Tysklands delning, det kalla kriget, muren och murens fall
Året var 1970. Jag läste statskunskap som stasvetenskap hette på den tiden, kurser med inriktning på internationell politik.
En av kursböckerna var den lilla boken Krig utan seger (1968), en antologi om det kalla kriget och dess uppkomst.
Jag ramlade in i boken som övertygad liberal och folkpartist (på den tiden var Folkpartiet ett socialliberalt parti, dvs stod något till vänster om dagens Socialdemokrati). Läsningen var omtumlande och skulle innebära mina första steg mot en total omvärdering, både av mina egna politiska värderingar och av min uppfattning om de politiska skeenden som följt på andra världskriget. Det som jag läste i den här boken stämde knappast med en bokstav med vad jag hade fått lära mig dittills och vad människor i allmänhet ansåg eller trodde om det kalla kriget, om dess orsaker och om hur och varför Tyskland förblev en delad stat. Jag kände mig snart grundlurad av media och av den skola som hade lurat i mig en helt falsk bild av vad som verkligen hände, där i Tyskland efter kriget.
Det gick inte, konstaterade jag, när jag läste den här boken, att komma ifrån att alla mått och steg som ledde fram till att delningen kom att bli ”permanent”, som vi trodde då, hade tagits av Västmakterna med svar från Sovjet, efter att man från den sidan framfört fruktlösa protester då åtgärderna stred mot Potsdamöverenskommelsen.
Här ett mycket kort sammandrag av vad jag fick läsa i Göran Byttners bidrag i boken, Den stora krishärden. Vid bidraget antecknade jag efter genomläsningen: ”Jag bedömer denna essä som så objektiv man kan vara, vilket inte utesluter en viss subjektivitet”. Jag gör nog samma sak nu, när jag läser om essän.
17 juli8 1945, konferensen i Potsdam: Segrarmakterna träffas. Ett protokoll utfärdas, enligt vilket Tyskland delades in i fyra zoner som skulle styras av de segrande makterna. Tyskland skulle, trots delningen och så långt möjligt, styras som en ekonomisk och politisk enhet och styrelserna skulle kontrolleras av ett kontrollråd, där USA, England, Frankrike och Sovjet var företrädda genom sina militära överbefälhavare i Tyskland. Tyskland skulle dessutom demilitariseras totalt. All krigsviktig industri skulle förstöras. Samma överenskommelse gjordes om Österrike.
Vidare kom man överens om en del gränsdragningar samt att tyskar i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern skulle överföras till Tyskland. (Det innebar en fördrivning av mer än 6,5 miljoner människor.)
30 juni 1945: Kontrollrådet spärrar gränsen mellan Östzonen och Västzonerna för att förhindra att allför många människor strömmade över til Väst.
20 mars 1948: Kontrollrådet bryter samman: Sammanbrottet var ett faktum då Sokolovskij lämnade kontrollrådets sammanträdesrum i protest mot att de tre västmakterna i London hade kommit överens om att slå samman de tre västliga zonerna. Sovjet såg detta som ett brott mot Potsdamöverenskommelsen.
Därmed inleddes blockaden mot Berlin, som varade till 12 maj 1949.
Byttner skriver om detta:
I kontrollrådet var det i första hand Sovjetunionen som i Potsdamöverenskommelsens namn fasthöll vid den tyska enheten.
………
Först sedan Västtyskland upptagits i Atlantpakten övergav Sovjetunionen enhetstanken (sid 54)
Några sidor längre fram läste jag att:
I tiden- rent kalendariskt betraktat – var det västsidan som som fullbordat den tyska delningen. Det började med det så kallade bizonien – det vill säga sammanslagningen av de brittiska och amerikanska ockupationssektorerna och fortsatte med inrättandet av det ekonomiska rådet i Frankfurt och de politiska sammanslagningarna av de tre västliga ockupationszonerna.
………
Utvecklingen i den sovjetiska ockupationszonen hade inte stått stilla, men åtgärderna där var hela tiden svar på åtgärder i väst. Bizonien – en ekonomisk kommission i öst. Sammanslagningen av de tre västliga zonerna – en folkkongress i öst. Det svåraste slaget mot enheten var emellertid den valutareform, som 1948 genomfördes i västzonen. (sid 58)
Valutareformen i västzonerna, 1948, resulterade i att Sovjet genomförde en liknande reform och införde en egen östvaluta.
1949 utropas förbundsrepubliken Tyskland i väst Sovjet svarar med att utropa den tyska demokratiska republiken.
Så hoppar jag till 1952. Om det året skriver, Byttner:
… vände sig Sovjetunionen de 10 mars 1952 till de tre västmakterna med ett överraskande utspel, där man föreslog ett tyskt enande inom de gränser, som man dragit upp i Potsdam, tillbakadragande av ockupationstrupperna, alliansfrihet för det återförenade Tyskland, fria val och så vidare I stort sett ett statsfördrag som liknade det, som man 1955 skulle enas om för Österrike (min anm: som ju delades i zoner på samma sätt direkt efter krigsslutet). (sid 60)
USA var, skriver Byttner, inte intresserat av en återförening vid den tiden.
5 maj 1955 gavs Västtyskland fullständig suveränitet och togs då också upp i NATO, som hade bildats 1949.
11-14 maj 1955 svarade Sovjet med att skapa Warzawapakten.
Det ska också sägas att Västmakterna ganska snart genomförde handelsblockader mot öst och upprättade listor med varor som inte fick säljas till Sovjet eller randstaterna.
Sommaren 1961 påbörjades byggandet av muren. Vi som var med minns några dramatiska dagar då vi fruktade att ett nytt världskrig skulle utbryta, vilket lyckligtvis inte blev fallet. På den tiden var nog alla dessutom övertygade om att nästa krig skulle bli ett atomkrig.
Och för 20 år sedan raserades muren av protesterande östtyskar. Den blev inte permanent. Stora ting kan hända i politiken, undrens tid är inte förbi. En sovjetledare bestämde att man inte skulle rulla in med tanks och krossa folken i de dittillsvarande Öststaterna.
12/11 14:56 at 14:56
[…] 1, 2, SvD, 1, 2, Exp, Motvallsbloggen, Nicke, […]
12/11 20:45 at 20:45
Kerstin, det kan vara väldigt svårt att i efterhand förstå vilka åtgärder från de båda blocken som var orsak och vilka som var verkan. Men här är några fler fakta vad som hände under Tysklands delning.
”Potsdam konferensen” var planerad redan i Juni, men Stalin fördröjde den för att hinna ta kontroll över sin zon. Frankrike deltog inte i den konferensen. Stalin tog redan på denna konferens upp skadeståndskrav på Tyskland.
1 Maj 1945 flögs ”Gruppe Ulbricht” (kommunister som levt i exil i Sovjet) in till Berlin för starta upp KPD och hjälpa Sovjet med administrationen.
Den 9 Juli bildades SBZ (Sowjetische Besatzungszone) och ny administartion av de ingående länderna infördes , dvs innan Potsdam konferensen
1946 enades KPD och SPD till SED efter starka påtryckningar av SMAD (Sowjetische Militäradministration in Deutschland)
Valet den 20.Oktober fick SED endast 47.5% trots ”valjusteringar”
Folkskongressen 1947 (Volkskongressbewegung) bildades på initiativ av SED genomfördes i Öst-Berlin och var inte demokratiskt legitim.
I december 1947 avsatte SMAD den demokratiskt valde partiordföranden i CDU (han blev dessutom arresterad) införde sedan de sk blockpartierna.
Krav av USA i kontrollrådet på behålla en enhetlig ekonomi i det ockuperade Tyskland tillbakavisades av Sovjet. Segermakterna och Benelux-länderna började skissa på en författning, där bla kravet var att SMAD inte skulle blanda sig i den politiska processen. Detta medförde att Sovjet lämande de allierades kontrollråd 20 Mars 1948
De tre västallierade införde D-Marken den 23 Juni och som svar blockerade Sovjet Västberlin i nästan ett år.
Deutsche Volkspolizei införde i Juli en militärorgansiation som kallades poliser för att kringå förbudet mot militärisering i Tyskland.
På SED’s första partikongress i januari 1949 beslöt SED att struktirera partiet som en kopia av det sovjetiska kommunsitpartiet, politbyrå och centralisering.
15 maj skedde val till den tredje tyska folkkongressen , sk enhetslistor användes. Trots stort valfusk fick enhetslistorna bara 66 % av rösterna (det var först senare som siffrorna närmade sig 100%) .
Västtyskland grundades den 23. Mai 1949 av de tre västallierade och därefter fortsätter historien
Ursäkta att inlägget blev långt, jag har färsäkt göra det så kort som möjligt. Orsak och verkan är som jag ser det inte alltid självklar
12/11 20:57 at 20:57
Larry:
Jag vill gärna ha källan/källorna till uppgifterna du kommer med här. De är ju delvis de rakt motsatta mot dem jag ger i mitt inlägg (med källangivelse).
Annars, visst är det svårt att klargöra många gånger, vad som är orsak och verkan. Men vi vet att när
Roseveldt dog och ersattes av Truman, så fick USA en mycket mer sovjetfientlig/kommunistfientlig ledare.
12/11 21:46 at 21:46
Kerstin
Din beskrivning av efterkrigshistorien stämmer med min uppfattning. Som jag dock inte hade då det hände.
Den amerikanska luftbron till Berlin uppfattades ju som ett osjälviskt hjältedåd. Berlinarnas räddning. Men att Sovjet blockerade väg och järnväg till Berlin var ett sätt att tvinga fram förhandlingar om fredsslut med Tyskland. Trodde Moskva, men de bedrog sig grovt.
Över huvud taget var det som i din beskrivning. Att Väst var den offensiva parten och Sovjet på defensiven.
I propagandan framställdes det tvärtom: Sovjet stod i begrepp att militärt erövra hela Europa. Så orimligt – med 30 milj döda och halva landet sönderslaget!
George Kennan – eller var det någon annan amerikansk toppdiplomat – sa att det var helt fel när det sas att man inte kunde lita på avtal med Sovjet. Det var tvärtom, de var noga med att följa dem – från Sovjets start genom åren, bl a gentemot Nazityskland 1939-41, och i forts. Det är ju logiskt, den svagare gör så. Finland uppfyllde exemplariskt sitt krigsskadestånd efter kriget till Sovjetunionen.
Efter Sovjets fall har forskare kommit till att Stalin och Molotov nog menade allvar med att få till stånd ett ickemilitariserat neutralt enat Tyskland genom fria demokratiska val. De var så sent som 1952 beredda att offra DDR.
Det blev långt, men jag har mycket mer att komma med.
12/11 22:15 at 22:15
Larry
Varför sätter du Potsdamkonferensen inom citationstecken?
Tidpunkten för en så viktig konferens (slut på WWII) måste väl bestämmas gemensamt av segermakterna, eller hur?
Att Frankrike inte var med har sina speciella orsaker. Läs Knut Ståhlbergs de Gaulle-bok.
USA:s mening som Churchill biträdde var att Frankrike skulle behandlas som ett ockuperat land. Det fanns tryckt speciell valuta för det. de Gaulle fick verkligen kämpa med näbbar och klor för att hävda Frankrike som självständigt och som en av de krigförande mot Nazityskland. Till sist fick man en ockupationszon i västra Tyskland och sektor i Berlin och Frankrike med i förhandlingar. de Gaulle gjorde bl a en resa till Moskva.
Du skriver Sowjetische Besatzungszone – DDR betecknades länge som SBZ i Västtyskland. Enl Hallsteindoktrinen skulle DDR inte erkännas som egen stat och andra stater hindrades från att göra det (utpressning). Man var mycket aktiv för att stoppa ev handelsavtal – ibland som redan var klara t ex frukt o kaffe från afrikanskt land.
Det blev först ändrat med Willy Brandt och Helsinkikonferensen.
DDR gick faktiskt framåt ekonomiskt i början och satsade på idrotten för att bli erkänt internationellt.
Men att de kände sig hotade i början är väl inte konstigt när grannstaten uppträder så fientligt mot en
12/11 22:29 at 22:29
Dessutom var det kanske inte så konstigt om Sovjet ganska snabbt organiserade någon slags administration av den del av Tyskland man hade ockuperat. Det gjordes väl även i Väst. Något var man ju tvungen att göra ganska snabbt med tanke på det kaos som rådde i samband med krigsslutet.
Vi vet exempelvis att Västsidan, amerikanerna, genast satte igång att dammsuga Tyskland på framstående forskare, som man sedan tog över till USA och somliga av dem tvättade man ordentligt, eftersom de hade varit medlöpare av värsta sorten.
Sovjet gjorde samma sak i sin zon.
Vidare: Om nu Sovjet hade haft expansion Västerut, bara för expansionens egen skull, som målsättning, hur kunde det då komma sig att Österrike släpptes fritt och enhetligt, i enlighet med Potsdamöverenskommelsen? Jo, för de där alperna hade Väst inget militärt intresse av. Så där genomförde man det man kommit överens om, utan att Väst obstruerade.
Sedan bör man också påpeka att när kommunisterna i Grekland, som enligt Jaltaöverenskommelsen tillhörde Västs intressesfär, höll på att segra i ett inbördeskrig i Grekland efter kriget, så ingrep inte Stalin. Han stödde inte kommunisterna då de nedkämpades av Västmakternas militärstyrkor.
Det är alltså helt enkelt inte korrekt att hävda att Sovjet var ensidigt och hotfullt expansionistiskt efter kriget. Tvärtom är det nog ganska klart att Stalin hoppades, och trodde, att det skulle bli möjligt med fredlig samexistens och normalt samarbete mellan Sovjet och Väst efter kriget, då de ju hade kämpat sida vid sida mot Hitler. Så blev det inte, och det var inte Stalins fel, hur gräslig inrikespolitik han än förde och hade fört.
En smutsig trasa kan ju ha vita/rena fläckar. Världen är inte svar-vit. Det finns många nyanser av grått mellan dessa färger. Den som inte förmår inse och se det lär sig ingenting av historien utan är dömd att upprepa dem.
12/11 23:46 at 23:46
Nummer 4 Sixten, det är helt korrekt att Stalin försökt få en uppgörelse liknande den med Österrike, jag gissar att USA var för misstänksamma för hitta en lösning. Däremot var det införandet av D-marken i Västtyskland som utlöste blockaden mot Västberlin
Nummer 5 Sixten, att Potsdam konferensen hamnade in om ” ” beror på att jag har för mig att konferensen som var planerad i juni skulle ha varit på annan ort än Potsdam.
Givetvis var konferensen viktig, men Stalin hade tydligen saker att utföra som hade högre prioritet. Tysk bedömning är att han ville ha total kontroll över SBZ för att förbättra sin förhandlingsposition.
Jag antar att du syftar på Helsinki konferensen 1975? En av mina vänner arresteras och fängslades 1985 för innehav av slutdokumentet från den konferensen på tyska. Hon kallade DDR för SBZ ända till 1990. Sant är att västtyskland försökte stoppa mycket av handel och ekonomiska relationer med och till DDR. Det var främsta anledningen till den kraftiga utbyggnaden av hamnen i Rostock.
Rädslan var utan tvekan ömsesidig mellan de två länderna, vilken sida som uppträdde mest fientligt är svårt att säga. Klart är att DDR tvingades att spärra in sina invånare för att kunna behålla dom.
Den ekonomiska utvecklingen var i princip lika i öst och väst fram till slutet på 50-talet, trots DDR’s minskade produktionsmöjligheter beroende på krigskadestånd till Sovjet.
Kersin, det verkar som jag slarvat bort ett av mina inlägg. Kontentan av det inlägget var att jag inte ser något som motsäger din version. Det beror på vilka fakta man väljer ut. Exempelvis, var det västmakterna som djävlades med Sovjet och inte släppte in dom på sexländerskonferenasen i London, eller var det krav på att SMAD skulle sluta att lägga sig i politiken som fick sovjet att dra sig ur? Det är nog omöjligt att avgöra den saken idag. Möjligen finns något att hämta i de sovjetiska arkiven
13/11 00:58 at 00:58
Larry:
Jo just, vilka fakta man tar fram som viktigast avgörs av vilka fakta som stödjer den egna strävan.
Du har också rätt i att Sovjet krävde skadestånd av Tyskland och man tog ju också ut ett sådant av Östtyskland, monterade ner allt man kunde i stort sett, och fraktade hem till det förödda Sovjet.
Vi vet ju också att Väst bekämpade kommunismen från dess allra första början. Detta är ju knappast ens kontroverisellt, tvärtom skryter man med det idag.
Väst var inte speciellt skrämt av Sovjets militärmakt, varken 1917 eller 1945. Men däremot var makthavarna i Väst skräckslaget rädda för att exemplet Sovjet skulle lyckas, ekonomiskt och vad gällde att skapa allmänt välstånd för sina innevånare. (Vi måste förstå det som hände då utifrån den tidens villkor och då hade Väst ännu inte lyckats besegra kommunismen.) Makthavarna och den ekonomiska eliten där ville förstås inte ha revolutioner i Väst, pga man skapade så mycket bättre levnadsförhållanden i de kommunistiska staterna. De ville inte mista varken sin makt, sin rikedom eller sina huvuden.
Alltså har man i Väst alltid haft allt intresse i världen av att smutskasta och bekämpa kommunistiska regimer, och man har också gjort så, med alla medel, ekonomiska, militära och propagandamedel. Vi har ingen aning om hur det kunde ha sett ut i vissa kommunistiska stater om detta inte hade varit fallet.
Vad gällde Tyskland krävde Sovjet ett neutral, totalt demilitariserat enat Tyskland efter kriget. Detta ville Väst inte ha. USA föredrog ett starkt Västtyskland, där man dessutom kunde ha kvar sina ockupationstrupper och militärbaser. Det talas ju väldigt lite om att USA haft militär där alltsedan kriget ex. De där otillgängliga alperna var man däremot inte intresserad av. Alltså kunde Österrike bli fritt enligt överenskommelsen 1955, men tvingades skriva in i grundlag att landet ska vara neutralt och inte försöka återförenas med Tyskland.
Det är mycket sannolikt att Tyskland hade kunnat få samma villkor, för Sovjet hade ett intresse av just ett neutralt och helt avrustat Tyskland, och för Sovjet var det betydligt mindre hotfullt än ett Västtyskland på Västmakternas sida, och just det som blev, med amerikansk kvarvarande militär samt Natomedlemsskap.
Sixten Andreasson:
Kennan har sagt att han ansåg att Sovjet varken ville eller kunde hota Väst militärt efter kriget pga det var så förött. Kanske han också sagt det du föreslår. Det vet jag inte. Men jag vet att Churchill, trots sin djupa antikommunism, sade att Stalin alltid höll sitt ord och att man kunde lita på honom och att höll överenskommelser.
Just detta sågs väl som ett problem i Väst sedan Tyskland var besegrat, eftersom Stalin hade lovat att sätta in trupper mot japanerna på sin ostfront och började transportera trupper dit (minns inte om han hann sätta i dem en kort tid eller inte). Detta ville Truman inte alls eftersom man ville förhindra att Stalin fick något inflytande över vad som hände på den sidan.
Många analytiker har ju framfört åsikten att atombomberna över Japan var ett sätt för USA att snabba på slutet så att Stalin aldrig skulle hinna lägga sig i det på den sidan, och USA har också kritiserats för detta då japanerna tydligen hade fredstrevare på gång, och att man troligen inte hade behövt ta till atombomberna mot dem.
Andra har menat att man kunde ha nöjt sig med att inbjuda några japaner till en provsprängning och talat om för dem att de skulle få smaka på sådana bomber om man inte gav sig.
Sedan kan man ju att nämna att Truman fick besked per telefon om att den första atombomben hade sprängts i Los Alamos, just under Potsdamkonferensen.
13/11 11:29 at 11:29
De sovjetiska trupperna hann vara med i slutskedet av kriget i Asien. En intressant detalj är att man ockuperade halva Korea men drog sig ur militärt 1948. USA ockuperade andra halvan och höll sig kvar.
Hela grundtanken hos de västliga ledarna kan ha varit att Sovjet aldrig skulle tillåtas uppträda på ett sätt som verkade ge positiva resultat. Europeer i allmänhet hade väl inget emot att Tyskland återförenades, men då på ett sätt så att man slapp militarismen igen. Följaktligen såg västmakterna till att landet förblev delat och att västra Tyskland återupprustades och anslöts till NATO. På det viset kunde man permanent provocera Sovet, och sedan utropa ”se hur aggressiva de är” när Sovjet protesterade.
14/11 18:29 at 18:29
Att tro att Sovjet gärna sett ett fritt demokratiskt enat Tyskland efter kriget med en troligtvis västvänlig politik är nog rätt otrolig.Hur många fria val hölls i sovjets sattelitstater egentligen.
14/11 20:38 at 20:38
lars:
Jag sade nog inte att de ”gärna sett ett fritt demokratiskt enat Tyskland efter kriget” utan ”ett fritt demilitariserat och neutralt demokratiskt enat Tyskland efter kriget”, Det är inte riktigt samma sak. Precis så blev det ju med Österrike, som var delat på samma sätt efter kriget och som just skrev en grundlag som stipulerar neutralitet och där inga amerikanska soldater blev kvar.
Som sagt, Churcill hävdade att Stalin aldrig bröt sina ord. I Jalta kom man överens om att Tyskland, Österrike samt Grekland bl.a. skulle tillhöra Västs intressesfär. Alltså ingrep aldrig Stalin och hjälpte kommunisterna i inbördeskriget som följde i Grekland direkt efter kriget, utan lät engelsmännen avstyra en kommunistisk seger där. Eftersom Väst gick med på att Österrike blev neutralt, enligt överenskommelsen, så blev Österrike fritt. Det finns ingen som helst anledning att anta att Sovjet hade brutit sitt ord vad gäller just Tyskland, om Väst hade hållit sig till överenskommelsen man gjort tidigare. Sovjet hade mycket större intresse av ett neutralt, demilitariserat Tyskland än ett Tyskland som var nerlusat med amerikansk militär, med militära baser riktade mot Sovjet, som alltså skulle involveras i Västs/användas för aktioner mot Sovjet. Det förstår alla som tänker till lite och som förmår frigöra sig från och tänka lite utanför den indoktrinering man utsatts för.
15/11 11:36 at 11:36
Härförleden såg jag på TV en fransk film som byggde på boken Tysk höst av Stig Dagerman. Han skrev den efter en resa i Tyskland 1946. Man får se dokumentära filmavsnitt med citat från Dagerman. Han var då bara 22-23 år och det vittnar om en osedvanlig mognad och begåvning. Tragiskt att han efter många litterära framgångar senare tog sitt liv på grund av skrivkramp.
Man får se ruinerna i städerna efter bombningarna och människor så desperata att de slåss om potatisar. Det förvånade mig att se hur hyfsat de var klädda. Kriget drabbade tyskarna först på allvar det sista året genom bombningarna.
Intressant var också ”Spruchkammer”, där lokala nazistfunktionärer förhördes av en grupp människor från samma ort. Det var på ett sådant sätt att jag kom att tänka Sydafrikas Sanningskommissioner för några år sen.. Var logiskt om man tänker på att så många av tyskarna var medlemmar av NSDAP och att man måste gå vidare med de människor, som erkände fel de begått.
(Topparna ställdes inför Nürnbergdomstolar, men många kom undan till Sydamerika)
I slutet av filmen citeras Dagerman att han inne på året 1947 ser att dessa Spruchkammer upphört och säger att nu hade amerikanerna bestämt sig.
Min kommentar: de hade bestämt sig för att sluta ägna sig allvarligt åt avnazifiering för att i stället sikta på vad som efter några år blev återuppupprustning. Med ett Bundeswehr lett av fd befäl i Wehrmacht.
Idag (14/11) läser jag i junge Welt att det kommit ut en bok om en rättegång mot Hans Globke. Som högt utbildad jurist skrev han kommentarerna till de rasistiska, antisemitiska Nürnberglagarna 1935., som gav den juridiska-byråkratiska grunden för folkmordet på judarna.
Dr. Hans Globke kom redan 1949 in i den västtyska statsförvaltningen och blev från 1953 statssekretetare hos Adenauer och ansågs som hans högra hand.
År 1963 hölls en rättegång mot honom i DDR. Som tidningen skriver var det naturligtvis en politisk rättegång. Den förbereddes med att man samlade in vittnesutsagor från överlevande judar. Erika Schwarz har gått igenom dem – 636 protokoll på över 4 000 sidor.
I sin bok ”Juden im Zeugenstand. Die Spur des Hans Globke im Gedächtnis von Ueberlebenden des Shoah” har hon tagit med 128 av dem. Skakande texter enl junge Welt, som publicerar utdrag ur fyra utsagor, däribland författaren Sfean Zweigs mammas.
Källa: http://www.jungewelt.de/2009/11-14/ under rubriken Eine wahre Fundgrube.
15/11 20:32 at 20:32
Fel, fel – på slutet av mitt långa inlägg. Det var inte författaren Stefan Zweigs mors vittnemål som junge Welt hade gjort utdrag ur. Det var författaren Stefan Heyms mor som berättade:
”Omedelbart efter nazisternas maktövertagande trängde en hord nattetid in i vår lägenhet, anförda av dåvarande chefredaktören för Chemnitzer Tagesblatt och en apotekare, båda i SA- respektive SS-uniform. De hotade oss med ridpiskor, begärde att hämta min son Stefan, röt åt min andre son, 15 år, att hans bror Stefan var mogen att skjutas. Min man tog de med som gisslan. Jag fick inte ge honom att ha med sig det minsta. Efter ca 10-12 dagar släpptes han. Vi blev bojkottade och min man led så av mentala depressioner att han tog livet av sig den 9 juli 1935.” (min översättning)
Stefan Heym undkom till USA och kom tillbaka till Tyskland som amerikansk soldat. Han valde från 1952 att bli verksam i DDR som författare, skrev bl a en bok om händelserna den 17 juni 1953. Inte populärt hos makthavarna. Han blev efter murens fall invald i förbundsdagen från östra Tyskland som partilös och som ålderspresident öppnade han då den första gemensamma förbundsdagen och höll då ett mycket bra anförande.
Stefan Zweig var österrikare och har en omfattande produktion före och efter sin exil. Den slutade i Brasilien där han i febr 1942 tog sitt liv. Troligen påverkad av Hitlers framgångar som då stod på topp.
15/11 20:45 at 20:45
Sixten Anderasson:
Det var ju en intressant berättelse. Det finns ju en hel del människor som har berättat om den här tiden och deras berättelser är ju ofta värda att läsas.