och när somliga av dem kom fram i samhället, då förändrades massmedias sätt att skriva om invandrare och flyktingar. Då blev de ett problem etc. Det kan ju vara en ren händelse att dessa fenomen uppträdde samtidigt, men nog ser det ut som en tanke allt.
Slutligen: De flesta invandrare vill arbeta och försörja sig själva av precis samma anledning som de flesta svenskar vill göra det. Det är nämligen inte alls så trevligt att leva på socialbidrag, som numer heter försörjningsstöd, och tvingas redovisa allt man gör eller behöver till socialen, tvingas be om exra pengar till tandläkare etc. Den som tror att det är jättemysigt att leva på socialbidrag, eller på det som kallas ”introduktionsersättning, har ingen aning vad han/hon talar om. Ingetdera ger någon glassig tillvaro nämligen.