Man bloggar, och det innebär inte bara att man skriver en egen blogg, det innebär också att man regelbundet läser andras bloggar och kommenterar på dessa. På något vis blir man god vän med sina favoritbloggare även om man aldrig har träffat dem. Då känns det väldigt konstigt och tomt när en blogg bara plötsligt försvinner. Man klickar in sig och möts av ett meddelande om att bloggen man söker inte finns och att domännamnet är tillgängligt. Man undrar då alltid vad som hänt. Har bloggaren avlidit, har han eller hon bara ledsnat, har han/hon inte längre en ekonomi som tillåter bloggande eller har försäkringskassan satt käppar i hjulet för bloggaren?

I andra fall talar bloggare om att nu tänker de sluta blogga, och även det känns ledsamt, som att ta avsked av en god vän. Men jag förstår dem som ledsnar för från och till känner jag också hur inspirationen att skriva sinar och bloggen känns mer som en kvarnsten runt halsen än som ett roligt sätt att kommunicera med besökare och kommentatörer. Just nu har jag en sådan period. Jag tänker emellertid inte lägga av utan att berätta om det och varför, och hoppas att maken skriver några rader på bloggen om jag skulle trilla av pinn plötsligt, vilket ju kan hända när man är i min ålder, men något som jag i alla fall inte ser några tecken på än. Det är bara konditionen som är usel och borde bättras på.

Än har jag inga planer på att sluta alltså, men just nu känner jag inte för att gnälla vidare på bloggen. Inte för att det inte finns något att gnälla om och klaga på, tvärtom, mer för att allting just nu är övermåttan eländigt, så dystert att jag inte orkar tänka på allt elände för närvarande. Alltså har jag de senaste månaderna avstått från nästan alla radionyheter och låtit bli att läsa dagstidningar. Det har varit skönt att koppla av världen utanför mitt hål i skogen en tid, även om det trängt in en del dysterheter i alla fall.

Men vem vet, rätt som det är ilsknar jag till på allvar igen och börjar slå gnistor på bloggen. Tills dess blir det bara spridda funderingar ibland.

Jag kan ju börja dessa spridda funderingar med att säga att jag tycker att Jan Guillous sommarprogram var bra och värt att lyssnas till. Inte mindes jag att det var han som spräckte Harwardaffären, som verkade vara den händelse som knäckte Palme och att han därmed kanske var en del av orsakerna till att Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink fick en chans att genomföra sin s.k. förnyelse, alltså nyliberaliseringen av socialdemokraterna, de avregleringar som ledde till fastighetskraschen i början av 90-talet och därmed till dagens dystra situation vad gäller svensk inrikespolitik och den svenska välfärden. Suck!