Nej, jag försvarar inte kommunistiska diktatorer. Jag är inte ens, och har aldrig varit kommunist. Men jag har sett något hända de senaste tjugo åren som upprör mig, nämligen hur min generations ungdom och liv alltmer förvanskas och förljugs i massmedia och hur det kampanjas för att skapa begreppsförvirring på alla fronter.

I mitten av 1990-talet började studenter tala om för mig hur det var i min ungdom, hur ofria vi var, hur vi inte hade några valmöjligheter, hur kontrollerade vi var och hur bra det hade blivit nu – med valfrihet och så. Jag kände inte alls igen deras bild av den tid som jag tillbringade min ungdom i (varifrån fick ungdomarna den här föreställningen?). Vi var hur fria som helst (även om vi bara hade en enda och mycket billigare eldistributör). Framför allt hade vi den frihet som var mer värd för vanligt folk än det mesta, friheten att välja arbetsplats och arbetsgivare, friheten att be en odräglig chef dra åt skogen på fredagen och ha ett nytt jobb på måndagen, som jag skrivit tidigare. Ingen behövde gå kvar på en arbetsplats som man vantrivdes så fruktansvärt på att man blev rent sjuk, som många tvingas göra idag, precis som läget var för 150 år sedan.

Så småningom kunde jag märka hur man började skapa associationer mellan alla de ord, som var positiva för min generation, och negativa fenomen, såsom mellan solidaritet å ena sidan och kollektivism/kommunism/ofrihet å den andra, mellan feminism och kommunism, mm, allt i uppenbar akt och mening att få människor att betrakta samverkan och kollektiva protester exempelvis, som något skumt, stalinistiskt.
Det är nu helt klart att vanliga människor är helt maktlösa om de inte agerar gemensamt, och att de är mycket obekväma för arbetsgivare om de gör det, så vilka som har mest intresse av att vi alla börjar betrakta oss själva som ensamma seglare på obegriplighetens ocean, som isolerade individer i en värld som bara består av en massa orelaterade individer utan samband, är inte svårt att förstå.

Slutligen kunde jag notera hur alltfler började sätta likhetstecken mellan nazism och kommunism, och det kunde jag svälja (både Hitler och Stalin, liksom Mao m.fl. var skurkar av värsta slag), men när jag nu märker hur somliga börjar flytta fram positionerna ytterligare ett steg och också sätta likhetstecken mellan socialism, underförstått, klart uttalat i vissa fall, socialdemokraterna, och kommunism och börjar antyda eller hävda att vi levde i ett kommunistiskt samhälle fram till 1990-talet, och därmed också i ett nazistiskt då tycker jag det börjar bli dags att protestera mot historieförfalskningen. Det senare säger man inte – än, men det blir den logiska konsekvensen av att hävda att kommunism och nazism är samma sak och dessutom att kommunism och socialism/socialdemokrati är samma sak.

Kommunism är inte detsamma som nazism, varken vad gäller idéer eller praktisk politik, även om den politiska praktiken varit förfärande i båda fallen och även om det fanns vissa likheter, men alla de politiska ideologierna (ismerna, idéerna, vad man nu vill kalla dem) delar vissa element med varandra, och socialism, såsom den har uppfattats av socialdemokrater har inte varit kommunism och definitivt inte nazism. Socialdemokrater har, under hela min livstid, varit närmast maniskt noga med att ta avstånd från kommunisterna i riksdagen liksom i fackföreningarna. Att ens antyda något annat är att förvanska 1900-talets historia över gränsen till den rena lögnen.