Joseph Stiglitz, som fick det falska nobelpriset i ekonomi 2001, förutspår en djup recession med både arbetslöshet och inflation. USA:s inflation ligger på 6%, den högsta på 17 år, skriver han. Huspriser har sjunkit med 30% på sina ställen, banker rapporterar rekordförluster, och det bara månader efter att deras VD:ar travat iväg med rekordstora bonusar.

Bush ärvde ett budgetunderskott från Clinton, som han plussat på med 65% under sin presidentperiod och under tiden belastas amerikanerna med kostnaderna för Irakkriget.

Han är inte glad Stiglitz alltså, när han konstaterar att inflation ska bemötas med höjda räntor medan lågkonjunkturer ska åtgärdas med sänkta sådana. Inte lätt att fixa bådadera på samma gång. De sänkta skatter som Mc Cain föreslår kommer bara att göra situationen värre dessutom.

Miljoner amerikaner förlorar sina hem, påpekar han vidare, en social ekonomisk katastrof, som dessutom får negativa effekter på ekonomin i övrigt.

We’re looking at a new form of public-private partnership, one in which the public shoulders all the risk, and the private sector gets all the profit. While the Bush administration preaches responsibility, the words are addressed only to the less well-off.

Jag minns exakt samma struntprat efter vår fastighetskrasch i början av 90-talet. ”Vi”, predikade Mona Sahlin, och lovade upprepa detta tills det hade gått in hos alla, ”hade levt över våra tillgångar”. Och nu var det dags för oss att tillsammans lösa problemen. I själva verket handlade det om ansvarslös spekulation även den gången, som vanliga svenskar inte alls var skyldiga till. Men vanligt folk fick betala, i form av förlorade arbeten, i form av nedskärningar i skola, vård och omsorg. Vi betalar fortfarande för den tidens spekulation fast det inte talas om den saken idag. Nu tänkte sig alliansen istället trolla bort vår fortfarande höga arbetslöshet och den tragiska utslagning från arbetsmarknaden som vi sett sedan fastighetskraschen, genom att utförsäkra folk redordsnabbt från de offentliga och gemensamma sociala försäkringssystemen, så att de inte längre syns i arbetslöshetsstatistiken.

Nå, Stiglitz kommer med mer och han skräder inte orden:

We learned from the Depression that markets are not self-adjusting—at least, not in a time frame that matters to living people.
………..
free-market economists promoted the idea that, once the economy was restored to full employment, markets would always allocate resources efficiently. The best regulation, in their view, was no regulation at all, and if that didn’t sell, then “self-regulation” was almost as good.

The underlying idea was, on the face of it, absurd: that market failures come only in macro doses, in the form of the recessions and depressions that have periodically plagued capitalist economies for the past several hundred years. Isn’t it more reasonable to assume that these failures are just the tip of the iceberg? That beneath the surface lie a myriad of smaller but harder-to-assess inefficiencies?

Några stycken längre ner läser vi att:

We are in the midst of micro-economic failure on a grand scale. Financial markets receive generous compensation—in the form of more than 30 percent of all corporate profits—presumably for performing two critical tasks: allocating savings and managing risk. But the financial markets have failed laughably at both.

Han slutar sin artikel med att konstera att Chiles försök att tillämpa Friedmans ekonmiska teori slutade i katastrof, en katastrof som Chiles befolkning fortfarande betalar för.

Det är också intressant att ta del av vad han sade redan 2007:

After almost seven years of this president, the United States is less prepared than ever to face the future. We have not been educating enough engineers and scientists, people with the skills we will need to compete with China and India. We have not been investing in the kinds of basic research that made us the technological powerhouse of the late 20th century. And although the president now understands—or so he says—that we must begin to wean ourselves from oil and coal, we have on his watch become more deeply dependent on both.
Up to now, the conventional wisdom has been that Herbert Hoover, whose policies aggravated the Great Depression, is the odds-on claimant for the mantle “worst president” when it comes to stewardship of the American economy. Once Franklin Roosevelt assumed office and reversed Hoover’s policies, the country began to recover. The economic effects of Bush’s presidency are more insidious than those of Hoover, harder to reverse, and likely to be longer-lasting. There is no threat of America’s being displaced from its position as the world’s richest economy. But our grandchildren will still be living with, and struggling with, the economic consequences of Mr. Bush.

Återstår nu bara att se om alliansen framhärdar och går vidare i Bushs fotspår eller om den tar sitt förnuft tillfånga. Uppriktigt sagt tvivlar jag på den saken. Är ganska rädd för att alliansen istället kommer att hävda att eftersom svenska staten har ovanligt mycket pengar på kistbottnen (där de ju inte gör någon nytta), så behöver vi inte vidta de åtgärder som man nu ser som nödvändiga i flera andra länder. I värsta fall använder man statens överskott till att göra ont värre genom att sänka skatter och som vanligt mest för de rikaste. Jag hoppas att jag får fel på den punkten.

Länkar:
– Reversal of Fortune, Joseph E. Stiglitz i Vainty Fair
– The Economic Consequences of Mr. Bush. Stiglitz dec. 2007, i Vanity Fair
– Lindra lågkonjunkturen med statliga utgifter, Ekonomikommentarer
– Paul Krogman om åtgärder, YouTube
– Nouriel Rubini, åtgärder mot krisen, YouTube