Om den Svenska journalistikens miniankdamm
Niklas Svensson, reporter på Expressen, har fyllt 40 år, med buller och med bång, Han firade födelsedagen med en fest för 300 personer dit stora delar av den svenska politiska gräddan var inbjuden.(1) I programmet Media i P1 (2) igår togs hans fest upp till diskussion och det ifrågasattes om det var lämpligt att så öppet frottera sig med och umgås privat med de politiker som man har till uppgift att granska som journalist. Niklas Svensson såg, enligt radiojournalisten, inget fel i att umgås med politiker privat på det här sättet. Det gav, påstås han ha svarat, möjligheter till information som han annars inte skulle kunna få.
40 år och inte det minsta medveten om vad han sysslar med, om hur människor agerar och reagerar eller om hur propaganda bedrivs? Inser han verkligen inte att han på det sättet bara blir en sträng som politikerna kan spela vad de vill på och utnyttja till vad de vill? Ska vi tro på det? Eller ska vi istället utgå ifrån att han mycket väl vet att han därmed automatiskt inte blir och inte är något annat än maktens trutförlängare.
Tänker man efter så inser man förstås att Sverige inte ens är en ankdamm, vad gäller bekantskapsrelationer mellan journalister och politiker, utan en plastbalja för plastankor, som jag nog sagt någon gång tidigare på den här bloggen, och att det mesta som sägs i media är noga regisserat och inte har mycket med verklig nyhetsförmedling att göra längre.
/Kerstin
Länkar:
1) Niklas Svensson (expressen) firade 40 år med tyskimporterad sprit, Dagens Opinion28/1 2013
2) Ska journalisterna bjuda makten till dans? Media, P1 3/2 2013
04/02 05:19 at 05:19
Att journalisters uppgift att granska makten är en stor lögn. Snarare är journalisterna en samling betalda propagandister. Typ Cecilia Uddén, Eller Sommarström, PJ Ander Linder, Wododarsky, mfl. Att politikerna har makten är den andra stora lögn som folk i Sverige och väst matas med. Maktahvarna sitter bakom kulisserna och drar i strängarna och det vi ser är politiker och/eller journalister dansa.
04/02 10:21 at 10:21
[…] 1, 2, AB, 2, 3, SvD, 1, SMP, 1, SR, 1, HP, Motvallsbloggen, […]
04/02 10:34 at 10:34
Men låt oss organisera en motoffentlighet då!
Själv är jag en småspelare i det sammanhanget. Men om ett dussin seriösa vällästa politiska bloggare med bred samhällskritisk syn tog initiativet kanske det skulle kunna leda nån vart?
04/02 12:10 at 12:10
Om han exempelvis tänker sig en framtid som ”informationssekreterare” eller något i den stilen hos ett politiskt parti kan det ju vara lönt att frottera sig med tänkbara framtida uppdragsgivare. Många journalister går ju den vägen, och hamnar hos partier, organisationer eller företag. Men en äkta ”dyng-grävande” (muck-raking) journalist skulle inte göra så. Möjligen skulle hen klä ut sig till krukväxt och stå i ett hörn och avlyssna alla skumma konversationer.
04/02 12:21 at 12:21
Vilken profession man än väljer i denna lilla badbalja, så blir det till slut så, när du väl kommit upp till de högre nivåerna i gebitet, då upptäcker du hur ruskigt litet Sverige är och att alla känner varandra. Du märker hur gränsen mellan staten och andra aktörer helt suddats ut. Då alla känner varandra så tar faktiskt relationen prioritet över att göra rätt. Missar du den delen och tror det handlar om vad som är rätt och om kompetens, då trampar du på ömma tår. Vi kommer till exempel aldrig att få anslag från en viss statlig verksamhet förrän en person går i pension.
När man kommer till en viss nivå, då är man plötsligt tillbaka på högstadieskolan, där är niorna högst på stegen, indelade i klickar. Trycker ned de under en eller tar med nån av dem en stund bara för att visa att det är vi som ”make or break” dem. Ett förlupet ord om någon annan nia eller om en annan klick kan förvandla din tid till ett helvete.
Hela Sveriges elit ryms på en högstadieskola, varje intressesfär ryms i ett klassrum.
04/02 13:33 at 13:33
Till allihop som kommenterat:
Vad gör man då, om man inte vill acceptera att samhället bara ska vara till för den ekonomiska eliten att bestämma över?
04/02 16:52 at 16:52
Jag gav ett förslag på inlägg 3.
04/02 19:49 at 19:49
Jan Wiklund
Förslaget var ju inte så uttömmande precis. Så vad skulle vi göra? Skapa en tidning, en nättidskrift, ett nytt politiskt parti, en tankesmedja – eller vad?
05/02 15:22 at 15:22
Något gemensamt. Istället för att sitta var och en på sin kant. Vad det sen blir ger sig.
Politiska partier tror jag inte på förrän det finns något större som de kan ge röst åt. Annars är det risk att de hamnar vid köttgrytorna så tidigt att de drunknar där.
05/02 15:51 at 15:51
”Den skotsk – amerikanske journalisten John Swinton (1829-1901) höll under senare delen av artonhundratalet ett brandtal om pressens frihet där han bl.a. yttrade –
”Vad är det för trams att skåla för en självständig press? Om jag lät mina ärliga åsikter dyka upp i min tidning skulle min anställning ha upphört inom tjugofyra timmar. Journalistikens syfte är att förvränga, att förlöjliga,att krypa vid Mammons fötter och sälja sitt land för sitt dagliga bröd. Vi är redskap och underhuggare åt rika män bakom scenen. Alla vet att det är så, Vi är leksaksgubbar, de drar i trådarna och vi dansar. Våra talanger, våra möjligheter och våra liv tillhör andra. Jag får betalt varje vecka för att hålla min ärliga åsikt borta från tidningen jag arbetar för”
.
Föga talar för att dagens situation är bättre.”
Källa: kommentar i Jinge.se
05/02 16:46 at 16:46
Det vore intressant att veta om och i vilken omfattning ni andra har mailat journalister i medier och tagit upp konkreta förslag till inslag. Jag föreslog i ett mail till Kerstin ifjol att flera personer kunde söka enas om ämnen som det saknas en adekvat behandling av. Om det är flera undertecknare kanske det finns större chans att de lägger ner ansträngning.
Min erfarenhet är att de ofta faktiskt tycks ta notis om vad man skriver men att reaktionen blir att de letar upp något färdigt, oftast utländskt, program som berör saken på ett försiktigt vis. Jag kritiserade tex hur man partiskt presenterade Sipris rapporter. Då kom det snabbt ett kort nyhetsinslag där de var lite mer rättvisande. Jag har också prövat med att anmäla program till granskningsnämnden och i utlåtandet sades att det visserligen var vinklat men att det inte var anledning till ngn fällning. Om man samorganiserar anmälningar kanske man lyckas påverka dem.
De ämnen jag saknar mest är en revidering av den djupt falska verklighetsbeskrivningen av 1900talets historia. Att England börjar få den kritiska granskning som länge saknats.
(Kritik mot USA finns det gott om)
I nuet är det tex intressant att ta upp detta med att England har ett antal sk offshorebanker som saboterar nationalstaternas ekonomier.