Manlighet, kvinnlighet och dagens fascistoida ideal.
Det är helt andra könsrollsideal vi serveras idag mot för bara några decennier sedan. Nu ska män vara, inte bara manliga utan supermanliga, det vill säga enormt stora och starka. Idealet tycks vara kroppsbyggarna, män som mest liknar monstruösa köttberg. Kvinnan däremot ska vara liten och späd. Helst ska hon se ut som ett benstaket men med bröst som meloner och brösten ska dessutom alltid framskymta i V-ringningen. Man måste få bejaka sin kvinnlighet, respektive sin manlighet. Både män och kvinnor tvingas klippa och klistra, skära och sy och spruta och stoppa i sig biokemiska preparat för att stämma med idealen.
Detta groteskt överdrivna kropps- och könsideal ser vi till och med i Walt Disneys senare tecknade filmer. Där Askungens prins, han som tecknades på 50-talet, var en tämligen normal man, bara något längre än Askungen och lite mer bredaxlad, är istället de centrala männen i ”Skönheten och Odjuret”, tecknad på 90-talet, både den elake och den så småningom snälle prinsen, kroppsbyggartyper. Skönheten är en liten späd kvartsfigur, även om hon har utrustats med skinn på näsan. Könsskillnaderna, som bland oss människor egentligen är ganska liten om vi jämför oss med våra närmaste släktingar, schimpanser och gorillor, har överdrivits enormt i den senare filmen. Skönheten är kanske en fjärdedel så stor som de i filmen centrala männen. Det gäller att trumfa in idealen redan hos de små barnen.
Det här är rent fascistoida könsideal och dessa ideal går idag hand i hand med andra fascistiska ideal, såsom biologistiskt grundad antiintellektualism och irrationalism (det är gener och biokemi, inte förnuft som styr oss), ungdomsförgudning (de unga är mer förändringsbenägna, vem vill ha ålder och erfarenheter idag?) och beundran för eliterna (de är överlägsna oss andra vad gäller intelligens och förmåga att styra), de där som är värda mycket mer än vanligt folk. Allt fler ropar efter ”starka ledare”. Människor söker sig återigen till diverse mystiska rörelser och religioner (New Age, kristallterapi, tro på själavandring, eller nyfrälsning för kristendom eller andra religioner) vilket är logiskt när känsla betonas på bekostnad av förnuft. Idag kallas detta för ”postmodernism” (efter det moderna projektet, alltså efter förnuftstron) och kulturpersonligheter är numer oftast konstruktivister, menar att allt bara är ”berättelser” och alla är lika sanna, det finns ingen verklighet, allt är relativt, också typiska drag i fascismen och nazismen. Wagner framhålls åter som en storhet, liksom Nietzsches filosofi och psykologen C G Jung är populär igen, mannen som beundrades av nazisterna eftersom hans beteendeteori stämde så bra med idealet. Även krigiskhet har blivit mer rumsrent. Nu ska vi in i NATO och vi ställer redan modigt upp på den dominerande statens sida i krig och nykoloniala projekt och mer ska det bli av den politiken. Neutralitet är bara fegt och ett sätt att inte vara med och ta ansvar för världspolitiken.
Kort sagt, rent idémässigt befinner vi oss återigen i det förra sekelskiftet. Någon kulturell utveckling har vi inte sett under de gångna hundra åren – tvärtom. Med vissa undantag är det samma tankegods vi matas med idag som då, i massmedia och via ”kulturen”, bara delvis dolt genom nya begrepp för gamla och unkna åsikter och idéer. Så förundras man över att nazister och fascister vädrar morgonluft.
Rekommenderad litteratur:
Olav Hammer, 1997, På spaning efter helheten. New Age, en ny folktro
Richard Noll, 1997, Jungkulten. en modern mysteriereligions födelse
Tillägg: Nytt på Skandalkalendern
29/05 15:52 at 15:52
Lysande!
30/05 05:02 at 05:02
[…] Motvallsbloggen […]
30/05 09:52 at 09:52
Jag håller med Tobias. Åtminstone fram till sista slutsatsen…
jag har funderat en del kring orsakerna kring den utveckling du beskriver och tror att det handlar om tabubeläggning och demonisering. Istället för att ta en debatt om och mot nazister och fascister och deras ideal har man de senaste 60 åren valt att demonisera dem. Vi lär oss att de är onda – medan vi (som inte bär deras uniformer) är goda. Som exempel på denna demoniska ondska framhålls ständigt nazisternas judeutrotning. Och det är svårt att argumentera mot att detta tycks vara ett uttryck för demonisk ondska.
Men debatten och analysen kring det som du nu öppnar dörren till – vilka ideal och värderingar som låg bakom dessa ideologier, och i vilken utsträckning det var ideal och värderingar som delades även av vinnarsidan i kriget och består hos oss i vår tid – den har nära nog tystnat. Jo visst, på universiteten pratar man lite om det här, om Popper och Arendt. Men alla från statsmän till kommunpolitiker och vanliga vardagssvenssons är så nöjda med att ha en yttre fiende, en syndabock distinkt skiljd från de egna tankarna och handlingarna. ”Jag är god, i min elitism och irrationalism – för jag hatar inte just judar och jag bär inte hakkors”.
Så jag håller inte med dig till slutsatsen om alla berättelsers lika värde och morgonluft för nazisterna. För flertalet behövs fortfarande nazisterna och berättelsen om deras oförklarliga ondska som motbild, och för att vi ska slippa se oss själva och vad vi är på väg att bli.
30/05 12:53 at 12:53
Hej Kerstin!
Bara för att Jung beundrades av några nazister så betyder det ju inte att Jungs idéer är nazistiska. Jung har vidareutvecklat en del av Freuds teorier och Freuds ursprungliga idé var att människan skulle ta itu med de inre konflikterna för att på så sätt frigöra energi, som kan användas för att förändra samhället politiskt.
Man måste börja med sig själv om man vill förändra världen. Är inte det en bra idé?
Olav Hammers bok läste jag när den var ny, men kommer inte ihåg alla detaljer nu. Jag tycker inte att boken ger en rättvis bild av nyandligheten.
Människan har alltid haft behov av andlighet, speciellt när hon hamnar i svåra krissituationer. Vetenskapen har inte svar på alla frågor. Och jag tror att vi även behöver andligheten som en motvikt till dagens kommersialism, cynism och ytlighet i samhället. Men andlighet behöver inte alltid ha med en etablerad religion att göra.
Läs för övrigt även denna recension av Olav Hammers bok:
http://www.sokaren.se/INDEX202.HTML
30/05 13:55 at 13:55
Simon:
Nu talar jag om de stora dragen i dagens kulturtrend, och jag har inte dragit slutsatsen att alla berättelser är lika sanna. Jag säger att många andra gör så idag, så det gläder mig, att du inte håller med om den saken. Den föreställningen är dock, trots att jag uttrycker den med viss tillspetsning, själva kärnan i den ”postmodernistiska köret” – enligt min uppfattning.
Sedan finns det givetvis alltid enskilda människor som hävdar att somligt är sannare än annat, eller att somligt är klart sant och annat falskt, som är mer positivistiska än vad den offentliga och dominerande trenden är. Men för att få syn på de övergripande tanketrenderna, och hur de förändras, måste man höja blicken och försöka se ”hela skogen” ibland, inte bara de enskilda träden. När man inskränker sig till att stirra på individer, då kommer man att för alltid segla omkring på obegriplighetens ocean – enligt min uppfattning. Sedan finns det förstås enskilda, inflytelserika personer med stort genomslag i massmedia, som tillsammans driver fram de här trenderna, och massor av enskilda som köper trenden, och bidrar till att intensifiera den, liksom det finns folk som inte instämmer, och som nästan alltid marginaliseras i det offentliga rummet.
Har du en stor samling människor framför dig, en massa, som väller fram i en viss riktning, så är det fullt korrekt att hävda att denna massa drar fram i en viss riktning, även om det finns enstaka individer i denna massa som strävar efter att komma loss och ut ur massan och dra iväg åt annat håll.
Den där tendensen att hävda att allt är enskildheter, att det bara finns enskilda individer och att det inte finns några kollektiva ageranden, att man inte kan tala om dominerande drag i en kultur ex. är endast ägnad att fördunkla skeenden och förhindra att människor ser vilka sammanhang de ingår i, eller är beroende av – vare sig de vill vara det eller inte.
Hannelore:
Jag tror också att den ”andliga” dimensionen behövs, och den kulturella och den psykiska, men Jung och hans åsikter och idéer är förfärliga, enligt min uppfattning. Freud har jag nu inte heller mycket till övers för. Jag tror exempel inte på det där med att gräva djupt ner i psyket för att plocka fram ”förträngda minnen”, och börjar man sedan, som Jung, tala om urgamla myter som något som mer eller mindre finns biologiskt nedärvt i oss, då blir det ännu värre. Dessa idéer är dessutom gravt antiintellektuella och antirationalistiska: Följ dina naturliga instinkter, lita på den inre rösten, den där urgamla nedärvda kunskapen, slopa förnuftet!
Jag skriver lite mer om det här i min nätbok Kvinna djur eller männska? kapitel 23.
Sedan finns det ju dessvärre ganska många människor som missbrukar vetenskapen också, ställer den helt i maktens och kommersialismens tjänst, det har du också rätt i, och värre tycks det bli med de nya reglerna för medelstilldelning och professurer.
30/05 23:50 at 23:50
Vilka män är det som har kroppsbyggare som ideal? Förutom en udda liten klick nere på grottans gym förstås.
P.S.
Det finns även kvinnliga kroppsbyggare: http://www.personalpowertraining.net/desireedumpel.comuniverse2003.jpg
31/05 00:01 at 00:01
Simon igen:
Du talar också om demonisering av nazister och fascister och menar att det är kontraproduktivt. Det har du delvis rätt i, för det faktum att människor bara lärt sig en sak om dessa ideologier, att Hitler och hans anhang mördade massor av människor, företrädesvis judar, så känner man inte igen det nazistiska och fascistiska tankegodset när det nu dyker upp igen, delvis i samma skepnader som då, delvis med nya begrepp men med samma innebörd, delsvis med lite andra förtecken. Detta är förödande, så ja, jag håller med dig även här.
Sedan tror jag nog inte att det går att diskutera med nazister, eftersom de har inställningen att ändamålet helgar medlen. Personer som har den inställningen kommer inte att avslöja sina verkliga intentioner. De kommer att luras hela tiden. Dessutom använder de normala begrepp i andra betydelser än vi är vana vid.Följaktligen kan de hävda att de är för demokrati, men mena att ”sann demokrati” är att följa en stark ledare ex.
31/05 00:09 at 00:09
JB skriver:
Vilka män är det som har kroppsbyggare som ideal?
Disneys tecknare uppenbarligen, samt alla de som gillat Swartzwenegger ex. och de verkar ju inte vara så få.
Sedan räcker det med att titta på reklamen. När såg du en normal man, en med lagom spolformad kropp, en med sluttande axlar och muskellösa armar, i reklamen för herrkalsonger. De flesta män man ser där är, om inte de mer extrema kroppsbyggarna, så dock killar med tvättbräden på magen och ganska välutvecklad överkropp – i jämförelse med hur de flesta män faktiskt ser ut.
Vad gäller kvinnor som sysslar med kroppsbyggandet så är de ju inte representativa precis, inte ens vad gäller ”lita lagom” av kroppsbyggarvaran. Hänvisar sedan till mitt svar till Simon ovan, om de övergripande mönstren – kan sammafattas : En svala gör ingen sommar.
31/05 09:33 at 09:33
Kerstin –
Tack för din andra kommentar. Du har rätt i att det är oerhört svårt att föra en vettig dialog med någon som uppfattar att de har rätt att ”ljuga sig fram till sanningen”. Men jag tror ändå att man genom att påvisa dessa lögner för vem som nu orkar lyssna, attackerar problemet på ett mer konstruktivt sätt än demoniseringen.
När det gäller din första kommentar så kändes det lite som om det var du som var ute och fightade fantomer. Jag är verkligen inte av uppfattningen att alla berättelser är lika sanna. Tvärt om delar jag din oro för hur förnuftet lämnas därhän i allt fler ställningstaganden som styr vårt samhälle. Å andra sidan är jag lika oroad över att orden förnuftig/rationell nästan alltid ges en ekonomisk innebörd när det används. Som om det enda förnuftiga mänskligheten kan ägna sig åt är att tjäna eller spara pengar.
Iofs har du rätt i att jag inte heller är av uppfattningen att det står i den mänskliga makten att alltid bena ut vilken berättelse som är just sann. I dessa lägen brukar jag känna mig klokare av att lyssna på flera berättelser – se på individer och i den frågan har jag ju som du vet tyckt att du ibland varit väl snar (t.o.m. konspiratorisk) i din förmåga att etablera sanningen. Jag antar att min metod – om jag nu har någon – får kallas hermeneutisk. Jag är sällan kritisk till att analysera både skogen som helhet och som enskilda träd. Däremot tycker jag mig se att det ofta blir fel när man från politiskt håll vill styra kollektiva och glömmer individerna. Det var kanske denna min tidigare framförda åsikt som ditt långa inlägg avsåg att bemöta?
31/05 14:44 at 14:44
Fast det där med att nazister använder vanliga begrepp i andra betydelser. Gör inte alla det?
Jag tycker hela tiden att jag stöter på folk som anser att ord har en helt annan betydelse än vad jag gör. Om man bara tar ett uppenbart exempel som feminism, så står det i Bonniers lexikon: ”åskådning som hävdar kvinnans likställdhet med mannen”
Alltså jämlikhet. Det verkar finnas ett otal människor som tror att det betyder allt från att skapa ett matriarkalt samhälle till att utrota alla män.
Sen blir det väl en viss betydelseförskjutning för ord som används upprepade gånger i media i felaktig eller tvetydig kontext, men jag upplever ändå ganska ofta att tolkningarna av vissa ord kan vara väldigt långt ifrån varandra.
Men det kanske finns väldigt många smygnazister ute i samhället
31/05 15:58 at 15:58
MAD:
Det ligger medveten propaganda bakom förvanskningen av innebörden i ordet ”feminism”, som bekant, liksom i förvanskningen av många andra sociala begrepp, solidaritet etc.
Här har vi exempel på ytterligare fascistoisering av det politiska språket. ”Verklig feminism”, sade högerpropagandan under 90-talet, var att få bejaka sin kvinnlighet, att man skulle uppvärdera de genuint kvinnliga egenskaperna, som moderlighet och omvårdnadsinstinkter etc. (utan att kräva mer betalat för dem förstås) . Då fördes en intensiv propaganda för särartsfeminismen alltså, som också var gängse vid förra sekelskiftet, så även i det avseendet är vi tillbaka till perioden kring år 1900.
När denna propaganda var famgångrik, rusade den ”offentliga diskussionen” vidare för att förgöra hela begreppet, döda det totalt och allt som det stod för ursprungligen, något som Könskriget lyckades ganska bra med. Idag ska man inte vara feminist alls, utan snarare antifeminist. Nu tigs feminismen ihjäl, om den inte likställs med Stalinism i det närmaste.
Men det är fortfarande få som menar ”diktatur” när de säger ”demokrati”. Även om man kan mena lite olika system med ordet ”demokrati” så menar de allra flesta fortfarande ett system med allmän och lika rösträtt ex. inte ett system där man får följa sina instinktiva drifter att lyda en överlägsen ledare.
31/05 16:05 at 16:05
Simon:
Nå ja, kategorisk kan man kanske kalla det, jag skulle vilja säga att jag ”renodlar”.
En blogg är när allt kommer omkring inte det rätta mediet att vara allför nyanserad på, för ska man vara så nyanserad att alla blir nöjda, då behöver man ett uppslagsverk på sig för varje fråga. Det finns alltid något undantag från allting som har med levande väsen att göra. Nyanserar man alltför långt dessutom, kommer man inte att säga någonting av intresse.