Om hur ekonomisk ojämlikhet påverkar människor
Hörde ett intressant inslag på radion, i programmet ”Pengar”, av Jesper Mejling. Han refererade en bok av professorn i socialepidemiologi, Richard Wilkinson, om hur ekonomisk ojämlikhet påverkar människors livsvillkor.
Wilkinson betonar att det är individernas position i hierarkin, i det samhälle de lever i, som avgör hur de upplever och reagerar på sin omgivning. Fattigdom är en relativ företéelse med andra ord. En person som befinner sig längst ner i hierarkin, oavsett om hans ekonomiska situation är bättre än de sämst ställda i ett annat och fattigare land, reagerar med samma stress som de längst ner i hierarkin i det fattigare samhället. Den samhällsklassbestämda stressen försämrar de sämre ställda människornas levnadsvillkor avsevärt.
Man kan inte, menar Wilkinson, enbart titta på medellivslängden i ett land för att bedöma levnadsstandaren utan man måste också titta på hur livslängden ser ut i de olika samhällsklasserna. Gör man det ser man hur de sämre ställda i exempelvis USA, har 20-25% kortare medellivslängd än de bättre ställda. Den större stressen för de sämre ställda förorsakar sämre immunförsvar och därmed fler sjukdomar av olika slag. Att de sämst ställda har så mycket lägre medellivslängd handlar inte i första hand, hävdar han, om narkotika- och alkoholproblem, utan om att de sämre ställda dör tidigare på grund av stressrelaterade sjukdomar som hjärtinfarkter och kärlsjukdomar.
Dessutom betonar han att ojämlikhet, som alltid medför ökande press på de sämre ställda, förorsakar samhället stora och onödiga kostnader. Det har många av oss redan konstaterat.
15/04 11:42 at 11:42
Intressant post, Kerstin.
Som sätter fingret på ett oerhört intressant problem. Jag vet inte om det berördes i radioinslaget, men av vad jag förstått i sammanhanget är känslan av utsatthet för de säms lottade inte särskilt kopplad till de yttre omständigheterna. Med andra ord – varken samhället strävar mot jämlikhet eller att uppretthålla skillnader i löner och andra statusmarkörer, så mår de som hamnar längst ner i respektive normalfördelningskurva ungefär lika dåligt.
Vad som i någon mån kan påverka utfallet är hur stor möjlighet den olyckligt lottade uppfattar att de har att påverka sin egen situation.
Vad ska man göra med den insikten?
15/04 16:13 at 16:13
Ja, exakt, vad ska man göra med den insikten?
Det finns inget samhälle som inte har en hierarki.
Det Simon säger om möjligheten att påverka sin egen situation tror jag är avgörande.
Lever man i ett samhälle med stor social rörlighet. Ett samhälle där man själv har stora möjligheter att påverka sin livssituation, då tror jag att den psykiska ohälsan bland dem längst ner i hierakin minskar.
Det är väl det som hänt i det svenska samhället. Det är inte ökande klyftor som gjort att så många mår psykiskt dåligt, utan det är oförmågan att påverka sin egen livssituation som är problemet.
15/04 16:54 at 16:54
Huh, läste ni två ens vad Kerstin skriver? Grejen är ju att *just* större ojämlikhet i ett samhälle får människor att må dåligt, även om det finns länder där den genomsnittliga välfärden är mycket lägre. Alltså bör så stor jämlikhet som möjligt vara ett eftersträvansvärt mål i varje samhälle. Bäst möjligheter att påverka sitt eget liv har man självklart i ett samhälle med ett väl utvecklat kollektivt välfärdssystem och med så stor demokratisk kontroll över produktionen som möjligt!
15/04 19:32 at 19:32
Håller helt med Majsan
Detta är belagt i forskning också. Riktig naturvetenskaplig forskning alltså. Möjligheten att kunna påverka sin egen situation är extremt viktig för välbefinnandet. En annan är konsistens och förutsägbarhet hos de regler man lyder under. (Återkommande, synbart irrationella regeländringar och diskrepans mellan hur de motiveras resp tillämpas och verkar är psykologiskt väldigt nedbrytande, snabbt och effektivt faktiskt)
Tyvärr är forskning i ’socialt arbete’ och allt vad det nu kan heta aldrig ofärgat av politiska preferenser både hos den som utövar den, vilka ämnen dessa intresserar sig för och undersöker, och hos dem som ger anslag till sådant (nästan undantagslöst politiskt beslutade, och vad som kan hända när politiker vilj stödja viss ’forskning av politiska skäl har ju avhandlats här också i andra poster).
Här infinner sig ytterligare ett mellanled, en refererande och tolkande journalist i ett program som heter ’Pengar’ (vars titel, ämne, val av perspektiv, samt var man slutligen hamnar i sin ’analys’ (och även geografiskt
) borde föranleda förhöjd vaksamhet i sig)
Man kan givetvis inte avfärda slutsatser, forskning mm per se bara för att det kommer från sådant håll. Men om man inte har ovanstående för ögonen, och i stället tror om att ’detta är styrkt av vetenskaplig forskning’ pga av en professor hävdar det kommer man hamnar ordentligt fel ganska ofta. Riktigt ofta skulle jag vilja hävda.
Personer i Sverige som mer eller mindre har i uppdrag att ’vetenskapligt bevisa’ överlägsenheten hos svensk fördelnings- och välfärdspolitik är Joachim Vogel och Walter Korpi (det finns säkert massor till som jag inte har så bra koll på).
Simon J, jag såg ett resonemang om just det du avslutar med hos Danne Nordling för ett tag sedan. Jag vill minnas han visade att även (eller just) med de anförda mekanismerna som förklaring för minskat välbefinnande skulle sådana effekter förstärkas om man skapar konstlade fördeling. Och detta pga av att fördelningar måste följa vissa lagar och alltid summeras till 100% till att omfatta alla.
15/04 23:20 at 23:20
Förresten det var ju Ernst Wigfors som sa: “Fattigdom fördrages med jämnmod då den delas av alla.”
15/04 23:43 at 23:43
Anders –
Jo, jag läste originalposten:
”Fattigdom är en relativ företéelse med andra ord. En person som befinner sig längst ner i hierarkin, oavsett om hans ekonomiska situation är bättre än de sämst ställda i ett annat och fattigare land, reagerar med samma stress som de längst ner i hierarkin i det fattigare samhället. Den samhällsklassbestämda stressen försämrar de sämre ställda människornas levnadsvillkor avsevärt.”
Av detta tycks det inte som om välfärdsländernas strävan att göra människor lyckligare genom utjämning fungerar så som det var tänkt. Oavsett hur bra de fattigaste i ett land (eller annan avgränsad grupp) har det kommer det faktum att andra har det bättre att leda till att de mår dåligt.
Utifrån detta är den enda jämlikheten värd att eftersträva den fullständiga – och den har vi dessvärre ingen aning om hur vi ska uppnå så länge vi är kvar i detta jordeliv.
Så finns det då några andra vägar att arbeta för att nå målet – vilket nu det är? Största möjliga mängd lycka åt största möjliga antal människor, kanske? Eller, av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Eller, största möjliga mängd frihet åt var person? Eller… Välj själv!
16/04 03:42 at 03:42
Riktigt intressanta kommentarer här. Roligt med sådana. Tack ska ni ha för dem.
Jag själv förespråkar större jämlikhet eftersom det i alla fall minimerar antalet ”stressade” och leder till att ex. kostnaderna för de ”utslagna” blir mindre. Vi har levt i ett sådant samhälle tidigare, även om de som är yngre (än 35 eller så) inte minns det.
Jag råkar tillhöra dem som inte tror att idealtillståndet någonsin kan uppnås, utan att vi får vara glada om vi kan hitta en bästa möjlig kompromiss där så få människor som möjligt mår dåligt.
16/04 10:53 at 10:53
// Kerstin
1)
Anta att det finns två länder, Rik och Fattig. Inkomstfördelningen är helt jämn i Fattig men väldigt ojämn i Rik. Om befolkningen i Fattig ser att vissa människor blir väldigt rika i landet Rik, skulle inte då detta öka ”stressen” hos befolkningen i Fattig ser att de har samma möjligheter i som befolkningen i Rik?
Ett inte helt irrelevant tankeexperiment då man själv lever i det s.k. ”Fästning Europa” och där mina folkvalda försöker stoppa de ”lyckliga” fattiglapparna som vill ha samma möjligheter som mig.
—
2) Varför invandrar folk till USA, denna böldpest på jordklotet?
P.S.
Jag är ”medlem” i den s.k. ironiska generationen.
16/04 11:29 at 11:29
Man kanske ska skriva rätt…
skulle inte då detta öka “stressen” hos befolkningen i Fattig DÅ DE ser att de INTE har samma möjligheter i som befolkningen i Rik?
…ska det vara.
16/04 21:08 at 21:08
Intressant ämne. Det finns numera mycket forskning om sambandet mellan hälsa och ekonomisk jämlikhet. Jag har uppdaterat en tidigare artikel om boken ”Lyckoformeln” med en del av innehållet i inlägget här.
http://ryggen.blogspot.com/2006/04/rttvisa-bra-fr-hlsan.html
17/04 03:48 at 03:48
Hannelore:
Ja jag förstår inte heller folk som anser att en kraftigt ojämlik fördelning av samhällets resurser, som vi har idag, skulle vara bra för de allra flesta, eftersom all erfarenhet, liksom forskning säger det motsatta.
De som hävdar detta måste endera själva vara ohemult rika (eller veta att de får ärva en stor förmögenhet) eller så tror de att kommer att bli förmögna på grund av eget arbete, bara vi får en borgerlig regering. De allra flesta blir dock aldrig förmögna, varför de knappast tjänar på att omfatta den föreställningen. Tidigare har de flesta kommit till insikt om den saken efter en period, eller två (6 år på 70-talet) med borgerlig regering.
17/04 10:31 at 10:31
Så man kan inte bli rik genom att arbeta…det är alltså ingen idé för er andra att gå till jobbet på tisdag…det lönar sig inte. Följfrågan om varför det lönar sig i andra länder behöver vi inte ställa, vi vet varför.
Länder som tillåter invandring från fattigare länder och tillåter dessa att jobba får automatiskt en större lönespridning. Det är alltså även dåligt att låta folk att jobba.
// Kerstin
Du talar om empiri och erfarenhet. Varför väljer folk att utvandra till länder som USA, där lönespridning existerar, när de enligt DIN TEORI borde välja Sverige först och främst?
Om lönespridning är dåligt, varför väljer man då annars att flytta till länder med hög lönespridning?
Menar du att det är korkat och/eller omänskligt att vilja bli rik, för det är naturlig slutsats om man inte agerar
enligt din TEORI?
17/04 11:58 at 11:58
Precis, Kerstin.
Det mest intressanta är kanske att Stefan Klein i boken Lyckoformeln konstaterar att alla förlorar på ökade klyftor i samhället – rika såväl som fatttiga.