När Susan Faludis bok kom ut (1991 i USA och 1992 på svenska)) väckte den viss uppmärksamhet i Sverige men alla var rörande överens om att den inte ägde någon giltighet för Sverige. Här var vi ju mycket mer jämställda, här hade vi ju inte män som bekämpade kvinnor och feminism på samma sätt som man hade i USA.

Men, USA var bara, som vanligt, 15 år före världens mest amerikaniserade land utanför USA, Sverige. Att läsa Faludis bok idag igen, är som att läsa om Sverige idag. Namnen på de personer som står på de feministiska eller de antifeministiska barrikaderna är bara olika. Då var det Shere Hites forskning som sablades ner med buller och bång, här är det idag Eva Lundgrens. Då var det en antifeministisk man, ”psykologen och doktorn” Srully Blotnik, som togs emot med värme i massmedia. Hans ”resultat” påstods visa hur fel Hite och andra feminister hade (sedan visade det sig att resultaten var bluff och att Blotnik varken var psykolog eller doktor, fast det blev inga stora rubriker, enligt Faludi). Andra studier, som visade hur fel ”dåliga” feministiska forskare hade, slogs upp stort i massmedia och väckte indignation medan forskare som kunde visa att kritikerna också hade fel i ganska mycket ibland i avgörande frågor, förtegs eller förlöjligades i massmedia.

I inledningskapitlet beskriver Faludi inledningsvis hur jämställdhetsarbetet i USA påstås ha gått för långt, hur kvinnor i själva verket redan är totalt jämställda men också hur sjuka och eländiga de blivit av denna jämställdhet, hur mycket lyckligare de skulle vara utan den:

Kvinnorörelsen, får vi höra gång på gång, har visat sig vara kvinnornas största fiende (sid. 12)……
Sociologer har menat att ”feministinspirerade” lagreformer har berövat dem deras särskilda ”skydd” (sid. 14)…..
Slutligen har några ”frigjorda” kvinnor själva stämt in i klagolåten (sid. 14)

Faludi fortsätter med att fråga vad för slags jämställdhet massmedia talar om: Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, avancerar inte inom företagen i samma utsträckning som män, har sämre sjukvårdsförsäkringar än män, får lägre pensioner än män (om de alls får någon), knappast alls finns representerade i bolagsstyrelser eller som VD:ar i de större företagen och dessutom arbetar mycket mer i hemmen än män etc. Ja vi känner igen situationen.

Om nedskärningarnas effekter, de som kom 20 år tidigare i USA än här (och först sedan vi hade haft en borgerlig regering som i körde Sverige i botten, dock med benäget bistånd från socialdemokraterna till en början och innan dessa sade stopp) får vi läsa:

De kvinnor som står längst ner på statusstegen har fått en oroväckande låg status; regeringens nedskärningar bara under Reagan-administrationens första fyra år drabbade nästan 2 miljoner familjer med kvinnliga familjeförsörjare och fem miljoner ensamstående kvinnor, så att de hamnade under existensminimum. Och föremålet för regeringens indragningar har varit bara det ena könet: en tredjedel av nedskärningarna i Reagans budget gjordes till exempel i verksamheter som utnyttjas främst av kvinnor – än mer anmärkningsvärt med tanke att alla dessa verksamheter tillsammans står för endast 10% av den federala budgeten. (sid.19)

Hon forsätter med att påpeka att även den kvinnliga representationen inom politiska sfären sjunker och slutligen skriver hon något som vi tycker oss känna igen från Sverige:

Antalet anmälda våldtäkter mer än fördubblades från början av sjuttiotalet, en nästan dubbelt så stor ökning som för andra våldsbrott och fyra gånger så stor som brottsligheten i stort i USA. (sid.19)

Kort sagt. USA:s Backlash för kvinnosaken är över oss. Den slår nu till mot kvinnor och feminismen med full kraft. Det var nu Faludis bok skulle ha översatts till och lanserats på svenska, inte i en tid då vi här hemma i Sverige trodde oss förskonade och överlägsna amerikanerna vad gällde tankeförmåga och förnuft.

Det är nu vi ska läsa boken, läsa om den om vi läste den då och tyckte att den var lagom exotisk och om vi log åt de dumma amerikanerna, läsa den för första gången om vi inte har läst den tidigare. Den hjälper oss att se vad som händer i Sverige just nu, i samband med att det skärs ner inom offentlig sektor och rikedomarna omfördelas från de sämre ställda till de redan rika. Mönstret är exakt detsamma här och idag, som det Faludi urskilde i USA då, för snart 15 år sedan.

Faludi menade att reaktionen mot kvinnornas frigörelse kom för att kvinnorna hade varit så pass framgångsrika i sin jämställdhetskamp. Jag föreslår att reaktionen kommer när det råder starkare konkurrens för att resurserna är mer begränsade, när lika behandling av kvinnor och män obönhörligen innebär att män måste börja maka på sig.

När krubban är tom bits hästarna, som bekant.