Alla talar om Susan Boyle – eller: Hur lätt man bedrar sig på människor
Alla talar idag om Susan Boyle, fast inte de som skriver politiska bloggar förstås – utom jag, för jag ska tala om Susan Boyle jag också.
I mörkret finns det strimmor av ljus och den här damen lyste verkligen upp min dag. Det var härligt att se en medelålders, ytterst vanlig, lite rundnätt kvinna som närmar sig de 50, göra en sådan succé i en Brittisk talangtävling – succén blev troligen större eftersom ingen förväntade sig att en person med detta totalt genomsnittliga och oglamourösa utséende skulle kunna sjunga – men som hon sjöng:
Klicka på länken och se och hör Susan Boyle, om du inte redan har gjort som flera miljoner andra människor i världen gjort de senaste dagarna förstås.
Man njuter verkligen när man ser juryns och publikens förändrade attityder så fort den lilla ”oansenliga” tanten öppnar munnen.
På Huffington Post ägnar sig en hel kader av skribenter åt att förundras, för oj, Susan Boyle är ju inte vacker, ja somliga kallar henne rentav ful.
Hur som helst så visar det sig att Susan Boyle har sjungit in en CD, för 10 år sedan, för välgörande ändamål:Cry me a River. Den är verkligen inte heller dålig.
Det syns aldrig utanpå vem man är eller vad man kan – eller hur? Och även små tanter kan :-).
20/04 09:27 at 09:27
Tanter kan verkligen! Hur skulle vårt kulturliv se ut, utan tanten? Inte är det Bert Karlsson som fyller bibliotek, författarkvällar, konserter, föreläsningar och teaterförestälningar kväll efter kväll.
För att inte tala om hur tom och tyst kyrkan skulle vara utan syjuntetanterna och tanterna i kyrkokören.
20/04 21:38 at 21:38
LeoH:
Men om tanterna inte var intresserade skulle ju ingen kultur behövas.
Det tycks ju egentligen vara regeringens uppfattning och nu förstår jag varför. Det är mest kvinnor som är intresserade och kvinnor får ju inte ta plats i det konservativa samhället, de ska diska, städa, laga mat, tvätta, snyta snoriga ungar och vända på halvdöda åldringar.
Staten tom subventionerar dem som ser till att det är detta kvinnor sysslar med. För övrigt ska kvinnor varken synas eller höras.
25/04 08:17 at 08:17
Jag hade aldrig hört talas om det här innan jag såg det på din blogg. Jag är lite känslig för sånt här och blev lite tårögd när jag såg klippet.
Igår spelade jag upp det för min högstadieklass, de är i slutspurten på nian. Flera hade hört talas om det, någon hade sett det. De tittade intresserat och efteråt frågade jag ”varför tror ni att jag visar er det här?”
– För att hon har dubbelhaka och ingen tror att hon kan sjunga, svarar en elev. En annan klämmer till med:
– Man ska inte döma hunden efter håret.
Fan, vad jag kommer att lipa vid skolavslutningen om en månad. De är så kloka och det är en fröjd att arbeta med dem. Och varje gång jag hör något utspel från rottingmajor Björklund så blir jag förbannad över att han inte har en aning om hur det verkligen är i skolan.
27/04 01:05 at 01:05
Tomas Jonsson:
Jo, man blir glad av filmen och man blir också glad över ungdomar som har gott förstånd
Du kommer säkert att få nya klasser att gråta över skilsmässan från om några år. Du får trösta dig med det.
30/04 15:10 at 15:10
Jag tillhör inte dem som brukar bli sentimentala av TV-program, men jag måste säga att den här filmen var ett sådant fall.
Jag vet inte vad som var mest njutbart: hennes fantastiska sångröst eller att se de hånfulla leendena hos juryn och publiken försvinna och se hur de bara gapade. Susanne Boyle är en – i ordets bästa bemärkelse – verklig antihjälte. Hon påminner mig litegrann om hur ”nörden” – alltså den närsynte forskarintresserade manlige skoleleven – plötsligt förvandlades till (anti)hjälte under 1990-talet i amerikanska filmer. Fast det här är på riktigt, vilket gör det bättre.
Tror att detta är någonting vi kommer att se mer av i framtiden: många är trötta på det förytligade samhälle vi lever i där alla ser perfekta ut och saknar kroppsliga skavanker. Såväl nerden som Susanne Boyle signalerar en begynnande revolt. Hoppas jag.
30/04 16:06 at 16:06
Erik Svensson:
Visst är det läskigt med denna Barbiekultur, och framför allt den amerikanska. Jag undrar jag om Susan Boyle hade ens fått en chans i USA.
Likaså är jag starkt irriterad på, för att inte säga oroad över amerikanska filmers antiintellektualism, det där, som du påpekar, att forskare numer oftast görs till löjliga eller rent illvilliga typer. Men just antiintellektualism är ju typisk för konservativsmen. Folk ska inte tänka bara reagera – ”instinktivt”.