J K Galbraith blev 97 år och han hann se flera ekonomiska trender avlösa varandra. Han undervisade på Harward och var ekonomisk rådgivare åt de demokratiska presidenterna Kennedy och Johnson.

För ett antal år sedan köpte jag en nyutgåva av hans bok Den stora börskraschen (1955), med nyskrivet förord 1997. I boken beskrivs, som man förstår, börskraschen 1929, och dess orsaker. Men Galbraith hade också humor:

Det inträffade en mindre boom på aktiemarknaden våren 1955; jag kallades till Washington för att i ett senatsförhör avge vittnesmål om tidigare händelser av samma slag. Samma förmiddag som jag framträdde inför utskottet, rasade aktiemarknaden plötsligt ihop. Jag beskylldes för detta sammanbrott framför allt av folk med stora aktieinnehav (min kursivering). Ett avsevärt antal av dessa skrev till mig och hotade med stryk; mer fridsamma medborgare meddelade att de bad till Gud att jag skulle drabbas av sjukdom eller plötslig död. Några dagar efter vittnesmålet bröt jag benet när jag åkte skidor i Vermont. Detta meddelas i pressen. Folk skrev till mig och sa att de blivit bönhörda. Så jag gjorde i alla fall en insats för religionen. I tidens anda förklarade en senator från Indiana, Homer E Capehart, att alltsammans var en kryptokommunists verk.
(ur 1997 års förord, s 7)

Rika människor har tydligen alltid varit i osedvanligt stor avsaknad av medkänsla och alldeles ofantligt okunniga!

Om året före kraschen 1929 skriver Galbraith:

Den tid hade nu infunnit sig, som alltid i utpräglade spekulationsperioder, då folk inte längre ville veta hurudan verkligheten var. Istället sökte man ursäkter och förevändningar för att kunna fly till den nya fantasivärlden…..
Efterhand som boomen utvecklades blev de stora männen allt mer allsmäktiga i folks ögon, eller åtminstone i spekulanternas (s 25-26)

En del företag fattade följande beslut: Istället för att producera varor med den huvudvärk och de svårigheter det innebar, övergick man till att finansiera den växande spekulationen. Många fler företag började låna ut sina överskottsmedel till Wall Street. (s. 34)

Det var oundvikligt att vissa affärsmän skulle organisera nya företag som bara hade till uppgift att utnyttja allmänhetens vilja att investera sina kapitaltillgångar i branscher med nya och ljusa framtidsperspektiv. (s 57)

Människor emellan finns det en typ av samröre, som inte bottnar i kunskaper eller ens i bristen på kunskaper, utan i det faktum att man inte riktigt vet vad man inte vet. (s. 85)

De som idag är 30-35 år och däröver, och som har viss ekonomisk allmänbildning, känner säkert igen det här från de senaste krascherna, fastighetskraschen och den tio år senare uppkomna IT-kraschen omkring år 2000.

I mitten av 90-talet, under uppbyggandet av IT-boomen med efterföljande krasch, förklarade trosvissa teknologer för mig att gammal kunskap inte gällde längre, att man inte hade någon nytta av erfarenheter för nu hade vi den nya ekonomin. Jag log: Nix, det är samma gamla ekonomi det kommer ni snart att få se, och det fick de. Undrar om någon av dem minns vår lilla diskussion om den nya ekonomin?

Läs Galbraith böcker, sakna hans röst tillsammans med mig. Han är värd att minnas och fortfarande mycket värd att läsas.