Mer om hur rättssystemen sätts ur funktion
Och nu, hör jag på radionyheterna, har FN satt terroristbekämpningen över de mänskliga rättigheterna. Det är rätt, säger EG-domstolen, att frysa personers tillgångar om ”det kan misstänkas” att pengarna skulle kunna nå Usama Bin Ladins organisation eller på något sätt gynna terrorism och om personerna satts upp på FN:s lista över ”misstänkta terrorister. Alltså ”Om det kan misstänkas att…”, inte om det visats att….! Och den misstänkte har inte rätt att försvara sig, kan inte begära att få misstankarna mot sig prövade i domstol och i enlighet med vanliga demokratiska regler.
Olle, Sten och Nisse, som tänkte fixa middag tillsammans, riskerar alltså att få sina banktillgångar frysta av FN efter anmälan från SÄPO, för visst kan det misstänkas att de skulle sätta ihop en bomb och kanske skicka pengar till internationell terrorism någonstans eller betala för attiraljer till bomberna över bank!
Det är inte ett krig mot Usama Bin Ladin och internationella terrorister man utkämpar nu. Det här är eliternas krig mot oss alla.
Men, man får väl lov att utgå ifrån att de styrande inte sätter dit oskyldiga, anta normal god vilja från deras sida?
Nej, det kan man inte utgå ifrån. Återigen alltså: En demokrati får inte vara beroende av de valdas goda vilja enbart. En demokrati ska också ha system för juridiskt och rättsligt skydd mot rättsövergrepp från statens och de styrandes sida. Vid sidan av allmän rösträtt är det existensen av sådana system som skiljer demokratier från diktaturer. I och med de terroristlagar som stiftas i EU just nu, och som man redan har i USA, kan man inte längre tala om Västvärlden som bestående av demokratier. I land efter land tar högerextremister över, med hjälp av manipulationer av opinionerna och med hjälp av förändring av lagar som tillåter dem att behandla medborgare fullständigt godtyckligt.
Det var inte många i Tyskland som trodde att det skulle gå som det gick när de röstade in nazisterna i den tyska riksdagen och när Hitler senare utsågs till rikskansler. Att man förföljde judar var ju fullkomligt självklart, de var ju landsförrädare och de syftade ju till att behärska hela världen, precis som muslimer påstås göra idag och som man lyckats få alltfler att tro.
Som sagt, det finns bara en sak som historien lär oss – att vi ingenting lär av historien.
Rekommenderas för läsning just nu: Krigskrönikan, om den extrema och kristna högern i USA.
Det som sker i Italien just nu är heller inte uppbyggligt ur demokratisk synpunkt.
21/09 12:33 at 12:33
Det är bara att inse: demokrati är ute.
Nu gäller maktens arrogans!
21/09 12:45 at 12:45
Ja, demokratiperioden varade ungefär 70 år den här gången – också. Undrar om det även nu ska dröja 2.500 är till nästa period av verkllig demokrati?
Att människor inte demonstrerar över hela Västvärlden mot det som sker nu kan väl bara förklaras med att de som lever nu inte ens kan föreställa sig vad de här lagarna mot terroristbekämpning innebär och faktiskt leder till. De flesta tar rättstryggheten som så självklar att de inte inser när den faktiskt avskaffas, vilken redan har skett.
Att de s.k intellektuella tiger är skandal dessutom.
21/09 22:01 at 22:01
Att många inte kan inse vad olika beslut betyder i praktiken är inte så underligt. Vem kan se olika följder om man inte är påläst? Hur många är det.
Intellektuella tiger inte tycker jag. Tvärtom, det har faktiskt varit en rätt livlig debatt om de nya terroristlagarna på pressens kultursidor och inte minst i den s.k. progressiva pressen om vad de kan få för följder för dem som inte är terrorister. Åtminstone var debatten rätt livlig före sommaren.
Problemet är att det är så få som orkar läsa långa artiklar som förklarar ett komplicerat skeende. Komplicerade samband kan ofta inte förklaras på utrymmet av en normal kvällstidningsartikel.
21/09 22:22 at 22:22
Ja Lasse – suck! Du har förstås rätt i det du skriver. Och man diskuterade ju saken ganska ordentligt på Studio 1 (P1) i kväll dessutom, repris nu i natt. Det finns fler som kallar det system vi nu plötsligt befinner oss i för diktatur hörde jag.
Men fortfarande, varför går inte politiskt engagerade människor ut och demonstrerar mot avskaffandet av demokratin?
22/09 16:01 at 16:01
Jag fattar inte trögheten. Jag gick med på några mailinglistor för Attac – som man tycker skulle vara människor som tänker kritiskt. Men när jag skrev ett oroat inlägg om utvecklingen så fick jag ett irriterat tillbaka att det inte passade in på ämnet.
Så kan man också göra: Stirra sig blind på sin specialitet, medan alla rättigheter tas bort. Intellektuella kan dyka ned i varsitt intellektuellt specialintresse medan ”folket” tittar på sport och fån-TV-program.
Anta att demokrati är en omöjlig dröm… Men vi kan väl för böveln iallafall gå man ur huse för att försvara rätten att inte spärras in utan bevis, etc?! Rätten att uttrycka sin åsikt, o s v…
Fast för att gå man ur huse så måste varje man (hur blir det då med kvinnorna, går de kvinna ur huse?) – iallafall, så måste alla fatta vad som står på spel. Och hur ska man fatta det: De flesta tänker nog att ”det där finns det andra som tar hand om”.
Men jag tänker också så här: De där andra är nog inte direkt onda utan de är själva fast i en sorts manipulativ ”enda vägens politik” sekt. Om det ginge att väcka dem, så skulle de faktiskt, demokrati eller ej, sätta stopp för vansinnigheterna. Så vad är det jag säger? Kanske att det är idiotiskt att tro på demokrati utan att man istället ska satsa på att ”omvända” de fåtaliga nyckelpersoner som egentligen bestämmer var skåpet ska stå. Känner ni några sådana personer?
Se även kommentarer från i dag på min egen blogg http://blog.lege.net/ och Jan Myrdals uttalande på konferens i Paris om rättssäkerhet [och terrorbekämpningen] där han definitivt inte kräver att Bush, Blair och våra lokala politiker som Persson och Bodström ska hängas i enlighet med Nürnberg-prejudikatet, men där han däremot föreslår att de enligt förefintliga konstitutionella lagarna i våra länder skulle kunna hållas inte bara politiskt utan även juridiskt ansvariga för den pågående raseringen av grundläggande principer om medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet? Följ länk från min blogg under ”Skulle Görings rätt vara vår?”, på dagens datum.
Rent juridiskt är givetvis hela högen skyldiga. Men det skulle nog vara svårt att hitta en domstol som skulle döma dem…
22/09 19:37 at 19:37
Myrdal skriver om detta på Aftonbladet kultur idag. Mycket träffande och inte så lite nedslående att läsa Görings argumentation i Nürnbergprocessen, för koncentrationslägren. De är i stort sett identiska med argumenten för Guantanamo och för exempelvis innehållandet av medlen för folk som hamnar på FN:s lista över misstänkta terrorister, samt för andra som sitter i fängsligt förvar jorden runt idag, i antiterrorismens namn, för sådant de inte får en chans att försvara sig emot.
Det som händer idag är mycket beklämmande.
22/09 23:28 at 23:28
Vi är några stycken som diskuterar vad göra. Ett förslag som framförts är att nya ledare behövs, ledare som kan förändra inifrån. Förslagsställaren (på en icke-vänster mailinglista) menade att det inte måste handla om ett regimskifte även om personen tänkte att Kd-ledaren eller Maud Olofsson nog skulle ha vad som krävs. Om Jan Myrdal menade min korrespondent att han må ha ett namn som debattör, men att han är på tok för ”politikiserad” för att få särskilt många att röra på sig.
”Det är ett rättsäkerhetens lok som ”Olsson”, vi behöver.
Finn honom/henne och skapa en plattform, så ska du se att kommer att hända grejjer. Kanske Junilistan är en möjlig sådan plattform. De skulle kunna satsa på att bli eviga vågmästare, och bara rösta på sådana förslag där en ordentlig faktagrundad och ärlig konsekvensanalys visar att förslaget verkligen leder till något långsiktigt positivt, i sak och enhetligt, och själva i övrigt bara driva grundlagsfrågor.
Den första förändringen bör då förstås vara att införa anonym rösträkning i riksdagen.
Det gäller dock först att hitta en ordentlig ”Olsson”.”
Skrev min korrespondent, på en mailinglista.
Min bror föreslog:
Budkaveln går
och det den säger är
Tänd vårdkasen
Den dag en samlad global manifestation äger rum bör hela Sverige stå i ljusan låga, för vårdkasen är det uråldriga sättet att mana svenska folket till motstånd och försvar av landet och dess värderingar.
Och ingen kan missa att vårdkasar brinner över hela landet, inte ens MSM.
Men vilken dag och klockslag skall den tändas? När skall upprorets låga tändas? Det behöver planeras tillräckligt långt i förväg för att mobilisera folk och samla ihop till en vårdkas.
23/09 01:10 at 01:10
Jag kan inte påstå att jag riktigt hänger med i dina svängar Leif.
Skulle Maud Olofsson ställa sig i spetsen för protester mot att man avskaffar rättssamhället?? Jag undrar det jag?
23/09 06:32 at 06:32
Problematiken påminner mig om när jag i somras läste en intressant artikel i Läkartidningen nr. 24-25/05 av barnmorskan, prof. Ulla Waldenström -vid Institutionen för omvårdnad KI Sthlm-, som varnade för att barnmorskor under sin användning av avancerad medicinsk teknonologi gärna blir fartblinda. Vilket både är på gott och ont.
Barnmorskor överkonsumerar. Det tekniskt möjliga, ensidig information och bristande kompetens styr. Vem vet t.ex att användning av ultraljud ger fler vänsterhänta barn?
Prof. Ulla Waldenström anser berättigat att ”Interventionskaskaden vid barnafödande måste ifrågasättas”.
Vart ligger det olämpliga, i själva samhällssystemet eller hos dess användare?
Övergrepp begås av somliga bara för att de har möjlighet till det. De varken tänker eller kan inse följderna av sitt handlande, oavsett mängd förmodad ”vinning”.
Ungefär vad en tidigare kommentar av Lasse Strömberg handlar om.
23/09 09:21 at 09:21
Jag tror inte att någon ”ledare” är en väg till lösning. Att vara ledare är en utsatt position. Och i Sverige byts inte rådgivarna till regeringen ut per automatik. En ledare är beroende av sina rådgivare, och i dag har nyliberalismen slagit rot i maktens korridorer.
Civil olydnad? Det som faktiskt fungerar bra i vårt samhälle idag gör det trots att det verkar ha gått mass-psykos i toppskiktet. Det finns ”öar” där samarbete fungerar, trots allt.
Jag tänker att det som krävs för fungerande samarbete är en gemensam gränsdragning för det som är okej och det som inte är okej. En sorts norm som är tillåtande och gränsdragande emot kränkningar.
När vi som idag tillåter kränkningar emot vissa människor, så krackelerar hela samhällsmoralen. Tydligast blir det i toppskiktet bland de som har makt. Det finns rättsröta som försvaras av ekonomiska eller politiska skäl. Att utsatta människor (flyktingar, drogberoende, sjuka m.fl) får ”skylla sej själva” är inte förenligt med ett gott samhällsklimat.
Människor blir inte klokare av att ha en ”klok” ledare. Människor blir klokare av att ta ansvar och växa som individer. Problemlösningar kan inte kommenderas fram uppifrån, däremot kan de uppifrån sabotera alla konstruktiva initiativ på golvet genom stelbent styrning.
Vi är ett oerhört rikt land i jämförelse med omvärlden. Problemen i Sverige kan betraktas som samarbetsproblem. Att vi inte fördelar våra resurser så att det kommer alla tillgodo, att det finns arbeten som behöver göras men som inte görs (pga kortsiktig ekonomisk teori).
Makt korrumperar. Jag tror att det finns psykologiska skäl till det. Jag tror att ingen männsika är så ”ren” i själen att den inte blir korrumperad av makt. Och varför utsätter vi då människor i dessa positioner?
Jag ser att det behövs andra samarbetsformer – och vi kan använda de goda exemplen, där det fungerar, som förebilder.
23/09 10:58 at 10:58
Man får väl rita sig ett plakat och gå ner och ställa sig på torget. Vem vet, det skulle kanske locka några likasinnade att ställa sig under plakatet.
23/09 13:18 at 13:18
Tacksam för input. Inte heller jag tyckte riktigt om den där tanken på en ny ”Loket” eller vad det var min korrespondent föreslog – det var alltså inte jag som hittade på det där med Maud Olofsson etc, utan jag citerade enbart ett förslag jag fick i inboxen, för att få reaktioner på det. Vilket jag tacksamt nu tagit emot.
Jag gillar Petras kommentarer om att det trots allt finns fungerande öar i samhällsapparaten. Andra samarbetsformer… men hur?
23/09 14:55 at 14:55
Instämmer i mycket av vad Petra anser. Men vad för slags andra samarbetsformer är det som efterlyses? Det skulle jag bra gärna vilja få en glimt av. Är det möjligen många små förändringar i det lilla som det handlar om?
Här nedan följer några glimtar ur min tillvaro, som visar några möjligheter till förändringar.
Jag befinner mig på en liten förhållandevis avsides belägen ö i sydöstra Danmark. Ett ”minisamfund” som inte är särskilt likt det övriga landet. En ö som hundratusentals turister besöker, därav åtskilliga från Sverige.
Genom att se på andra får man ibland bättre chans att förstå sig själv.
Ærø har två kommuner, som efter majoritetsbeslut i en folkomröstning kommer slås samman vid kommande nyår. Det är för kostsamt att ha två borgmästare.
Stridsfrågan i dagarna är om den inbetalda kommunalskatten. Politikerna har enats om att lägga sig mitt emellan de två olika skatteprocenten, dvs att halva ön får restskatt medan andra halvan får tillbaka. (Varför de helt enkelt inte behåller allt, ty i långa loppet jämnar det ut sig. Det förstår jag inte riktigt. Men förvisso skall rätt vara rätt.)
Utöver det har det även räknats fram ytterst dystra framtidsprognoser, hur samfundets ekonomi kommer barka åt helvete under den kommande tio åren. Beroende på öns ekonomiskt usla framtidsutsikt. Vilket har blivit till en artikelserie i en av de större lokaltidningarna, som dessutom i förra veckan utdelades gratis till vartenda hushåll på ön.
Jag blev urförbaskad när jag läste allt, inte så mycket för att det på något sätt var oriktiga uppgifter. Mera för att det uppenbarligen finns någon som tjänar grovt på sådana slags ”Harmageddon-profetior”, att sprida avundsjuka och osämja bland folket.
Envar bonde förstår att ifall de sprider alltför mycket gift på sina åkrar, växer det dåligt… En kommunsammanslagning innebär istället en mängd möjligheter till förändringar inför framtiden, enär det gamla hindren inte riktigt gäller längre.
Varför är det då så svårt att istället försöka fokusera mot de positiva möjligheterna som framtiden erbjuder? Är det för besvärligt? Har vi inte längre kvar några visioner eller hjältar?
Varje år t.ex. besöks ön av en mängd cykelturister, som så gott som samtliga låser sina cyklar. (En del gör det med dyrare lås än vad själva cykeln kostar. Sällan låser öborna sina cyklar). Det är ett sätt att se skillnad på turister och öbor.
Jag har vid flera tillfällen funderat över om det är så att folk gärna tar med sig sina vanor hemifrån, och uppfattar omvärlden därefter? (Ön har DK’s lägsta brottsstatistik och bara två poliser som jobbar halvtid under vardagar). Är det möjligen därför som ön är så fredlig?
Idag var jag som hastigast in i sjukhusets administration, och märkte direkt att personalen föreföll både skärptare och ”mer alerta” än vanligt. Kvinnorna rörde sig smidigare. Omedelbart kände jag igen det från ett friskvårdscenter som jag brukar träna i var och varannan dag.
Vad var det som hade hänt? Jo, de hade börjat gå på gymnastik 1.5 timme i veckan lett av en populär fysioterapeut, (f.ö en kvinna född i Sverige som flyttat till ön med man och barn). På sikt är jag övertygad om att det goda kommer sprida sig som ringar på vattnet, och sjukfrånvaron gå ned. Varav alla i samfundet på ett eller annat vis kommer tjäna på det.
Jag frågade vederbörande kvinna om det finns några mindre goda erfarenheter med hennes gymnastikövningar. -Ja, de danska männen går inte till gymnastik. Inte alls som männen gör hemma i Friskis & Svettis… (Dvs en kulturskillnad mellan Sverige och Danmark).
Annars var hennes gymnastik tämligen välbesökt, av kvinnor. Jag kunde inte låta bli att tyst undra; ifall det bara är kvinnor som skall stå för förändringarna, så vi alla står bättre rustade inför framtiden?
i
23/09 23:04 at 23:04
Jag har inget svar på hur vi kan samarbeta. Det jag vet är att samarbeten fungerar på en del ställen och inte alls på en del andra.
Jag tror inte att det finns EN lösning på frågan. Det finns ingen IDEAL samarbetsform, tänker jag, men om man strävar efter att samarbeta istället för att leta fel hos varandra så är det en bra början. Samt respekt för varandras gränser.
Det är det här som härskarteknikerna slår sönder i många sammanhang. Alla som strävar efter makt över någon annan blir svåra att samarbeta med. Jag tänker att verklig demokrati, utan någon ledare, är möjlig i små sammanhang, till att börja med.
Hur det kan se ut är ju fritt att experimentera med, och en lösning är inte LÖSNINGEN, utan snarare en av många möjliga lösningar. Som vägledning kan man studera de sammanhang där samarbete faktiskt fungerar, men jag tror inte att formen är det avgörande utan snarare det mellanmänskliga klimatet.
Det jag menar med ny samarbetsform är alltså att ingen är ledare eller ordförande eller dylikt, och jag tror att det finns många sätt att lösa det på, alltså en mångfald samarbetsformer utöver den hierarkiska. Och att det som fungerar (i verkligheten) är viktigare än att stirra sej blind på själva formen (konstruktionen).