Kunde förstås inte låta bli att titta på Janne Josefssons debattprogram under kvällen, då det skulle handla om Halal-programmet och där Carl Hamilton skulle medverka, och få förklara sig, trodde jag. Behövde bara se fem minuter av diskussionen för att bli påmind om varför jag aldrig tittar på det där programmet annars.

Janne Josefsson är rent otrolig vad gäller att se till att ingen får tala till punkt och att därmed ingenting intressant kommer ut av hans debattprogram. Det gjorde det inte i det här programmet heller. I stort sett ingen fick tala till punkt. Nästan varenda en som först gavs ordet avbröts mitt i en mening av Josefsson, som likt en lejondomptör delade ut talutrymmet till än den ene än den andra, utan att bry sig om innehållet i vad de talande sade och om de fick komma fram till den poäng de ville göra.

Det var bland de värsta TV-program jag har sett. Det var så att jag tycker att Annika Lanz radioprogram är ett under av ordning, reda, seriositet och djup i jämförelse.

Det skulle förvåna mig om Carl Hamilton någonsin mer ställer upp i ett TV-program. Jag är ingen TV-kändis men har medverkat i några få program och jag bestämde mig, efter att ha blivit misshandlad av TV-producenter ett par gångar, för att aldrig mer ställa upp i TV om jag blev tillfrågad.

Både Carl Hamilton och de andra som ställde upp i diskussionsprogrammet var värda mer respekt än den Janne Josefsson bestod dem. Han själv däremot är inte värd någon respekt alls numer, liksom inte heller producenten för Halal-programmet, ett program som jag inte heller kommer att se någon mer gång, dels pga av de fula grepp som producenten tagit till, dels på grund av att programmet knappast var något att se.

Sedan ondgör sig journalister över att de inte får forskare att ställa upp. Försöker man göra förnedrings-TV , eller förnedringsradio, av allting, så ska man inte förvånas över detta och över den misstro som forskare, och många andra, hyser gentemot journalister och radio- och TV-producenter. Man behöver inte ens ha blivit utsatt själv, det räcker med att man ser hur andra har blivit det för att man ska dra öronen åt sig – om man är någotsånär tankeförmögen, och det brukar forskare vara.