De är otroligt bra på det där, näringslivets toppar och mörkermännen inom den ekonomiska eliten. Ja alltså, de vet var de ska hyra sina experter, PR-folket som vet hur man tystar en obehaglig kampanj genom att starta ett motdrev, eller som vet hur man startar ett mediadrev för att bli av med en icke-önskvärd och obekväm person, som i fallet med Mona Sahlins famösa Toblerone.

Här sattes ett antal höga bankdirektörer åt för sina ohemula bonusar under några veckor och som på beställning började media ganska snart skriva om Wanja Lundby Wedins missar eller svek (hur man nu ser på saken) istället. Henne kan ju medlemmar avsätta, om de blir tillräckligt upprörda. Näringslivets guldgäng däremot, sitter kvar förstås, för dem bestämmer inte vanligt folk över och avtal med de här personerna skyddar Svea Rikas lag effektivt, antar jag, så dem kan man inte riva upp.

Jag säger inte att Wanja Lundby Wedin inte är värd kritik, det är hon förvisso, men vem tror att det är en ren händelse att hennes agerande, eller brist på agerande, kom fram just nu? Inte jag, tror det.

– Hördu, nu är det för djävligt. Nu får vi kasta åt pöbeln någon annan att sätta käftarna i, en av deras egna. Vad sägs om Lundby Wedin?
– Men hon har ju varit bra i styrelserna.
– Jodå, men vad f:n ska hon komma undan för när vi får löpa gatlopp? Så får pöbeln dessutom något annat att intressera sig för.

Ja, eller så ungefär gissar jag att resonemanget har gått någonstans, i någon eller några fina salonger med mjuka mattor och försynta tjänsteandar, innan Wanjas styrelsesynder händelsevis började läcka ut till media, lite i taget dessutom, så att drevet kunde fortgå en tid och inte dog ut för snabbt.

Undrar varför jag så ofta, när jag följer mediadrev av den typ vi ser nu, kommer att tänka på sådana där TV-inspelningar med publik, där en person i kulissen sätter upp skyltar med uppmaningar till publiken: ”skratta”, ”bua”, ”klappa händerna”, varvid publiken snällt lyder uppmaningarna?