Så är det idag precis fem år sedan jag lade ut mitt första inlägg på Motvallsbloggen. Det känns både som om jag bloggat i hela mitt liv och som om det var igår jag började blogga.
Just nu finns det så mycket att säga om allting och så mycket att protestera mot samt så lite hopp, att jag inte orkar skriva om någonting. Det samlade eländet i världen är alldeles för kompakt.
Det mesta har blivit sämre även i Sverige under de här åren, bevakningen av oss har intensifierats, många fler människor har blivit fattigare och bostadslösa, fler har slagits ut ur samhället, på olika sätt och av olika orsaker, och de som idag hävdar att det ljusnar vad gäller ekonomin försöker bara slå blå dunster i ögonen på oss, eller så talar man bara om de rika och välbärgade. Det kommer att bli mycket värre för många av oss andra, även om de rikaste har fått igång spekulationskarusellen igen. Kommunerna kommer att tvingas spara de kommande åren, med fler arbetslösa, med sämre sjukvård, med sämre skolor, med sämre barnomsorg och sämre allmän samhällsservice som resultat. Många kommer att förlora sina arbeten på grund av detta och på grund av att Volvo och SAAB säljs ut, kanske försvinner ur landet, och många små företag kommer att slås ut på grund av allihop det här.
Jag är alltså avsevärt mycket mer pessimistisk nu än jag var när jag började blogga.
Har dessutom tittat på filmen Den svarta nejlikan ikväll, om den svenske ambassadören i Santiago, Harald Edelman, och hans insatser för att rädda förföljda i samband med kuppen i Chile 1973, och det har inte gjort mig muntrare till sinnes. Filmen påminner mig om en tid då svenskar som en man stod upp för förtryckta människor, tog emot och välkomnade flyktingar och fördömde tortyr. Idag ägnar sig det land som många unga svenskar ser som idealsamhället, USA, åt tortyr i stor skala, och blir beundrat för det. USA hjälpte visserligen dikaturer runtom i världen att tortera människor redan då, men då ville man inte erkänna det i alla fall. Idag närmast skryter de styrande i USA med den saken, och svenska politiker hjälper dessutom amerikanerna att plocka in människor för tortyr. Jag skäms idag, inte bara för Sveriges agerande och politik, utan för att jag är människa. Då, 1973, kunde jag vara åtminstone lite stolt över att vara svensk.
Slutligen denna märkesdag, tack alla besökare som orkat läsa mina litanior genom de här fem åren, och tack alla ni som kommit med kommentarer. Vi kämpar väl vidare så länge vi orkar, både jag och ni.
/Kerstin
Skriv under Budkavle för välfärd”!
08/01 02:20 at 02:20
Tack för din välargumenterande och välskrivna blogg.
08/01 11:12 at 11:12
Grattis. Tårta med fem ljus då!
08/01 13:45 at 13:45
Grattis, Kerstin, för 5 år av bloggande! Jag ser framemot de kommande 5 åren av kloka ord, viktig information och bra kommentarer av dig på Motvallsbloggen!
09/01 01:16 at 01:16
Tack för gratulationerna :-).
And tomorrow is an another day.
09/01 19:35 at 19:35
Kerstin. du och vi flera andra kommer att kämpa vidare, eller hur?
För det blir aldrig för sent att ge upp, skriver ibland en vän till mig.
09/01 19:56 at 19:56
Alltså, det ser mörkt ut. Som du Kerstin beskriver.
Många av oss har upplevt att vi skjutit på beslut eller åtgärder – det är väl mänskligt. Och sen upplevt att när det verkligen blivit av, har det varit försent. Av olika orsaker.
Men det att ge upp är det ingen brådska med – det kan skjutas på. Det blir nog aldrig för sent.
09/01 20:18 at 20:18
Sixten Andreasson:
Men ibland blir jag bara så trött på mig, och mitt eviga gnäll och kritiserande. Själv har jag det nämligen ganska bra.
Och just nu är det väldigt vackert ute, med snön som lyser upp och som gnistrar fantastiskt på kvällen, för att inte tala om att man redan märker att dagarna är lite längre :-).