90-timmars arbetsvecka istället för kompetensersättning.
Ulf Bjereld kritiserar, på sin blogg, Klas Eklunds påstående om att han arbetar så hårt, nämligen hela 90 timmar/vecka. Det, menar Ulf Bjereld, är bortom rimlighetens gräns. Så många timmar kan ingen arbeta. Påståendet om en sådan arbetsvecka är, menar han, ett exempel på ”självbedrägeriets ädla konst”.
Själv misstänker jag nog att det inte handlar så mycket om självbedrägeri som om försök att slå blå dunster i ögonen på alla oss andra, vi som anser att bankdirektörer, och andra i den ekonomiska eliten, har oförtjänt höga ersättningar för sina insatser.
Efter att ha läst passusen nedan, av Arianna Huffington i Huffington Post, undrar jag dessutom om inte siffran 90 timmar är något man kommit överens om i Bilderbergruppen eller så, att användas för att legitimera dessa enorma löner och bonusar. Eller så apar svenska bankdirektörer bara efter de amerikanska storfräsarna, som de ju så gärna velat likna och jämföra sig med:
Many Wall Street high-flyers could echo this — if they had any self-awareness. Instead, they subscribe to our culture’s veneration of exhaustion. Taibbi describes how Wall Streeters, when challenged, ”talk about how hard they work, the 90-hour weeks, the stress, the failed marriages, the hemorrhoids and gallstones they all get before they hit 40.”
För vi tror nog inte att siffran ”90 timmar/vecka” är den siffra som av en ren slump nämns av finansfolk både i USA och i Sverige.
Själv har jag ett svagt minne av att på den tiden direktörerna bara tjänade sådär en 4-10 gånger så mycket som en vanlig anställd, så legitimerade de sina högre löner med att de arbetade minst 60 timmar/vecka. Nu har ju löner och bonusar (som är ett nytt fenomen) stigit så ofantligt i jämförelse med vanliga människors löner, att direktörerna naturligtvis måste ta till ännu häftigare arbetsvecka för att få acceptans för sina ersättningar. Idag tjänar svenska direktörer sådär en 30-40 gånger så mycket som vanliga människor men det går förstås inte att bara öka på timantalet lika mycket som lönerna har ökat relativt vanliga inkomster för att legitimera denna löneökning. 240 timmars arbetsvecka är liksom en omöjlighet eftersom en sjudagarsvecka bara har 168 timmar. Droge de till med den siffran så skulle tom en 7-åring inse att de skarvar lika mycket som deras löner är för höga, dvs orimligt mycket. Men 90-timmarsvecka har de tydligen lyckats få folk att svälja.
Vad värre för de här herrarna, de kan inte längre legitimera sin ersättningar med den otroliga kompetens de besitter, som de också gjort tidigare. Att de saknar kompetens har de ju med mer än önskvärd tydlighet just bevisat. Arianna Huffington ger även ett exempel på hur otroligt inkompetenta de här herrarna kan vara:
For six months before its meltdown, according to insiders, the company had been searching for a full-time chief financial officer and a chief risk-assessment officer, but never got around to hiring either. That meant that the 18th-largest company in the world had no one checking to make sure its balance sheet was safe and no one keeping track of how much cash and assets the firm had on hand. The situation was so bad that when outside consultants were called in a few weeks before the bailout, senior executives were unable to answer even the most basic questions about their company — like, for instance, how much exposure the firm had to the residential-mortgage market.
Hon berättar dessutom att Bill Clinton sagt, att sina allvarliga misstag gjorde han när han var väldigt trött, så hon menar att:
The country would be better off if Wall Street execs and, more importantly, Summers and Geithner — who, we are admiringly told, works 15 hours a day — knocked off early and came back to work the next day refreshed… and with some fresh ideas.
Detsamma kan med fog sägas om svenska bankdirektörer.
Dags alltså för direktörerna, att istället för att använda talet om de där 90 timmarna för att försöka legitimera sina ersättningar, börja använda dem som ursäkt för varför de gjort det mesta fel och gjort så otroligt dyra misstag – misstag som nu alla vi andra får betala för.
Länkar:
– Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst, Ulf Bjerelds blogg
– Larry Summers: Brilliant Mind, Toxic Ideas, A Huffington, Huffington Post
26/03 13:09 at 13:09
Att det finns en hel del folk som jobbar 10-14h om dagen inklusive lördagar och ibland söndagar (dvs 60-98h/vecka) köper jag rakt av !
Betänk att många näringslivstoppar lever för jobbet – dom har i princip inte ngn fritid utom de fåtal veckor semester dom tar per år (1-2 v brukar väl de flesta – hoppas jag ta).
jag har jobbat på bolag där jag har upplevt, och via bekanta hört talas om, folk som jobbar dessa timmar
Huruvida det är en ursäkt är en annan sak – i min värld förtjänar man bara en bonus om bolaget går bra, oavsett om man själv plöjer ned så många timmar – annars blir det snett.
Sen om det är ett sunt liv kan ju diskuteras- men att tro att de flesta av välbetalda chefer och andra tjänstemän INTE jobbar för pengarna är helt fel – även om det såklart finns undantag…
/K
26/03 14:00 at 14:00
Klas:
Det sista du skriver kommer mig att tänka på vad det står på en mugg, som dottern skänkte mannen i huset, med förslaget att han skulle ta den med till jobbet och dricka ur den vid kafferasterna:
”Jag jobbar för pengar!
Vill du ha lojalitet – skaffa dig en hund.”
Han tog inte med den till jobbet. Man kan undra varför :-).
26/03 21:42 at 21:42
Det är klart att om man räknar in allt man gör förutom sömn och ätande går det väl att komma upp till de där siffrorna, men det låter ändå dubiöst. På den tiden 12timmarsdagen fanns under den tidiga industrialismen bör väl arbetsveckan ha varit ungefär 66 timmar (fem dagar à 12 timmar samt sex timmar på lördagen), varifrån man får räkna kanske tio timmars middagsvila. Säg i runda tal kanske 55 timmars effektivt arbete per vecka under svåra förhållanden. De här nya 90-timmarshjältarna har väl inte ens tuberkulos och undernäring!
27/03 00:04 at 00:04
Björn Nilsson:
Räknar man in allt man gör, så visst, men i så fall arbetar vanligt folk lika mycket. De där fantasibetalda dirrarna städar inte själva, lagar inte sin mat, hämtar troligen sällan sina barn på dagis, tvättar och stryker inte själva etc. Men allt detta, som är ganska nödvändigt för att familj och i slutänden samhället, ska fungera, måste vanligt folk göra själva, och det är också ett arbete. Så i så fall borde även vanliga människor ha 20 miljoner/år. Eller så skulle dirrarna inte har mer än några hundratusen/år, för deras jobb är inte värt vatten om det inte finns sådana som gör själva jobbet åt dem.
Sätt dem med en säck pengar på en öde ö, så får vi se vad de kan åstadkomma.
29/03 07:07 at 07:07
Försvarar man direktörernas långa arbetstid, uppfattar i alla fall jag det som att man också försvarar direktörernas orimligt höga löner och bonusar.
Som jämförelse beträffande förhållandet arbetstid-inkomst kan man nämna att i alla tider har kvinnor arbetat mer än de omtalade direktörerna med 90 timmar per vecka, men aldrig har kvinnor fått ett öre för all den tid de lagt ner på jobbet.
Lönesättning och bonusar har idag gått över styr. Det finns ingen rim och reson varken i beloppstorlek eller i motivationen för dessa höga ersättningar. I mina ögon är det girighet som det handlar om. Men den gamla ”dödssynden” vill ingen ta på allvar. Under finanskrisens dagar har man till och med ”döpt om” girighet.
I ett debattprogram i Svt, hösten 2008, bestämde man sig för att kalla girighet för ”drivkraften att få det bättre”. Man ”upptäckte” också att ”drivkraften att få det bättre” är ju något som alla människor har! Alla vill ju få det bättre!
Så enkelt är det att ta udden ur den gamla dödssynden. Man slipper den obehagliga smaken som ordet girighet efterlämnar, men är alla människor giriga? – Förlåt – Har alla människor en ”drivkraft att få det bättre … och bättre … och bättre … och bättre … och bättre…?”
Ups! Men det är ju girighet!
Kan det vara så att vissa människor aldrig känner tillräckligt starka känslor av ansvar och samhörighet med resten av mänskligheten och därför inte drar sig för att roffa åt rikedomar och makt för egen del?
Eller kanske saknar vissa männniskor känslan av måtta och ansvar? Ups. Svår ekvation. Det är ju direktörer och personer i samhällets toppskick vi talar om… De personer som förväntas leda oss andra. Skulle de kunna sakna känslan av måtta och ansvar? Är det … det är väl inte … möjligt!??
Kanske handlar det där om att roffa åt sig den största kakbiten trots allt om brist på solidaritet, brist på empati och brist på inlevelseförmåga?
Till skillnad från direktörerna, toppcheferna och toppolitikerna har kvinnorna, minsann, alltid känt solidaritet, inlevelseförmåga och empati. Och de allra flesta kvinnor känner det än. Det är väl också därför som kvinnorna i alla tider har arbetat gratis, och till och med arbetat fler arbetstimmar än direktörerna, toppcheferna och politikerna …
Och faktum är att forskningen har kommit fram till att det är empatin som bär upp civilisationen!
(inte orimligt stora bonusar!)
Hälsningar
Eija
29/03 12:12 at 12:12
Precis Eija,
Påpekandet om kvinnors arbetsinsatser var huvudet på spiken.
Det är kanske inte så konstigt, dessutom, att en hel del av de här herrarna är empatistörda, för att uttrycka det milt. Åtminstone en del av dem har väl som barn passats av folk som krävt lägsta möjliga lön, och som dessutom har bytts ut varje halvår eller så. Sådant sätter spår i själen.
30/03 08:16 at 08:16
Så direktörer skulle arbeta 90 timmar i veckan? Får jag berätta om ett litet problem jag hade under ett jobb Kerstin?
Jag var städslad att jobba med olika marknadsundersökningar. Det fanns en typ som jag och mina kollegor brukade fasa för. Den där vi måste ringa upp företagschefer och intervjua dem.
Det kunde låta som följer:
-Klockan 0800. ”Har inte kommit än.”
-Klockan 0900. ”Har fortfarande inte kommit.”
-Klockan 1005. ”Nääe han har gått på lunch.”
-Klockan 1300. ”Nää han är fortfarande på lunch.”
-Klockan 1357. ”Nää han är fortfarande på lunch.”
-Klockan 1415. ”Öhh, nää han har gått för dagen.”
Ibland fick man intrycket av att de var mer av huskatter än ledare. Jo jag vet Kerstin, en och annan skeptiker kanske undrar om de helt sonika försökte undvika en efterhängsen marknadsundersökare?
Tro mig Kerstin, sånt märker man. De flesta av de där figurerna var helt inte på plats. Från en av mina egna arbetsplatser noterade jag att det fanns EN chef som jobbade hårt, ekonomichefen. Det gick legender om hur han slet långt in på kvällarna, helgerna allt.
Som kontrast hade samma företag ett halvdussin huskatter i dyra kostymer.
En chef som slet hårt. Sex som mest gick omkring och glassade och drabbades tvärt av brännande tjänsteärenden utanför kontoret så snart golfbanorna torkat på våren.
Det blev för övrigt de som intrigerade bort vår ekonomichef till sist.
Mitt bestämda intryck från marknadsundersökningarna var att den proportionen stämde rätt väl för svenskt näringsliv också.
Hur oumbärliga är de egentligen? Den tyske rustningsministern Albert Speer blev efter kriget utfrågad av vilken effekt de allierade bombningarna hade haft. Bland annat dök frågan upp vad som skett med de företag som förlorat sin ledning, sin administrationsbyggnad, och bara själva fabriken fanns kvar.
Hur klarade de sig utan direktör, vd sekreterare och hela härskaran av kontorister som administrerade dem.
Utmärkt svarade Speer. I en del fall hade produktivitet och arbetsglädje ökat på kuppen.
30/03 11:30 at 11:30
Klas Sandberg:
Det där var bland det bästa som har skrivits på den här bloggen :-).
Men direktörs- och bonusarnas fanclub skulle nog hävda att bonusdirektörerna arbetade under lunchmötena och på golfbanan också,för de arbetar hela sin vakna tid, oavsett vad de gör. De tänker förstås på arbetet hela tiden. Det finns det ju å andra sidan många som gör utan att få några bonusar. Somliga blir istället sjuka av det och betraktas därmed som fuskare.
03/04 17:42 at 17:42
Där va’ huvet på spiken, Klas!
05/04 11:51 at 11:51
@KlasS: Jag är övertygad om att både det som du beskriver liksom motsatsen finns.
Problemet är dock INTE att vissa jobbar 90h veckor (nej man kan inte ta med hushållsarbete i det – det kommer utöver detta !) – och då har en hög lön.
Problemet är just att man bör få lön efter prestation – så en hel del som inte jobbar lika bra borde inte ha lika hög lön !?!
Öppenhet och transparens är ngt som tyvärr saknas alltför ofta i svenskt näringliv !
Ofta tycker jag att sånt där kan sprida sig: Om ledningen inte är bra så sprider det sig med sämre mellanchefer osv osv
På ett tidigare arbete hada man problem med lönssamheten – ”lösningen” blev att tillsätta ett antal ”underåvar” som skulle styra upp det hela – inte mer folk som gjorde jobbet dock…
Resultatet blev ett halvdussin mellanchefer som förvisso jobbade, men egentligen inte tillförde ngt – dom tyckte mest och/eller gick omkring och pekade med hela armen i olika riktningar. Vart tredje månad omorganiserades dessutom befogenheterna för att ”fixa problemen” – jag sade upp mig i den vevan på företaget och gick till ett annat företag – var det inte lönsamt innan så inte blev det mer lönsamt med detta
/K
16/04 19:28 at 19:28
Klas:
Jag gillar tvetydigheten i den sista meningen i ditt inlägg :-).