Jag hade inte planerat att få ålderskrämpor efter att ha levt i dryga 70 år utan att någonsin ha varit ordentligt sjuk. Men nu har de drabbat mig, flera stycken, om än inte så illa som somliga andra äldre drabbas. För drygt ett år sen drabbades jag överraskande av en PMR (muskelreumatism) som var ganska plågsam men som började gå över i våras.  Den gjorde dock att jag inte var speciellt inspirerad att skriva, eller göra något annat heller för den delen.

Lagom som jag började kunna röra mig normalt igen fick jag, för drygt en vecka sen, en liten hjärtinfarkt och fick genomgå en ballongsprängning av ett par kranskärl. Det var inte roligt, men det gick ju bra (så här långt) och ingreppet var inte det minsta smärtsamt, trots att jag var vaken och följde operationen på en monitor. Det var faktiskt riktigt intressant. Den här senaste åkomman drabbade mig förra onsdagen och innebar fyra dygns lasarettsvistelse, mitt livs första (om man bortser från en BB-vistelse för 50 år sen). Det dystraste är det berg av tabletter som läkaren tror att jag kommer att stoppa i mig.

Men bort med mina personliga små bedrövelser och hej mina kära besökare, ni som har varit tålmodiga nog att titta in här då och då trots att jag inte har skrivit så mycket det senaste året. Kul alltså att man lever än och nog får möjligheten att träffa några av er igen, om inte annat så i era kommentarer.

Trist är ju utvecklingen i världen dock. Få se om jag grips av en obetvinglig lust att skriva om den framöver.