Ulf Bjereld kritiserar, på sin blogg, Klas Eklunds påstående om att han arbetar så hårt, nämligen hela 90 timmar/vecka. Det, menar Ulf Bjereld, är bortom rimlighetens gräns. Så många timmar kan ingen arbeta. Påståendet om en sådan arbetsvecka är, menar han, ett exempel på ”självbedrägeriets ädla konst”.

Själv misstänker jag nog att det inte handlar så mycket om självbedrägeri som om försök att slå blå dunster i ögonen på alla oss andra, vi som anser att bankdirektörer, och andra i den ekonomiska eliten, har oförtjänt höga ersättningar för sina insatser.

Efter att ha läst passusen nedan, av Arianna Huffington i Huffington Post, undrar jag dessutom om inte siffran 90 timmar är något man kommit överens om i Bilderbergruppen eller så, att användas för att legitimera dessa enorma löner och bonusar. Eller så apar svenska bankdirektörer bara efter de amerikanska storfräsarna, som de ju så gärna velat likna och jämföra sig med:

Many Wall Street high-flyers could echo this — if they had any self-awareness. Instead, they subscribe to our culture’s veneration of exhaustion. Taibbi describes how Wall Streeters, when challenged, ”talk about how hard they work, the 90-hour weeks, the stress, the failed marriages, the hemorrhoids and gallstones they all get before they hit 40.”

För vi tror nog inte att siffran ”90 timmar/vecka” är den siffra som av en ren slump nämns av finansfolk både i USA och i Sverige.

Själv har jag ett svagt minne av att på den tiden direktörerna bara tjänade sådär en 4-10 gånger så mycket som en vanlig anställd, så legitimerade de sina högre löner med att de arbetade minst 60 timmar/vecka. Nu har ju löner och bonusar (som är ett nytt fenomen) stigit så ofantligt i jämförelse med vanliga människors löner, att direktörerna naturligtvis måste ta till ännu häftigare arbetsvecka för att få acceptans för sina ersättningar. Idag tjänar svenska direktörer sådär en 30-40 gånger så mycket som vanliga människor men det går förstås inte att bara öka på timantalet lika mycket som lönerna har ökat relativt vanliga inkomster för att legitimera denna löneökning. 240 timmars arbetsvecka är liksom en omöjlighet eftersom en sjudagarsvecka bara har 168 timmar. Droge de till med den siffran så skulle tom en 7-åring inse att de skarvar lika mycket som deras löner är för höga, dvs orimligt mycket. Men 90-timmarsvecka har de tydligen lyckats få folk att svälja.

Vad värre för de här herrarna, de kan inte längre legitimera sin ersättningar med den otroliga kompetens de besitter, som de också gjort tidigare. Att de saknar kompetens har de ju med mer än önskvärd tydlighet just bevisat. Arianna Huffington ger även ett exempel på hur otroligt inkompetenta de här herrarna kan vara:

For six months before its meltdown, according to insiders, the company had been searching for a full-time chief financial officer and a chief risk-assessment officer, but never got around to hiring either. That meant that the 18th-largest company in the world had no one checking to make sure its balance sheet was safe and no one keeping track of how much cash and assets the firm had on hand. The situation was so bad that when outside consultants were called in a few weeks before the bailout, senior executives were unable to answer even the most basic questions about their company — like, for instance, how much exposure the firm had to the residential-mortgage market.

Hon berättar dessutom att Bill Clinton sagt, att sina allvarliga misstag gjorde han när han var väldigt trött, så hon menar att:

The country would be better off if Wall Street execs and, more importantly, Summers and Geithner — who, we are admiringly told, works 15 hours a day — knocked off early and came back to work the next day refreshed… and with some fresh ideas.

Detsamma kan med fog sägas om svenska bankdirektörer.

Dags alltså för direktörerna, att istället för att använda talet om de där 90 timmarna för att försöka legitimera sina ersättningar, börja använda dem som ursäkt för varför de gjort det mesta fel och gjort så otroligt dyra misstag – misstag som nu alla vi andra får betala för.

Länkar:
– Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst, Ulf Bjerelds blogg
– Larry Summers: Brilliant Mind, Toxic Ideas, A Huffington, Huffington Post