Om det fria ordet och de famösa nidbilderna av Muhammed
Krig och massmord börjar alltid med ”ord”. Sådana slutar lätt i mord om orden är ansvarslösa och hetsande och om motsidan reagerar med samma vapen, hånande och anklagande ”ord”. ”Det fria ordet” och individernas frihet är alltså inte så enkla begrepp som liberaler försöker inbilla sig själva oss andra.
”Ordet”, det fria såväl som det kontrollerade, är ett mycket farligt vapen om det används som sådant och det har bidragit till att mängder av människor har skadats, torterats och mördats.
I Sverige började nyrasister att attackera invandrare, och framför allt muslimer, efter att massmediadrevet mot sådana sattes igång här i slutet av 80-talet. I trettiotalets Tyskland resulterade ”orden”, som egentligen inte var annorlunda där än i andra europeiska demokratiska länder, (lite mer systematiskt förekommande efter 1933 dock,) i utrotning av judar (m.fl). Sveriges ”fria ord” bidrog till denna utrotning genom att somliga människor här använde sina ”ord” för att förhindra att judiska flyktingar fick komma till Sverige. I f.d. Jugoslavien kom användandet av ”ord” att resultera i ett grymt och totalt onödigt inbördeskrig. I Rowanda resulterade kristna radiostationers ”ord” för kort tid sedan i ett sällsynt vidrigt massmord etc. etc.
Propaganda är ”ord” vare sig den bedrivs med privata eller religiösa medel och på privat eller religiöst initiativ, eller på statligt sådant och propaganda är otroligt effektivt – av det enkla skälet att vi människor är sociala varelser och därför att de flesta av oss tenderar att springa i flock.
Danmark befinner sig i krig mot muslimer i Irak. Att håna och förnedra människor, vars trosfränder man torterar och bekrigar, leder lätt till motreaktioner och ilskna eller våldsamma protester. Det är knappast att förundras över. Det är så brukar se ut under krig. Var och en som vet hur människor tenderar att reagera under sådana här omständigheter inser vad det handlar om, vad ”ord” kan resultera i och det är precis detta som är det kusliga. Vem som helst som har tillgång till massmedia med stor spridning och som vill skapa krig eller inbördeskrig kan åstadkomma sådana – och just med hjälp av ”ord” – även med hjälp av ”det fria ordet”.
Jyllandsposten fick precis den reaktion man ville ha, aggression från muslimer och se där, det bevisar precis det man menar, att muslimer är oupplysta och underutvecklade varelser som inte iakttar normala demokratiska spelregler och detta medeltida och ofrihetens mörker måste vi förstås bekämpa!
Och upp ställer sig liberaler, nästan som en man, och anser att Jyllandpostens smaklösa och ansvarslösa agerande är det viktigaste att försvara just nu. När det i själva verket är nya krig som måste förhindras och det pågående kriget som måste stoppas – i synnerhet som sanningen är krigets första offer.
Ord som i vissa situationer kan vara totalt oförargliga, kan i andra situationer vara rent sprängstoff. Det fria ordet är därför en ömtålig blomma som bör hanteras varsamt. Det fria ordet kräver ansvar från dem som använder det.

06/02 18:11 at 18:11
Jo – på sätt och vis, men…
Som Jan G framhöll i sin AB-krönika idag så är det knappast de väl genomtänktas, balanserades, välartikulerades rätt man försvarar med yttrandefriheten.
Det är fegt att säga upprörande saker till dem som redan ligger – och det var väl vad Jyllandsposten får sägas ha gjort med sina bilder så länge de befann sig inom landet. Men jag kan inte komma ifrån att det i detta läge är ytterst viktigt att noggrannt påminna sig och andra om varför de har och ska ha kvar rätten att göra så. Vilken kamp mot Europas tidigare religiösa makthavare som krävdes för att vi skulle få den – och vad oerhört mycket vi och resten av världen har vunnit på att den kampen vans.
Det är nämligen så att om vi inte bevakar yttrandefriheten som princip, även när den används för korkade uttalanden riktade åt fegt håll, så blir alla upplevda kränkningar en orsak till möjlig censur. Om vi offrar yttrandefriheten för att rädda freden i det här sammanhanget, var ska vi då dra gränsen? Vilken form av uttalanden, åsikter, trosyttringar kommer odemokratiska makthavare att rikta frustrerade befolkningars vrede mot nästa gång?
Kampen för demokrati, yttrandefrihet och integritet är aldrig vunnen. Det kommer alltid att finnas bra skäl att sälja ut små bitar i taget för att slippa kortsiktiga obehag eller bekämpa någon för närvarande aktuell fiende.
06/02 19:31 at 19:31
Simon:
Nu har jag inte ropat på censur och skulle aldrig göra det. Jag bara tycker att det vore lämpligt att fördöma Jyllandspostens agerande. Det är något annat. Yttrandefriheten innebär ju också att man har rätt att ta avstånd från smaklösheter och dumheter som publiceras.
Och vad jag vet har danska regeringen ännu inte sagt att det här publicerandet innebär att man nog måste inför censur? Om så vore fallet, skulle det vara synnerligen befogat att försvara yttrandefriheten.
06/02 20:11 at 20:11
Det finns minst två typer av censur. Dels sådan som en övermakt, t.ex. staten eller kyrkan påtvingar en, dels sådan man lägger på sig själv. Den senare sorten kan vara en god och fin sak – så länge den är sprungen ur hänsyn och omtanke. Är den däremot sprungen ur en välgrundad rädsla för represalier som våld eller utmobbning kan det vara en hårfin skillnad mot maktcensuren.
Jag vet inte hur du tolkar detta när du pratar om att utkräva ett ansvar till försvar av det fria ordets ömtåliga blomma. Men om detta inte var ett rop på represalier mot dem som publicerat kränkande billder som hotat freden, så får jag något lättad konstatera att jag missförstod dig.
06/02 20:19 at 20:19
Simon:
Att konstatera att det fria ordet kräver visst ansvar är inte att kräva repressalier för oansvarighet. Läs vad jag faktiskt skriver, inte vad du tror att jag skriver, eller som du tror att jag menar men inte skriver.
06/02 20:28 at 20:28
Jo jag måste erkänna att jag läste ditt inlägg som att du tyckte att ett utkrävande av ansvar av dem som publicerat kränkande bilder var ett rimligt sätt att förhindra ett krig. Det glädjer mig som sagt om jag tolkade dig fel.
07/02 00:00 at 00:00
Simon:
Och det gjorde jag alltså inte. Däremot har jag svårt att förstå att man försvarar dumma ageranden. Det är illa nog att de begås.
09/02 23:48 at 23:48
Du har ett poäng med det du säger. Jag är en muslim, jag tycker inte om att de har tecknat profeten på ett så nedvärderat sätt (som en terrorist med en bombliknande turban) och jag protesterar starkt mot detta, men jag vill också påpeka att det handlar inte bara om en dum teckning,icke muslimer kan ta och skita i och följa muslimers regler och förbud. Bilden visade den person vi ser upp till på ett så pass nedvärderande sett, man kan då börja ifrågasätta syftet bakom publiceringen,detta handlar om hets mot folkgrupp och då kan det absolut inte kallas för yttrandefrihet. Och nu bara för att vissa göra dumma saker som bränner flaggor och bombhotar folk, så får alla muslimer lida av de fördomar och hat som utvecklas i världen.Det känns inte som om folk ger mig min rätt av yttrandefrihet.
10/02 03:04 at 03:04
Sara:
Tack för din kommentar och ja jag anser också att det i grunden handlar om hets mot folkgrupp och tycker att det var oerhört smaklöst, kränkande och medvetet publicerat för att förnedra och uppmana till förföljelse av muslimer.
Tror att du även får stöd från mig i den här frågan i mitt senaste inlägg, som jag hade skrivit redan innan jag hade läst din kommetar.
29/07 20:50 at 20:50
Men det handlade inte om Jyllandsposten. Det handlade om yttrandefrihet. Tror man att den bara måste fösvaras när man sympatiserar. Som ett exempel arabiska redaktörer som gjorde det svenska borde ha gjort det vill säga publicerade på nyhetsplats har kastats i fängelse. Samtidigt duckade svenska tidnigar och dolde sin feghet genom att lögnaktigt påstå att dessa bilder var rasistiska och dylikt nonsens.
DE innehöll ingenting som var upprörande enligt moderna standar. Hade de förställt israeliska politiker skulle ingen reagerat och borde inte ha reagerat.