Politik/ekonomi07/12 14:45
Om slopande av preskriptionstid för mord
Det föreslogs nyligen att man ska slopa preskriptionstiden för mord, som hittills har varit 25 år.
Så praktiskt, då kommer ingen mördare att frestas framträda och erkänna, ens när preskriptionstiden är ute och på det sättet kommer icke gripna mördare aldrig att bli avslöjade.
Man kan därmed inte ens hoppas att få reda på vem som mördade Olof Palme exempelvis, eller omständigheterna kring mordet, såvida mördaren inte skriver ett brev, att publiceras efter döden, där han erkänner. Men vilken mördare vill skriva och förvara ett sådant brev?
07/12 15:15 at 15:15
Fast tanken är ändå korrekt kan jag tycka. Hur många mördare ringer Expressen efter 25 år?
07/12 16:38 at 16:38
Nej, inga vanliga mördare troligen, men de som har begått spektakulära mord kan mycket väl tänkas vilja ta åt sig äran i historien, alternativt avslöja betalande uppdragsgivare kanske.
07/12 16:56 at 16:56
Har det hänt nån gång att en mördare erkänt efter 25 år?
07/12 20:36 at 20:36
kapten Bäckdahl:
Kommer inte på någon, men vi lever ju i tider idag när folk i allt högre utsträckning vill bli berömda, och blir det även för moraliskt förkastliga beteenden, och den som ex. mördade Palme skulle säkert bli hjälte i somliga läger. Å andra sidan kanske han skulle leva farligt om han berättade om hur det gick till.
Nå, det skadar aldrig att fundera igenom fler aspekter av förslag till nya lagar eller regler. Ingen trodde dem som varnade för 350 personer i den nya riksdagen, för sannolikheten att det skulle bli 50/50 var ju noll – trodde man, så blev det precis så i första riksdagen enligt nya riksdagsordningen.
Jag har inte heller sagt att jag inte tycker att man kan utsträcka preskriptionstiden, bara pekat på en sida av en sådan lag. Tror inte att jag ens har någon uppfattning i den frågan.
07/12 22:21 at 22:21
Det finns ett moraliskt dilemma i detta kan jag tycka. Jag är 59 år inom en mycket snar framtid. Det betyder att om jag nackade ett antal människor 1979-80 så är de alldeles förbaskat döda även idag. Men jag skulle då gå fri om polisen inte tagit mig förr?
Det stämmer mycket illa med min rättsuppfattning faktiskt. Har man dödat en människa ska man inte kunna gå fri innan man avtjänat det straff domstolen ådömt personen. Sedan må det vara domstolens sak att bedöma det som dråp eller överlagt mord, men ngn amnesti ska under inga omständigheter beviljas.
Om jag så levde till jag blev 100 skulle jag fortfarande anse att de skulle döma mig om de fick korn på mig först när jag är 99 år.
Att döda en människa innebär aldrig frihet för den döde annat än i en abstrakt filosofisk mening, och garanterat inte för den personens familj, vänner och släktingar. Givetvis har den som ska dömas samma rättigheter som nu att åberopa psykisk sjukdom etc..
Möjligen har jag en liberalare syn på kassaskåpstjyvar. Men det var ju inte den kategorin du tog upp..
F.ö. skriver du att du inte har ngn åsikt. Nähä.. Varför bloggade du om det då??
07/12 23:45 at 23:45
Jinge skriver: ”F.ö. skriver du att du inte har ngn åsikt. Nähä.. Varför bloggade du om det då?? ”
För att få höra dina synpunkter på det har förslaget förstås
Man kan ju faktiskt vända på något också, och just fundera på om det finns fler sidor av saken, och utan att man fördenskull har en färdig åsikt. Kan kalla det filosofiskt sökande kanske.
07/12 23:47 at 23:47
Min lärare sköt ihjäl en person på Valhallavägen i Stockholm. Detta skrev han om i en bok efter att mycket noga tagit reda på att brottet var preskriberat.
Jag tycker det var bra att han fick chansen att berätta sanningen utan risk för att straffas. Hade den risken förelegat hade han givetvis aldrig sagt något.
08/12 00:18 at 00:18
Lasse:
.
Se där, du kom med det exempel jag inte hade. Tack för det
– Jinge: Du bekänner dig alltså till öga-för-öga-principen (har man gjort något brottsligt så ska man få lida för det också).
– Somliga bekänner sig till en slags renings-princip: ”Sitt av ditt straff och du är förlåten”.
– Vissa menar att straffen ska avskräcka brottslingen från att begå fler brott (straff som individualprevention).
– Andra anser att straff ska avskräcka andra från att begå brott (straff som allmänprevention).
– Några anser att straff är till för att skydda andra från brottslingen.
– Så finns det de som anser att brottslingar ska återföras till den smala vägen via lämplig vård (under fängelsetiden).
Vilken ståndpunkt man intar i fallet med förlängd preskriptionstid beror på vad man anser att straffen är till för, föreställer jag mig, eller vad man anser om hur de fungerar.
Jag är nog inte anhängare av öga-för-öga -principen, ettersom både den och avskräckningsprinciperna fungerar dåligt. Det vet man. Skyddsprincipen gäller väl framför allt psykiskt sjuka och den har naturligtvis fog för sig. Då återstår alltså den sista principen, för mentalt friska brottslingar, som den förmodligen bästa (om man tar den på allvar, vilket man nog aldrig riktigt gjort).
En person som levt ett 25 årigt laglydigt liv, efter att ha begått ett mord, behöver då inte någon anpassning. Den är redan återanpassad. Samhället behöver inte skyddas från personen eftersom det inte är sannolikt att han/hon begår nya mord, och dessutom kostar det pengar alldeles i onödan att sy i honom/henne. Lutar nog åt denna åsikt i alla fall, och åt att man behåller 25-årspreskriptionen.
Men när jag skrev det här inlägget hade jag faktiskt helt andra tankar om varför man föreslår den här förändringen men dem får läsaren lista ut själv :-). Det var bara lösa funderingar.
08/12 11:15 at 11:15
Jag gillar ditt filosofiska sökande, Kerstin!
Annars hade ju jag inte funderat på saken. När du delar med dej av dina tankegångar så får jag chansen att tänka till – och du väljer intressanta ämnen!
Jag håller med dej, Kerstin. Och Lasse, du gav ett intressant exempel! Sen finns det väl ingen perfekt gräns för hur lång preskriptionstiden bör vara – men det verkar vettigt med en preskriptionstid.
Själv har jag aldrig trott på straff-tankegångarna. De är ociviliserade i mina ögon. När jag ser det psykologiskt så tänker jag att en människa som begått ett mord – av någon anledning – skadas i sitt psyke, sin själ. Jag tror inte att någons psyke är mordiskt av sej självt – typ medfött… (Detta gäller även soldater i krig.)
Jag ser Lasermannen som ett exempel på hur skadad psykiskt man måste vara för att återupprepa en sådan handling. Och jag ser honom gärna inlåst, för allas säkerhets skull, men han måste få vård och stöd i att läka sin själ, sitt psyke. Det är humanism.
En fråga till er som tror på straff: Hur kan det vara okej för en soldat att mörda – utan påföljd (någon utmärkelse kanske?) – medan det är grovt straffbart för en civil? Civila dödar färre människor – rent procentuellt.
Jag tror att om krig inte var tillåtet så skulle även civila sansa sej… Tröskeln skulle bli högre.
08/12 11:30 at 11:30
Givetvis så vill man förlänga eller slopa preskibtionstiden eftersom det är uppe i toppen där besluten fattas som Palmes mördare kanske finns.
Vad besvärligt det skulle bli om det visade sig att det var en på den tiden ledande politiker som beställt uppdraget!
08/12 13:15 at 13:15
Visst Petra:
Om människor hade hopp i livet, skulle de flesta icke psykiskt sjuka människor aldrig begå mord eller andra brott. Är de något vi kunnat konstatera så är det väl detta. Det är ju oomtvistligt så att ju större ojämlikheten är och ju fler som känner hopplöshet inför sina egna framtidsmöjligheter, desto mer brottslighet får man.
Netspell:
Lagen skulle ju fungera så ja, men jag tror inte att det är på det sättet. Det är ju onekligen så dock, att den dagen mordet är preskriberat enligt nuvarande lagstiftning nalkas med stormsteg nu, så det verkar ju inte orimligt att anta att förslaget har med Palmemordet att göra i alla fall.
Jag tror emellertid inte för ett ögonblick att det var svenska politiker som beställde mordet och absolut inte socialdemokratiska sådana.
Dock, om man spekulerar vidare i de tankebanorna trots detta, och om man alltså inte tror att Christer Pettersson var den skyldige, så skulle det ju räcka om människor i toppen har betett sig allmänt klantigt i samband med förberedelserna för mordet, för att det ska finnas intresse från det hållet att dölja sanningen även framöver. Eller man fruktar utrikespolitiska konsekvenser om sanningen kommer fram kanske? Påtryckningar, sanktioner, från främmande makt om man inte förlänger preskriptionstiden? Men detta är bara spekulationer.
Sanningen är troligen istället att man vill utsträcka preskriptionstiden för att kunna sätta dit och straffa Palmes mördare även framledes och att det är därför man föreslår den här lagen just nu (å andra sidan, om det är så, tyder det ju på att man inte heller i toppen tror att Christer Pettersson var mördaren – som trots allt är den officiella ståndpunkten, så den tanken är kanske också att se spöken mitt på ljusa dagen). Men om detta skulle vara fallet är frågan, vill vi veta hur det gick till, även till priset av att mördaren går fri? Eller tycker vi att möjligheten att kunna avslöja och straffa honom medan han lever, är viktigare än risken att man begraver sanningen för evigt?
08/12 19:12 at 19:12
Om man tänker sig att Palmes mördare skriver en bok om mordet som ges ut efter preskriptionen, så kommer mördaren/författaren antagligen att ha skrivit årets mest sålda bok det året, bli mångmiljonär och dra in många sköna miljoner till utgivande bokförlag. En bra belöning till en mördare. Den tanken tycker jag är motbjudande.
Till er som inte tror på straff:
Ska man verkligen kunna råna, misshandla, mörda och våldta andra människor utan att samhället reagerar med nån form av straff?
08/12 21:12 at 21:12
kapten Bäckdahl:
Har jag sagt att inga påföljder alls bör vara norm? Var säger jag det?
08/12 23:50 at 23:50
Till kapten Bäckdahl:
Jag tror att du syftar på mitt inlägg med ”Till er som inte tror på straff”.
En påföljd eller en konsekvens av ett handlande – t.ex inlåsning – behöver inte motiveras med att personen bör straffas. Jag skriver ovan att jag gärna ser lasermannen (t.ex) inlåst, för allas säkerhet. Men jag motiverar det inte med att han behöver straffas.
Samhället bör reagera – men på humanitära bevekelsegrunder. Det går att göra ett fängelse humanitärt godtagbart. Men då behöver man vidga sin syn så att förövare också tillåts vara människor – annars blir samhället förövare mot förövarna. Jag har en aning om att det går till så på många amerikanska fängelser – t.ex.
08/12 23:54 at 23:54
Kerstin,
jag skrev ”Till er som inte tror på straff”, det var mera riktat till Petra. Jag var kanske otydlig där.
Vad tycker du om resten jag skrev i inlägg nr 12?
09/12 00:04 at 00:04
Petra lyckades klämma in ett inlägg här. Men om man låser in en person för allas säkerhet så är det ett straff. Ett fängelse bör givetvis vara humanitärt, men i vissa fall så verkar gamlingarna på våran åldringsvård vara sämre behandlade än de intagna på våra fängelser. Varför ska en intagen mördare ha bättre mat än en intagen senildement person?
09/12 18:18 at 18:18
kapten Bäckdahl. Du har en viktig punkt. Och det har Petra och alla andra också. Varför skall en intagen mördare ha bättre mat än en intagen senildement person? frågar du.
Jag fortsätter: Varför skall man överhuvudtaget behandla någon (grupp) annorlunda än en annan ur ett samhälleligt perspektiv betraktat – om man bär humanismens principer varmt om hjärtat.
VIsst. Ibland måste vi ändå behandla folk och folk annorlunda. Eller måste vi inte?
Utifrån behoven betraktat så måste vi. VI kan inte behandla direktörer på samma sätt som arbetare… vi kan inte behandla barn på samma sätt som vuxna…vi kan inte behandla borgare på samma sätt som utslagna… vi kan inte…
Utöver trötta(?) anhöriga, talar ingen med tåga för de senildementas behov (de senildementa som grupp betraktad – någon kanske talar för något enskilt fall men enskilda fall ”drunknar” i teknosamhällets brus). Utöver trötta (?) föräldrar, talar ingen för barnen (som grupp) i ett samhälle där alla ser till sitt och sin ”framgång”. Ingen – utom en eldsjäl till nyexaminerad socialarbetare talar för de utslagnas sak.
De svaga grupperna kan inte föra sin egen talan. Senildementa kan inte knysta ett ord för sin sak. Och inte barnen heller… men de intagna brukar ha en knutta aggression kvar i bakfickan – sådan aggression som krävs för att ställa krav på världen. Sådan aggression använd på ett konstruktivt (också i det här fallet???)sätt kan användas till att kräva det som de mänskliga behoven anbefaller…. och vem vet, kanske tillfredsställer det att tillfredsställa de intagnas krav ett dåligt samvete hos den icke intagna gruppen (???)
Det slår mig ofta nuförtiden att jag inte längre själv har den kraft och tuffhet som jag hade för bara några år sedan att möta världen som för var dag tycks bli allt mer fientlig – Och de senildementa kan tänkas ha ännu sämre än vad jag har av råg i ryggen och spån i skallen.
Hur man än vänder och vrir på sig – tycks det mig – så kommer man tillbaka till samma punkt där man började. Livet är en evig cirkelgång: I alla tider har man sett upp till makt och medel. I alla tider har kontakter knutit nya kontakter och i alla tider har aggression i form av framåtanda och förmågan att ”ta för sig” behövts för att klara sig… särskilt idag, i en allt tuffare, effektivare, mer konkurrensinriktade och mer och mer vinstgalna värld där priviligerade grupper priviligeras… för de kan ”TA FÖR SIG!”
(Utan att gå in på de många bakomliggande skäl som t,ex. har att göra med uppväxtförhållanden, tror jag att åtminstone en del av de intagna i våra fängelser också har varit ganska bra på att ”ta för sig”, bara att de tagit ett för tydligt kliv över alla mänskliga gränser
10/12 16:40 at 16:40
Kapten Bäckdahl:
Visst, han skulle bli miljardär och det är ytterst frånstötande, ur moralisk synpunkt. Du har en poäng här.
Å andra sidan finns det många som blir mångmiljardärer med hjälp av moraliskt förkastliga metoder, alltifrån att ”bara” ta maten ur munnen på människor till att understödja eller initiera massmördande av folk både här och där, och som gör detta helt lagligt – vad ska man säga om sådant?
Att exempelvis lagstifta om förbud mot att göra sig en förmögenhet på erkännande av preskribrerade mord, skulle det vara en idé? Antagligen inte. Troligen skulle det minska viljan hos mördaren att berätta, och då gör man inte den vinsten. Å andra sidan kanske mördaren skulle vara nöjd med ”äran” och en given plats i historien.
Sedan skulle förstås problem uppstå med att avgöra exakt vilka inkomster som skulle hänföras till kategorin ”förtjänst av brottet”, bara bokinkomster eller även inkomster från föreläsningar etc. Kanske ingen bra idé således.
Men jag tror att jag håller fast vid 25-årsgränsen trots att frågan är delikat och även om det skulle resultera i att en politikermördare blev miljardär. Vem vet, han kanske skulle avslöja sådant om våra makthavare som vi alla skulle vara betjänta av att känna till och förstå.
De allra flesta morden blir aldrig lönsamma på det sätt som du föreslår dessutom, och de flesta som utför fler mord skjuter liksom fram den tid då de skulle gå fria, ofta avsslöjas och grips de dessutom innan dess.
15/12 18:24 at 18:24
Jag har läst ditt svar nu, även om det tog tid. Fast vi kommer nog inte längre, jag anser fortfarande att brott som kan ge livstid inte ska ha någon preskriptionstid.
06/12 23:17 at 23:17
nu när lagen preskribrerade mord har ändrats kan då tex nån som begått ett mord för säg tretti år sen dömas för det
Mvh Perse
06/12 23:25 at 23:25
perse:
Tja, med nuvarande politik kan man ju aldrig veta. Tidigare har man alltid sagt att man inte kan stifta lagar som ska gälla retroaktivt, som alltså inte gällde då et ev. brott (eller vad den nya lagen kan röra sig om) begicks, men idag verkar politiker inte alltid vara så noga med den saken.