Galbraith om ekonomers syn på fattiga människor
Jag följde min rekommendation och plockade fram de böcker jag hade i bokhyllan av John Kenneth Galbraith.
Galbraith är intressant eftersom han var med och utformade delar av den ekonomiska politiken under 1900-talets mitt och påverkade denna i hela Västvärlden. Hans bok Min ekonomiska historia (1996) handlar om hans liv som ekonom och om Europas ekonomiska politik från Versaillesfreden och fram till början av 90-talet och den är klar och lättläst även för dem som inte är experter på nationalekonomi.
Boken börjar med den klassiska ekonomiska teorins (den med rötter i Adam Smiths och Ricardos teorier) tillkortakommanden och sammanbrott efter kraschen 1929, leder läsaren vidare fram genom den keynesianska perioden och slutar med beskrivning av hur nästa försök med klassisk liberal avregleringspolitik, den som vi just nu befinner oss i, kom att bli dominerande ekonomiska trend igen. När han kommer in på denna politik skriver han:
Fattigdomen är inte någon central fråga i ekonomins och den ekonomiska politikens huvudfåror. De fattiga får inte många sidor i universitetens läroböcker eller någon större uppmärksamhet i de vetenskapliga tidskrifterna. (sid 180)
Det tycker vi oss förstås ha noterat.
Under denna period och senare under Reagans period utvecklades tanken på avreglering av statlig verksamhet som offentligt politik. Man hävdade att statens roll hade varit alltför påstridig; marknaden borde återges sin tidigare förstarangsställning och myndighet. (sid 194)
Varefter vi får läsa om hur stora amerikanska flygbolag kraschade på löpande band i och med en ohejdad konkurrens som ledde till att:
Naturligtvis blev bolagens nyinvesteringar få; konkurs eller hot om konkurs har en klart negativ inverkan på kapitalinsatser. Men ifråga om en sida av näringen genomfördes ingen avreglering. Staten utfärdade fortfarande säkerhetsföreskrifter, trots att detta var ett brott mot den gällande doktrinen. De mest hängivna ideologerna är kända för att de brukar flyga och i säkerhetsfrågor föredrar de att staten tar hand om saken (sid 195-195)
Dessa samma ideologer har vidare väldigt mycket invändningar mot att behövande människor får ekonomiska bistånd, medan de inte alls är negativa till att de själva eller deras företag får sådana, åsikter vi ser rikt företrädda även i Sverige numer, inte minst från moderat håll, av någon outgrundlig anledning.
Galbraith konstaterar också, något som vi känner igen från den svenska politisk-ekonomiska debatten inte minst i dessa valtider, att det inte är politiskt korrekt att öppet säga att en åtgärd vidtas för att gynna de rika, som den nuvarande politiken faktiskt gör, utan:
Reagans maskering av hjälpen till de rika – de stora minskningarna av marginalskatterna 1981 – bestod i att han påstod att det fanns ett behov av att i högre utsträckning stimulera arbetsvilja, initiativkraft och investeringar. Insatser från de redan välbeställdas sida hindrades av de höga marginalskatterna. Med ett mer extremt ordval påstod man att den energi som skulle frigöras genom skattesänkningarna skulle ge en förstärkt ekonomi, ökade offentliga intäkter och en minskning av budgetundersottet. (sid 211-212)
I Sverige, där man började tillämpa samma politik från senare delen av 80-talet (bl.a. med skatteomläggningen som socialdemokraterna beslutade om tillsammans med folkpartiet mot slutet av 80-talet), kallades detta för ”dynamiska effekter”, de där som aldrig kom, överraskande nog.
Om inställningen till de fattiga, som nu blir fler inom Västvärlden, fortsätter Galbraith:
Här påstod man att inkomst, ja hjälp i vilken form det än kunde vara, var skadlig för karaktären, för initiativrikedomen och viljan att anstränga sig och följaktligen för de utblottades välfärd. Liksom de rika behövde det incitament som mer pengar innebar behövde de fattiga det incitament som mindre pengar innebar. (sid 212)
Vi har hört det vi också, från 1986 och framåt. Sämre sjukbidrag, sämre arbetslöshetsersättning, lägre pensioner och sänkt skatt för de bättre ställda, ska få igång Sverige igen, skapa fler arbetstillfällen och göra Sverige framgångsrikt.
De rika har blivit ofantligt mycket rikare de senaste 15 åren, de välbärgade har blivit mycket rikare, medan stora tjänstemannagrupper i staten fått det bara lite sämre och de sämst ställa har fått det riktigt ordentligt mycket sämre. Om den liberala avregleringspolitiken och transfereringarna till de rikaste vore en bra medicin för att komma tillrätta med arbetslöshet och utslagning borde vi sett resultat vid det här laget. Det har vi inte gjort. Hur mycket mer av denna misslyckade medicin ska vi tvingas svälja innan det erkänns att den inte fungerar?
Tillägg: Nytt på Skandalkalendern
05/05 08:15 at 08:15
Den amerikanska staten och skattetrycket växte under Reagan och staten frodas nu även under Bush. Det finns ingen nyliberal agenda. Sverige har världens högsta skatter, massarbetslöshet och en stat som bara växer och växer. Var är nyliberalismen? Det är bara något som ni hittar på.
05/05 09:54 at 09:54
Kanske lite off-topic, men läste du nånsin den där boken om ekonomi vi diskuterade vid ett tillfälle hos Lennart? Freakonomics av Levitt? Jag beställde den och den är riktigt bra
05/05 12:54 at 12:54
Ulf Åkesson:
Så du menar att avregleringar av många områden, som valutan, av bankväsendet, utförsäljning av offentligt ägda delar av infrastrukturen, inrättandet av en riksbank som står utanför politikernas kontroll, är socialistisk politik? Det brukar man normalt inte anse.
MAD:
Får se till att läsa den då.
05/05 13:23 at 13:23
Kerstin:
”Så du menar att avregleringar av många områden, som valutan, av bankväsendet, utförsäljning av offentligt ägda delar av infrastrukturen, inrättandet av en riksbank som står utanför politikernas kontroll, är socialistisk politik? Det brukar man normalt inte anse.”
Nej, det gör jag inte. Det finns lite ljus i det kollektivistiska mörkret. Men det förändrar inte det jag skrev ovan. En nyliberal agenda hade inneburit revolutionära förändringar.
En sak till. Riksbanken står inte utanför ”politikernas kontroll”. Den agerar på uppdrag av riksdagen.
05/05 15:35 at 15:35
Ulf Åkesson:
Jovisst riksdagen har gett riksbanken ett uppdrag, och det går ut på att denna självständigt och utan inblandning av politiker ska handha vissa viktiga ekonomiska frågor, som räntan ex. Riksdagen verkar dock inte ens ha insikten att den kan ändra den saken om den önskar, eller så önskar den inte det, och det är inte heller socialistisk politik.
Vad gäller frågan om nollsummespel så stämmer det du skriver, om man ser det över viss tid.
Men här är frågan, som ekonomer bl.a. inte är överens om, vilken sorts ekonomisk politik som skapar de bästa förutsättningarna för tillväxt av produktion av varor och tjänster. Idag är det nog ingen som förespråkar ren planeknomi, men däremot skiljer sig ekonomer åt vad gäller frågan om hur mycket/lite poltiker ska lägga sig och reglera det ekonomiska systemet och företagens göranden och låtanden.
Ser vi på historien så har de flesta fått det bättre och tillväxten varit högre under det vi kallar ”blandekonomiska tider” / keynesianism, och mindre när ren roffarkapitalism har rått, som alltid blivit fallet när man avreglerat.
Svensk folket blev inte rikare, produktionen ökade inte efter krascherna omkring 1990 och 2000. Tvärtom. Framför allt efter den första kraschen tvingades många små och medelstora, även friska och helt oskyldiga företag i konkurs när bankerna plötsligt sade upp deras lån eller vägrade bevilja dem lån de behövde för att de skulle kunna klara av de order de hade. Massor av människor drogs därmed bort ur produktionen, liksom på grund av avskedanden inom den offentliga sektorn, och det finns inget större slöseri i ett samhälle än människor går arbetslösa. Arbete kan som bekant inte skjutas upp eller sparas.
Dessutom har man under keynesianska tider fördelat tillväxten något mer jämlikt.
05/05 16:40 at 16:40
Kerstin:
Du stödjer dig gärna på Galbraith, men han är en partsinlaga (en politisk aktör) och ingen neutral ekonom. Det är klart han försöker rättfärdiga sitt agerande och sin roll i politiken. Det är möjligt att Galbraith hävdar att krisen i slutet på 20-talet berodde på ”roffarkapitalism” (vad det nu är). Det betyder inte att det är sant. Andra ekonomer pekar på statens ekonomiska politik som faktor, t.ex. den österrikiske ekonomen Hayek som förutsåg depressionen.
”Svensk folket blev inte rikare, produktionen ökade inte efter krascherna omkring 1990 och 2000.”
Nej, vem har påstått det? Krisen i början på 90-talet berodde inte på nyliberal politik, utan på lång tid av inkompetent vänsterstyre, med keynesianska förtecken. Den keynesianska politiken satte dessutom inte igång ordentligt förrän på 70-talet i Sverige och då började det också gå sämre, vilket kuliminerade med krisen i början på 90-talet.
Det finns dessutom inget samband mellan ”blandekonomisk” politik och ekonomisk tillväxt.
”Dessutom har man under keynesianska tider fördelat tillväxten något mer jämlikt.”
Det är möjligen självändamål för dig, men inte för mig. Jämlikhet är inte rättvisa.
05/05 17:16 at 17:16
Kerstin (en sak till):
”Vad gäller frågan om nollsummespel så stämmer det du skriver, om man ser det över viss tid.”
Nej, det gäller inte efter en viss tid (om du inte med ”viss tid” menar till första lönekuvertet kommer). Det gäller direkt. Lisa får det bättre med en gång och företagar-Kalle med (även om det kan ta längre tid för Kalle att få sina slantar).
05/05 17:31 at 17:31
Ulf Åkesson:
Och kraschen 1929 – den berodde också på keynesiansk poltik eller, liksom IT-kraschen?
Vad gäller keyensianska politiken i Sverige, och när den började, kan jag bara rekommendera mer läsning av ekonomisk historia.
05/05 19:29 at 19:29
Kerstin:
Jag har inte påstått att kraschen 1929 (eller IT-kraschen, vilken jag inte har berört)berodde på keynesiansk politik. Jag skrev följande om 1929:
”Andra ekonomer pekar på statens ekonomiska politik som faktor, t.ex. den österrikiske ekonomen Hayek som förutsåg depressionen.”
05/05 23:24 at 23:24
Nå, inte har jag läst någon av potentaterna ni diskuterar ovan men en sak är jag säker på och det är att ingen kan övertala mig om att jag får det bättre om jag egentligen får det sämre.
06/05 00:10 at 00:10
Ulf Åkesson:
Jaha ja, den förutsägelsen har jag inte läst, så ge mig referens, namn på verk där Hayek gör det, så ska jag läsa det.
För övrigt gjorde Karl Marx sammalunda
06/05 00:16 at 00:16
Gruv.arb:
Men det du skriver är just vad nyliberaler anser, ju sämre du får det ekonomiskt, ju bättre incitament för att du ska arbeta mer och få det bättre, och ju mer pengar till de rika, ju bättre incitament för dem att arbeta mer. Logiskt eller hur?
06/05 08:04 at 08:04
Kerstin:
Uppgiften har jag hittat i ”Den österrikiska skolan” av Johan Hakelius.
06/05 08:11 at 08:11
Och såhär står det i nationalencyklopedin:
Hayek ”förutsade i början av 1929 den kommande världsdepressionen, som han menade berodde på att man i USA genom expansiv penningpolitik förlängt 1920-talets högkonjunktur med två år.”
06/05 13:47 at 13:47
Ulf Åkesson:
Och Hakelius och Heyek är förstås mycket mer objektiva och icke-partstagande än Galbraith? Å vems vägnar, eller på vilken grund skriver dessa två herrar, vår Herres? Eller är de bara per definition (vems definition i så fall) den heliga objektivitetens härförare?
Nej nationalekonomin ÄR ideologi och den kan användas för de ideologiska syften man vill främja. Den är ingen exakt naturvetenskap.