En intressant kommentar till mitt inlägg nedan, om liberalism och fascism
Martin bidrog med en kommentar till inlägget igår, som jag finner så tänkvärt att jag vill lyfta fram det till ett eget inlägg. Så här kommer hans kommentar (för sammanhang rekommenderar jag dem som inte redan gjort det, att läsa inlägget under detta först):
Martin skriver den 19/08:
Liberalismen går alltid emot fascism, det minskar nämligen den del av samhället som står under demokratisk kontroll. I deras utopi står inget under demokratisk kontroll, kvar är bara kapitalistisk kontroll. Sist jag var ute och kollade så var kapitalismen fascistiskt organiserad med en top down ordning på makten. Den liberala utopin går således emot total fascistisk kontroll av samhället, detta direkt, ett övertagande av de demokratiska institutionerna som klassisk fascism gör är inte ens nödvändigt för att uppnå en fascistisk organisation av samhället.
Vad gäller skolan skulle Björklund kunna lösa den pinsamma problematiken genom att göra en mycket liberal reform som vi på vänsterkanten är ganska ensamma om att förespråka. Totalt avskaffande av betyg! Betyg som endast håller medelklassen under armarna.
I östeuropa har det väl mer och mer dykt upp nostalgiker för det gamla systemet. De östeuropéer jag känner har ofta tyckt att det var mycket som var bättre förr, även om de jag känner inte är några stalinist nostalgiker så är de medvetna att deras liv hade varit enklare och tryggare i det gamla systemet.
Det är just det sista som jag ser som avgörande! Den själva biologiska anledningen att vi sluter oss samman i grupper/samhällen är tvåfaldig, fortplantning och trygghet. Det är de evolutionära fördelarna som samhället ger. Ett samhälle som inte skapar trygghet för sina medborgare har inget existensberättigande, för det uppfyller inte grundkravet på ett samhälle. Alla andra värden ett samhälle kan tillföra är meningslöst för organismen, de är oftast bara metafysiska konstruktioner.
Men trygghet kan kopplas ihop med metafysiska konstruktioner så som frihet. För är du inte trygg så är du aldrig fri, då lider då under rädslan och orons tvång. Därför är det bara en skenbar frihet som liberalerna eftersträvar, men istället får de ett samhälle där alla hålls fängslade av rädsla och oro för framtiden, fattig såväl som rik.
Detta vill jag komplettera med en repris av vad jag skrev i G:a Motvallsbloggen 18/4 2005. Inlägget syftar på alla dem som gick i väggen i samband med alla omorganisationer som statliga och kommunala, liksom privata företag vidtog under 90-talet, då när man började skapa annorektiska organisationer och genomförde den administrativa principen om ”management by stress”, liksom alla som behövde psykist stöd efter att de förlorat sina arbeten:
18/4 klockan 12.30
Ständig förändring – biologiskt självmord
Vi lever ju i den biologiska ingenjörskonstens era nu när det är så populärt att förklara allting med biologin.
Det förvånar därför att ingen biologiskt kunnig person påpekar, att ständig förändring och ständig stress (”management by fear”, ”management by stress” etc.), är den säkraste vägen till biologisk kollaps, att biologiska organismer eller system bara tål en viss mängd förändringar under en viss tid, innan de bryter samman, att alla biologiska system bryter samman om allting förändras hela tiden och ingenting är riktigt förutsägbart och om radikala förändringar aldrig avbryts av perioder med relativt god stabilitet och förutsägbarhet.Utan långa perioder av stabilitet skulle jorden vara en död planet, utan sådana skulle inga arter ha kunnat utvecklas.
När det gäller psykisk tortyr vet man att utnyttja detta faktum emellertid. Att hålla människor i ständig skräck, att utsätta dem för ständigt nya och oförutsägbara påfrestningar, är en känd metod för att bryta ner människor. Tidigare kallade man denna metod för ”hjärntvätt”.
Så varför är man så förvånad och oförstående inför det faktum att alltfler människor bryter ihop, att allt fler människor blir sjukskrivna, går in i väggen, förlorar förmågan att orientera sig i omvärlden. Det är ju en sjävklar effekt av den politik som förs idag där alla vanliga människor ska känna sig rädda och otrygga hela tiden, där skräckens, oförutsägbarhetens och de lurande farornas gryta hålls ständigt kokande – av politiker, av ekonomer och av massmedia.
Den nyliberala ekonomiska politik som förs i hela världen idag, och som förts i Sverige sedan omkring 1990, är helt enkelt en nedbrytningspolitik, en politik som både bryter ner mängder av människor och bryter sönder samhällen. På detta finns två möjliga svar: Endera utvecklas rena maffiavälden eller en ren polisstat.
Slutligen vill jag rekommendera Klas Sandbergs senaste inlägg om Israels politik och Gaza: Den belägrade belägringen. Som vanligt har han skrivit ett viktigt inlägg i saken.
28/09 02:06 at 02:06
Martin
Submitted on 2009/08/20 at 8:00am
Ja, New Public Management är en vedervärdig ordning. Det där med biologism och att peka på biologin är ett ständigt återkommande knep från högerfolk. De tror att deras samhälle är det naturliga och att det uppstått till följd av biologiska “lagar”. Det är naturligtvis helt fel. Vi på vänster kan peka på biologin utan att likt högern skjuta oss i foten.
Ta exempelvis den vanliga klyschan: Men människan är girig till sin natur, därför kan socialism inte fungera! Detta ser en socialist givetvis som helsnurrigt, bland annat för att girighet som naturlig drift inte är samma som den girighet som driver kapitalismen. En socialist förnekar inte människans natur, vi är giriga, vi vill ha mer! Det är kapitalismen som står på altruismens grund, en förutsättning för kapitalismen är att de flesta är beredda att ge bort merparten av det värde de skapat till en som inte bidrar till verksamheten, kapitalisten. Det är således kapitalismen som förnekar människans girighet, det är kapitalismen som står i motsats till vår natur. Socialismen bejakar människans natur, med girigheten som grund strävar vi efter ett samhälle där vi får ut så mycket som möjligt av all mänsklig aktivitet, ett samhälle där vi inte skänker bort delar av de värden vi skapar till de som inget gör, ett samhälle där vi inte betalar lite extra på allt vi handlar till en utomstående. Den kapitalistiska altruismen är inte naturlig, det krävs våld för att upprätthålla denna ordning.
Nu har vi här visat hur biologin inte stödjer kapitalismen på en fläck. Så nu kanske vi kan slippa högerfolk som försöker framställa kapitalismen som någon sorts naturlig ordning.
Anna Carlsbro
Submitted on 2009/08/20 at 2:18pm
Det var väl Wigforss som sa: “Fattigdomen fördrages med jämnmod, blott den delas av alla.”?
Låter man avundsjukan forma samhället är det väl den minsta gemensamma nämnaren som gäller.
Kapa topparna!
Om den människosyn du har är den rådande bland socialister så är det lättare att förstå varför socialistiska samhällen stangerar och skapar förtryck och fattigdom.
Kerstin
Submitted on 2009/08/20 at 2:35pm
Anna Carlbro Det handlar nog inte om avundsjuka utan om en känsla för rättvisa. Gud, naturen, evolutionen, vad du nu tror på, har inte skapat naturresurserna för att ägas av ett fåtal. Att det förhåller sig beror på fåtalets girighet och förtryck av alla dem som inte får försörja sig på vad jorden ger, på att lagarna skrivs av dem som stjäl från de andra. Det finns ingen enda naturresurs som inte är stulen, i någon mening.
Anna Carlbro
Submitted on 2009/08/20 at 8:28pm
“Gud, naturen, evolutionen, vad du nu tror på, har inte skapat naturresurserna för att ägas av ett fåtal.” Jag tror inte att det finns nån avsikt överhuvudtaget bakom naturresurserna. De har inte skapats med nån inbyggd moral. Moral är en mänsklig hobby.
Visst blir vissa mycket rika i ett kapitalistiskt system, men det har också visat sig att i vår tid och i vår del av världen där demokrati råder har faktiskt majoriteten blivit välmående. Om ett socialistiskt fåtal styr kommer alla utom en mycket liten elit att leva i materiell och andlig torftighet. Det är vad verkligheten har visat.
Det är i länder med en fri marknad och fri kapitalbildning som människor lever bäst. Det är vad verkligheten har visat.
Kapitalismens svaghet är inte att den skapar armod och ofrihet – det är precis tvärtom. Dess största svaghet är att den oreglerad leder till monopol. Det är det lagstiftning och reglering bör inrikta sig på att motverka. När jag säger svaghet så är det lite missvisande. För i långa loppet fungerar naturligtvis ett kapitalistiskt system, men det leder till cykler av konkurrens – monopol – konkurrens – osv. Vilket ur individens perspektiv kan vara olyckligt. Våra liv är ju inte så långa.
Martin skrev: ”En socialist förnekar inte människans natur, vi är giriga, vi vill ha mer!” Det Martin skriver är ju rent strunt! Ett socialistiskt samhälle måste tillgripa våld och tvång för att överleva. Ett socialistiskt samhälle måste fördela det andra har skapat, vilket leder till att ingen satsar på att skapa nåt. Det klassiska dilemmat: Olle och Kalle får tillgång till lika mycket av de gemensamma resurserna, men Kalle spara en del för han vill förverkliga en idé. Han skapar ett företag utifrån sin idé. Om det går bra för företaget när blir då Kalle en simpel utsugande kapitalist? Var går gränsen mellan en entreprenör och en kapitalist? Ska företag över en viss storlek konfiskeras? Ska man bara ha rätt till frukterna av det ens egna händer rent fysiskt skapar? Ska alla företag vara kooperativ? Om ett visst antal personer bygger upp ett företag som ett kooperativ, hur gör de då vid förändringar i ägarkollektivet? Kan nån annan som inte varit med om att bygga upp företaget få njuta frukterna av det? Ska man betala för att bli delägare? Sjutton också, det börjar ju likna kapitalism.
Förlåt att jag svävade ut, men jag blev så inspirerad av Martin!
Kerstin
Submitted on 2009/08/20 at 9:46pm
Anna Carlbro skriver: Visst blir vissa mycket rika i ett kapitalistiskt system, men det har också visat sig att i vår tid och i vår del av världen där demokrati råder har faktiskt majoriteten blivit välmående. Nu blir alltfler fattiga igen, men det har du kanske inte noterat. Och bättre fick de allra flesta innan man började tillämpa borgerlig nyliberal ekonomisk politik, och under den keynesianska eran och då socialdemokrater styrde i stora delar av Västvärlden, samt innan dessa också hade blivit nyliberala.
Nu ser vi en baklängesrevolution, där man omfördelar i motsatt riktning, från de sämre ställda till de rikaste, och det sker på alla fronter. Man sänker skatter framför allt för de rikaste, man har tvingat oss i Sverige att satsa en del av våra pensionspengar i aktiefonder, där en stor del av pengarna går till bankerna, i förvaltningsavgifter, och därmed till gigabonusar åt VD:arna. Man tvingar alltfler av oss att ta privata sjukförsäkringar, genom att försämra dem för oss alla, trots att den obligatoriska sjukförsäkringen har gått med vinst hela tiden. Därmed får försäkringsbolagen högre inkomster och VD:arna ohemult höga bonusar. När spekulationskarusellen med jämna mellanrum resulterar i börskrascher är det vanliga människor som får betala, dels pengar för att inte banker ska krascha, och dels de bonusar som VD:arna i bankerna får för att de har kraschat bankerna, samt med arbetslöshet och förlust av alla sina ägodelar om de inte får arbete inom viss tid, eller blir sjuka en längre tid. Vad vi ser nu är bara början på tilltagande försämring för många, många människor. Detta trots att Sverige som nation aldrig har varit rikare än idag. Allt fler människor får det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Detta började med omläggningen av den ekonomiska politiken, den ekonomiska politik som ska stå inskriven i EU:S grundlag, Lissabonfördraget, så att ingen stat får för sig att börja fördela ländernas tillgångar mer rättvist igen.
Man krigar runtom i världen för att lägga beslag på naturresurser, som oljan, för att ge den och vinsterna till multinationella oljebolag. etc. etc.
Så du har helt fel, människor i Europa och Väst blev inte rika pga kapitalismen eller demokratin, utan på grund av en kombination av kapitalism och en rättvisare fördelningspolitik. Demokratin är nog mest ett dekorativt utanverk, men dock det bästa system vi sett, tills nu, då det urholkats med korruption, de multinationella företagen köper den politik de önskar sig – och vi tror att vi lever i en demokrati med fria val.
Anna Carlsbro
Submitted on 2009/08/21 at 1:20am
“Nu blir alltfler fattiga igen, men det har du kanske inte noterat.” Nu är ju mitt perspektiv lite längre än en mandatperiod.
”Och bättre fick de allra flesta innan man började tillämpa borgerlig nyliberal ekonomisk politik, “ Framförallt vi i Sverige fick det mycket bättre. Vi var ju förskonade från kriget och det gav oss ett försprång. Så det är nog svårt för nåt parti att ta åt sig hela äran för det. Den utvecklingsoptimism som rådde på från slutet av 40-talet och fram mot 60-talets slut präglade hela samhället oberoende av politisk färg.
Hur tar man från de sämre ställda nu, menar du? Är alla inkomster statens? Har man den synen innebär ju varje skatteminskning en ”utgift” för staten. Att alla inkomster ska beskattas oavsett hur låga de är är faktiskt en socialdemokratisk ”uppfinning”. Våra låginkomsttagare är hårdare beskattade än i något annat västland och det är inte borgerliga regeringar som infört det. Den bistra sanningen är ju att ”de rika” kan aldrig finansiera ett välfärdssamhälle. De är varken tillräckligt många eller tillräckligt rika. Det är vi alla som måste betala våra egna bidrag. Det har hittills fungerat nästan som inbetalningar av försäkringspremier – även om det ofta inneburit att vi betalar in dem i efterhand. Men nu börjar maskineriet att gnissla. Utbetalningarna är större än inbetalningarna. Allt färre bidrar till systemet och allt fler har behov av dess hjälp. Det är detta som har skapat behovet av privata lösningar, och eftersom vi redan är så hårt beskattade är det många som inte har råd att skaffa sig dessa extra försäkringar för nåt som vi egentligen redan har betalat.
En sak håller jag helt med dig om – staten ska inte hålla bankerna under armarna. Spararnas pengar kan staten gott garantera, men låt sen bankerna gå i konkurs. VD:ar ska inte få bonusar när resultatet uppvisa röda siffror.
Jag ser inte heller en otyglad kapitalism som lösningen på alla problem, den måste tämjas. Men som sagt, inget annat system har lyckats skapa så mycket resurser och teknisk och ekonomisk utveckling. Demokrati är inte lösningen i sig, men ändå en nödvändig ingrediens i ett gott samhälle. Det är synd att du är så bitter och fixerad vid ”nyliberaler”. De är tydligen ondskan personifierad för dig. De bär inte skulden för alla dagens problem. Det är mer komplext än så. Du och jag föddes och var unga under en unik period. Jag vet att jag har varit privilegierad som “efterkrigsbarn”. Min övertygelse är att vi/politikerna blev fartblinda. Man trodde att allt kunde lösas med politiska beslut. Civilsamhällets betydelse reducerades, för staten kunde ju ta över ansvaret. Den sammanlagda arbetstiden (den betalda) för en familj har nästan fördubblats sen våra föräldrar var yrkesverksamma. Allt detta har inneburit att vi ofta har mindre möjligheter att påverka vår vardag än man hade förr, trots att de materiella villkoren var så mycket sämre. Sånt tror jag skapar utbrändhet och maktlöshet – framförallt hos kvinnor.
Nu sätter jag stopp, för det här blev ju väldigt långt. Jag hoppas att du har haft tålamod med mig.
Kerstin
Submitted on 2009/08/21 at 3:15am
Anna Carlbro skriver: Nu är ju mitt perspektiv lite längre än en mandatperiod.
Mitt perspektiv är nog inte heller bara en mandatperiod, det är snarare de senaste 50 åren, som jag varit intresserad av politik och följt med i densamma, samt några årtionden dessförinnan, som jag försökt sätta mig in i via läsning av böcker om ekonomisk historia.
Vi var ju förskonade från kriget och det gav oss ett försprång. Så det är nog svårt för nåt parti att ta åt sig hela äran för det. Den utvecklingsoptimism som rådde på från slutet av 40-talet och fram mot 60-talets slut präglade hela samhället oberoende av politisk färg.
Vem har sagt annat? Inte jag. Alla partierna var mer vänsterinriktade åren efter kriget – utom högern. Liberalerna, som då hette bara Folkpartiet, var också keynesianser. Däremot kan man inte hävda att Högern (nuvarande “Moderaterna” var det, det partiet har alltid varit ett skattegnölarparti och emot allt det som gav allmän välfärd. (Här skriver jag om vad detta parti stått för under 1900-talet).
Jag sade att alla partier ändrade sin ekonomiska politik (egentligen från mitten av 80-talet) då socialdemokraterna uppfyllde alla de borgeliga partiernas drömmar med sina avregleringar, och alltså började föra en nyliberal låt-gå-politik, en politik som just leder till de krascher vi sett sedan dess, den ena efter den andra, och som alltid har drabbat vanliga, helt oskyldiga lönearbetande människor väldigt hårt, men inte de allra rikaste som istället kunnat berika sig alldeles ofantligt mycket mer, vare sig ekonomin har kraschat eller rullat på i glada finansspekulationer.
Vad gäller att vi stod utanför kriget så gav det oss en väldig industriell skjuts direkt efter kriget då hela Europa behövde byggas upp igen, men inom bara något årtionde hade vissa delar av Europa hunnit ikapp oss, eller i varje fall hunnit skapa ett ganska gott välfärdssystem de också. Hur förklarar du exempelvis Tysklands enorma ekonomiska återhämtning? Jo, man såg till att de allra flesta fick med av återhämtningen, i rädsla för revolutioner, som också låg bakom Marshallhjälpen.
Den bistra sanningen är ju att ”de rika” kan aldrig finansiera ett välfärdssamhälle. De är varken tillräckligt många eller tillräckligt rika. Det är vi alla som måste betala våra egna bidrag.
Det där om de rika gällde för 30 år sedan, då de rika direktörerna tjänade 4 gånger så mycket som en vanlig lönearbetare. För några år sedan delades det ut 100 miljarder i bonusar i Sverige. Det är mer än hela skolsystemet kostar på ett år, så den floskeln är liksom inte aktuell längre även om de rika tycker om att hänvisa till den och det är bra för dem om folk tror på det där. Dessutom har de rikaste fått ofantliga skattesänkningar de senaste 20 åren och betalar inte alls till samhället efter förmåga.
Nu är det ju inte så, dessutom, att det är VD:arna som skapar allt i landet. Utan de anställdas arbetsinsatser skulle de inte ha ett dugg, inte få ett öre, så varför ska de tjäna så ofantligt mycket mer än alla dem som arbetar i landet? 4 gånger mer OK, men 40-60 gånger mer, som idag, det gör de sig verkligen inte förtjänta av, i synnerhet som de kraschar ekonomin gång på gång och därmed skapar stora problem för vanliga hederligt arbetande människor. Det är VI ALLA i landet som bygger landet och som producerar vad vi konsumerar och exporterar. Utan arbetande människor skulle direktörerna stå sig alldeles slätt och tvingas odla sin egen potatis. Det är vidare så att alla har rätt till en försörjning, endera genom att de får vara med och arbeta, eller genom att de, om de är sjuka, får sin försörjning av oss andra. Alla är vi sjuka ibland och ingen kan vara säker på att inte bli totalt invalidiserad en dag. De arbetslösa, som nästan undantagslöst vill arbeta, ska inte straffas för att vi inte delar på arbetsuppgifterna. Endera ska man se till att vi gör just det, eller så får vi alla försörja dem som blir arbetslösa.
Vid fastighetskraschen i början av 90-talet kursade c:a 60.000 småföretag, om jag inte missminner mig, varvid en otrolig mängd människor ställdes utan arbeten, men själva fick VD:arna miljoner i belöning för vad de förorsakade, så argumentet att de är så duktiga och kompetenta håller inte heller, såvida man inte enbart räknar med deras förmåga att själva sno åt sig det mesta av det de samlade arbetsinsatserna i landet åstadkommer – för det är de bra på.
En sak håller jag helt med dig om – staten ska inte hålla bankerna under armarna. Spararnas pengar kan staten gott garantera, men låt sen bankerna gå i konkurs. VD:ar ska inte få bonusar när resultatet uppvisa röda siffror.
Och det har jag inte sagt. Skulle staten låta bankerna gå i konkurs skulle det drabba otroligt många människor ännu hårdare och hela samhället skulle paja ihop i stort sett. Därför kan staten inte låta bankerna kursa. Men däremot borde inga VD:ar få bonusar när staten, alltså vi skattebetalare, räddar dem, staten borde istället ta över bankerna och sparka VD:arna som visat sig totalt inkompenta.
Jag har dessutom aldrig trott på någon strikt planekonomi. Däremot anser jag att somligt ska staten stå för, annat ska privata företag stå för. Jag är keyensian.
Man trodde att allt kunde lösas med politiska beslut. Civilsamhällets betydelse reducerades, för staten kunde ju ta över ansvaret.
Nej, det trodde man inte alls. Man trodde att somligt kunde lösas den vägen, och man löste det också den vägen – och förhållandevis bra dessutom. Sverige hade förmodligen världens mest effektiva Postverk. Sverige hade billig och pålitlig elektricitet. Sverige hade likvärdiga skolor i hela landet. Sverige hade en god sjukvård för alla. Sverige hade en god grundtrygghet för dem som blev arbetslösa och som blev sjuka. Nu river man detta. Det gör man inte för att det inte går att ha det som tidigare, utan för att aktieägare och kapitalägare ska kunna skinna oss på våra pengar, och det är politiska beslut att det ska vara så, inte någon naturlag.
Skolorna blir inte bättre för att stora företagskonglomerat får ta hand om en del av våra skattepengar (som vinster). Sjukvården blir inte bättre för att stora Vårdbolag får en del av våra skattepengar, våra pensioner blir inte högre för att finansbolag, banker eller försäkringsbolag snor en massa pengar som förvaltningsavgifter etc. etc.
För att politiker ska fatta beslut som möjliggör för de rikaste att suga ut de flesta av oss mer, så lurar man (högern) politiker och folk att tro att ingenting annat är möjligt.
Vi har råd att försörja både sjuka och gamla. Sverige som nation har aldrig varit så rikt som idag – och kunde vi försörja barn, sjuka och gamla när vi var fattigare, då kan vi göra det när vi är rikare. Det är den politiska viljan som inte finns och den finns inte för att kapitalstarka grupper håller på att köpa upp politikerna, i Sverige som de gjort i USA för länge sedan.
Sköt dig som politiker, leverera vad vi vill ha så har du chansen att bli rikt belönad när du slutar med politiken, är det som gäller idag och det är svinigt.
Med detta vill jag inte säga att allting var perfekt tidigare, det var det inte, men mycket var betydligt bättre före 1990 och man hade kunnat utveckla Sverige till att bli ännu bättre, istället för till att bli sämre för så många människor.
Sedan vad gäller “bitterhet”, ja jag är bitter på att det parti jag känt samhörighet med svikit så till den milda grad och visst är det dumt. Jag är gammal och ska inte leva i det framtida sorgliga samhälle som man administrerar fram åt oss idag och vill ungdomarna ha det sämre, så javisst, då ska de naturligtvis ha det så.