EU, och Sverige, utvecklar sig snabbt till en Sovjetlik stat.
Apropå inlägg idag på Amir Sariaslans och Jinges bloggar.
Det är klart, att när man omfördelat Världens resurser så att man har en liten men ofantligt rik överklass i Västvärlden, som har hela världens egendomslösa och förtryckta arbetskraft till sitt förfogande och samtidigt ställer stora delar av befolkningarna i Väst utan försörjningsmöjligheter samt utövar allt större press på de utanförställda och sjuka, då får man social oro som ett brev på posten. Det vet makthavarna varför man nu vidtar alla mått och steg för att kunna undertrycka och avstyra allvarliga protester eller uppror mot den nya djupt omoraliska ordningen.
Man bygger upp insatsstyrkor som snabbt kan sättas in var som helst i Europa och i övriga världen, samt försöker förebygga breda folkliga protester med total kontroll av varje individ, via godtycklig avlyssning av alla och envar, misstänkt som icke-misstänkt, intrång i enskildas hem för beslagtagning av subversivt material etc.
Jag kunde faktiskt inte i mina vildaste mardrömmar föreställa mig att socialdemokratiska partiet skulle gå före på detta sätt och leda oss rakt in i det totalitära samhället. Men nu gör man det, efter att man genomfört rejäla liberaliseringar och avregleringar av det ekonomiska systemet, åtgärder som möjliggjort och fått till resultat en kraftig omfördelning av Sveriges resurser från arbetare och lägre tjänstemän till en liten grupp ekonomiska makthavare som blivit ofattbart och svindlande rika.
23/01 00:24 at 00:24
Både rätt och fel.
Du har helt rätt i din kritik mot socialdemokratins snabba marsch mot övervakningsstat och ett totalitärt samhälle. Den övervakningsstat som socialdemokratin (och till viss del även fp och kd) förespråkar är ovärdig ett demokratiskt samhälle och är mer i paritet med det som statsapparaterna i Sovjet och Östtyskland ägnade sig åt när det begav sig.
Att västvärlden har det oändligt mycket bättre än exempelvis länderna i Afrika och gamla sovjetblocket har du också rätt i, dock är det något som är mer kopplat till statsskicket i dessa länder, än att ”elaka” väststater roffar åt sig. Demokratisering och ekonomisk frihandel och liberalisering är vägen mot bättre ekonomisk och social situation, det visar historien gång på gång. Väst är dock inte helt oskyldiga till situationen i den fattiga världen, tyvärr finns det ett motstånd mot liberalisering av marknader och avskaffande av handelshinder och subventioner. Ta till exempel prisdumpningen mot Afrika som EU sysslar med, som slår ut den inhemska produktionen. Vidrigt.
23/01 04:03 at 04:03
Anders Gardebring:
Håller delvis med dig men bara delvis.
Så nu ska jag tala om för hur det faktiskt förhåller sig
Vi har det fortfarande bättre i Västvärlden än i gamla Sovjetsfären, eller i andra delar av världen, men detta beror, enligt min åsikt, faktiskt på just Sovjet och den kommunistiska revolutionen där, inte så mycket på frihandel och fria marknader.
Men för att förstå det måste man gå tillbaka i tiden och sätta sig in i den tidens verklighet, och i vad man visste och tänkte då, innan man hade facit i hand, och ett facit som dessutom tenderar att målas i allför enkla och förskönande färger. Min tillbakablick måste dessvärre också bli kortfattad, förenklad och förstås alldeles för översiktlig.
Sovjet och de kommunistiska staterna var aldrig några militära hot mot Väst, men på trettiotalet och i efterdyningarna av den tidens experiment med ekonomisk liberalism (marknadsliberalism), som ledde till börskrasch och depressionen, var Sovjet ett allvarligt ekonomiskt hot: ”Tänk om man i Sovjet efter revolutionen skulle lyckas skapa bättre förhållanden för vanligt folk än dessa hade i Väst?” Att detta inte skulle bli fallet visste man ju inte då och dessutom agerade Västmakterna beslutsamt för att förhindra det, genom ekonomiska blockader och även med militära insatser mot Sovjet.
Detta då upplevda hot var en av orsakerna till Marshallhjälpen efter kriget, inpumpandet av USA-pengar i Europa. Man hade haft allvarliga revoltungar i Tyskland före kriget (man hade också haft hungerkravaller i Sverige ex) så vad gjorde man dessutom: Jo man ”ingick en pakt” mellan regeringarna, fackföreningarna och företagen, socialdemokrater i Sverige (Saltsjöbadsandan). Kapitalägarna gick med på att höja löner till arbetarna hellre än att riskera folkliga revolutioner och hellre än att förlora allt inklusive de egna huvudena. Det var detta som betraktades som det stora socialdemokratiska sveket från kommunisternas sida. (Keynesianismen, eller Wigforssiamismen i Sverige, och New Deal i USA etc.)
I och med att man nu betalade arbetarna bättre, byggde ut infrastrukturen med statliga medel (skattepengar), men betalade privata företag att bygga denna struktur, så skapade man goda förhållanden för företagen. Dels tjänade företagen pengar på den skattebetalade verksamheten, dels ökade människors köpkraft vilket gynnade företagen som kunde producera mer och sälja mer eftersom det fanns folk som kunde köpa, dels byggde man ut en infrastruktur som alla hade nytta av, företag såväl som privatpersoner. Det gick utmärkt för hela Västvärlden på det här sättet.
Så hade vi förstås det stora behovet att bygga upp Europa efter kriget och även detta bidrog till att efterfrågan på arbetskraft var större än tillgången, vilket också bidrog till att höja lönerna och till att kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Men hade företagen tvingats sitta och vänta på att pengar skulle sippra ner från dem till folket, så att folk fått råd att betala hyror och köpa varor, hade det inte gått så bra för dem, i så fall hade man väl fortfarande bott i ruiner i Europa.
När Asiens Tigrar började tillämpa liknande politik så sköt deras ekonomier också i höjden. Där skapades inte teknologisk utveckling och högre levnadsstandard på grund av totalt fria marknader, oreglerade ekonomier och kapitalets fria rörelser.
Men i Afrika har få tagit tag i centralstyrningen på det sättet. Där har det privata kapitalet fått härja fritt. Där har Kapitalet från Väst i stort sett byggt den järnväg eller den väg man behövt för att frakta ut de naturresurser man utvunnit, mutat någon hövding här och där och struntat i resten av samhället. Alltså ingen utveckling.
Så kom sjuttiotalet med oljekrisen och det man kallade ”stagflation”, alltså både högre arbetslöshet och inflation, som var något nytt, även om arbetslösheten var mycket måttlig mätt med dagens mått. Nu kom Friedman med sina teorier om att det var lönerna som drev upp inflationen och att man, för att undvika sådan, måste ha överutbud av arbetskraft (alltså högre arbetslöshet), vilket skulle sänka priserna på arbetskraften och därmed sänka inflationen. I Chile fick man, efter kuppen mot Allende, en chans att testa dessa teorier, Det visade sig att Chile, genom att sänka löner och människors levnadsstandard, lyckades med sin ekonomiska politik. Man exporterade sig ur den ekonomiska kriser sades det. Så nu skulle resten av världen göra samma sak och ingen tycktes tänka på att om alla länder sänker löner och försöker spara sig ur kriser (för hög inflation) skulle det till slut inte finnas några länder som har råd att importera och alltså skulle det inte finnas någon möjlighet att exportera sig ur ”kriserna” för dem som kom sist. Det finns som bekant ingen på månen som kan importera.
Nu började spiralen nedåt för dem i Väst som först började tillämpa den här ekonomiska teorin utanför Chile, nämligen USA och England, Vi hörde på radion, i början av 80-talet, talas om USA:s kris, hur den yngre generationen var den första som kunde räkna med att få det sämre än sina föräldrar, vi hörde hur företag efter företag kraschade i England och hur arbetslösheten steg och steg.
I Sverige devalverade vi oss ur kriserna istället. Sänkte kronans värde och därmed kunde vi exportera mer än vi importerade. Ojuste, sade liberala ekonomer, eftersom vi därmed skyfflade över våra problem på andra länder. Genom att inte devalvera skulle vi ta vårt ansvar och själva betala för de ekonomiska problem vi hade. Alltså band vi kronans värde vid Euron och försökte försvara kronan när det spekulerades mot den (av svenska företag), tills det inte gick längre (den borgerliga regeringen 1992.1995).
Men detta är nonsens, för det handlar i vilket fall som helst om att skyffla över problemen på andra länder. Endera devalverar man, vilket innebär att landets varor blir billigare utomlands, man får exportera mer men har råd att importera mindre, eller så sänker man köpkraften i landet genom att ”spara sig ur krisen” som det sägs, vilket innebär att man avskedar folk i offentlig sektor eller sänker de sociala ersättningarna till folk, vilket leder till minskad konsumtion alltså att landet kan importera mindre för att folk får mindre pengar jämsöver. Kan landet importera mindre så innebär det att andra länder får exportera mindre till oss, oavsett på vilket sätt vi sänker köpkraften i landet. Däremot får de olika sätten att ta itu med ekonomisk kris olika konsekvenser för fördelningen av resurserna inom landet.
Hur som helst, nu rasade Sovjet samman i samma veva. Woaw, kommunismen var ett kapitalt misslyckande, ingen behövde längre vara rädd för revolution och alla visste ju vilken knöl Stalin hade varit. Det kunde man dessutom fortsätta att tala om – högt, intensivt och länge, och vem kunde förneka den saken!
Nu kunde kapitalet och den ekonomiska eliten, även i Sverige, börja vinscha tillbaka det man förlorat för 50 år sedan, den totala ekonomiska makten. I och med krascherna som följde på kronförsvaret i början av 90-talet, och den kraftigt ökande arbetslösheten, samt att även Sverige börjat föra en Friedmansk politik från slutet av 80-talet, kunde den ekonomiska eliten roffa åt sig allt större andel av Sveriges resurser. För omkring 30 år sedan tjänade en VD 4-6 gånger så mycket som en arbetare. Idag tjänar han 25-26 gånger så mycket och vi har en skyhög arbetslöshet i jämförelse. Alltmer av Sveriges tillgångar hamnar nu på allt färre händer alltså och dessa ”händer” vill inte betala för samhällets välfärd och slipper i allt högre utsträckning att göra det. Man sänker skatterna för de rika och höjer dem för dem som inte har lika mycket.
Detta är början till en ekonomisk stagnation och tillbakagång för Sveriges befolkning och för hela Europa, och troligen också för USA, eftersom alla för samma politik.
Det spelar inte ens någon roll längre om det går bakåt för Sverige som helhet, eller för hela Europa. De rikaste kommer att vinna på affären i alla fall. Ju fler arbetslösa, desto bättre kan de rika ordna det för sig. Fattas nu bara att vi avskaffar resterna av välfärden så tvingas folk återigen att börja arbeta åt de rika på vilka villkor som helst, som uselt avlönade pigor, hushållerskor, betjänter, chaufförer, slagpåsar, så är vi tillbaka på 1800-talet igen. Det är dit man styr just nu och för att folk inte ska protestera bygger makten upp en effektiv kontrollapparat och förbereder sig för att helt lagligt kunna sätta in militär och skjuta på protesterande människor.
Frihandeln och företagens frihet att göra som de vill kommer inte att skapa bättre välfärd för de många, Det har den aldrig gjort. Frihandel kan bidra till allmän välfärd för flertalet, men gör det inte med nödvändighet.
25/01 00:44 at 00:44
Jösses, så bra du uttrycker det hela, Kerstin. Tyvärr, är det nog så att du har rätt, dessvärre. Hälsningar Eija
25/01 10:03 at 10:03
Vilken pärla du är Kerstin! Jag upptäckte denna din kommentar först idag – du får inte gömma såna godbitar bland kommentarerna! Tänk om jag hade missat den!
31/01 02:41 at 02:41
Eija och Petra:
Hrm, ja, i stort är det så här, men det finns ju massor att tillägga :-(!