Äldrevården igen – vi blir alla gamla, om vi får leva
Med tanke på vad jag skrev på bloggen för inte så länge sedan, nämligen här, så är nedanstående artiklar intressanta:
Ska slutet behöva vara så här?, Alf Montán, 87 idag och hjälpbehövande, (Expressen)
Äldrevården är bara ett experiment, Peter Westlund, fil dr. om bl.a. användningen av äldre som marsvin vad gäller ”läkemedel”, dvs kemiska substanser som ger klirr i kassan för det läkemedelsindustriella komplexet (AB).
Läsarna om vården av gamla i Sverige, bland annat vårdpersonal som berättar hur det är (AB).
Som sagt, du kommer dit du också en dag (om du inte dör i förtid förstås,) även om du inte tror det. När du väl är där är det för sent för dig att göra något åt eländet. Då spelar dina åsikter eller dina krav ingen roll längre. Då kan du protestera dig blå, om du inte är dement, utan att någon bryr sig det minsta om vad du säger eller önskar. Det räcker inte ens att ha varit högstatusperson, kändis eller rik tidigare, som gammal och hjälpbehövande är du värdelös och behandlas som sådan oavsett bakgrund, utbildning eller tidigare samhällsställning.
Jag vet, för jag har sett eländet: Hur man behandlade min gamla dementa mamma.
Trots att jag hade önskat min pappa flera levnadsår så är jag ändå tacksam att han i alla fall slapp att bli utackorderad till lägstbjudande också på sin ålders höst. Det räckte att han blev det som barn (se bloggposten om pappa nedan).
15/06 15:38 at 15:38
Tack för att Du återigen lagt ut berättelsen om Din mamma – ”Hur man behandlade min gamla dementa mamma”.
Jag hoppas att många läser den och agerar, d.v.s. håller koll på vad som pågår när det gäller deras nära och kära som får hemtjänst/hemvård eller bor på något boende.
Så här skrev ett företag inom äldrevårdsbranschen nuligen i en annons.
”Vårt koncept för att ge en god omsorg heter Den Goda Dagen. Vi ger våra kunder en individanpassad omsorg som bygger på omtanke, integritet och valfrihet.
Med Den Goda Dagen ger vi också olika löften som vi är extra stolta över. Kunden ska erbjudas det där lilla extra i vardagen. I ett särskilt boende kan det t.ex. handla om att komma ut i friska luften minst tre gånger per vecka. Eller att inte ha längre nattfasta än 10 timmar.”
Det står inget om vården där. Inte heller något om vad som gäller de vårdtagare som har hemtjänst/hemvård.
Är personalen lämplig och utbildad?
Är de tillräckligt många och i olika åldrar?
Finns det någon slags kontinuitet så att vårdtagarna slipper träffa så många olika personer?
Hur ser det ut med personalstyrkan på nätterna?
Gör doktorn hembesök eller på boendet?
Gör han/hon regelbundna uppföljningar av läkemedelsbehandling t.ex.?
Eller står de flesta vårdtagarna rent slentrianmässigt på samma medicinering som de gjort i flera års tid?
Är det någon som bryr sig om biverkningar i form av t.ex. trötthet, muskelsvaghet, yrsel, inkontinens och påverkan på tankeförmågan?
Jag anser att anhöriga/närstående måste läsa på, våga begära samtal med läkare/sjuksköterska, ställa frågor, ha synpunkter.
Jag rekommenderar också att man för dagbok. För att avlasta sig själv, men även för att komma ihåg och kunna dela med sig av sina erfarenheter till andra.
Man skall inte tro – att när någon blivit sämre – så måste det bero på att grundsjukdomen förvärrats eller att åldern tagit ut sin rätt. Det kan mycket väl handla om biverkningar på grund av över- och felmedicinering.
Nyligen intervjuades bl.a. den välkände professorn i geriatrik Yngve Gustafson (Umeå) i tidningen Läkemedelsvärlden (Antikolinergika skyndar på åldrandet, nr 4/2008).
”… Vid flera tillfällen har han tagit emot patienter för demensutredning som sedan botas enbart genom att han har tagit bort de antikolinerga läkemedlen från patientens läkemedelslista…” Slut citat
Hur många av våra ”dementa” är egentligen dementa?